med anledning av prop. 1994/95:160 Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
Att avveckla ett socialistiskt samhällssystem
Sovjetblocket utgjorde en kombination av proletariatets
diktatur och ett socialistiskt samhällssystem. Styrelseskicket
utgick från föreställningen att befolkningen var indelad i
klasser, vars intressen var motstående. Proletariatet skulle
vara den ledande klassen. Den företräddes av partier (t.ex.
Tysklands socialistiska enhetsparti, Polens förenade
arbetarparti och Sovjetunionens kommunistiska parti) inte
bara med monopol utan med anspråk på en totalitär kontroll
över hela samhället.
Föreställningen om klasshat var central. Icke önskvärda
samhällsklasser liksom oliktänkande skulle bekämpas och
utrotas. Antalet offer för av regeringarna medvetet planerade
och genomförda terroraktioner uppgår till många tiotals
miljoner människor.
Marxist-leninismen tävlar därmed med
nationalsocialismen och den kinesiska kommunismen om att
avsiktligt ha dödat och skadat flest människor.
De härskande partierna och deras ledande medlemmar
innehade all makt. De stod över lagen. Det handlade om ett
institutionaliserat gangstervälde och inte om samhällen
styrda av lag och rätt.
De central- och östeuropeiska länderna bär på ett ohyggligt
arv av en massiv brutalitet och en total brist på rättssäkerhet.
Det återspeglar sig idag t.ex. i den omfattande kriminalitet
som är en logisk fortsättning på ett rättslöst samhällstillstånd.
Det kommer att ta lång tid att läka såren.
Proletariatets diktatur skapade ett socialistiskt
samhällssystem. Produktionsmedlen var i statens, ibland
formellt i kollektivens, ägo. Samhällsutvecklingen styrdes
genom en allomfattande plan.
Den privata äganderätten var med något undantag
avskaffad. Någon marknad fick inte förekomma. Följden
blev misär på samhällslivets alla områden.
Levnadsstandarden blev mycket låg. Människor och miljö
utsattes för rovdrift. Genomsnittlig livslängd, barnadödlighet
och genomsnittlig utbildningslängd var alla betydligt sämre
än i väst. I alla avseenden var östländerna i realiteten u-
länder -- en klassificering som också blivit den gängse när
sanningen trätt i dagen.
Hela detta förtryck och denna minutiösa uppbyggnad av
ett socialistiskt samhällssystem motiverades av sociala skäl.
De fattiga och egendomslösa skulle få det bättre. Men inte
minst på det sociala området blev utvecklingen katastrofal.
Hälsotillståndet var skrämmande lågt. Hälso- och sjukvården
var undermålig sett från en västlig utgångspunkt.
Behandlingen av genuint svaga som t.ex. omsorgstagare,
handikappade eller krigsinvalider brutal och nedlåtande.
Den genomsnittliga skolgången var tre år kortare än i väst.
Utbildningen bestod till stora delar av testuggande. Elitens
talanger odlades dock systematiskt.
Någon arbetslöshet tilläts inte, enligt den officiella
doktrinen. Alla hade en anställning. Dock beräknades 30--
40 procent av alla arbetsföra sakna arbete i meningen att
utföra något som är till nytta. Redan i unga år tvingades
många inse att resten av livet skulle bestå av en faktisk
sysslolöshet i en statlig anställning. Följden blev ett
omfattande alkoholmissbruk, störst i världen. Det
socialistiska samhällssystemet var inte enbart en katastrof
för välstånd och miljö, utan minst lika mycket en social
katastrof. Även i detta avseende är spåren djupa och bittra.
Chockterapi
Det omvandlingsarbete som pågår eller i vissa fall förestår
i Central- och Östeuropa handlar om att avveckla ett
socialistiskt samhällssystem.
Redan från början insåg de framsynta att det gäller att göra
processen så snabb som möjligt. I Polen, som låg först,
myntade den förste demokratiske finansministern
Balserovicz begreppet chockterapi: ''Det går inte att hoppa
över en avgrund i två steg. Det måste ske med en gång.''
