Att avveckla ett socialistiskt samhällssystem
Sovjetblocket utgjorde en kombination av proletariatets diktatur och ett socialistiskt samhällssystem. Styrelseskicket utgick från föreställningen att befolkningen var indelad i klasser, vars intressen var motstående. Proletariatet skulle vara den ledande klassen. Den företräddes av partier (t.ex. Tysklands socialistiska enhetsparti, Polens förenade arbetarparti och Sovjetunionens kommunistiska parti) inte bara med monopol utan med anspråk på en totalitär kontroll över hela samhället.
Föreställningen om klasshat var central. Icke önskvärda samhällsklasser liksom oliktänkande skulle bekämpas och utrotas. Antalet offer för av regeringarna medvetet planerade och genomförda terroraktioner uppgår till många tiotals miljoner människor.
Marxist-leninismen tävlar därmed med nationalsocialismen och den kinesiska kommunismen om att avsiktligt ha dödat och skadat flest människor.
De härskande partierna och deras ledande medlemmar innehade all makt. De stod över lagen. Det handlade om ett institutionaliserat gangstervälde och inte om samhällen styrda av lag och rätt.
De central- och östeuropeiska länderna bär på ett ohyggligt arv av en massiv brutalitet och en total brist på rättssäkerhet. Det återspeglar sig idag t.ex. i den omfattande kriminalitet som är en logisk fortsättning på ett rättslöst samhällstillstånd. Det kommer att ta lång tid att läka såren.
Proletariatets diktatur skapade ett socialistiskt samhällssystem. Produktionsmedlen var i statens, ibland formellt i kollektivens, ägo. Samhällsutvecklingen styrdes genom en allomfattande plan.
Den privata äganderätten var med något undantag avskaffad. Någon marknad fick inte förekomma. Följden blev misär på samhällslivets alla områden. Levnadsstandarden blev mycket låg. Människor och miljö utsattes för rovdrift. Genomsnittlig livslängd, barnadödlighet och genomsnittlig utbildningslängd var alla betydligt sämre än i väst. I alla avseenden var östländerna i realiteten u- länder -- en klassificering som också blivit den gängse när sanningen trätt i dagen.
Hela detta förtryck och denna minutiösa uppbyggnad av ett socialistiskt samhällssystem motiverades av sociala skäl. De fattiga och egendomslösa skulle få det bättre. Men inte minst på det sociala området blev utvecklingen katastrofal. Hälsotillståndet var skrämmande lågt. Hälso- och sjukvården var undermålig sett från en västlig utgångspunkt. Behandlingen av genuint svaga som t.ex. omsorgstagare, handikappade eller krigsinvalider brutal och nedlåtande.
Den genomsnittliga skolgången var tre år kortare än i väst. Utbildningen bestod till stora delar av testuggande. Elitens talanger odlades dock systematiskt.
Någon arbetslöshet tilläts inte, enligt den officiella doktrinen. Alla hade en anställning. Dock beräknades 30-- 40 procent av alla arbetsföra sakna arbete i meningen att utföra något som är till nytta. Redan i unga år tvingades många inse att resten av livet skulle bestå av en faktisk sysslolöshet i en statlig anställning. Följden blev ett omfattande alkoholmissbruk, störst i världen. Det socialistiska samhällssystemet var inte enbart en katastrof för välstånd och miljö, utan minst lika mycket en social katastrof. Även i detta avseende är spåren djupa och bittra.
Chockterapi
Det omvandlingsarbete som pågår eller i vissa fall förestår i Central- och Östeuropa handlar om att avveckla ett socialistiskt samhällssystem.
Redan från början insåg de framsynta att det gäller att göra processen så snabb som möjligt. I Polen, som låg först, myntade den förste demokratiske finansministern Balserovicz begreppet chockterapi: ''Det går inte att hoppa över en avgrund i två steg. Det måste ske med en gång.''
