En ny start för en bättre u-landspolitik för global rättvisa
Sammanfattning
Mycket i den u-landspolitik som regeringen nu presenterar
är bra: långsiktigheten och inriktningen på att bekämpa
fattigdomen. Detta stöder Vänsterpartiet.
Men det är en besvikelse att regeringen fortsätter att skära
ner biståndet så att det 1998 kommer att vara nere i 0,84
procent av BNI. Vi kan inte acceptera detta och inte heller
att regeringen vill spara mer på biståndet än på försvaret i
procent räknat.
Vänsterpartiet kräver att enprocentsmålet skall vara
återställt 1998 och föreslår en ökning med 860 miljoner
kronor budgetåret 1995/96.
Vi avslår också regeringens begäran att få räkna av
ytterligare 300 miljoner kronor för asylmottagning från
biståndsanslaget.
Likaså går vi emot att biståndsmedel används för u-
krediter. Vi vill minska betalningsbalansstödet och halvera
biståndet till Indien, ett land vars styrande anser sig ha råd
att skaffa atomubåtar.
Den ökning av biståndsanslaget som Vänsterpartiet
föreslår vill vi använda för ökade insatser i Afrika, för
demokrati och mänskliga rättigheter och för hjälp till
katastrofoffer.
Biståndet skall i större utsträckning, än vad regeringen
föreslår, användas för att förebygga konflikter och stärka
kvinnornas ställning i u-länderna.
Vänsterpartiet menar också att regeringen i sin
biståndspolitik i högre grad än hittills måste inrikta
ansträngningarna på att förverkliga FN:s barnkonvention.
Ytterligare insatser bör göras för att stärka de handikappades
möjligheter till ett självständigt liv.
Ökningen av biståndet, som Vänsterpartiet föreslår,
finansierar vi med ökat sparande på försvaret.
Förändring är möjlig
Vi lever i en värld som förändras snabbare än någonsin. På
de femtio år som gått sedan FN grundades, har de flesta
länder vunnit sitt oberoende. Antalet FN-medlemmar har
ökat från 51 till 185. Tekniken har gjort epokgörande
genombrott. Världens produktion har sjudubblats. U-
länderna utvecklas tre gånger så snabbt som dagens i-länder
gjorde för hundra år sedan. Medellivslängden där har ökat
med en tredjedel på bara trettio år och barnadödligheten
halverats.
Demokratins idéer har slagit rot och växt till massrörelser
överallt i världen. I många länder har diktaturer störtats och
fria val hållits. Apartheid har raserats och Sydafrika har
börjat bygga upp en demokrati. Palestinierna kan äntligen se
början till ett liv i självständighet. Kvinnorna har vunnit
många rättigheter och ökat inflytande. Barnen har fått en
konvention till sitt skydd. Genom det kalla krigets slut har
mänskligheten befriats från hotet av ett globalt
kärnvapenkrig. Rustningsutgifterna har minskat.
''Fredsvinsten'' beräknas ha blivit nästan en biljon dollar
sedan 1987.
Allt detta visar att förändring är möjligt. Kriser och
katastrofer får inte förlama oss. Vi står inför enorma
utmaningar, för verkligheten är ju också att klyftorna växer,
både mellan länderna och i dem. De har fördubblats på trettio
år. Den rikaste femtedelen av mänskligheten har nu sextio
gånger så mycket som den fattigaste femtedelen. I-länderna
förbrukar 70 procent av all energi i världen, 75 procent av
metallerna, 85 procent av skogen och 60 procent av maten.
Realinkomsterna har under de senaste tio åren sjunkit för
omkring 800 miljoner människor i 40 fattiga länder. U-
ländernas fattiga har fått betala priset när skuldländerna
tvingats strukturanpassa sig på Internationella valutafondens
(IMF) villkor. Under 1980-talet växte antalet fattiga i
Latinamerika från 109 till 183 miljoner. Samtidigt blev några
dollarmiljardärer.