Denna strategi har entydigt visat sig vara mest
framgångsrik. De länder som förmått genomföra ett snabbt
systemskifte har också haft en bättre utveckling och mindre
sociala påkänningar än de länder som fastnat i de gamla
strukturerna. Grunden i chockterapi handlar om att se till att
den marknadsekonomiska sektorn växer sig stark snarast
möjligt och lägger en grund för ekonomisk utveckling. Detta
är avgörande för att legitimera de svårigheter en så stor
omstrukturering av hela samhällssystem innebär. Uteblir den
ekonomiska tillväxten ökar riskerna för bakslag och återfall
i ett totalitärt system. Avreglering och privatisering är vitala
komponenter liksom uppbyggnaden av ett för
marknadsekonomin fungerande legalt system (rättsstaten).
Den snabba introduktionen av marknadsekonomin har
varit viktig av tre skäl. För det första har det inneburit en
förankring av den demokratiska processen. I åtskilliga länder
har nu en majoritet av medborgarna ett ägande i samhället.
Ägandets betydelse för demokratins förankring kan inte
överskattas.
För det andra är massprivatiseringarna i Ryssland en viktig
förklaring till att samhällskritik och öppenhet hittills har
bestått trots upprepade försök från de rödbruna krafterna att
återinföra censur och kontroll.
Marknadsekonomin har för det tredje också en avgörande
betydelse för välståndsutvecklingen. De svältkatastrofer som
förutspåddes i slutet av 1980-talet uteblev. Snabba
övergångar till marknadsekonomi förmådde redan på kort tid
parera den värsta bristen.
Kvardröjande djup fattigdom finns och är mycket utbredd
i länder och sektorer där det gamla systemet fortfarande
dominerar.
Den snabba övergången till marknadsekonomi är också
viktig ur social synpunkt. Här föreligger en utbredd
vanföreställning.
Marknadsekonomin är social
I det socialistiska systemet var trygghetsfunktionerna
kopplade till arbetsplatsen. Det fanns inga oberoende sociala
skyddsnät (socialförsäkringar).
Själva grundtesen i socialismen är att ekonomin skall
organiseras på sociala grunder och ej på effektivitet. En
anställning skulle garantera en livslång trygghet. Följden av
detta synsätt blev som tidigare beskrivits en social katastrof.
I propositionen anförs att alltför lite gjorts för de sociala
insatserna efter systemskiftet. Sanningen är det motsatta. För
att upprätthålla den sociala grundnivån, om än på en
utomordentligt låg nivå, har jättelika belopp lagts på
subventioner till de socialistiska företagen, kolchoserna och
institutionerna också under övergångsperioden. Detta är
sättet att ge social trygghet enligt den socialistiska
föreställningsvärlden.
De sociala problemen har givetvis en grund i den
ekonomiska kollapsen, men de har försvårats av att man inte
förmått växla över till marknadsekonomins sociala
skyddsnät, som i stor utsträckning består av
socialförsäkringar (folkpension, sjukkassa,
arbetslöshetsförsäkring m.m.).
De sociala problemen beror alltså på en för långsam och
ofullständig övergång från det socialistiska
samhällssystemet till det marknadsekonomiska, inte på en
för snabb. Just av sociala skäl behövs det mer chock och
mindre terapi i chockterapin.
Resultatet av en kvardröjning i subventionstänkandet kan
ses i länder där systemskiftet gått utomordentligt långsamt.
I Ukraina anses situationen i Ryssland avundsvärd.
Fattigdomen är förödande djup till följd av att inget skett
förrän på senare tid.
De kvardröjande socialistiska krafterna är i grunden
motståndare till socialförsäkringar och andra kapitalistiska
påfund. De strider mot den tidigare grundideologin.
Gemensam säkerhet
I propositionen anförs att det gäller att integrera länderna
i ett Europa som präglas av gemensam säkerhet. Detta är
klokt om med gemensam säkerhet menas något annat än vad
som avsågs med det begrepp, ''gemensam säkerhet'', som
lanserades i slutet av 1970-talet från europeiskt
socialdemokratiskt håll.
Det dåvarande begreppet gemensam säkerhet utgick från
föreställningen att det skulle råda en samexistens mellan ett
demokratiskt väst och ett öst under diktatur. Själva poängen
var just västs acceptans av diktaturen i öst, ett system som
konsekvent bröt mot FN:s och Europarådets definition av
mänskliga rättigheter och demokrati.
Det gick t.o.m. så långt att kritik av Sovjetblocket för
förtryck och diktatur brännmärktes. En sådan kritik av
systemet fick, enligt en dåvarande socialdemokratisk
utrikesminister, inte uttalas. Kritiken fick gälla enskilda fall
men systemet som sådant skulle accepteras.
