med anledning av prop. 1994/95:160 Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
Tre gånger under 1900-talet har demokratiska revolutioner
svept över Europa. Den första kom vid första världskrigets
slut och de reaktionära kejsardömenas sammanbrott i Öst-
och Centraleuropa. Alla de nya stater som då fick sin frihet,
från Finland i norr till Jugoslavien i söder, antog
demokratiska författningar. Men snart ersattes de
demokratiska systemen nästan överallt av auktoritära eller
öppet fascistiska regimer. I Ryssland gjorde bolsjevikernas
statskupp i oktober 1917 slut på försöken att efter
revolutionen i februari samma år etablera en demokratisk
samhällsordning. Herbert Tingsten beskrev i en viktig bok
tidens utveckling som ''demokratins seger och kris''.
Samma händelseförlopp upprepades efter andra
världskriget. Större delen av Europa befriades från fascism
och nationalsocialism, men i Öst- och Centraleuropa
installerades inom kort nya diktaturer, nu med
kommunistiska förtecken.
Den tredje stora demokratiseringsvågen upplever vi i dag.
Större delen av Europa har nu både formellt och reellt
befriats från kommunismen -- men i dess ställe uppträder nya
hot. I flera länder har tidigare makthavare bara bytt
partinamn och symboler på skrivborden. På många håll har
tidigare kommunistiska härskare försökt behålla makt och
inflytande genom att i stället uppträda som radikala
nationalister.
De närmaste åren kommer att vara avgörande för
demokratins framtid i stora delar av Europa, och därmed
också för möjligheten att skapa en ny säkerhetsordning
byggd på fredligt samarbete mellan fria länder och folk både
öster och väster om den gamla järnridån. Men mycket av den
europeiska politiken förs fortfarande utan någon riktig
förståelse för situationens utmaningar och krav.
Därför är få frågor i dag viktigare än den politik mot de
nya demokratierna i Central- och Östeuropa som de
''gamla'' demokratierna, däribland Sverige, bedriver. Och
nyckeln till framgång -- både när det gäller säkerhet,
ekonomisk utveckling, social välfärd och en långsiktig
politik för ekologisk balans -- är att demokratins
landvinningar kan stabiliseras. Alla beslut om svenska
insatser i dessa länder måste utgå från denna övergripande
synpunkt.
Demokrati och ekonomiskt systemskifte hör ihop
Det politiska systemet kan inte fastna någonstans mellan
bevarad diktatur med privilegier för den gamla
kommunistiska nomenklaturans medlemmar och normal
västerländsk demokrati. Om den demokratiska utvecklingen
inte fullföljs blir resultatet troligen i stället ett återfall i något
som liknar det gamla systemet eller att de gamla
makthavarna fortsätter att styra under en nödtorftigt
demokratisk fasad. Det gamla systemets sammanflätning av
politisk och ekonomisk makt innebär samtidigt att det
politiska systemskiftet inte kan genomföras om inte också
det ekonomiska systemet ändras i grunden. Riksdagen bör
därför klart säga ifrån att övergången till demokrati och
övergången till marknadsekonomi är två processer som
förutsätter varandra. Misslyckas den ena av dessa processer
kommer också den andra att misslyckas.
En sida av detta är att den nya och för många helt okända
marknadsekonomin, precis som i väst, alltid måste förankras
inom bestämda rättsliga ramar för att få acceptans och alls
kunna fungera. Dessa rättsliga ramar kan inte förväntas få
förtroende om det politiska systemet fortsätter att bygga på
godtycke och privilegier. På samma sätt kan demokratiska
och rättsstatliga principer aldrig få fullt förtroende om det
ekonomiska livet samtidigt bygger på det godtycke och de
privilegier som var en oupplöslig del av planekonomin. De
allvarliga tendenser till korruption inom politiken och
maffiavälde inom delar av ekonomin som präglar flera av de
gamla kommuniststaterna beror till stor del på att delar av
det gamla systemet lever kvar och på att personer som kunde
leva gott under diktatur och planekonomi nu söker behålla
sin position i samhället.
En annan sida av saken är att de ofrånkomliga umbäranden
för många människor som systemskiftet innebär också
kräver att de regeringar som leder reformarbetet har den
legitimitet och det förtroende som bara kan växa ur fria val
och en fri politisk debatt. Dessutom är det bara genom ett
demokratiskt system som berättigade krav på sociala
trygghetssystem kan resas och leda till politiska beslut.