Denna strategi har entydigt visat sig vara mest framgångsrik. De länder som förmått genomföra ett snabbt systemskifte har också haft en bättre utveckling och mindre sociala påkänningar än de länder som fastnat i de gamla strukturerna. Grunden i chockterapi handlar om att se till att den marknadsekonomiska sektorn växer sig stark snarast möjligt och lägger en grund för ekonomisk utveckling. Detta är avgörande för att legitimera de svårigheter en så stor omstrukturering av hela samhällssystem innebär. Uteblir den ekonomiska tillväxten ökar riskerna för bakslag och återfall i ett totalitärt system. Avreglering och privatisering är vitala komponenter liksom uppbyggnaden av ett för marknadsekonomin fungerande legalt system (rättsstaten).
Den snabba introduktionen av marknadsekonomin har varit viktig av tre skäl. För det första har det inneburit en förankring av den demokratiska processen. I åtskilliga länder har nu en majoritet av medborgarna ett ägande i samhället. Ägandets betydelse för demokratins förankring kan inte överskattas.
För det andra är massprivatiseringarna i Ryssland en viktig förklaring till att samhällskritik och öppenhet hittills har bestått trots upprepade försök från de rödbruna krafterna att återinföra censur och kontroll.
Marknadsekonomin har för det tredje också en avgörande betydelse för välståndsutvecklingen. De svältkatastrofer som förutspåddes i slutet av 1980-talet uteblev. Snabba övergångar till marknadsekonomi förmådde redan på kort tid parera den värsta bristen.
Kvardröjande djup fattigdom finns och är mycket utbredd i länder och sektorer där det gamla systemet fortfarande dominerar.
Den snabba övergången till marknadsekonomi är också viktig ur social synpunkt. Här föreligger en utbredd vanföreställning.
Marknadsekonomin är social
I det socialistiska systemet var trygghetsfunktionerna kopplade till arbetsplatsen. Det fanns inga oberoende sociala skyddsnät (socialförsäkringar).
Själva grundtesen i socialismen är att ekonomin skall organiseras på sociala grunder och ej på effektivitet. En anställning skulle garantera en livslång trygghet. Följden av detta synsätt blev som tidigare beskrivits en social katastrof.
I propositionen anförs att alltför lite gjorts för de sociala insatserna efter systemskiftet. Sanningen är det motsatta. För att upprätthålla den sociala grundnivån, om än på en utomordentligt låg nivå, har jättelika belopp lagts på subventioner till de socialistiska företagen, kolchoserna och institutionerna också under övergångsperioden. Detta är sättet att ge social trygghet enligt den socialistiska föreställningsvärlden.
De sociala problemen har givetvis en grund i den ekonomiska kollapsen, men de har försvårats av att man inte förmått växla över till marknadsekonomins sociala skyddsnät, som i stor utsträckning består av socialförsäkringar (folkpension, sjukkassa, arbetslöshetsförsäkring m.m.).
De sociala problemen beror alltså på en för långsam och ofullständig övergång från det socialistiska samhällssystemet till det marknadsekonomiska, inte på en för snabb. Just av sociala skäl behövs det mer chock och mindre terapi i chockterapin.
Resultatet av en kvardröjning i subventionstänkandet kan ses i länder där systemskiftet gått utomordentligt långsamt. I Ukraina anses situationen i Ryssland avundsvärd. Fattigdomen är förödande djup till följd av att inget skett förrän på senare tid.
De kvardröjande socialistiska krafterna är i grunden motståndare till socialförsäkringar och andra kapitalistiska påfund. De strider mot den tidigare grundideologin.
Gemensam säkerhet
I propositionen anförs att det gäller att integrera länderna i ett Europa som präglas av gemensam säkerhet. Detta är klokt om med gemensam säkerhet menas något annat än vad som avsågs med det begrepp, ''gemensam säkerhet'', som lanserades i slutet av 1970-talet från europeiskt socialdemokratiskt håll.
Det dåvarande begreppet gemensam säkerhet utgick från föreställningen att det skulle råda en samexistens mellan ett demokratiskt väst och ett öst under diktatur. Själva poängen var just västs acceptans av diktaturen i öst, ett system som konsekvent bröt mot FN:s och Europarådets definition av mänskliga rättigheter och demokrati.
Det gick t.o.m. så långt att kritik av Sovjetblocket för förtryck och diktatur brännmärktes. En sådan kritik av systemet fick, enligt en dåvarande socialdemokratisk utrikesminister, inte uttalas. Kritiken fick gälla enskilda fall men systemet som sådant skulle accepteras.
