Det internationella utvecklingssamarbetet hör till vårt
lands viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska
verksamheter. Motivet är solidaritet med människor som har
det svårt. Det bör också ses som ett svenskt bidrag till att lösa
ett antal centrala internationella problem -- som måste lösas
om inte mänsklighetens livsbetingelser gradvis skall
försämras. Det bygger således på ett gemensamt ansvar att
angripa i grunden gemensamma problem.
Världsfattigdomen är i sig ett sådant grundproblem.
Världsekonomin är fortfarande organiserad på ett sätt som
gör att en stor del av befolkningen ställs utan möjligheter att
göra en rimligt produktiv arbetsinsats. Detta är ett oerhört
slöseri med mänskliga resurser, förutom att det medför att de
drabbade inte heller får anständiga livsvillkor. Om alla
människor fick möjlighet att utnyttja sin naturliga produktiva
förmåga skulle detta, förutsatt att det skedde under
ekologiskt hållbara former, göra hela världen rikare.
Fattigdomen och orättvisorna är i sin tur en grogrund för
etniska och sociala motsättningar och andra politiska
spänningar som blir ett hot mot freden. Det går inte att
åstadkomma en fredlig värld som inte också är en
någorlunda rättvis värld. Krig och konflikter är det andra
stora grundproblemet som angår hela världen. De innebär i
sin tur, förutom allt direkt mänskligt lidande, också ett
resursslöseri och en resursförstörelse som i sin tur gör
fattigdomen djupare. Samtidigt berör konflikterna hela
värden genom sina spridningseffekter i form av
flyktingströmmar, terrorism och ytterst risken för utvidgade
och mer omfattande konflikter.
Den globala förstörelsen av miljö och naturresurser är det
tredje grundproblemet. Det har sina rötter i två samtidiga och
motsatta fenomen. Det ena är västvärldens överkonsumtion,
det andra är den utbredda misären i tredje världen. I den
industrialiserade västvärlden växer visserligen
miljöengagemanget och ny teknik innebär som regel mer
miljövänliga och resurssnåla lösningar, men de oerhörda
produktions- och konsumtionsvolymerna innebär ändå stora
belastningar på miljö och naturresurser. Om västvärldens
konsumtionsnivå skulle bli ett globalt genomsnitt skulle det
leda till en ekologisk kollaps.
En mellanform kan man se i östra Europa och i ett antal
halvindustrialiserade u-länder, där produktions- och
konsumtionsvolymerna visserligen är måttliga men där
produktionstekniken är så outvecklad att det leder till en än
mer omfattande förstörelse. I de agrara u-länderna, liksom i
den agrara miljön i halvindustrialiserade länder är
miljöförstörelsen knuten till jordbruksproduktionen och en
kombination av extrem fattigdom, okunnighet och en snabbt
växande befolkning. Det tar sig uttryck i skogsskövling,
ökenutbredning, jordförstörelse i övrigt, infektion av sjöar
och vattendrag osv.
Sammantagna undergräver dessa miljöhot de långsiktiga
förutsättningarna för mänsklig fortlevnad på vår planet. De
rika länderna har självfallet både möjligheter och ansvar att
själva lösa de problem som det rådande produktions- och
konsumtionsmönstret skapat. I en annan partimotion
redovisas centerns syn på hur ett kretsloppssamhälle skall
byggas upp. Vi vill här bara understryka vikten av att
västvärlden utvecklar en teknik och ett produktions- och
konsumtionsmönster som är ekologiskt uthålligt också i
perspektivet att hela jordens befolkning uppnår en
tillfredsställande levnadsstandard.
Däremot är det inte möjligt att lösa de miljöproblem som
finns i tredje världen enbart med de ekonomiska och
kunskapsmässiga resurser som finns där. Lika lite kan övriga
fattigdomsrelaterade problem lösas utan ett internationellt
samarbete. Det är därför en självklarhet att Sverige tar på sig
sin del av ansvaret också för de globala problemens lösning.
Det gäller såväl i bilaterala kontakter som genom vårt
uppträdande i internationella fora som FN och EU.
Det är viktigt att se våra relationer till tredje världen i ett
helhetsperspektiv. Olika u-länder har olika behov för sin
utveckling. För de länder som nått en bit på
industrialiseringens väg är frågor som rör handelsvillkor,
kapitalrörelser och tekniköverföringar -- med miljöanpassad
teknik -- det viktigaste. För de fattigaste länderna är det
dessutom nödvändigt med ett bistånd för att säkerställa
mänskliga basbehov och lägga grunden för en ekonomisk
utveckling.
Den rika världens insatser under gångna årtionden har inte
alltid bidragit till att lösa de stora problemen i de fattiga
länderna. Klyftorna mellan u-land och i-land ökar -- även om
ett begränsat antal länder kunnat lämna u-landssituationen
och uppvisar en mycket god ekonomisk utveckling. De
fattiga ländernas utvecklingsmöjligheter försvåras genom
den handelspolitik som förs. De har svårt att få tillgång till
marknader, kapital och kunnande.