Fortfarande lever en tredjedel av mänskligheten i djup
misär. Var femte människa går hungrig till sängs var kväll.
Var fjärde saknar rent vatten. En tredjedel av barnen i u-
länderna är undernärda. Minst sex miljoner barn dör ''i
onödan'' varje år, i sjukdomar som lätt går att förebygga eller
bota. Farsoter som kolera, malaria och tbc har blossat upp på
nytt. Till det kommer den nya, aids.
Detta kan vi aldrig acceptera. De rika måste ta sitt ansvar.
Det är en skam att i-ländernas bistånd minskar. 1993 var
OECD-ländernas nere i 0,29 procent av BNP, det lägsta
sedan 1973.
Även Sverige har minskat sitt bistånd. Det är att ge fel
signal till omvärlden, och det har tolkats som uttryck för
minskande biståndsvilja. Det sägs ofta att när t.o.m. Sverige
skär ner biståndet är det inte längre så viktigt. Då blir det
svårare att få andra länder att infria löftet att åtminstone ge
0,7 procent av BNP i bistånd.
Nedskärningen på biståndet blir enligt regeringens förslag
förhållandevis större än på försvaret.
Vänsterpartiet kan inte godta detta. Vi kräver att biståndet
återställs, så att enprocentmålet åter uppnås 1998. Istället
skall försvaret utsättas för en större besparing.
Nya sätt att finansiera
När de enskilda staterna skär ner sitt bistånd och samtidigt
blir allt njuggare mot FN måste nya källor sökas för att
finansiera utveckling. Det blir så mycket angelägnare nu,
efter att det amerikanska kongressvalet gav en så bistånds-
och FN-fientlig majoritet.
FN:s utvecklingsprogram (UNDP) ger i sin årsbok Human
Development Report 1994 förslag på internationella skatter
och avgifter, som skulle kunna tas ut för att finansiera en
''global human security fund''. Per år skulle de ge 250
miljarder dollar, nästan fem gånger så mycket som i-
ländernas bistånd 1993.
14 miljarder dollar kan vinnas, om militärutgifterna sänks
med 3 procent och i-länderna anslår 20 procent och u-
länderna 10 procent av ''fredsvinsten''. En s.k. Tobinskatt
(uppkallad efter idégivaren, professor James Tobin,
nobelpristagare i ekonomi 1981) på internationella
spekulativa kapitalrörelser med 0,05 procent skulle ge 150
miljarder dollar. 66 miljarder dollar skulle en skatt på icke-
förnybara energikällor motsvarande en dollar per fat olja ge.
Om man därtill ökar biståndet med en tredjedel får man in
ytterligare 20 miljarder och når upp i slutsumman 250
miljarder dollar.
Sverige bör agera i Förenta Nationerna, Världsbanken och
Europeiska unionen för att få fram sådana nya källor för att
finansiera utveckling.
Den nya osäkerheten
Vänsterpartiet välkomnar att regeringen nu tar upp en
diskussion om hur bistånd för gemensam säkerhet skall
utformas, och vilka förändringar som måste ske både i FN:s
och det svenska katastrofbiståndet. Det har ju redan gjorts
studier om hur förebyggande och akuta insatser måste
samordnas med utvecklingsbistånd vid naturkatastrofer,
exempelvis av Sture Linnér 1986. Samma borde gälla vid
krigskatastrofer. Det är ett stort framsteg att regeringen säger
att det för att ''förebygga konflikter krävs politiska,
ekonomiska och sociala framsteg och en rättvis fördelning''.
Vänsterpartiet har ständigt argumenterat mot att säkerhet
definieras i snävt militära termer. Därför ansluter vi oss
helhjärtat till det nya och utvidgade säkerhetsbegrepp som
formuleras i budgetpropositionen. Detta, skriver regeringen,
''sätter den enskilda människans säkerhet i centrum och
förutsätter hållbar ekonomisk och social utveckling. Hit hör
således också miljöfrågor, befolknings- och flyktingfrågor,
demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan
kvinnor och män''.
