Tre gånger under 1900-talet har demokratiska revolutioner svept över Europa. Den första kom vid första världskrigets slut och de reaktionära kejsardömenas sammanbrott i Öst- och Centraleuropa. Alla de nya stater som då fick sin frihet, från Finland i norr till Jugoslavien i söder, antog demokratiska författningar. Men snart ersattes de demokratiska systemen nästan överallt av auktoritära eller öppet fascistiska regimer. I Ryssland gjorde bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 slut på försöken att efter revolutionen i februari samma år etablera en demokratisk samhällsordning. Herbert Tingsten beskrev i en viktig bok tidens utveckling som ''demokratins seger och kris''.
Samma händelseförlopp upprepades efter andra världskriget. Större delen av Europa befriades från fascism och nationalsocialism, men i Öst- och Centraleuropa installerades inom kort nya diktaturer, nu med kommunistiska förtecken.
Den tredje stora demokratiseringsvågen upplever vi i dag. Större delen av Europa har nu både formellt och reellt befriats från kommunismen -- men i dess ställe uppträder nya hot. I flera länder har tidigare makthavare bara bytt partinamn och symboler på skrivborden. På många håll har tidigare kommunistiska härskare försökt behålla makt och inflytande genom att i stället uppträda som radikala nationalister.
De närmaste åren kommer att vara avgörande för demokratins framtid i stora delar av Europa, och därmed också för möjligheten att skapa en ny säkerhetsordning byggd på fredligt samarbete mellan fria länder och folk både öster och väster om den gamla järnridån. Men mycket av den europeiska politiken förs fortfarande utan någon riktig förståelse för situationens utmaningar och krav.
Därför är få frågor i dag viktigare än den politik mot de nya demokratierna i Central- och Östeuropa som de ''gamla'' demokratierna, däribland Sverige, bedriver. Och nyckeln till framgång -- både när det gäller säkerhet, ekonomisk utveckling, social välfärd och en långsiktig politik för ekologisk balans -- är att demokratins landvinningar kan stabiliseras. Alla beslut om svenska insatser i dessa länder måste utgå från denna övergripande synpunkt.
Demokrati och ekonomiskt systemskifte hör ihop
Det politiska systemet kan inte fastna någonstans mellan bevarad diktatur med privilegier för den gamla kommunistiska nomenklaturans medlemmar och normal västerländsk demokrati. Om den demokratiska utvecklingen inte fullföljs blir resultatet troligen i stället ett återfall i något som liknar det gamla systemet eller att de gamla makthavarna fortsätter att styra under en nödtorftigt demokratisk fasad. Det gamla systemets sammanflätning av politisk och ekonomisk makt innebär samtidigt att det politiska systemskiftet inte kan genomföras om inte också det ekonomiska systemet ändras i grunden. Riksdagen bör därför klart säga ifrån att övergången till demokrati och övergången till marknadsekonomi är två processer som förutsätter varandra. Misslyckas den ena av dessa processer kommer också den andra att misslyckas.
En sida av detta är att den nya och för många helt okända marknadsekonomin, precis som i väst, alltid måste förankras inom bestämda rättsliga ramar för att få acceptans och alls kunna fungera. Dessa rättsliga ramar kan inte förväntas få förtroende om det politiska systemet fortsätter att bygga på godtycke och privilegier. På samma sätt kan demokratiska och rättsstatliga principer aldrig få fullt förtroende om det ekonomiska livet samtidigt bygger på det godtycke och de privilegier som var en oupplöslig del av planekonomin. De allvarliga tendenser till korruption inom politiken och maffiavälde inom delar av ekonomin som präglar flera av de gamla kommuniststaterna beror till stor del på att delar av det gamla systemet lever kvar och på att personer som kunde leva gott under diktatur och planekonomi nu söker behålla sin position i samhället.
En annan sida av saken är att de ofrånkomliga umbäranden för många människor som systemskiftet innebär också kräver att de regeringar som leder reformarbetet har den legitimitet och det förtroende som bara kan växa ur fria val och en fri politisk debatt. Dessutom är det bara genom ett demokratiskt system som berättigade krav på sociala trygghetssystem kan resas och leda till politiska beslut.