De viktiga utvecklingspolitiska frågorna är därför hur vi
skall få till stånd ett effektivare, och internationellt mer
omfattande bistånd, samt hur handelspolitik och
internationell kunskapsöverföring kan reformeras för att
bättre gynna de fattiga ländernas utveckling.
Handel
Protektionism och handelshinder i i-länderna slår hårt
gentemot u-ländernas produkter. Trots Loméavtalet finns det
allvarliga brister i EU:s handelspolitik gentemot tredje
världen. I vissa fall innebär Sveriges medlemskap därför
sämre handelsvillkor för u-länder på den svenska
marknaden, även om det också finns exempel på motsatsen.
Det måste därför vara en fråga av högsta prioritet inom
Sveriges EU-politik att åstadkomma mer gynnsamma
handelsvillkor för fattiga länder, både inom och utom
Loméavtalets ram. Eftersom EU är en dominerande
handelspartner för många u-länder så skulle en förbättring av
handelsvillkoren få en mycket påtaglig effekt för de berörda
länderna.
GATT-avtalet och etablerandet av WTO (World Trade
Organisation) innebär i vissa avseenden förbättringar för u-
länderna, men också problem. Det är därför angeläget med
en uppföljning av GATT-avtalets påverkan på u-ländernas
handel. U-länderna måste ges ekonomiska förutsättningar
och tillgång till nödvändig kompetens och teknik för att
kunna bygga upp en miljöanpassad produktion samt
vidareutveckla deras egna traditionella och ofta uthålliga
metoder. De måste också tillåtas skydda sina naturresurser,
andra tillgångar och sin produktion från exploatering.
Kompletterande överenskommelser är nödvändiga för att
stärka u-ländernas position. UNCTAD har en mycket viktig
uppgift i detta arbete. Vi anser att Sverige bör verka för att
UNCTAD får nödvändiga resurser för att fullgöra detta
arbete.
Skuldkrisen
Skuldkrisen är ett av de största hindren för utveckling för
många länder i tredje världen. De fattiga ländernas
skuldbörda byggdes upp under en period, 70-talet främst, när
västvärldens finansinstitut var mycket angelägna att finna
nya låntagare. De snabbt stigande oljepriserna gav en hög
likviditet bland de oljeproducerande länderna som
placerades i banker i Europa och USA. Samtidigt innebar
lågkonjunkturen dålig kapitalefterfrågan i de rika länderna.
Alltså ökade bankernas intresse för u-landsmarknaderna och
låntagarna fick inte erforderlig hjälp att bedöma om
investeringsobjekten skulle kunna bära kapitalkostnaderna.
När sedan dollarns värde ökade med ca 50% i förhållande
till flertalet andra valutor uppstod dagens ohållbara situation
för fattiga länder med stora dollarlån.
För att klara av räntebetalningar och amorteringar måste
länderna i många fall ta nya lån. Ett lappverk av lån på lån
har utvecklats. Många u-länder betalar ut mer pengar i form
av amorteringar och räntor än vad de får i bistånd och nya
lån från i-världen. Vi noterar att Sverige spelar en aktiv roll
i det arbete som pågår för att försöka lindra de fattiga
ländernas skuldbörda. Samtidigt måste vi konstatera att
insatserna hittills är helt otillräckliga och villkoren ofta
tvivelaktiga. Som en följd av utlandsskulder och de hårda
villkor som ställs av Världsbanken och IMF uppstår också
social och politisk oro. Också de nya, sköra demokratierna
sätts på hårda prov.
Stöd från Världsbanken och en omskrivning av u-
ländernas skulder ges endast under förutsättning att landet
går in för IMF:s (Internationella Valutafondens)
strukturanpassningsprogram (SAP). SAP medför att
länderna tvingas satsa på ensidig produktion för export, för
att få medel att betala av sina skulder. Råvaror och
jordbruksprodukter är u-ländernas främsta exportvaror. Då
alltfler länder konkurrerar med samma typ av varor har
priserna pressats ner -- för att tjäna en given summa fordras
en allt större mängd varor. Allt större markområden måste
avsättas för att producera avsaluprodukter på bekostnad av
odling för familjens försörjning. Inte minst drabbar detta
kvinnor och barn vars hälsosituation märkbart försämrats i
många länder som genomgår Världsbankens och IMF:s
strukturanpassningsprogram.
Principer för biståndet
För de fattigaste länderna räcker det dock inte med mer
rättvisa villkor när det gäller handel, kunskapsöverföring och
krediter. Det är också nödvändigt med ett direkt bistånd.
Enligt vår uppfattning har tidigare biståndsstrategier haft
allvarliga brister. Inte minst har de negligerat lokala resurser
och lokalt kunnandes betydelse för utvecklingsprocessen.
Detta har bland annat bidragit till svårigheterna att nå de allra
fattigaste.