FN:s fredsbevarande insatser måste redan från början
innehålla humanitära människorättskomponenter, inte bara
militära. Minröjning är i många fall avgörande för att
jordbruksproduktionen åter ska komma i gång. Och detta är i
sin tur avgörande för om demobiliserade soldater skall kunna
återanpassas till ett fredligt liv.
De fredsfrämjande insatserna måste göras innan en
konflikt blir militär. Det hade kunnat ske i fallet Jugoslavien,
där konflikten utlöstes av det ekonomiska sammanbrottet i
mitten av 1980-talet.
Biståndspolitiken måste därför ses som ett viktigt
instrument i säkerhetspolitiken. Det är samtidigt betydligt
billigare än de katastrofinsatser -- inte minst för att bistå
flyktingar -- som blir nödvändiga, när de
konfliktförebyggande komponenterna i säkerhetspolitiken
negligerats.
Ett varningssystem
Vi saknar förslag i regeringens budget för att praktiskt
tillämpa det nya säkerhetsbegreppet. UNDP anger i sin
årsrapport några indikatorer som skulle kunna användas för
att förvarna. Sådana skulle kunna vara näringstillförsel,
sysselsättning och lönestabilitet, etniska och religiösa
konflikter, ojämn fördelning, MR-brott och militärutgifter. I
fjolårets rapport tog UNDP upp de stora skillnaderna i
Mexiko och läget i Chiapas. Det var en tydlig förvarning. Sju
månader senare utbröt upproret i Chiapas. Nu sägs det att
man borde varna för vad som kan komma att ske i länder som
Afghanistan, Angola, Haiti, Moçambique, Myanmar, Sudan
och Zaire liksom några av de stater som uppstått ur Sovjet,
särskilt i Centralasien.
Det finns fler länder och regioner där sociala konflikter
hotar såsom Egypten, Etiopien, Liberia, Algeriet, Iran, Irak,
Jemen, Indien och Kina. Massakrerna i Rwanda kan
upprepas i Burundi. Nigeria kan bli ett nytt Somalia. Liksom
många varnade för vad som skulle komma att ske i
Jugoslavien, när Tito dog, varnar man idag för vad som kan
ske i Kina när Deng Xiaoping dör. Oron växer inför den dag
1997, då Hongkong skall återlämnas till Kina.
Regeringen bör använda de av UNDP föreslagna
indikatorerna i biståndsarbetet, både det multilaterala och
bilaterala. Det kommer att krävas mer forskning, studier och
information i dessa frågor, vilket vi tar upp i en annan
motion.
Till dessa riskländer måste givetvis allt göras för att stoppa
vapenflödet.
Är biståndet i kris?
När den svenska biståndspolitiken grundlades med
propositionen 1962:100, ställdes som mål att höja de fattiga
folkens levnadsnivå. Vår ambition har varit att minska
klyftorna. Men utvecklingen har blivit den motsatta. Detta
har tagits som intäkt för att biståndet skulle vara
verkningslöst eller rentav motverka syftet.
Biståndet har ifrågasatts. En del har gjort det utifrån u-
landssolidariska värderingar, bl.a. biståndsarbetare med
erfarenhet från fältet. Den kritiken har lett till utvärderingar
för att se om det vi gör är rätt, effektivast, om det bidrar till
utveckling.
Andra har kritiserat utifrån dogmatiskt nyliberala
värderingar. Högerkrafter som Ny demokrati förde en
våldsamt osaklig kampanj mot det, och Bildtregeringen
började genomföra ett ''systemskifte''. Mycket av kritiken
har gällt förhållanden som rådde på 70-talet, som om
biståndsgivarna inte lärt något av erfarenheterna. Det har i
varje fall SIDA gjort, när 70-talets dåligt integrerade projekt
utvärderats och befunnits icke hållbara på grund av dålig
folklig förankring.
Priset för osaklighet går till Expressen som sa sig ''avslöja
hur SIDA slösar bort stora delar av det svenska biståndet'',
när tidningens reporter skildrade hur socker märkt ''EG-gåva
till Moçambiques folk'' såldes på den svarta marknaden i
Maputo.