Att vara antisovjetisk var enligt detta synsätt något klandervärt. Begreppet gemensam säkerhet i den tappningen innebar helt enkelt en kapitulation för diktaturen.
Att nu åter lansera det gamla begreppet gemensam säkerhet är närmast en oförskämdhet gentemot de människor som kämpade mot diktaturen. Det kan uppfattas som att kampen för frihet och demokrati i Central- och Östeuropa underkänns.
Det är viktigt att bygga en säkerhet som är gemensam för hela Europa. Men denna säkerhet måste bygga på frihetens och demokratins grund. Den måste vara förankrad i FN- stadgan, OSSE:s Paris-charter och Europarådets deklaration om mänskliga rättigheter och fundamentala friheter.
Det får inte råda någon tveksamhet om Sveriges kompromisslösa hållning i just detta avseende.
Därför måste referenser till det historiska begreppet ''gemensam säkerhet'' innebära ett avståndstagande till den acceptans för diktatur i Europa som begreppet innebar på 1980-talet.
Social marknadsekonomi
Begreppet social marknadsekonomi används i propositionen på ett sätt som leder tankarna fel. Begreppet myntades i Västtyskland i samband med den marknadsekonomiska reform som inleddes 1948 med Ludvig Erhardt som huvudarkitekt. Det var förutsättningen för den enastående utveckling, ''det tyska undret'', som på ett decennium förde fram Västtyskland till ett betydande välstånd.
Reformprocessen skedde i stark konflikt med den tyska socialdemokratin. Denna försökte inledningsvis att med generalstrejk stoppa det marknadsekonomiska systemskiftet, dock utan att lyckas. Den sociala marknadsekonomin vann.
Begreppet innebär att marknadsekonomin i sig har goda sociala effekter. Det innebär absolut inte att marknadsekonomin skall mjukas upp med socialdemokratisk politik. Det är direkt historiskt felaktigt att försöka omtolka detta begrepp.
I den tyska marknadsekonomin är socialförsäkringar en viktig del i det sociala trygghetsnätet. Detta är ett arv inte av socialdemokratin utan av den tyska konservatismen under Bismarck. Socialförsäkringssystemen är en borgerlig uppfinning som framtagits i strid med socialismen.
Bryt monopolen i sociala sektorer
Omvandlingen från socialism till marknadsekonomi är minst lika viktig när det gäller utbildning och de sociala sektorerna. Ett kvardröjande i de existerande strukturerna bevarar enbart den undermåliga servicen. För att slippa den kan köpstarka personer skaffa sig helt självfinansierade alternativ inom landet eller utomlands. För det stora flertalet med fortfarande mycket låga inkomster finns inte den möjligheten.
Det är därför felaktigt att som i propositionen skriva: ''Samtidigt kan det i vissa fall vara befogat med fortsatt statligt ägande. Exempel på när det kan vara aktuellt är kollektivtrafik, sjukvård och övrig social omsorg.'' Detta är en anti-social hållning.
Det behövs socialförsäkringssystem vars finansiering precis som i väst består av en blandning av skatter, socialförsäkringsavgifter och egenavgifter. Människor måste få möjlighet att välja sjukvård, omsorg, social service och utbildning, inte vara hänvisade till monopol. Kvardröjande offentliga monopol förhindrar det konkurrenstryck inom landet och från väst som tydliggör efterblivenheten också i de sociala institutionerna.
I dagens läge är i flera av de central- och östeuropeiska länderna behovet av omvandlingstryck, ökad effektivitet och kvalitet snarast störst inom just de sociala sektorerna, utbildning och infrastruktur.
Gigantisk och ineffektiv infrastruktur
De socialistiska samhällena satsade mycket på fysisk infrastruktur. Järnvägar byggdes och dammar konstruerades. Gigantiska anläggningar för att bygga framtidens samhälle konstruerades enligt propagandan av sjungande massuppbåd. I praktiken handlade det ofta om slavarbete.
Likväl var och är infrastrukturen i kvantitativ mening utbyggd. Bekymret är, precis som på det sociala området, att kvaliteten är dålig och underhållet eftersatt.