Åtskilliga felsatsningar har gjorts genom de
biståndsmodeller som använts. Biståndet har i huvudsak
byggts upp kring ett antal länder som valts ut på basis av
dessas allmänna utvecklingspolitik. Tanken var att vi med
denna utgångspunkt i huvudsak skulle kunna överlåta
prioriteringarna på mottagarländerna. Genom att vi ansåg
oss kunna ha fullt förtroende för deras utvecklingspolitik
skulle vi också vara beredda att finansiera delar av deras
utvecklingsprogram som de önskade. Flertalet av de tunga
mottagarna av svenskt bistånd valde en socialistiskt
inspirerad utvecklingsfilosofi som var attraktiv från svensk
synpunkt, inte minst inom det socialdemokratiska partiet.
Erfarenheten visade dock att denna filosofi, med en
långtgående statlig planering av ekonomin, inte var särskilt
framgångsrik. Resultatet blev tungrodda och ineffektiva
byråkratier, stora olönsamma statliga företag och allmänt
snedvridna och ineffektiva ekonomier. Även om det svenska
biståndet under 60- och 70-talen gjorde en hel del nytta så
innebar det också ett stöd till ett utvecklingstänkande som
visade sig bli en återvändsgränd. Alltför ofta gavs också stöd
till stora prestigebetonade industrialiseringsprojekt medan
grundläggande problem på den lokala nivån åsidosattes.
Biståndets inriktning baseras huvudsakligen på
utvecklingsmodeller som skapats av i-länder. U-ländernas
egna organ för forskning och utveckling har inte samma
genomslagskraft eller motsvarande resurser. Sverige bör
därför ge stöd till institutioner och organisationer i u-
länderna som kan medverka till att forma
utvecklingsmodeller utifrån dessa länders egna
förutsättningar och erfarenheter.
Den knytning till Världsbankens
strukturanpassningsprogram som gjorts under senare år har
inte tagit tillräcklig hänsyn till grundläggande sociala och
miljömässiga behov. Det är därför viktigt att biståndet i
högre grad baseras på en grundlig och självständig analys
av de globala utvecklingsproblem som det avser att angripa.
Biståndet måste koncentreras på människors grundläggande
basbehov och på att stärka deras förmåga att lokalt lösa sina
problem.
Världsbankens roll
Världsbanken har kommit att inta en ledande roll som
utvecklingsorganisation och policyskapare. FN-systemets
övriga organ har trängts undan i konkurrens med
Världsbanken. Bland annat beror detta på de resurser
Världsbanken kan ställa till u-ländernas förfogande. Sverige
har, i FN, aktivt arbetat för att stärka FN:s fackorgans roll
som policyskapare samt UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram)
betydelse som biståndsorgan.
Världsbanken har tagit till sig en hel den av den kritik som
riktats mot gruppen under åren och inlett en utveckling mot
mer av socialt och ekologiskt hänsynstagande. Det är viktigt
att Sverige spelar en pådrivande roll i den utvecklingen,
eftersom mycket återstår att göra. Det kan inkludera mer
grundläggande reformer av bankgruppens struktur. Norden
har gemensamt en direktör i Världsbanken, f.n. en svensk,
och en i IMF. Vid de gemensamma kontoren finns
representanter från alla nordiska länder. Vi anser att Sverige
genom dessa, på liknande sätt som i det nordiska FN-
projektet, bör verka för att Världsbankens projekt uppfyller
de krav vi i Sverige ställer på biståndets utformning och
effekter.
I en centermotion i januari 1994 förslogs att regeringen
varje år skulle överlämna till riksdagen en värderingsrapport
över Världsbankens och IMF:s verksamhet ur social och
miljömässig synpunkt. Därvid skulle man inte nöja sig med
bankens egna utvärderingar, utan komplettera dem med
kritiska rapporter från u-länderna själva, oberoende forskare
och organisationer, särskilt sådana som baserar sina
omdömen på praktisk erfarenhet från länderna.
Utrikesutskottet förutsatte i sitt av riksdagen godkända
betänkande att detta skulle kunna tillgodoses inom ramen för
bugetpropositionen. Vi tvingas dock konstatera att
rapporteringen om världsbanksgruppen i årets
budgetproposition fortfarande är mycket summarisk och
långtifrån uppfyller de krav som ställdes. Vi finner det därför
nödvändigt att upprepa det yrkande som då framställdes.
Ökad självständighet i svenskt bistånd
Det svenska biståndet är, liksom de flesta givares, starkt
knutet till Världsbankens och IMF:s bedömningar och till
genomförandet av strukturanpassningsprogrammen. Det kan
i vissa falla vara motiverat, men långtifrån alltid. Det svenska
biståndet bör mer inriktas mot de fattiga människorna och
deras grundläggande behov. FN-systemets policyorgan och
UNDP samt enskilda organisationer har en mycket viktig
funktion att nå ut till dessa människor. Enskilda
organisationer, såväl i Sverige som i u-länderna inklusive
olika forskningsinstitut bör också få en ökad roll som kanal
för biståndet.
