Sveriges utrikesrepresentation och utrikesdepartementets i Stockholm verksamhet förändras fortlöpande därför att utrikesrelationerna är stadda i ständig förändring.
Under de senaste åren har det dock skett så pass avgörande förändringar att en mer genomgripande genomlysning bör ske av Sveriges representation i främmande länder och dess konsekvenser för utrikesdepartementet i Stockholm.
Det är främst fyra stora händelser som gör en sådan förändring både önskvärd och nödvändig:Kalla krigets slut och östblockets sammanbrott.Framväxten av nya dynamiska länder utanför den traditionella industrivärlden. EU-medlemskapet.Offentliga sektorns finansiella kris.
De nya förhållandena i Central- och Östeuropa samt den nya säkerhetspolitiska situationen med dess fokusering på östersjöområdet ställer betydande nya krav på såväl representation som analytisk kapacitet. Det är en uppgift som i högsta grad ligger i Sveriges eget intresse och är vår skyldighet gentemot EU och västvärlden att befinna sig på internationell toppnivå. Krishanteringen i det forna Jugoslavien visar att ytterligare kapacitet behövs utanför vårt direkta närområde.
Framväxten av dynamiska ekonomier i främst Asien, men även Latinamerika och förhoppningsvis snart Sydafrika ställer större krav på kontaktytor och kompetens. Dessa länders situationer skiljer sig helt från de traditionella biståndsländerna. Samtidigt ställs det större krav på service än vad det görs i de traditionella industriländerna, där kontaktmönster har utformats under många decennier.
EU-medlemskapet och den framväxande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att få en genomgripande effekt på delar av utrikesdepartementet och möjligen även på utrikesrepresentationen. Den kommer dels att ställa högre krav, framför allt analytiskt och kompetensmässigt samtidigt som den kan ge möjlighet till vissa lättnader på andra områden.
Krisen i de offentliga finanserna ställer utomordentligt stora krav på återhållsamhet med offentliga utgifter, vilket i sin tur kräver nedskärningar i de flesta delar av offentlig verksamhet. Detta måste med nödvändighet också påverka utrikessektorn. I ett sådant läge är det extra viktigt att det finns en strategi bakom förändringarna.
Regeringens förslag till besparingar inom utrikesförvaltningen m.m. bygger på föreställningen att den rådande strukturen i princip skall bibehållas fast på en lägre utgiftsnivå och genom att ett antal utlandsmyndigheter avskaffas. Detta kan inte vara ett rimligt tillvägagångssätt. Därutöver föreslås att tjänstemännens egna förmåner skall reduceras.
Frågan om den svenska utrikesförvaltningens övergripande struktur är en fråga för riksdagen. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med parlamentarisk representation som under tiden fram till sommaren 1995 lägger fram förslag om principerna för svensk utrikesrepresentation.
En sådan tidsplan skulle göra det möjligt för regeringen att efter remissbehandling framlägga förslag till höstriksdagen för ikraftträdande den den 1 januari 1996.
Under beredningstiden skall i princip enbart fortgående rationaliseringar genomföras medan de stora strukturgreppen får avvakta utredningens resultat.
En utgångspunkt i utredningens arbete bör vara de långsiktiga ekonomiska ramar som staten kan sätta av för sin utrikesrepresentation och för utrikesdepartementet i Sverige. En analys bör också göras över de kostnader som rätteligen bör belasta andra delar av svensk förvaltning och svenskt samhällsliv i övrigt.
Den exportpromoverande verksamhet som ambassader bedriver medför i många fall intäkter för Sverige vilket mer än väl motsvarar kostnaderna för de enskilda utlandsmyndigheterna. Det kan ej uteslutas att flera av de svenska beskickningarna i denna del i realiteten betalar sina egna kostnader.
Angränsande kostnader under utrikesdepartementets huvudtitel bör också i lämplig utsträckning beaktas.
Förutom den ovan berörda huvudfrågan om utrikesrepresentationens omfattning bör också fördelningen mellan verksamheten utomlands och i Sverige övervägas. Den ständigt förbättrade kommunikationstekniken kan möjliggöra administrativa och andra lösningar som för framtiden kan ge nya möjligheter.
Samverkan mellan de nordiska utrikesförvaltningarna samt samverkan inom EU:s ram bör belysas. Detsamma gäller de krav som den framväxande gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ställer.
Ett extra anslag om 50 miljoner kronor bör finnas i beredskap för att i särskild proposition hösten 1995 kunna tillföras utrikesdepartementet om utredningens resultat kan ge en rimlig grund för detta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam översyn av principerna för svensk utrikesrepresentation,
2. att riksdagen under tredje huvudtiteln anslag A 1. Utrikesförvaltningen anvisar ett extra anslag om högst 50
000
000 kr att användas efter översyn av den svenska utrikesrepresentationen.
Stockhom den 24 januari 1995 Göran Lennmarker (m) Inger Koch (m) Bertil Persson (m) Lars Hjertén (m) Sten Tolgfors (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Gustaf von Essen (m)