Elproduktionen i det samlade Östeuropa lär vara lika stor som i det samlade Västeuropa. Trots detta är det välstånd som utvinnes ur energisektorn betydligt lägre än i väst.
Ett enormt energislöseri förekommer både vad gäller exploatering av energiråvaror som kol, olja, gas och när det gäller själva energianvändningen. Konkurrensutsättning och privatisering av energiförsörjningen har därför högsta prioritet. Här kan åstadkommas både ett kraftigt fall i förbrukningen av råvaror och en kraftig höjning av nyttan av energisektorn. Miljövinsten är mycket stor.
På samma sätt är järnvägsnäten ofta väl utbyggda men illa underhållna och med låg teknik. Investeringar i järnvägar kan ge god avkastning under förutsättning att de sköts rationellt.
Telekommunikationerna är ett annat nyckelområde. Här är förutsättningarna bättre, genom att utländska företag snabbt kan medverka. Det krävs inte stora förändringar i en felaktig och nedgången kapitalstock. Här finns förutsättningar att hoppa över några utvecklingsled och gå direkt på den mest avancerade tekniken, som dessutom ofta är den billigaste. Mobiltelefon, optiska kablar och satellitkommunikation är exempel på ny teknologi som kräver måttliga investeringar i infrastruktur.
Marknadstillträde
Den viktigaste faktorn i västs stöd till omvandlingen är nu att ge de central- och östeuropeiska länderna tillträde till de västliga marknaderna.
De s.k. Europaavtalen innebär i princip fritt tillträde på industrisektorn med undantag av stål (1 januari 1996) och textil (1 januari 1998). Det finns dock en rad informella handelshinder som gör att tillträdet till EU-marknaden långt ifrån är så perfekt som det synes vara.
Sverige måste inom EU arbeta med all kraft för att kvarvarande handelshinder tas bort så snart som möjligt. Det kommer visserligen att medföra påfrestningar också på Sveriges och Västeuropas näringsliv. Just i de känsliga sektorerna är de central- och östeuropeiska länderna konkurrenskraftiga.
Även på jordbruksområdet måste import från Central- och Östeuropa accepteras. Delvis står detta i strid med EU:s gemensamma jordbrukspolitik CAP. Därför är det angeläget att redan nu påbörja en gradvis reformering av CAP i syfte att stegvis integrera de central- och östeuropeiska ländernas jordbruk också i en gemensam europeisk jordbruksmarknad.
Förutsättningen för att detta skall fungera är den gradvisa anpassningen. Någon mirakellösning finns inte. En förutsättning är också att de central- och östeuropeiska ländernas jordbruk reformeras. De gigantiska storjordbruken måste brytas upp och ersättas av självfinansierade familjejordbruk. Så har f.ö. redan skett med stor framgång på åtskilliga håll, t.ex. i Estland.
Miljö och kärnsäkerhet
En betydande del av stödet till Central- och Östeuropa har avsett stöd till miljöinsatser och till kärnsäkerhet. Detta av två skäl.
Först och främst måste det parallellt med systemskiftet också ske direkta insatser av miljövårdande karaktär. Föroreningarna är av den enorma omfattningen att direkta reningsinsatser behöver stimuleras.
Det andra skälet är att också miljön i Sverige blir bättre om utsläppen i Östersjön blir mindre och om utsläppen i luften minskas.
Det är därför förvånande att regeringen nu föreslår näst intill en halvering av satsningen på miljövård. Något motiv för denna kraftiga nerdragning föreligger inte. Tvärtom andas propositionen en föreställning om att de nuvarande insatserna i allt väsentligt skall fortsätta.
Även fortsättningsvis borde miljöinsatserna kanaliseras i särskild form och via kompetenta myndigheter. Just dess dubbelsidiga värde motiverar insatser utöver vad som strikt kan betecknas som ett stöd till Central- och Östeuropa. Förutom ökade insatser föreslås därför en fortsatt organisation av miljöbiståndet via miljömyndigheter.