Det svenska biståndet har, liksom mycket internationellt
bistånd i växande grad kommit att få en makroekonomisk
inriktning genom stöd till strukturanpassningprogram,
betalningsbalansstöd, importstöd, förvaltningsbistånd etc. Vi
utesluter inte att den typen av insatser kan vara nödvändiga
men vill framhålla vikten av den lokala nivån.
Det bilaterala svenska biståndet bör enligt vår uppfattning
i högre grad än hittills inriktas på att ge människor på den
lokala nivån bättre möjlighet till utveckling för att i första
hand tillgodose sina grundläggande behov. Det innebär en
ytterligare ökad tyngdpunkt på landsbygdsutveckling,
miljöfrågor, anpassad teknik och hjälp till självhjälp. Det
innebär också fortsatt stöd till utbildning och hälso- och
sjukvård. FN:s befolkningskonferens betonade vikten av
satsning på utbildning av unga kvinnor, sexualundervisning
för ungdomar, tillgång till preventivmedel och legal och
säker abort.
Ökat stöd till landsbygdsutveckling
Ungefär tre fjärdedelar av jordens befolkning bor på
landsbygden -- huvudsakligen i fattiga länder. I många av
världens fattigaste länder är landsbygdens produktion också
helt avgörande för ekonomin. Det är i landsbygdsmiljön
större delen av världens ekonomiska misär, miljöproblem
och sociala problem finns, även om de många gånger kan
vara mer dramatiska i den snabbt växande storstadsslummen.
Inflyttningen till städerna skapar nya problem för länderna i
tredje världen. Arbetslösheten är enorm. Slumområden
växer fram som tär hårt på miljön, orsakar sjukdomar, föder
brottslighet etc. Orsakerna till storstädernas tillväxt i u-
länderna och den växande misären där är i grunden också
svårigheterna att få en utkomst på landsbygden. Därför är det
naturligt att landsbygdens utveckling måste ställas i centrum
för ansträngningarna att bekämpa fattigdomen och
åstadkomma en positiv utveckling.
''Avgörande för en hållbar lösning på många länders
hungerproblem är bl.a. att ge jordbruket förutsättningar att
utvecklas'' konstateras det i budgetpropositionen. Detta är
viktigt att slå fast, men perspektivet måste omfatta
landsbygden i dess helhet. Jordbruket är naturligtvis av
avgörande betydelse för människornas försörjning, men för
att kunna utveckla jordbrukssektorn krävs också ett
fungerande landsbygdssamhälle. Detta är viktigt inte bara
för jordbrukets utveckling, utan, som vi redan framhållit, för
den totala situationen i länderna. Människorna måste ha
tillgång till grundläggande infrastruktur och
samhällsfunktioner på landsbygden och kunna försörja sig.
Då kan de välja att stanna kvar på landsbygden istället för
att lockas in till städerna. Vi vill här särskilt framhålla den
nyckelroll som kvinnorna spelar som ekonomiska aktörer i
många u-landskulturer -- som bönder, handlande,
hantverkare och ansvariga för familjeekonomin. Det är
viktigt att beakta då stödinsatserna utformas.
Landsbygdsutveckling berör traditionella områden som
utbildning, sjuk- och hälsovård och infrastruktur i form av
vägar, tillgång till rent vatten m.m. Frågor om
familjeplanering och reproduktiv hälsa löses också bäst inom
ramen för bredare utvecklingsprogram och är viktiga för att
utvecklingsansträngningarna skall lyckas. Även
teknikbistånd och näringslivsutveckling måste ingå. Det är
nödvändigt att skapa alternativa sysselsättningar på
landsbygden i takt med att jordbruket kräver allt mindre
arbetskraft, och för att ge sysselsättning åt det snabbt
växande antalet arbetsföra unga män och kvinnor. Detta är
förmodligen det enda sättet att hejda den pågående
arbetslöshetsexplosion som hotar i befolkningsexplosionens
spår. Småindustri baserad på förädling av lokala råvaror
och/eller tillgodoseende av lokala behov är en god bas för en
nationell industrialiseringsprocess. Det är därför nödvändigt
att ge stöd för utveckling av småindustri, hantverk och
servicenäringar på landsbygden.
Teknikutvecklingen i världen drivs av de rika västliga
industriländerna och är inriktad på deras förutsättningar och
behov av arbetsbesparing och hög effektivitet samt tillgång
till välutbildad arbetskraft. Sådan teknik är ofta inte
ändamålsenlig i länder med gott om lågutbildad eller
outbildad arbetskraft. Därför är det viktigt att främja
utvecklingen av enkel, vardagsnära teknik, anpassad till u-
ländernas förutsättningar och behov. Det är av stor betydelse
för landsbygdens utveckling, men i lika hög grad för
utvecklingen av en motsvarande småindustriverksamhet i
storstädernas fattigområden. Utvecklingsprocessen bör
därför i långt högre grad bygga på den kunskap och
erfarenhet som finns på plats. Genom att människorna blir
delaktiga i processen ökar också deras engagemang och vilja
att skapa något bestående. Lokalbefolkningen har ofta lång
kunskap och tradition i hur man kan försörja sig utan att
förbruka naturens resurser.