De biståndets ''kritiker'', som lanserat slagordet ''trade,
not aid'', blundar medvetet för hur världshandeln fungerar
för u-länderna, vad handelshinder och fallande råvarupriser
betyder för u-ländernas ekonomiska utveckling.
Lättvindigt har man pekat på den snabba tillväxten i
Stillahavsasien och sagt till afrikanerna ''gack och gör
sammaledes'', fastän förutsättningarna varit helt annorlunda.
Den seriösa kritiken av biståndet måste tas på allvar. Vi har
underskattat hindren för utveckling, det koloniala arvet i
form av det som u-landsforskarna kallar ''den postkoloniala
staten'', som är övertung och svag, och korrumperande
''rent-seeking''.
Kritiken mot ineffektivitet och för stor andel
administration i biståndet är till viss del befogad. Höga löner
och andra förmåner, som flertalet av de utlänningar som
arbetar i biståndsländer har, har också bidragit till kritiken.
Detta har särskilt gällt det multilaterala biståndet.
Kritiken har av många, bland dessa den förra borgerliga
regeringen, tagits som intäkt för att minska biståndet.
Ett bättre, effektivare bistånd dvs. en biståndspolitik som
leder till utveckling, är också en förutsättning för att
biståndet skall få opinionsstöd. Vänsterpartiet hävdar att
biståndet både måste bli effektivare och ökas. Opinionsstödet
finns. 62 procent vill behålla eller öka biståndet.
Utvärderingar
Kunskaperna har växt tack vare de undersökningar och
utvärderingar som gjorts av olika biståndsinsatser.
Cassenrapporten var en första jämförande studie och har nu
kommit i en aktualiserad version, som även täcker in det sena
80-talet. Dess grundläggande slutsats är att biståndet
fungerar, men sällan till hundra procent. Lyckligtvis, får man
säga, för om en insats lyckas totalt har den förmodligen
gjorts alltför lätt och haft föga utvecklingseffekt.
De utredningar som regeringen satt i gång eller skall låta
göra, kommer förhoppningsvis att tillföra nya kunskaper att
användas i biståndsarbetet. Det är bra att fristående, även
utländska, experter skall tillkallas. När dessa utredningar
görs, bör de också tillvarata de enskilda organisationernas
och solidaritetsrörelsernas erfarenheter.
Nya villkor för biståndet
Biståndet är i stöpsleven. Biståndsorganisationen skall
förändras. Insikten växer att biståndet endast är en liten del
av vår u-landspolitik. Handels- och skuldpolitik,
vapenhandel och privata investeringar påverkar de fattiga
länderna mycket mer.
U-länderna har utvecklats olika och kan inte längre
klumpas ihop som ''tredje världen''. Det begreppet har för
övrigt förlorat sin ursprungliga innebörd. Världen är inte
längre uppdelad i två block öst-väst. Motsättningarna går
snarare i nord-syd.
När supermakternas dragkamp om inflytandet i u-länderna
upphörde, försvagades regimer utan legitimitet. Det utlöste
demokratiska revolutioner i Afrika. Många envåldshärskare
och statsbärande partier har tvingats lämna ifrån sig makten.
U-ländernas medborgare ställer mycket mer krav på sina
regeringar och på oss.
EU-biståndet
Det svenska EU-medlemskapet ger nya möjligheter och
nytt ansvar. EU-samarbetet omfattar ju hela u-världen.
Regeringen uttalar sin vilja att verka för att förändra EU:s
handels- och jordbrukspolitik gentemot u-länderna och
förbättra EU:s bistånd. Det behövs. Det anses ju allmänt vara
hårt centraliserat, byråkratiskt och trögt. Det är ett steg
framåt att EU beslutat att subsidiaritetsprincipen skall gälla
inom biståndet. Likaså att EU slagit fast principerna om
komplementaritet, konsistens och samordning för sin politik
gentemot u-världen.