Östsamarbetet viktig del av säkerhetspolitiken
I propositionen betonas på ett förtjänstfullt sätt att samarbetet med Central- och Östeuropa är en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är därför förvånande att samarbetsprogrammet med Central- och Östeuropa av den nya regeringen förts från utrikesministern till biståndsministern och att ansvaret lagts på den nya biståndsmyndighet ''super-SIDA'', som är expertmyndighet för långsiktigt samarbete med utvecklingsländerna, främst i Afrika.
Dessa förändringar har väckt förvåning i Central- och Östeuropa. De har tolkats som ett uttryck för en annan syn på samarbetets innehåll och natur än vad som nu gäller.
Det handlar i Central- och Östeuropas fall om ett övergångsvis stöd till felutvecklade länder, inte om ett långsiktigt stöd till underutvecklade länder. Skillnaden i synsätt är viktig.
Ansvaret för samarbetet med Central- och Östeuropa borde åvila utrikesministern, med dennes övergripande ansvar för utrikes- och säkerhetspolitiken i vid mening. Även om det ankommer på statsministern att avgöra regeringens interna arbetsfördelning är det likväl angeläget att den i det här fallet uppmärksammas också av riksdagen.
Erfarenheten av samarbetet under det pågående treårsprogrammet pekar på att samarbetet behöver ha en starkare organisatorisk struktur. Även om samarbetet är av övergående natur kommer det ändå att behöva fortsätta åtskilliga år till.
Den kunskapsutbyggnad som framför allt skett inom BITS borde ha vidareutvecklats, antingen genom att en starkare östavdelning byggts upp inom BITS ram eller att en särskild självständig myndighet fått växa fram därur.
En sådan enhet, med en förstärkt kompetens, skulle tillsammans med Svenska Institutet och miljömyndigheterna kunna utgöra en starkare organisation än vad en avdelning inom en för u-landsarbete främst inriktad organisation kan göra.
I annat sammanhang har Moderata Samlingspartiet motionerat om att den nya biståndsmyndigheten ''super- SIDA'' inte skall bildas. En fortsättning och vidareutveckling på den organisatoriska struktur som redan har etablerats bör i stället väljas.
Kostnaderna för en förstärkt östenhet inom BITS eller en självständig myndighet är inte större än vad merkostnaderna för en särskild avdelning inom SIDA är.
Samarbetet med Central- och Östeuropa, särskilt i närområdet, har dessutom en väsentlig skillnad gentemot u- biståndet. Antalet intressenter och samarbetstrådar är på båda sidor oerhört mycket större.
Handelshögskolan i Riga
En viktig del av den förra regeringens insatser för de baltiska staternas utveckling avsåg etableringen av Handelshögskolan i Riga. Handelshögskolan, som nu tagit in sina första studenter, skall under en tioårsperiod erhålla svenskt stöd.
Riksdagen har fattat beslut om anslagen för de inledande tre åren, på grundval av en ekonomisk plan för hela tioårsperioden. I propositionen antyder regeringen att en i förhållande till den ekonomiska planen ändrad finansiering skulle kunna bli aktuell efter den inledande treårsperioden.
Handelshögskolan i Riga finansieras under de inledande tio åren till en del av statliga medel både från Sverige och Lettland. Efter dessa tio år förutses inga behov av svenska statsmedel.
En viktig förutsättning för Handelshögskolans utveckling är ett vitalt näringslivsintresse. Vi vill, mot bakgrund av vad regeringen framhåller i propositionen, understryka vikten av att detta intresse kan upprätthållas. Det skulle starkt försvåra arbetet att säkerställa Handelshögskolans i Riga utveckling och finansiering om det kan misstänkas att en angelägen förstärkning av näringslivsintresset av staten kan tas till intäkt för en minskning av det offentliga åtagandet.
Anslagsfrågor för budgetåret 1995/96
För innevarande budgetår (1994/95) uppgår anslagen för samarbete med Central- och Östeuropa till 1 276 miljoner kronor.
Beräknat för tolvmånadersperiod föreslår regeringen en nerdragning med 465 miljoner kronor av Sveriges bilaterala samarbete. Med en avräkning av bidraget via EU:s budget blir den sammanlagda nerdragningen cirka 130 miljoner kronor.
Regeringen har alltså valt att dra ner de samlade satsningarna med ungefär 10 procent och de bilaterala med drygt en tredjedel.