Ekologin grunden
Strävan att åstadkomma en ekologiskt hållbar utveckling
måste ligga till grund för all biståndsverksamhet. I många
områden, inte minst i Afrika är situationen kritisk. Insatser
för att rädda jordens förmåga att försörja människor måste
ha högsta prioritet -- att stoppa ökenutbredningen och annan
jordförstörelse, att hejda skogsskövlingen, att främja
ekologiskt hållbara jordbruksmetoder osv. Detta bör också
påverka val av geografiska områden för våra insatser.
Sverige ger av tradition mycket lite bistånd till Västafrika
och Sahelområdet, och det har förekommit diskussioner om
att vi helt skulle dra oss ur. Eftersom Saharas utbredning
söderut är en av vår jords allra största miljökatastrofer finner
vi detta helt oacceptabelt. Sverige bör tvärtom vara berett att
öka sina insatser i denna region.
Demokrati
En avgörande förutsättning för en långsiktig positiv
utveckling är en fungerande demokrati. Utan en fri debatt är
det svårt att förhindra ineffektivitet, korruption och nepotism
i samhällsstrukturen och övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna. Auktoritära diktatoriska system innebär också
som regel att en elit gynnas på de stora
befolkningsgruppernas bekostnad. Detta gör demokrati till
en nödvändig, om än inte tillräcklig förutsättning för
utveckling.
Om demokratin skall bli verklig krävs dock att den
engagerar människorna på den lokala nivån och att kvinnor
ges lika villkor som männen att delta. Misslyckas man att
mobilisera landsbygdens människor och dem i storstädernas
slumområden är risken stor att de sociala klyftorna
ytterligare vidgas. Demokratin blir något exklusivt för
städernas medel- och överklass. Det vore förödande för u-
länderna.
På landsbygden spelar fortfarande gamla kulturer och
traditioner en stor roll. Byinnevånarna följer de äldstes råd i
viktiga frågor. Att välja vilket parti man ska lägga sin röst på
kan vara en sådan fråga.
Demokrati och jämställdhet
Kvinnor har ofta 10--12 timmars arbetsdag. När dagen är
slut har de ofta inte tid eller ork för att följa den politiska
debatt som väckts i landet. De kan oftast inte heller läsa de
tidningar som dykt upp i demokratins fotspår. Därför är det
av stor betydelse att det svenska biståndet uppmärksammar
kvinnors roll i utvecklingsprocessen.
För att ge män och kvinnor i stad såväl som på landsbygd
möjligheter till en självständig uppfattning i val av partier,
kunskaper om en demokratis funktionssätt, olika partiers roll
m m krävs omfattande folkbildningsinsatser. Demokrati kan
aldrig bli något som tillförs ett land utifrån, det måste komma
ifrån människor själva.
Biståndet har hittills mest kommit männen till del.
Regeringens förslag om en utredning om kvinnornas roll i
biståndet är angelägen.
Enskilda organisationer, folkrörelser och
vuxenutbildningsorganisationer har en viktig funktion i
denna process. Även politiska partier eller deras närstående
organ kan överföra värdefull kunskap om demokrati och dess
utveckling. I Sverige är ju dessa en mycket viktig del av det
demokratiska systemet. Organ med anknytning till politiska
partier torde ha värdefull kunskap att överföra till
samarbetsorgan i u-länderna. Vi stödjer därför regeringens
förslag om att möjliggöra sådana insatser.
EU-samarbete
Sveriges medlemskap i EU innebär att en inte oväsentlig
del av det svenska biståndet går genom EU:s biståndbudget.
Det finns också en strävan inom EU efter en bättre
samordning mellan medlemsländernas biståndsverksamhet.
Traditionellt skiljer sig inte EU:s biståndspolitik mycket från
den svenska. Men det är viktigt att Sveriges agerande i EU
blir en integrerad del av vår biståndspolitik.
Sverige bör således ha en hög profil när det gäller EU:s
biståndspolitik. EU är en av världens tyngsta biståndsgivare
och vi bör verka för att detta bistånd får en klar
fattigdomsinriktning och bygger på en ekologisk grundsyn.
Vi bör aktivt engagera oss också i arbetet på att åstadkomma
en bättre samordning av medlemsländernas bilaterala
bistånd. Det är angeläget att olika biståndsinsatser
kompletterar varandra och att inte mottagararländerna ställs
inför motstridiga anspråk och krav. Desto viktigare är det då
vilken inriktning man förenar sig om. Sverige bör se EU-
samarbetet som en viktig möjlighet att påverka inriktningen
av det samlade västeuropeiska biståndet till tredje världen.
En framgångsrik politik på detta område kan få mycket stora
konsekvenser för de fattiga ländernas
utvecklingsmöjligheter.