Den ekonomiska och sociala krisen i öst är i allt väsentligt
en produkt av den sammanfallande planekonomin. Detta
system har producerat utomordentligt litet av bestående
värde. Däremot har det effektivt förstört resurser som annars
hade kunnat användas för människornas välfärd. Den
kommunistiska perioden präglades inte av trygghet utan av
godtycke och en många gånger djup social nöd. Den som
ådrog sig överhetens ogillande berövades ofta alla
möjligheter att försörja sig. Det nästan ofattbara förfallet av
infrastruktur och den låga kvaliteten på olika former av
sociala tjänster vittnar inte om en socialt medveten politik
från makthavarnas sida. Synen på ekonomisk utveckling
präglades av en rovdriftsmentalitet gentemot människor och
natur som torde sakna motsvarigheter i modern historia. Ett
villkor för att få till stånd en såväl socialt som ekologiskt
hållbar ekonomisk utveckling är därför att övergången till
marknadsekonomi fullföljs.
Reformer i riktning mot demokrati, marknadsekonomi och
ett fungerande rättssamhälle måste genomföras snabbt och
heltäckande. De länder som har det svårast i dag är just de
länder där de styrande länge tvekat inför reformarbetet eller
inte ens försökt inleda reformer: Rumänien, Ukraina,
Vitryssland m.fl. I några av dessa länder har man först helt
nyligen fått politiska ledare som förefaller ha någon insikt
om behovet av ett genomgripande ekonomiskt systemskifte.
Som vi redan markerat finns ingen motsättning mellan
detta genomgripande ekonomiska systemskifte och strävan
till en socialt hållbar utveckling -- utan systemskiftet får i
stället de destruktiva mekanismer som lagt grunden till
dagens kris fortsätta att verka. Men det finns inte heller
någon motsättning mellan att verka för ett sådant
systemskifte och att sträva efter att minska de sociala
påfrestningar som systemskiftet för med sig. Som den mest
bekante ''systemskiftesekonomen'', Jeffrey Sachs
konstaterat har ett socialt stödprogram liten betydelse
ekonomiskt, men stor betydelse politiskt. I vissa fall, som i
Ryssland, kan alternativet till sociala stödprogram som
komplement till de marknadsekonomiska reformerna vara
fascism, återgång till kommunistiskt styre eller att staten tas
över av den organiserade brottsligheten.
I propositionen utgår regeringen från att det ekonomiska
reformarbetet skall fortsätta, men sambanden mellan
övergången till marknadsekonomi och möjligheten att föra
en socialt och ekologiskt hållbar politik utvecklas aldrig.
Riksdagen bör klart säga ifrån att en socialt och ekologiskt
hållbar utveckling endast är möjlig om det ekonomiska
systemskiftet fullföljs.
Demokratins kultur
Att stabilisera demokratin i Öst- och Centraleuropa
handlar om betydligt mer än att bara genomföra fria val, anta
demokratiska författningar och skapa förutsättningar för en
fungerande marknadsekonomi. Det demokratiska
styrelseskicket förutsätter kunskaper hos allmänhet och
politiska aktörer om hur demokratiskt beslutsfattande går
till. Det förutsätter levande och från statsmakten
självständiga politiska och ideella organisationer. Och det
förutsätter fria och självständiga medier och journalister med
kunskap om det demokratiska samhällets spelregler.
Utbildning, både breddutbildning via t.ex. TV och mer
kvalificerad utbildning genom mer generösa möjligheter för
studenter från öst att studera vid västerländska universitet,
har strategisk betydelse för att Europas båda halvor skall
kunna växa ihop. Det nya Stockholmsbaserade institutet för
demokrati och fria val (IDEA) bör kunna ha en viktig roll att
spela i synnerhet när det gäller att bygga upp demokratins
yttre former, inklusive skydd för pressens, organisationernas
och debattens frihet.
Dessutom förutsätter ett framgångsrikt reformarbete att en
fungerande demokrati kan växa fram också på lokal nivå, där
det gamla systemets företrädare annars ofta kan behålla sina
positioner. I några länder kunde ett sådant ''civilt samhälle''
utvecklas under kampen mot kommunismen, men i andra
länder fanns före 1989 inga förutsättningar för någon politisk
eller annan verksamhet utanför det allsmäktiga partiets
kontroll. Satsningar som syftar till att bygga upp
demokratins formella och reella förutsättningar, regionalt
och lokalt, bör enligt vår mening tillmätas en särskild
betydelse när statliga medel ställs till förfogande för
vänortsutbyte och regionalt utvecklingssamarbete mellan
svenska län, regioner och kommuner och deras
motsvarigheter i de nya demokratierna.
Samtidigt som stöd till demokratins formella uppbyggnad
har förmedlats från Sverige och andra länder har stödet till
de självständiga politiska rörelser som skall fylla dessa
former med innehåll varit märkligt kontroversiellt. Vi
välkomnar därför att regeringen tagit till sig de förslag som
länge förts fram från folkpartiets sida att ge möjlighet för
organ närstående de svenska politiska partierna att kunna
förmedla stöd i olika former till demokratifrämjande
verksamhet i Öst- och Centraleuropa. Vi välkomnar också
regeringens betoning av kvinnornas betydelse i det pågående
reformarbetet.