Med tanke på samarbetsprogrammets centrala betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik är det angeläget att den totala nivån på samarbetet hålls uppe. Därför bör för budgetåret 1995/96 anslås 1 416 miljoner kronor, vilket är 200 miljoner kronor mer än regeringens förslag.
För tekniskt samarbete, kapacitetsutveckling och näringslivsutveckling föreslås 438 miljoner kronor. Anslaget bör disponeras av den tidigare nämnda förstärkta BITS eller en självständig ny myndighet.
Det är angeläget att fortsätta miljösatsningarna i våra nära grannländer. Även om en del går via EU:s budget är det inte rimligt att skära ner anslaget så kraftigt som regeringen föreslår. För nästa budgetår bör 205 miljoner kronor anslås för detta ändamål.
Kärnsäkerhet och strålskydd är mycket centrala delar i Sveriges bistånd till samarbetsländerna. Det behov som enligt Statens Kärnkraftinspektion (SKI) anger för kärnsäkerhetsinsatser respektive kärnämneskontroll bör tillgodoses. Detsamma gäller Statens Strålskyddsinstitut (SSI) och dess projekt Strålskydd Öst. Sammanlagt bör till Kärnsäkerhet och strålskydd anslås 110 miljoner kronor.
Regeringen föreslår formellt en ökning vad gäller samarbete genom Svenska Institutet. Samtidigt sker innevarande år en stor satsning i Handelshögskolan i Riga. Tas denna med i beräkningen blir det snarast en minskning av anslagen vad avser kontakter, utbyte inom utbildning och forskning liksom kultur- och erfarenhetsutbyte. Anslaget till Svenska Institutet bör uppgå till 95 miljoner kronor (inkl. tillkommande kostnader för Handelshögskolan i Riga).
Säkerhetsfrämjande insatser är en central del av det svenska samarbetet främst med Baltikum. För att fortsätta uppbyggnaden av detta bör anslås 200 miljoner kronor, vilket är en fördubbling jämfört med regeringens förslag. Denna satsning är också motiverad därför att den speciella profil med inriktning mot Baltikum som Sverige har något uttunnas när det gäller det stöd som går via EU. Detta går nämligen till samtliga länder i Central- och Östeuropa.
Ett nytt anslag, Främjande av rättsstaten, bör inrättas i syfte att systematiskt stödja uppbyggnad och stärkande av rättsstatens institutioner. Till detta anslås 50 miljoner kronor.
Regeringen har reserverat medel för NSA (EBRD:s kärnsäkerhetsfond). Med hänsyn till detta och behovet av viss ytterligare flexibilitet föreslås anslaget Till regeringens disposition bli 50 199 000 kronor.
Vad avser övriga anslagsposter: stöd genom enskilda organisationer, multilateralt stöd samt anslaget G4 och G5 föreslås ingen ändring i regeringens förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett snabbt systemskifte i Central- och Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begreppet gemensam säkerhet inte som tidigare får avse accepterande av förtryck och diktatur,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av systemskifte särskilt inom de sociala sektorerna och inom utbildning och infrastruktur,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att medverka till att bryta offentliga monopol i de sociala sektorerna och inom utbildning och infrastruktur,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsning på miljö och kärnsäkerhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samsyn mellan utrikes- och säkerhetspolitiken och stödet till Central- och Östeuropa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om organisationen av Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa,
8. att riksdagen beslutar att till samarbete med Central- och Östeuropa (litt. G) anslå 1 416 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar att för tekniskt samarbete, kapacitetsutveckling och näringsutveckling anslå 438 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförs i motionen,
10. att riksdagen beslutar att för miljösamarbete anslå 205 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar att för kärnsäkerhet och strålskydd anvisa 110 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att för samarbete med Central- och Östeuropa genom Svenska institutet anslå 95 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar att för säkerhetsfrämjande insatser anvisa 200 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att att riksdagen beslutar att för Främjande av rättsstaten anvisa 50 000 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att Till regeringens disposition för samarbete med Central- och Östeuropa anslå 50 199 000 kr för budgetåret 1995/96 i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 14 mars 1995 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)