Den ekonomiska och sociala krisen i öst är i allt väsentligt en produkt av den sammanfallande planekonomin. Detta system har producerat utomordentligt litet av bestående värde. Däremot har det effektivt förstört resurser som annars hade kunnat användas för människornas välfärd. Den kommunistiska perioden präglades inte av trygghet utan av godtycke och en många gånger djup social nöd. Den som ådrog sig överhetens ogillande berövades ofta alla möjligheter att försörja sig. Det nästan ofattbara förfallet av infrastruktur och den låga kvaliteten på olika former av sociala tjänster vittnar inte om en socialt medveten politik från makthavarnas sida. Synen på ekonomisk utveckling präglades av en rovdriftsmentalitet gentemot människor och natur som torde sakna motsvarigheter i modern historia. Ett villkor för att få till stånd en såväl socialt som ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling är därför att övergången till marknadsekonomi fullföljs.
Reformer i riktning mot demokrati, marknadsekonomi och ett fungerande rättssamhälle måste genomföras snabbt och heltäckande. De länder som har det svårast i dag är just de länder där de styrande länge tvekat inför reformarbetet eller inte ens försökt inleda reformer: Rumänien, Ukraina, Vitryssland m.fl. I några av dessa länder har man först helt nyligen fått politiska ledare som förefaller ha någon insikt om behovet av ett genomgripande ekonomiskt systemskifte.
Som vi redan markerat finns ingen motsättning mellan detta genomgripande ekonomiska systemskifte och strävan till en socialt hållbar utveckling -- utan systemskiftet får i stället de destruktiva mekanismer som lagt grunden till dagens kris fortsätta att verka. Men det finns inte heller någon motsättning mellan att verka för ett sådant systemskifte och att sträva efter att minska de sociala påfrestningar som systemskiftet för med sig. Som den mest bekante ''systemskiftesekonomen'', Jeffrey Sachs konstaterat har ett socialt stödprogram liten betydelse ekonomiskt, men stor betydelse politiskt. I vissa fall, som i Ryssland, kan alternativet till sociala stödprogram som komplement till de marknadsekonomiska reformerna vara fascism, återgång till kommunistiskt styre eller att staten tas över av den organiserade brottsligheten.
I propositionen utgår regeringen från att det ekonomiska reformarbetet skall fortsätta, men sambanden mellan övergången till marknadsekonomi och möjligheten att föra en socialt och ekologiskt hållbar politik utvecklas aldrig. Riksdagen bör klart säga ifrån att en socialt och ekologiskt hållbar utveckling endast är möjlig om det ekonomiska systemskiftet fullföljs.
Demokratins kultur
Att stabilisera demokratin i Öst- och Centraleuropa handlar om betydligt mer än att bara genomföra fria val, anta demokratiska författningar och skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi. Det demokratiska styrelseskicket förutsätter kunskaper hos allmänhet och politiska aktörer om hur demokratiskt beslutsfattande går till. Det förutsätter levande och från statsmakten självständiga politiska och ideella organisationer. Och det förutsätter fria och självständiga medier och journalister med kunskap om det demokratiska samhällets spelregler. Utbildning, både breddutbildning via t.ex. TV och mer kvalificerad utbildning genom mer generösa möjligheter för studenter från öst att studera vid västerländska universitet, har strategisk betydelse för att Europas båda halvor skall kunna växa ihop. Det nya Stockholmsbaserade institutet för demokrati och fria val (IDEA) bör kunna ha en viktig roll att spela i synnerhet när det gäller att bygga upp demokratins yttre former, inklusive skydd för pressens, organisationernas och debattens frihet.
Dessutom förutsätter ett framgångsrikt reformarbete att en fungerande demokrati kan växa fram också på lokal nivå, där det gamla systemets företrädare annars ofta kan behålla sina positioner. I några länder kunde ett sådant ''civilt samhälle'' utvecklas under kampen mot kommunismen, men i andra länder fanns före 1989 inga förutsättningar för någon politisk eller annan verksamhet utanför det allsmäktiga partiets kontroll. Satsningar som syftar till att bygga upp demokratins formella och reella förutsättningar, regionalt och lokalt, bör enligt vår mening tillmätas en särskild betydelse när statliga medel ställs till förfogande för vänortsutbyte och regionalt utvecklingssamarbete mellan svenska län, regioner och kommuner och deras motsvarigheter i de nya demokratierna.
Samtidigt som stöd till demokratins formella uppbyggnad har förmedlats från Sverige och andra länder har stödet till de självständiga politiska rörelser som skall fylla dessa former med innehåll varit märkligt kontroversiellt. Vi välkomnar därför att regeringen tagit till sig de förslag som länge förts fram från folkpartiets sida att ge möjlighet för organ närstående de svenska politiska partierna att kunna förmedla stöd i olika former till demokratifrämjande verksamhet i Öst- och Centraleuropa. Vi välkomnar också regeringens betoning av kvinnornas betydelse i det pågående reformarbetet.