Mot den här bakgrunden är det viktigt att regeringens
politik på detta område är väl förankrad i riksdagen. Detta
bör naturligtvis ske genom kontinuerliga samråd med EU-
nämnden och riksdagens utrikesutskott. Men det finns också
anledning för riksdagen att en gång om året ta en samlad
debatt om EU:s u-landspolitik och Sveriges roll. Den bör
omfatta såväl EU:s bistånd som samverkan på
biståndsområdet mellan EU:s medlemsländer och EU:s
handelspolitik sett ur tredje världens synpunkt. Detta bör ske
i samband med en rapport från regeringen, antingen i
budgetpropositionen eller i form av en särskild proposition
eller skrivelse.
Biståndsvolymen
Biståndsanslaget skiljer sig från andra poster i budgeten
därigenom att det, normalt, har ett utgiftsmål -- 1% av BNI.
Detta har ibland, illvilligt, tolkats så att det viktiga skulle
vara att göra av med pengar och att frågan om hur pengarna
används kommer i andra hand. Det har till och med påståtts
att det skulle vara svårt att finna välmotiverade
biståndsändamål i erforderlig omfattning.
Sammanhanget är naturligtvis det motsatta. När det gäller
andra poster i statsbudgeten är ambitionen att tilldela
resurser som någorlunda väl tillgodoser behovet -- ifråga om
utbildning, sjukvård, kommunikationer etc. Resursbrist kan
visserligen leda till att man inte helt når sina mål, men det är
ändå behoven som är utgångspunkten. När det gäller
biståndet är dock behoven så oändligt mycket större än vad
som kan tillfredsställas över den svenska statsbudgeten. En
behovsanpassad dimensionering av biståndsanslaget är
således ekonomiskt helt orealistisk. I stället tvingas vi
politiskt besluta om hur mycket av våra samlade resurser vi
är beredda att avsätta som vårt bidrag till att angripa de stora
globala problemen. Och vi har i princip fastställt
ambitionsnivån till 1 % av BNI.
Eftersom kortsiktiga egenintressen lätt får företräde
framför långsiktiga gemensamma intressen är det särskilt
viktigt att värna om biståndsanslagets nivå. Det är därför
man försökt göra 1%-målet ''heligt''. Och det är därför det
är så beklagligt att vi nu tvingats, temporärt, gå emot detta
mål.
Att vårt bistånd inte kan få vara opåverkat av Sveriges
ekonomiska utveckling är ofrånkomligt. Sambandet finns
också helt automatiskt. Kopplingen till BNI gör biståndets
storlek direkt beroende av hur det går för Sverige
ekonomiskt. Att därutöver reducera biståndet med
hänvisning till statsfinansiella problem är svårare att
motivera. Budgetunderskottet avspeglar inte helt hur det går
ekonomiskt för Sverige som nation. Det är mer ett uttryck
för att vi kostar på oss mer i form av service och bidrag än
vi är beredda att betala skattevägen. Att detta faktum skall
vara ett motiv för att dra ned biståndet till de verkligt fattiga
är inte självklart.
Under 1970-talets ekonomiska kris lyckades de dåvarande
centerledda regeringarna upprätthålla 1%-målet trots stora
påfrestningar på statsfinanserna. Det var först när
socialdemokraterna återkom i regeringsställning som
försöken att på olika sätt gå ifrån eller kringgå 1%-målet
började. När regeringen Bildt tillträdde var ambitionen åter
att, trots krisen, upprätthålla 1%-målet -- en ståndpunkt med
stark förankring i tre av de fyra regeringspartierna. Under
krisuppgörelsen 1993 med socialdemokraterna gick inte
detta längre, och en nedskärning med 1,5 miljarder kronor
kom till stånd. Det slogs klart fast att 1%-målet skulle
återupprättas så snart det är ekonomiskt möjligt.
Förutom effekterna av den direkta nedskärningen har
biståndsmottagarna också fått ta konsekvenserna av kronans
minskade internationella köpkraft. Den totala reduktionen av
det svenska biståndet måste bedömas motsvara 4--5
miljarder kronor. Mot den bakgrunden, och mot bakgrund av
den allmänna ekonomiska återhämtningen, som också får
betydelse för statsfinanserna, är det mycket beklagligt att den
socialdemokratiska regeringen vill fortsätta att skära ned
biståndet så väl mätt i köpkraft som i andel av BNI. Detta är
allvarligt, både med hänsyn till konsekvenserna för de
svenska biståndsinsatserna och med hänsyn till vår
trovärdighet när vi vill försöka få andra länder att ta ett större
ansvar för de globala utvecklingsproblemen.
Under Rio-konferensen 1992 om miljö och utveckling
lovade de rika länderna högtidligt att stödja de fattiga i deras
strävanden att komma tillrätta med sina miljöproblem, och
att detta skulle ske med nya resurser. Regeringens förslag är
ett svek mot dessa utfästelser, och gör det inte heller möjligt
för oss att kräva ett bättre uppträdande av andra. Inte heller
kommer vi att kunna leva upp till de mål som slogs fast i
Kairokonferensen om befolkning och utveckling 1994.
