Sverige bidrar varje år direkt och indirekt med flera miljarder kronor till Världsbanken. Tillsammans med Internationella Valutafonden har Världsbanken fått ett avgörande inflytande på utvecklingen i Tredje Världen. Ändå är dessa institutioner förhållandevis anonyma och diskuteras sällan i riksdagen.
Finansdepartementet är huvudansvarig för Världsbanksfrågorna i Sverige. Samarbete sker med Utrikesdepartementet när man utformar direktiven till den nordiska representanten.
Många folkrörelser, både miljöorganisationer och biståndsorganisationer såväl i nord som i syd, kritiserar sedan flera år Världsbankens och IMF:s politik. De menar att många av de utvecklingsprojekt som Världsbanken finansierar försämrar människors välfärd och förstör miljön i stället för att bidra till en långsiktigt hållbar utveckling. Andra menar att Världsbanken numera gör ett bra arbete.
IMF och Världsbanken har en nyckelroll i den skuldkris som många av utvecklingsländerna befinner sig i. Dessa institutioner avgör i praktiken med de s.k. strukturanpassningsprogrammen de skuldtyngda ländernas ekonomiska politik.
Sverige är med i Världsbanken för att kunna påverka dess politik inifrån. Men det är svårt att få reda på vilka frågor den nordiska exekutivdirektören har drivit, eftersom uppgifterna är hemligstämplade.
Parlamenten i USA och Schweiz har särskilda riktlinjer för hur dessa länders representanter ska agera i Världsbankens styrelse. Tyskland och Italien har nyligen fattat beslut om att också ta fram sådana. Utvecklingen i bl a USA och Tyskland visar på den mycket stora och positiva roll parlamenten kan spela i strävan att ge sociala och ekologiska aspekter större betydelse i Världsbankens verksamhet.
Även i Sverige bör riktlinjer för den svenska representanten diskuteras på ett bättre sätt än hittills. Det är av särskilt stor betydelse att granska hur bankens verksamhet stämmer överens med de beslut om hållbar utveckling som fattades vid FN:s konferens om Miljö- och Utveckling, den s.k. Rio-konferensen. Regeringen borde konsultera utrikesutskottet före viktiga och kontroversiella beslut.
Ett samarbete mellan de olika parlamenten i uppföljningen och utvärderingen av Världsbankens arbete vore av stor betydelse. Kanske kunde man börja med att utse en parlamenatrikerförsamling för den nordisk-baltiska röstgruppen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksdagens möjligheter att ha insyn i och påverka Världsbankens politik.
Stockholm den 25 januari 1995 Barbro Hietala Nordlund (s) Mariann Ytterberg (s)