Att vara antisovjetisk var enligt detta synsätt något
klandervärt. Begreppet gemensam säkerhet i den tappningen
innebar helt enkelt en kapitulation för diktaturen.
Att nu åter lansera det gamla begreppet gemensam
säkerhet är närmast en oförskämdhet gentemot de människor
som kämpade mot diktaturen. Det kan uppfattas som att
kampen för frihet och demokrati i Central- och Östeuropa
underkänns.
Det är viktigt att bygga en säkerhet som är gemensam för
hela Europa. Men denna säkerhet måste bygga på frihetens
och demokratins grund. Den måste vara förankrad i FN-
stadgan, OSSE:s Paris-charter och Europarådets deklaration
om mänskliga rättigheter och fundamentala friheter.
Det får inte råda någon tveksamhet om Sveriges
kompromisslösa hållning i just detta avseende.
Därför måste referenser till det historiska begreppet
''gemensam säkerhet'' innebära ett avståndstagande till den
acceptans för diktatur i Europa som begreppet innebar på
1980-talet.
Social marknadsekonomi
Begreppet social marknadsekonomi används i
propositionen på ett sätt som leder tankarna fel. Begreppet
myntades i Västtyskland i samband med den
marknadsekonomiska reform som inleddes 1948 med
Ludvig Erhardt som huvudarkitekt. Det var förutsättningen
för den enastående utveckling, ''det tyska undret'', som på
ett decennium förde fram Västtyskland till ett betydande
välstånd.
Reformprocessen skedde i stark konflikt med den tyska
socialdemokratin. Denna försökte inledningsvis att med
generalstrejk stoppa det marknadsekonomiska systemskiftet,
dock utan att lyckas. Den sociala marknadsekonomin vann.
Begreppet innebär att marknadsekonomin i sig har goda
sociala effekter. Det innebär absolut inte att
marknadsekonomin skall mjukas upp med
socialdemokratisk politik. Det är direkt historiskt felaktigt
att försöka omtolka detta begrepp.
I den tyska marknadsekonomin är socialförsäkringar en
viktig del i det sociala trygghetsnätet. Detta är ett arv inte
av socialdemokratin utan av den tyska konservatismen under
Bismarck. Socialförsäkringssystemen är en borgerlig
uppfinning som framtagits i strid med socialismen.
Bryt monopolen i sociala sektorer
Omvandlingen från socialism till marknadsekonomi är
minst lika viktig när det gäller utbildning och de sociala
sektorerna. Ett kvardröjande i de existerande strukturerna
bevarar enbart den undermåliga servicen. För att slippa den
kan köpstarka personer skaffa sig helt självfinansierade
alternativ inom landet eller utomlands. För det stora flertalet
med fortfarande mycket låga inkomster finns inte den
möjligheten.
Det är därför felaktigt att som i propositionen skriva:
''Samtidigt kan det i vissa fall vara befogat med fortsatt
statligt ägande. Exempel på när det kan vara aktuellt är
kollektivtrafik, sjukvård och övrig social omsorg.'' Detta är
en anti-social hållning.
Det behövs socialförsäkringssystem vars finansiering
precis som i väst består av en blandning av skatter,
socialförsäkringsavgifter och egenavgifter. Människor måste
få möjlighet att välja sjukvård, omsorg, social service och
utbildning, inte vara hänvisade till monopol. Kvardröjande
offentliga monopol förhindrar det konkurrenstryck inom
landet och från väst som tydliggör efterblivenheten också i
de sociala institutionerna.
I dagens läge är i flera av de central- och östeuropeiska
länderna behovet av omvandlingstryck, ökad effektivitet och
kvalitet snarast störst inom just de sociala sektorerna,
utbildning och infrastruktur.
Gigantisk och ineffektiv infrastruktur
De socialistiska samhällena satsade mycket på fysisk
infrastruktur. Järnvägar byggdes och dammar konstruerades.
Gigantiska anläggningar för att bygga framtidens samhälle
konstruerades enligt propagandan av sjungande
massuppbåd. I praktiken handlade det ofta om slavarbete.
Likväl var och är infrastrukturen i kvantitativ mening
utbyggd. Bekymret är, precis som på det sociala området, att
kvaliteten är dålig och underhållet eftersatt.