Ny säkerhetsgemenskap
Genom kommunismens sammanbrott i Europa har Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden förändrats. Det avgörande för vår säkerhet i dag är om demokratins landvinningar i Europa kan stabiliseras eller inte. Om en ''demokratins kris'' följer på demokratins seger så kommer nya säkerhetspolitiska hotbilder att uppstå, om än av mycket annorlunda slag än dem som vi varit vana vid före 1989. För att demokratins landvinningar skall bli bestående är det viktigt att Sverige, i likhet med andra länder, har en klar och genomtänkt strategi för hur detta mål skall uppnås.
Förutom att medverka till det övergripande politiska och ekonomiska systemskiftet gäller det då att se till att länderna i Central- och Östeuropa snabbt blir fullvärdiga medlemmar i de europeiska samarbetsorganisationerna, främst EU. För många av de gamla kommunistländerna framstår också medlemskap i Nato som ett avgörande steg i utvecklingen ''tillbaka till Europa''.
I propositionen konstateras att Sverige stöder ambitionerna från de länder som nu har samarbetsavtal med EU att snarast möjligt också bli fullvärdiga medlemmar. Men mycket mer än så sägs inte. Det är olyckligt att frågan inte utvecklas mer. Riksdagen bör klart säga ifrån att ett övergripande mål för svensk Europapolitik är att samtliga europeiska länder som uppfyller kraven på demokrati och marknadsekonomi skall kunna bli medlemmar i EU. Det är också mycket angeläget att Ryssland så långt som möjligt kan integreras i de olika organisationer för europeisk samverkan, EU inberäknat, som finns.
Valet av samarbetsländer
Propositionen betonar vikten av att svenska insatser i de nya demokratierna koncentreras till vårt närområde, alltså till Polen, Estland, Lettland, Litauen och närbelägna delar av Ryssland. Förutom dessa områden (från Kaliningrad till Archangelsk) föreslås också att samarbete skall kunna ske med andra regioner i Ryssland där reformprocessen är av särskilt intresse. Dessutom markeras att samarbete skall kunna ske också med övriga länder i Centraleuropa, med Ukraina och Vitryssland samt med länderna i Kaukasus och Centralasien. I samband med att exportkreditramen föreslås höjd från en till två miljarder kronor föreslås dessutom att ramen vidgas till att också omfatta export och investeringar i Ukraina, Vitryssland och Kazakstan.
Att kategoriskt utesluta alla former av samarbete med regioner och länder utanför vårt eget direkta närområde är knappast möjligt. Men det är enligt vår mening angeläget att sådana satsningar, i den mån de sker, verkligen kan motiveras från den synpunkt som måste vara den övergripande, nämligen att stärka demokratin och motverka nya former av stormaktspolitik och imperialism. Det gäller i synnerhet länder som Vitryssland där den nu sittande statsledningen, trots antydningar om strävan till medlemskap i EU nyligen, mest ger intryck av att drömma om Sovjetunionens återuppståndelse. Skulle de krafter i Ryssland och angränsande OSS-stater som arbetar för en sådan utveckling få överhanden så måste vi räkna med att de säkerhetspolitiska konsekvenserna blir allvarliga. Det viktigaste etappmålet för dessa krafter är givetvis att i en eller annan form återta kontrollen över Ukraina. Därför talar starka -- både svenska och allmänt europeiska -- långsiktiga intressen för aktiva insatser i syfte att stärka de demokratiska krafterna och den ekonomiska utvecklingen i detta land.
En motsvarande argumentering kan och måste föras när det gäller det f.d. Jugoslavien. Två av de f.d. jugoslaviska republikerna, Slovenien och Makedonien har fredligt lyckats uppnå själsvständighet och demokrati. I Slovenien torde den nya demokratin och övergången till marknadsekonomi inte utsättas för några allvarliga hot -- i själva verket är Slovenien en lika naturlig blivande EU-medlem redan på kort sikt som t.ex. Ungern eller Tjeckien. I Makedonien finns däremot stora inre spänningar och ett ständigt närvarande hot från flera av grannländernas sida. Risken att de röd-bruna krafter som styr i Serbien vänder blickarna också mot Makedonien om de tillåts fullfölja sina planer i Kroatien och Bosnien- Hercegovina är uppenbar. Stöd och samarbete med Makedonien och Slovenien bör därför ingå i en genomtänkt svensk Öst- och Centraleuropapolitik med målet att stabilisera demokratin och motverka nya hot mot Europas säkerhet.