Nu gäller det att praktiskt tillämpa principerna. Om
subsidiaritetsprincipen skall gälla bör EU:s kompetens
begränsas till sådant som bättre kan genomföras
internationellt än nationellt. Något särskilt EU-bistånd
behövs inte utan innebär endast en uppsplittring av
resurserna.
Vad som däremot med fördel skulle kunna utvecklas på
EU-nivå vore katastrofbistånd, u-landsforskning och
metodutveckling, samordning av projekten ute på fältet,
inköp och administration. Sverige bör verka för detta.
Ett annat problem i EU:s samarbete med Tredje världen är
att länderna behandlas olika. De 70 u-länder som ingår i
ACP-gruppen av afrikanska, västindiska och
stillahavsländer, huvudsakligen f.d. västeuropeiska kolonier,
favoriseras under Loméavtalet på bekostnad av övriga. Denna
olikbehandling leder till konkurrens mellan de fattiga
länderna och intressekonflikter. Det groteska ''banankriget''
är en följd härav.
Ursprunget till denna ordning är att Frankrike vid EEC:s
bildande medförde ett antal avtal med sina f.d. kolonier, som
dels knöt upp dessa till det f.d. moderlandet, dels skulle säkra
Frankrikes råvarutillgångar. Dessa intressen -- framför allt i
Afrika -- har Frankrike slagit vakt om och fört en status-quo-
politik, som gjort det möjligt för diktatorer att behålla
makten i exempelvis Marocko, Zaire, Togo,
Centralafrikanska republiken och Rwanda. En del av dessa
länder har fått franskt militärbistånd. Tragedin i Rwanda
borde väcka övriga EU-länder till insikt om det livsfarliga i
den franska politiken.
Sverige, som i likhet med de båda andra nya EU-
medlemmarna inte har detta koloniala förflutna, måste verka
för en fullständig avkolonisering av EU:s relationer med
Tredje världen. När det nuvarande Loméavtalet löper ut
1999, skall inget nytt tecknas. Alla u-länder skall behandlas
lika.
Även språkbruket måste avkoloniseras. I EU och
Lomésamarbetet betecknas de afrikanska staterna som
''anglofona'' och ''frankofona'', dvs. efter den f.d.
kolonialmaktens språk. De frånkänns sålunda sin egen
språkliga identitet. Detta är en fråga som Sverige bör ta upp.
Viktiga problem för u-länderna är EU:s jordbrukspolitik
och handelshinder, framförallt på tekoområdet. EU-
subsidierna sänker priset på vete med 80--100 dollar per ton,
vilket de afrikanska bönderna inte kan konkurrera med.
Traditionella sädesslag som hirs, sorgum och majs blir
dyrare för konsumenterna i städerna än europeiskt vete.
Torrmjölk och kött dumpas med liknande följder. Detta
strider direkt mot EU:s fastlagda mål att hjälpa u-länderna
till självförsörjning med livsmedel. Sverige skall arbeta för
detta mål, för att stoppa EU:s dumping av
överskottslivsmedel till u-länder.
Dessa frågor är det särskilt viktigt att Sverige driver aktivt,
eftersom EU:s u-landspolitik är i stöpsleven med en
övergripande ''Horisont 2000'' och olika initiativ för Afrika,
Asien och Medelhavet. Även förhandlingar med de
latinamerikanska staterna i Mercosur förestår.
Enprocentmålet ska uppnås igen 1998
Många hade förväntat sig att den nya regeringen skulle
börja återställa biståndsanslaget och sätta en tidpunkt när
enprocentmålet åter skulle uppnås.
I den socialdemokratiska biståndsmotionen från januari
förra året uttalades förhoppningen att det skulle bli möjligt
att återställa enprocentmålet tidigare än vad Bildtregeringen
hade som ambition, inom fem år. Då låg biståndet på en nivå
motsvarande 0,92 procent av BNI. Vad regeringen nu
föreslår i biståndsanslag ligger på 0,87 procent av BNI, och
det ska frysas på nominellt oförändrad nivå om 13 360
miljoner kronor fram t.o.m. budgetåret 1998. I realiteten
betyder det att det enligt regeringens egna uppgifter sjunker
till 0,84 procent av BNI. Enligt en beräkning gjord av
Broderskapsrörelsen skulle biståndet rasa ända ner till 0,75
procent 1998.