Elproduktionen i det samlade Östeuropa lär vara lika stor
som i det samlade Västeuropa. Trots detta är det välstånd
som utvinnes ur energisektorn betydligt lägre än i väst.
Ett enormt energislöseri förekommer både vad gäller
exploatering av energiråvaror som kol, olja, gas och när det
gäller själva energianvändningen. Konkurrensutsättning och
privatisering av energiförsörjningen har därför högsta
prioritet. Här kan åstadkommas både ett kraftigt fall i
förbrukningen av råvaror och en kraftig höjning av nyttan av
energisektorn. Miljövinsten är mycket stor.
På samma sätt är järnvägsnäten ofta väl utbyggda men illa
underhållna och med låg teknik. Investeringar i järnvägar kan
ge god avkastning under förutsättning att de sköts rationellt.
Telekommunikationerna är ett annat nyckelområde. Här är
förutsättningarna bättre, genom att utländska företag snabbt
kan medverka. Det krävs inte stora förändringar i en felaktig
och nedgången kapitalstock. Här finns förutsättningar att
hoppa över några utvecklingsled och gå direkt på den mest
avancerade tekniken, som dessutom ofta är den billigaste.
Mobiltelefon, optiska kablar och satellitkommunikation är
exempel på ny teknologi som kräver måttliga investeringar i
infrastruktur.
Marknadstillträde
Den viktigaste faktorn i västs stöd till omvandlingen är nu
att ge de central- och östeuropeiska länderna tillträde till de
västliga marknaderna.
De s.k. Europaavtalen innebär i princip fritt tillträde på
industrisektorn med undantag av stål (1 januari 1996) och
textil (1 januari 1998). Det finns dock en rad informella
handelshinder som gör att tillträdet till EU-marknaden långt
ifrån är så perfekt som det synes vara.
Sverige måste inom EU arbeta med all kraft för att
kvarvarande handelshinder tas bort så snart som möjligt. Det
kommer visserligen att medföra påfrestningar också på
Sveriges och Västeuropas näringsliv. Just i de känsliga
sektorerna är de central- och östeuropeiska länderna
konkurrenskraftiga.
Även på jordbruksområdet måste import från Central- och
Östeuropa accepteras. Delvis står detta i strid med EU:s
gemensamma jordbrukspolitik CAP. Därför är det angeläget
att redan nu påbörja en gradvis reformering av CAP i syfte
att stegvis integrera de central- och östeuropeiska ländernas
jordbruk också i en gemensam europeisk jordbruksmarknad.
Förutsättningen för att detta skall fungera är den gradvisa
anpassningen. Någon mirakellösning finns inte. En
förutsättning är också att de central- och östeuropeiska
ländernas jordbruk reformeras. De gigantiska storjordbruken
måste brytas upp och ersättas av självfinansierade
familjejordbruk. Så har f.ö. redan skett med stor framgång
på åtskilliga håll, t.ex. i Estland.
Miljö och kärnsäkerhet
En betydande del av stödet till Central- och Östeuropa har
avsett stöd till miljöinsatser och till kärnsäkerhet. Detta av
två skäl.
Först och främst måste det parallellt med systemskiftet
också ske direkta insatser av miljövårdande karaktär.
Föroreningarna är av den enorma omfattningen att direkta
reningsinsatser behöver stimuleras.
Det andra skälet är att också miljön i Sverige blir bättre om
utsläppen i Östersjön blir mindre och om utsläppen i luften
minskas.
Det är därför förvånande att regeringen nu föreslår näst
intill en halvering av satsningen på miljövård. Något motiv
för denna kraftiga nerdragning föreligger inte. Tvärtom
andas propositionen en föreställning om att de nuvarande
insatserna i allt väsentligt skall fortsätta.
Även fortsättningsvis borde miljöinsatserna kanaliseras i
särskild form och via kompetenta myndigheter. Just dess
dubbelsidiga värde motiverar insatser utöver vad som strikt
kan betecknas som ett stöd till Central- och Östeuropa.
Förutom ökade insatser föreslås därför en fortsatt
organisation av miljöbiståndet via miljömyndigheter.