Men att vidga samarbetet till att omfatta praktiskt taget hela den gamla Sovjetunionen och hela Öst- och Centraleuropa liksom till ryska regioner långt bort från vårt eget närområde kan lätt leda till att koncentrationen av de svenska ansträngningarna äventyras. Prioriteras allt så prioriteras i verkligheten inget. Även om enstaka satsningar utanför närområdet ibland kan vara motiverade, så bör riksdagen tydligt klargöra att koncentrationen på Baltikum, Polen och nordvästra Ryssland måste behållas.
Få ting är under de närmaste åren av större betydelse för utvecklingen i Europa än den fortsatta utvecklingen av demokratiserings- och reformprocessen i Ryssland. I inlägg från folkpartiet liberalerna har tidigare föreslagits att samarbetet med Ryssland får en högre prioritet än hittills (nu ca 12 procent av det samlade svenska bilaterala och multilaterala samarbetet med Öst- och Centraleuropa). Regeringen markerar nu samma inställning. Som framhållits i en enskild motion (fp) under allmänna motionstiden kan dock kriget i Tjetjenien visa sig vara ett inslag i en process som leder till att reformprocessens motståndare får en allt starkare ställning i rysk politik -- samtidigt som landet kan dras in i en lång och för hela samhället nedbrytande konflikt som kan komma att innefatta hela norra Kaukasus. Skulle reformprocessen i Ryssland upphöra, eller vändas i sin motsats, kan fortsatt samarbete med den centrala ryska regeringen och dess administration komma att framstå som poänglöst eller kontraproduktivt. I en sådan situation kan samarbetet med Ryssland i stället få koncentreras till samarbete med de regioner där reforminriktade politiker försöker driva reformprocessen vidare (i dag t.ex. S:t Petersburg och Nizjnij Novgorod).
Ekologiskt hållbar utveckling
Propositionens inriktning på att i första hand stödja miljösatsningar med anknytning till Östersjön samt medverka till kärnsäkerhetshöjande åtgärder i Litauen är lovvärd och överenstämmer med folkpartiets prioriteringar. Däremot är verklighetsbekrivningen inte alltid helt adekvat. Mycket av det som uträttas efter Ronnebykonferensen om Östersjöns miljö förbigås med tystnad. Läsaren får lätt intrycket att det faktum att många naturområden i öst förblivit orörda skulle bero på någon strävan till naturskydd från de gamla regimernas sida. Den verkliga förklaringen är ju som bekant att man inte hade ekonomiska resurser att exploatera och förstöra också dessa områden. Det ekonomiska systemets och den bakvända prissättningens betydelse för miljöförstöring och resursslöseri reds heller aldrig ut.
De undermåliga energiråvarorna och de outvecklade tekniska metoderna räcker inte som förklaring till exempelvis den allvarliga situationen vad gäller luftföroreningar i stora delar av det gamla Östeuropa. Utan planekonomins perversa prioriteringar och primitiva sätt att mäta värdet av olika resurser hade sannolikt aldrig denna låsning vid destruktiva former för industriell produktion och energiomvandling skett.
Vi föreslår i denna motion inga ytterligare anslag till samarbete med länderna i Öst- och Centraleuropa än vad regeringen gör. Däremot är det vår uppfattning att om möjligheter att utöka ramen bedöms föreligga längre fram, så bör, vid sidan av ytterligare insatser för att stärka den demokratiska kulturen, miljösatsningar då få högsta prioritet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sambandet mellan övergången till demokrati och övergången till marknadsekonomi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det ekonomiska systemskiftets betydelse för en socialt och ekologiskt hållbar utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av demokratistöd vid utdelning av medel för vänortsutbyte och samarbete mellan län och regioner i Sverige och länder i Öst- och Centraleuropa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillträde till EU för samtliga europeiska länder som uppfyller kraven på demokrati och marknadsekonomi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna med att sprida de svenska insatserna i Central- och Östeuropa till alltför många länder och regioner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete med Ukraina och Vitryssland,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete med Makedonien och Slovenien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete med reforminriktade regioner i Ryssland i förhållande till samarbete med den ryska centralmakten i Moskva
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av demokrati- och miljösatsningar vid eventuella framtida utökningar av anslagsramen för samarbete med länderna i Öst- och Centraleuropa.
Stockholm den 14 mars 1995 Håkan Holmberg (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Lennart Rohdin (fp)