Vi ser det inte som möjligt att under det kommande
budgetåret ta något större steg tillbaka till 1%-målet. Vi
föreslår därför att det samlade biståndsanslaget Littera C förs
upp med 17 656 331 000
kr vilket innebär en ökning med 300 miljoner kronor
i förhållande till regeringens förslag.
Asylkostnader
Utöver frysningen av biståndsmedlen på nuvarande
nominella nivå så föreslår regeringen en ytterligare
urholkning av det svenska biståndet genom att belasta
biståndsanslagen med ytterligare 300 miljoner kronor för att
täcka asylkostnader i Sverige. Detta förfarande finner vi helt
oacceptabelt. Det finns inga motiv för att de fattigaste och
mest utsatta människorna i andra länder skall vara med och
betala det svenska budgetunderskottet.
Centern anser att de totala kostnaderna för
flyktingmottagandet kan minskas med i storleksordningen
300 miljoner kronor genom en effektivare asylprocess. (Se
centerns motion ang. flyktingpolitik.)
Anslagsstrukturen
Centern har länge kritiserat den dominerande roll
landprogrammen haft i biståndsanslagens uppbyggnad. Det
har lett till att den biståndspolitiska debatten och de
biståndspolitiska prioriteringarna alltför mycket har handlat
om vilka länder vi skulle hjälpa, och allt för lite om vilka
globala problem vi vill medverka till att lösa. En given
biståndsnivå i ett visst land har lätt kommit att uppfattas som
en rättighet för det landet, och en sänkning som en ovänlig
handling från svensk sida.
Enligt vår uppfattning bör tonvikten i
biståndsprioriteringarna ligga i vilka problem vi vill försöka
lösa, och landvalet får bli beroende av var problemen
uppträder och var vi har de bästa förutsättningarna att göra
en insats. Vi har i konsekvens med detta förordat en mera
ämnesinriktad uppdelning av anslagen. Under den
föregående regeringen togs vissa steg i den riktningen, men
det ledde inte till någon konsekvent omläggning.
Vi föreslår för framtiden en anslagsstruktur byggd på
anslagens ämnesvisa ändamål. Ur dessa anslag får sedan
medel tas i anspråk för att skapa landprogram för olika
länder. Genom ett sådant dubbelt system med anslag och
program får politiker och allmänhet en betydligt bättre insyn
i hur resurserna fördelas både ämnesmässigt och geografiskt.
Den uppbyggnad av den nya biståndsmyndigheten som nu
diskuteras skulle stämma väl överens med en sådan
anslagsmodell.
Anslagsförändringar
I linje med vad som anförs kommer vi inte att föreslå några
förändringar av de landvisa anslagen utan riktar
förstärkningarna i förhållande till regeringsförslaget till mer
ämnesinriktade anslag.
Den nedskärning, också i löpande penningvärde, av det
svenska stödet till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet
(C1.1) som regeringen förordar finner vi oacceptabel och
helt i strid med ambitionerna att stärka FN-systemets roll i
utvecklingsarbetet. Vi föreslår därför en förstärkning med
sammanlagt 88 miljoner, varav 20 miljoner till FN:s
Utvecklingsprogram UNDP, 15 miljoner till FN:s Barnfond
UNICEF, 27 miljoner till Världslivsmedelsprogrammet
WFP, 10 miljoner till Flyktingkommissarien UNHCR 7,
miljoner till Internationella Handelscentret ITC, som skall
stödja u-ländernas handelsintressen och 9 miljoner till FN:s
narkotikabekämpning. I fråga om övrigt multilateralt
samarbete (C 1.3) föreslår vi en uppräkning av anslaget för
miljöinsatser med 7,5 miljoner och till
Familjeplaneringsfederationen IPPF med 27 miljoner. Det
senare är särskilt angeläget med hänsyn till resultatet av
Kairokonferensen.
Det enda geografiskt destinerade anslag där vi föreslår en
utfyllnad gäller regionala insatser i Afrika. Den drastiska
nedskärning regeringen föreslår av stödet till den
ekonomiska samarbetsorganisationen i Södra Afrika, SADC,
är omotiverad. Visserligen har apartheidsystemet avvecklats,
men det gör å andra sidan att SADC har en nyckelroll när
det gäller att integrera Sydafrika i den regionala ekonomin
på ett sätt som främjar övriga länders utveckling på bästa
möjliga sätt. Vi föreslår därför en uppräkning med 100
miljoner i förhållande till regeringens förslag.
Däremot noterar vi med tillfredsställelse den förstärkning
av anslaget för Västbanken och Gaza som regeringen
föreslår. För att säkerställa fredsprocessen är det viktigt att
en ekonomisk och social utveckling kan komma till stånd så
snart som möjligt. Utländskt bistånd är nödvändigt och det
är viktigt att Sverige tar sin del av ansvaret. Vi anser att
regeringens anslagsförslag på denna punkt är godtagbart.