Ytterligare 300 miljoner kronor skall avräknas i
asylkostnader, dvs. totalt tas nästan en miljard kronor från
biståndet. 150 miljoner kronor skall användas som svenskt
stöd till de civila och humanitära komponenterna i FN:s
aktioner för fred och återuppbyggnad. Vänsterpartiet anser
att både flyktingmottagning och FN:s fredsbevarande
insatser är att betrakta som delar av säkerhetspolitiken och
därför skall finansieras från försvarsanslaget. Vi finner det
särskilt olyckligt att medel, som avses komma u-länderna
tillgodo, i stället kanaliseras till Östeuropa i ett läge då
biståndet skärs ner. Redan nu har nästan en miljard kronor
av katastrofbiståndet använts i f.d. Jugoslavien.
Vänsterpartiet är av samma uppfattning som nästan två
tredjedelar av svenska folket: biståndet skall inte sänkas. Vi
begär att enprocentmålet skall vara återställt till en procent
av BNI 1998 och föreslår att biståndsanslaget i ett första steg
höjs med 860 miljoner kronor 1995/96. Vi avvisar förslaget
att belasta det med ytterligare 300 miljoner kronor för
asylmottagning. Sammanlagt betyder det att vi vill höja
biståndet med 1 160 miljoner kronor jämfört med
regeringens förslag.
Vi skulle också vilja rensa bort allt sådant som inte är u-
landsbistånd från biståndsanslaget, men vi gör bedömningen
att ett så kraftigt tillflöde av resurser inte skulle kunna
användas på ett effektivt sätt. Höjningen måste därför ske
stegvis under flera år.
Nya mål för biståndet
Regeringen tar upp en diskussion om ett nytt, sjätte
biståndsmål, ett kvinnomål. Vänsterpartiet anser att det är
befogat som ett medel att höja ambitionerna i arbetet för
jämställdhet mellan kvinnor och män.
Utan kvinnorna ingen utveckling. Att diskrimineringen av
kvinnorna är ett av de stora hindren för utveckling har slagits
fast på den ena FN-konferensen efter den andra. Senast på
befolkningskonferensen i Kairo förra året förklarade man att
jämställdhet mellan kvinnor och män är en förutsättning för
en hållbar befolkningsutveckling.
Hur skall jämställdheten förverkligas? Det handlar om
makt -- över jorden, pengarna, den egna kroppen. Det krävs
investeringar, och kvinnorna måste få tillgång till
kreditmarknaden.
Det krävs att de politiska beslutsfattarna -- både på
mottagar- och givarsidan -- äntligen börjar omsätta i
praktiken vad som sagts så många gånger: att utbilda en
flicka är den bästa investeringen, den som ger mest
utveckling.
Kvinnoperspektivet har SIDA redan integrerat sedan
många år, och 1985 gjordes ett handlingsprogram för ett
kvinnoinriktat bistånd. Detta skall givetvis drivas i det
internationella samarbetet och övertas av den nya
biståndsmyndigheten.
Ett kvinnomål i biståndet vore bra som normgivning i det
internationella samarbetet. I Afrika producerar de mer än 80
procent av maten -- men får ytterst litet av biståndet från
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). FAO bör
satsa mycket mer på kvinnliga jordbrukare. Även
Världsbanken och IMF skall ta hänsyn till effekten för
kvinnorna när de gör sina strukturanpassningsprogram.