Ny säkerhetsgemenskap
Genom kommunismens sammanbrott i Europa har
Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden förändrats. Det
avgörande för vår säkerhet i dag är om demokratins
landvinningar i Europa kan stabiliseras eller inte. Om en
''demokratins kris'' följer på demokratins seger så kommer
nya säkerhetspolitiska hotbilder att uppstå, om än av mycket
annorlunda slag än dem som vi varit vana vid före 1989. För
att demokratins landvinningar skall bli bestående är det
viktigt att Sverige, i likhet med andra länder, har en klar och
genomtänkt strategi för hur detta mål skall uppnås.
Förutom att medverka till det övergripande politiska och
ekonomiska systemskiftet gäller det då att se till att länderna
i Central- och Östeuropa snabbt blir fullvärdiga medlemmar
i de europeiska samarbetsorganisationerna, främst EU. För
många av de gamla kommunistländerna framstår också
medlemskap i Nato som ett avgörande steg i utvecklingen
''tillbaka till Europa''.
I propositionen konstateras att Sverige stöder
ambitionerna från de länder som nu har samarbetsavtal med
EU att snarast möjligt också bli fullvärdiga medlemmar. Men
mycket mer än så sägs inte. Det är olyckligt att frågan inte
utvecklas mer. Riksdagen bör klart säga ifrån att ett
övergripande mål för svensk Europapolitik är att samtliga
europeiska länder som uppfyller kraven på demokrati och
marknadsekonomi skall kunna bli medlemmar i EU. Det är
också mycket angeläget att Ryssland så långt som möjligt
kan integreras i de olika organisationer för europeisk
samverkan, EU inberäknat, som finns.
Valet av samarbetsländer
Propositionen betonar vikten av att svenska insatser i de
nya demokratierna koncentreras till vårt närområde, alltså till
Polen, Estland, Lettland, Litauen och närbelägna delar av
Ryssland. Förutom dessa områden (från Kaliningrad till
Archangelsk) föreslås också att samarbete skall kunna ske
med andra regioner i Ryssland där reformprocessen är av
särskilt intresse. Dessutom markeras att samarbete skall
kunna ske också med övriga länder i Centraleuropa, med
Ukraina och Vitryssland samt med länderna i Kaukasus och
Centralasien. I samband med att exportkreditramen föreslås
höjd från en till två miljarder kronor föreslås dessutom att
ramen vidgas till att också omfatta export och investeringar
i Ukraina, Vitryssland och Kazakstan.
Att kategoriskt utesluta alla former av samarbete med
regioner och länder utanför vårt eget direkta närområde är
knappast möjligt. Men det är enligt vår mening angeläget att
sådana satsningar, i den mån de sker, verkligen kan motiveras
från den synpunkt som måste vara den övergripande,
nämligen att stärka demokratin och motverka nya former av
stormaktspolitik och imperialism. Det gäller i synnerhet
länder som Vitryssland där den nu sittande statsledningen,
trots antydningar om strävan till medlemskap i EU nyligen,
mest ger intryck av att drömma om Sovjetunionens
återuppståndelse. Skulle de krafter i Ryssland och
angränsande OSS-stater som arbetar för en sådan utveckling
få överhanden så måste vi räkna med att de
säkerhetspolitiska konsekvenserna blir allvarliga. Det
viktigaste etappmålet för dessa krafter är givetvis att i en eller
annan form återta kontrollen över Ukraina. Därför talar
starka -- både svenska och allmänt europeiska -- långsiktiga
intressen för aktiva insatser i syfte att stärka de demokratiska
krafterna och den ekonomiska utvecklingen i detta land.
En motsvarande argumentering kan och måste föras när
det gäller det f.d. Jugoslavien. Två av de f.d. jugoslaviska
republikerna, Slovenien och Makedonien har fredligt lyckats
uppnå själsvständighet och demokrati. I Slovenien torde den
nya demokratin och övergången till marknadsekonomi inte
utsättas för några allvarliga hot -- i själva verket är Slovenien
en lika naturlig blivande EU-medlem redan på kort sikt som
t.ex. Ungern eller Tjeckien. I Makedonien finns däremot
stora inre spänningar och ett ständigt närvarande hot från
flera av grannländernas sida. Risken att de röd-bruna krafter
som styr i Serbien vänder blickarna också mot Makedonien
om de tillåts fullfölja sina planer i Kroatien och Bosnien-
Hercegovina är uppenbar. Stöd och samarbete med
Makedonien och Slovenien bör därför ingå i en genomtänkt
svensk Öst- och Centraleuropapolitik med målet att
stabilisera demokratin och motverka nya hot mot Europas
säkerhet.