Arbetet för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och
konfliktlösning är viktigare än någonsin. Det är inte rimligt
att den svenska ambitionsnivån skulle sänkas på dessa
områden. Snarare behövs en höjning. Vi föreslår en
uppräkning i förhållande till budgetförslaget med 47,5
miljoner.
Miljön är ett annat område där behovet av insatser bara blir
alltmer påträngande. Därför är regeringens föreslagna
nedskärningar av anslaget för miljöinsatser oacceptabelt. Vi
föreslår en uppräkning med 80 miljoner.
Forskningssamarbetet är betydelsefullt för att underlätta för
fattigare länder att ta del av den tekniska och vetenskapliga
utvecklingen. Detta är i sin tur avgörande för en utveckling
på mer lika villkor med rikare länder. U-länderna måste
också få möjlighet att ta fram utvecklingsmodeller utifrån
sina egna förutsättningar. Vi föreslår därför en uppräkning av
anslaget för forskningssamarbete med 25 miljoner i
förhållande till regeringsförslaget.
Enskilda organisationer har ofta bättre förutsättningar än
statliga organ att nå ut med ett lokalt inriktat bistånd. Genom
att samarbeta med organisationer i mottagarländerna främjar
de en pluralistisk utveckling. Insamlings- och
informationsverksamheten i Sverige bidrar till att öka
kunskapen och medvetenheten om internationella
utvecklingsproblem. Det är därför viktigt att utnyttja de
enskilda organisationernas möjligheter och vilja till insatser
så långt det är möjligt. Det finns ingen anledning att minska
ambitionsnivån härvidlag, och vi föreslår en förstärkning i
förhållande till budgetförslaget med 225 miljoner.
Anslaget Särskilda program finansierar bl.a. insatser för
familjeplanering, reproduktiv hälsa liksom genderfrågor.
Kairokonferensen om befolkning och utveckling har riktat
uppmärksamheten på betydelsen av dessa frågor.
Kvinnokonferensen 1995 i Peking kommer med säkerhet att
tillföra nya erfarenheter om kvinnornas roll i
utvecklingsprocessen. Det är viktigt att Sverige kan
upprätthålla en hög ambitionsnivå i dessa frågor. Vi föreslår
därför en förstärkning av anslaget i förhållande till
regeringens förslag med 100 miljoner kronor.
Anslaget Ekonomiska reformer och skuldlättnad
innehåller bl.a. resurser för betalningsbalansstöd och
importstöd. Vi har i tidigare motioner påpekat att vi är
tveksamma till denna biståndsform. Dessa stödformer
innebär tämligen villkorslösa tillskott till mottagarländernas
statsbudgetar. Det är svårt att bedöma vilken sorts utveckling
biståndet stöder. Stödet är dessutom svårt att styra mot de
biståndspolitiska målen som är uppställda av Sveriges
riksdag. Vi anser att importstödet bör minskas och frigjorda
medel omfördelas till områden som har en mer
utvecklingsinriktad karaktär. Vi föreslår nu en minskning av
anslaget med 100 miljoner kronor för att finansiera
förstärkningar på andra områden. Vi vill framhålla att
nedskärningen inte skall gå ut över insatser för
skuldlättnader.
Med hänvisning till vad i motionen anförts om
asylkostnader yrkar centern avslag på regeringens begäran
att höja avräkningen från biståndsbudgeten med ytterligare
300 miljoner kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om u-ländernas handelssituation,
behovet av kompletterande förhandlingar efter det senaste
GATT-avtalet samt UNCTAD:s roll,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EU:s handelspolitik gentemot
tredje världen,1
3. att riksdagen hos regeringen begär en årlig rapport om
Världsbanksgruppen och IMF, i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frigöra det svenska biståndet
från anknytningen till strukturanpassningsprogrammen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till
landsbygdsutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till anpassad teknik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till institutioner och
organisationer i u-länder för idéutveckling inom biståndet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekologiska hänsyn som grund för
biståndet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratiutveckling,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors roll i biståndet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratistöd till svenska partier,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbetet inom EU,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslagsstruktur och
prioriteringsgrunder i biståndet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om enprocentsmålet,
15. att riksdagen beslutar att till C 1. Bidrag till
internationella biståndsprogram anslå 4
885
000
000 kr,
16. att riksdagen beslutar att till C 2. Utvecklingssamarbete
genom den nya myndigheten anslå 12
064
100
000 kr,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de anslagna medlens närmare
fördelning,
18. att riksdagen avslår regeringens begäran om att höja
avräkningen från biståndsanslagen med ytterligare 300
000
000 kr för ökade asylkostnader.
Stockholm den 25 januari 1995
Helena Nilsson (c)
Anders Svärd (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Marianne Andersson (c)
Ingbritt Irhammar (c)