Östsamarbetet viktig del av säkerhetspolitiken
I propositionen betonas på ett förtjänstfullt sätt att
samarbetet med Central- och Östeuropa är en viktig del av
svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är därför förvånande att samarbetsprogrammet med
Central- och Östeuropa av den nya regeringen förts från
utrikesministern till biståndsministern och att ansvaret lagts
på den nya biståndsmyndighet ''super-SIDA'', som är
expertmyndighet för långsiktigt samarbete med
utvecklingsländerna, främst i Afrika.
Dessa förändringar har väckt förvåning i Central- och
Östeuropa. De har tolkats som ett uttryck för en annan syn
på samarbetets innehåll och natur än vad som nu gäller.
Det handlar i Central- och Östeuropas fall om ett
övergångsvis stöd till felutvecklade länder, inte om ett
långsiktigt stöd till underutvecklade länder. Skillnaden i
synsätt är viktig.
Ansvaret för samarbetet med Central- och Östeuropa
borde åvila utrikesministern, med dennes övergripande
ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken i vid mening. Även
om det ankommer på statsministern att avgöra regeringens
interna arbetsfördelning är det likväl angeläget att den i det
här fallet uppmärksammas också av riksdagen.
Erfarenheten av samarbetet under det pågående
treårsprogrammet pekar på att samarbetet behöver ha en
starkare organisatorisk struktur. Även om samarbetet är av
övergående natur kommer det ändå att behöva fortsätta
åtskilliga år till.
Den kunskapsutbyggnad som framför allt skett inom BITS
borde ha vidareutvecklats, antingen genom att en starkare
östavdelning byggts upp inom BITS ram eller att en särskild
självständig myndighet fått växa fram därur.
En sådan enhet, med en förstärkt kompetens, skulle
tillsammans med Svenska Institutet och miljömyndigheterna
kunna utgöra en starkare organisation än vad en avdelning
inom en för u-landsarbete främst inriktad organisation kan
göra.
I annat sammanhang har Moderata Samlingspartiet
motionerat om att den nya biståndsmyndigheten ''super-
SIDA'' inte skall bildas. En fortsättning och vidareutveckling
på den organisatoriska struktur som redan har etablerats bör
i stället väljas.
Kostnaderna för en förstärkt östenhet inom BITS eller en
självständig myndighet är inte större än vad merkostnaderna
för en särskild avdelning inom SIDA är.
Samarbetet med Central- och Östeuropa, särskilt i
närområdet, har dessutom en väsentlig skillnad gentemot u-
biståndet. Antalet intressenter och samarbetstrådar är på
båda sidor oerhört mycket större.
Handelshögskolan i Riga
En viktig del av den förra regeringens insatser för de
baltiska staternas utveckling avsåg etableringen av
Handelshögskolan i Riga. Handelshögskolan, som nu tagit
in sina första studenter, skall under en tioårsperiod erhålla
svenskt stöd.
Riksdagen har fattat beslut om anslagen för de inledande
tre åren, på grundval av en ekonomisk plan för hela
tioårsperioden. I propositionen antyder regeringen att en i
förhållande till den ekonomiska planen ändrad finansiering
skulle kunna bli aktuell efter den inledande treårsperioden.
Handelshögskolan i Riga finansieras under de inledande
tio åren till en del av statliga medel både från Sverige och
Lettland. Efter dessa tio år förutses inga behov av svenska
statsmedel.
En viktig förutsättning för Handelshögskolans utveckling
är ett vitalt näringslivsintresse. Vi vill, mot bakgrund av vad
regeringen framhåller i propositionen, understryka vikten av
att detta intresse kan upprätthållas. Det skulle starkt försvåra
arbetet att säkerställa Handelshögskolans i Riga utveckling
och finansiering om det kan misstänkas att en angelägen
förstärkning av näringslivsintresset av staten kan tas till
intäkt för en minskning av det offentliga åtagandet.
Anslagsfrågor för budgetåret 1995/96
För innevarande budgetår (1994/95) uppgår anslagen för
samarbete med Central- och Östeuropa till 1 276 miljoner
kronor.
Beräknat för tolvmånadersperiod föreslår regeringen en
nerdragning med 465 miljoner kronor av Sveriges bilaterala
samarbete. Med en avräkning av bidraget via EU:s budget
blir den sammanlagda nerdragningen cirka 130 miljoner
kronor.
Regeringen har alltså valt att dra ner de samlade
satsningarna med ungefär 10 procent och de bilaterala med
drygt en tredjedel.