Men att vidga samarbetet till att omfatta praktiskt taget
hela den gamla Sovjetunionen och hela Öst- och
Centraleuropa liksom till ryska regioner långt bort från vårt
eget närområde kan lätt leda till att koncentrationen av de
svenska ansträngningarna äventyras. Prioriteras allt så
prioriteras i verkligheten inget. Även om enstaka satsningar
utanför närområdet ibland kan vara motiverade, så bör
riksdagen tydligt klargöra att koncentrationen på Baltikum,
Polen och nordvästra Ryssland måste behållas.
Få ting är under de närmaste åren av större betydelse för
utvecklingen i Europa än den fortsatta utvecklingen av
demokratiserings- och reformprocessen i Ryssland. I inlägg
från folkpartiet liberalerna har tidigare föreslagits att
samarbetet med Ryssland får en högre prioritet än hittills (nu
ca 12 procent av det samlade svenska bilaterala och
multilaterala samarbetet med Öst- och Centraleuropa).
Regeringen markerar nu samma inställning. Som framhållits
i en enskild motion (fp) under allmänna motionstiden kan
dock kriget i Tjetjenien visa sig vara ett inslag i en process
som leder till att reformprocessens motståndare får en allt
starkare ställning i rysk politik -- samtidigt som landet kan
dras in i en lång och för hela samhället nedbrytande konflikt
som kan komma att innefatta hela norra Kaukasus. Skulle
reformprocessen i Ryssland upphöra, eller vändas i sin
motsats, kan fortsatt samarbete med den centrala ryska
regeringen och dess administration komma att framstå som
poänglöst eller kontraproduktivt. I en sådan situation kan
samarbetet med Ryssland i stället få koncentreras till
samarbete med de regioner där reforminriktade politiker
försöker driva reformprocessen vidare (i dag t.ex. S:t
Petersburg och Nizjnij Novgorod).
Ekologiskt hållbar utveckling
Propositionens inriktning på att i första hand stödja
miljösatsningar med anknytning till Östersjön samt
medverka till kärnsäkerhetshöjande åtgärder i Litauen är
lovvärd och överenstämmer med folkpartiets prioriteringar.
Däremot är verklighetsbekrivningen inte alltid helt adekvat.
Mycket av det som uträttas efter Ronnebykonferensen om
Östersjöns miljö förbigås med tystnad. Läsaren får lätt
intrycket att det faktum att många naturområden i öst
förblivit orörda skulle bero på någon strävan till naturskydd
från de gamla regimernas sida. Den verkliga förklaringen är
ju som bekant att man inte hade ekonomiska resurser att
exploatera och förstöra också dessa områden. Det
ekonomiska systemets och den bakvända prissättningens
betydelse för miljöförstöring och resursslöseri reds heller
aldrig ut.
De undermåliga energiråvarorna och de outvecklade
tekniska metoderna räcker inte som förklaring till
exempelvis den allvarliga situationen vad gäller
luftföroreningar i stora delar av det gamla Östeuropa. Utan
planekonomins perversa prioriteringar och primitiva sätt att
mäta värdet av olika resurser hade sannolikt aldrig denna
låsning vid destruktiva former för industriell produktion och
energiomvandling skett.
Vi föreslår i denna motion inga ytterligare anslag till
samarbete med länderna i Öst- och Centraleuropa än vad
regeringen gör. Däremot är det vår uppfattning att om
möjligheter att utöka ramen bedöms föreligga längre fram,
så bör, vid sidan av ytterligare insatser för att stärka den
demokratiska kulturen, miljösatsningar då få högsta
prioritet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambandet mellan övergången till
demokrati och övergången till marknadsekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det ekonomiska systemskiftets
betydelse för en socialt och ekologiskt hållbar utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av demokratistöd vid
utdelning av medel för vänortsutbyte och samarbete mellan
län och regioner i Sverige och länder i Öst- och
Centraleuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillträde till EU för samtliga
europeiska länder som uppfyller kraven på demokrati och
marknadsekonomi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riskerna med att sprida de svenska
insatserna i Central- och Östeuropa till alltför många länder
och regioner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete med Ukraina och
Vitryssland,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete med Makedonien och
Slovenien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete med reforminriktade
regioner i Ryssland i förhållande till samarbete med den
ryska centralmakten i Moskva
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av demokrati- och
miljösatsningar vid eventuella framtida utökningar av
anslagsramen för samarbete med länderna i Öst- och
Centraleuropa.
Stockholm den 14 mars 1995
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Lennart Rohdin (fp)