Sveriges bistånd till u-länderna uppgår inte längre till en
procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Det är med
mycket beklagande vi tvingas konstatera detta. I
krisuppgörelsen mellan den borgerliga regeringen och
socialdemokraterna hösten 1992 gjordes en besparing på
biståndet med 1 500
miljoner kronor. Därmed sänktes biståndet från en
procent av BNI till ca 0,9 procent.
När detta beslut togs markerades från alla inblandade att
ambitionen var att så snart som möjligt kunna återgå till
enprocentsmålet. Avvikelsen betraktades som en
engångsföreteelse i ett trängt ekonomiskt läge. Men i
december 1994 beslutade riksdagen att ytterligare avlägsna
sig från detta mål. Biståndet skall nu frysas till ett nominellt
oförändrat belopp under de närmaste fyra åren. Sverige skall
således successivt, i takt med att Sveriges tillväxt kan öka,
för varje år distansera sig från sitt uppsatta mål för nivån på
biståndet till de allra värst utsatta människorna.
Denna utveckling är, enligt vår mening, ytterst allvarlig.
Det är ett avsteg mot de utfästelser vi ofta gjort i både
nationella och internationella sammanhang. Sverige överger
därmed sin internationellt ledande roll och förblir inte längre
ett föredöme när det gäller biståndspolitiken. Vi befarar att
detta kan få allvarliga smittoeffekter vad gäller
biståndsviljan i andra givarländer.
I riksdagsbeslutet i december 1994 uttalades att
enprocentsmålet skall ligga fast och uppnås så snart den
svenska ekonomin tillåter. Detta uttalande upprepas i årets
budgetproposition. Det är i och för sig tillfredsställande att
regering och riksdag på detta sätt velat markera en högre
ambition, men trovärdigheten blir allt svårare att upprätthålla
ju längre från det uppsatta målet som de faktiska besluten för
oss. Under alla förhållanden kommer en återgång till
enprocentsmålet att bli mycket avlägset om riksdagen
vidhåller beslutet från 1994.
Vi inser att saneringen av svensk samhällsekonomi kräver
drastiska ingrepp. Men när besparingar skall ske måste under
alla förhållanden bördorna fördelas så rättvist som möjligt.
Då sätts solidariteten på prov. Och det är utan varje tvekan
så att u-ländernas medborgare är de allra sämst ställda.
Världens fattigaste har inte utrymme för besparingar. Därför
kan vi inte ställa upp för en politik som innebär att en ökad
tillväxt i Sverige leder till att den andel av vår inkomst som
vi avsätter för de allra fattigaste successivt minskar.
Riksdagen bör varje år utifrån de förutsättningar som då
föreligger pröva och avgöra biståndets storlek. En
utgångspunkt bör därvid vara att så snart som möjligt åter
uppnå enprocentsmålet. Som alternativ till fortsatta
besparingar på biståndet vill vi i första hand se en hårdare
prutning i försvarsbudgeten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetet för att åter uppnå 1-
procentsmålet beträffande u-landsbiståndet.
Stockholm den 25 januari 1995
Georg Andersson (s)
Martin Nilsson (s)
Mariann Ytterberg (s)
Lena Sandlin (s)
Siw Wittgren-Ahl (s)