Med tanke på samarbetsprogrammets centrala betydelse
för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik är det angeläget att
den totala nivån på samarbetet hålls uppe. Därför bör för
budgetåret 1995/96 anslås 1 416 miljoner kronor, vilket är
200 miljoner kronor mer än regeringens förslag.
För tekniskt samarbete, kapacitetsutveckling och
näringslivsutveckling föreslås 438 miljoner kronor. Anslaget
bör disponeras av den tidigare nämnda förstärkta BITS eller
en självständig ny myndighet.
Det är angeläget att fortsätta miljösatsningarna i våra nära
grannländer. Även om en del går via EU:s budget är det inte
rimligt att skära ner anslaget så kraftigt som regeringen
föreslår. För nästa budgetår bör 205 miljoner kronor anslås
för detta ändamål.
Kärnsäkerhet och strålskydd är mycket centrala delar i
Sveriges bistånd till samarbetsländerna. Det behov som
enligt Statens Kärnkraftinspektion (SKI) anger för
kärnsäkerhetsinsatser respektive kärnämneskontroll bör
tillgodoses. Detsamma gäller Statens Strålskyddsinstitut
(SSI) och dess projekt Strålskydd Öst. Sammanlagt bör till
Kärnsäkerhet och strålskydd anslås 110 miljoner kronor.
Regeringen föreslår formellt en ökning vad gäller
samarbete genom Svenska Institutet. Samtidigt sker
innevarande år en stor satsning i Handelshögskolan i Riga.
Tas denna med i beräkningen blir det snarast en minskning
av anslagen vad avser kontakter, utbyte inom utbildning och
forskning liksom kultur- och erfarenhetsutbyte. Anslaget till
Svenska Institutet bör uppgå till 95 miljoner kronor (inkl.
tillkommande kostnader för Handelshögskolan i Riga).
Säkerhetsfrämjande insatser är en central del av det
svenska samarbetet främst med Baltikum. För att fortsätta
uppbyggnaden av detta bör anslås 200 miljoner kronor,
vilket är en fördubbling jämfört med regeringens förslag.
Denna satsning är också motiverad därför att den speciella
profil med inriktning mot Baltikum som Sverige har något
uttunnas när det gäller det stöd som går via EU. Detta går
nämligen till samtliga länder i Central- och Östeuropa.
Ett nytt anslag, Främjande av rättsstaten, bör inrättas i syfte
att systematiskt stödja uppbyggnad och stärkande av
rättsstatens institutioner. Till detta anslås 50 miljoner kronor.
Regeringen har reserverat medel för NSA (EBRD:s
kärnsäkerhetsfond). Med hänsyn till detta och behovet av
viss ytterligare flexibilitet föreslås anslaget Till regeringens
disposition bli 50 199 000
kronor.
Vad avser övriga anslagsposter: stöd genom enskilda
organisationer, multilateralt stöd samt anslaget G4 och G5
föreslås ingen ändring i regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett snabbt systemskifte
i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begreppet gemensam säkerhet
inte som tidigare får avse accepterande av förtryck och
diktatur,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av systemskifte särskilt
inom de sociala sektorerna och inom utbildning och
infrastruktur,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att medverka till att
bryta offentliga monopol i de sociala sektorerna och inom
utbildning och infrastruktur,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsning på miljö och
kärnsäkerhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samsyn mellan utrikes- och
säkerhetspolitiken och stödet till Central- och Östeuropa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisationen av Sveriges
samarbete med Central- och Östeuropa,
8. att riksdagen beslutar att till samarbete med Central- och
Östeuropa (litt. G) anslå 1 416 000 000 kr för budgetåret
1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar att för tekniskt samarbete,
kapacitetsutveckling och näringsutveckling anslå
438 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad
som anförs i motionen,
10. att riksdagen beslutar att för miljösamarbete anslå
205 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar att för kärnsäkerhet och
strålskydd anvisa 110 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att för samarbete med Central-
och Östeuropa genom Svenska institutet anslå 95 000 000 kr
för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
13. att riksdagen beslutar att för säkerhetsfrämjande
insatser anvisa 200 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att att riksdagen beslutar att för Främjande av rättsstaten
anvisa 50 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att Till regeringens disposition för
samarbete med Central- och Östeuropa anslå 50 199 000 kr
för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 14 mars 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)