Kvinnoperspektivet gäller inte bara kvinnorna som
tillgång i utvecklingen. Det handlar om kvinnornas lika
rättigheter. Det börjar med rätten att födas. Färsk statistik
från Kina visar att 97,5 procent av alla aborter utförs på
kvinnliga foster. Även i Indien, Pakistan och Bangladesh
används fosterdiagnostiken för att sålla bort flickfoster. Detta
måste bekämpas med all kraft liksom våld och våldtäkter.
Könsstympning är en form av våld, som vi tar upp i en
särskild motion. Arbetet för lika lön och lika
representation -- inte minst inom FN-systemet -- måste bli
centrala frågor på FN:s kvinnokonferens i Peking i år.
Vi återkommer till dessa frågor när regeringen skall göra
sin översyn av biståndsmålen.
Också ett barnmål 40--50
procent av människorna i u-länderna är under 18
år. Därför avgörs den framtida utvecklingen av hur staterna
fullföljer det som de utfäste sig att göra när de ratificerade
FN:s barnkonvention, nämligen att de alltid skulle sätta
barnets bästa i främsta rummet och till det yttersta använda
sina resurser för detta.
Så ser det inte ut i verkligheten. Vi tar i en särskild motion
upp den bristfälliga efterlevnaden av barnkonventionen och
de grymma kränkningar av barnen som sker i så många
länder. Vi konstaterar också att många regeringar använder
mer resurser till militära rustningar än till barnen. Även rika
länder som Oman, Saudiarabien och Qatar gör det.
Därför behövs ett sjunde biståndsmål. Allt bistånd skall
utformas med hänsyn till barnens bästa. Det skall också gälla
i de multilaterala utvecklingsbankerna. I dialogen med u-
länderna, som biståndsgivarna för om de mänskliga
rättigheterna, skall ingå barnens rätt enligt
barnkonventionen. Efter att Unicef presenterat sin
sammanställning om hur barnens situation utvecklats i
världen, måste Sverige resa dessa frågor med kraft i höst i
FN:s generalförsamling.
Det handlar om annat än bistånd
Sveriges handel med u-länderna är försvinnande liten och
har minskat under senare år. Även i länder där Sverige har
mycken goodwill tack vare vår solidaritet och vårt bistånd,
tillvaratar företagen inte möjligheterna. UD:s
handelsavdelning borde satsa mer på handeln med u-
länderna.
I den nya Världshandelsorganisationen (WTO), som skall
övervaka det omfattande regelverk som blev resultatet av sju
års GATT-förhandlingar i Uruguayrundan, skall Sverige
arbeta för u-ländernas integrering i handelssystemet med
beaktande av att handelsutbytet sker mellan styrkemässigt
mycket ojämna parter.
Vi har noterat att utrikeshandelsminister Mats Hellström i
en interpellationsdebatt i riksdagen i oktober lovade att han
skulle återkomma med konkreta förslag på hur man inom
ramen för GATT/WTO kan bidra till att frigöra handeln med
produkter som är av speciellt intresse för u-länderna.
Att riva handelshindren för u-landsprodukterna är -- trots
att motsatsen ofta hävdats -- även till nytta för i-länderna,
eftersom u-länderna blir allt viktigare marknader. Förre
GATT-chefen Peter D. Sutherland anförde i en artikel
nyligen Kina som ett exempel på det. Kina år både
världens 11:e största exportör och 11:e största importör. I-
länderna vinner fler jobb än de förlorar, och framför allt
skapas nya arbetstillfällen i höglöneindustrier, medan u-
länderna tar över dem i låglöneindustrier.
Länderna i Afrika söder om Sahara måste importera
livsmedel och får nu betala högre priser. De måste få ökat
stöd för att ta sig ur sitt importberoende.
De fattigaste länderna kommer också att behöva stöd för
att bygga upp administrations- och förhandlingskapacitet
och effektiva tullväsen.
I de fortsatta förhandlingarna om tjänstehandeln måste
Sverige stödja u-ländernas ekonomiska självständighet och
rätt till utveckling. Löftet om tekniskt och finansiellt
samarbete för att genomföra avtalets bestämmelser i u-
länderna måste infrias.
I dessa förhandlingar kommer Sverige genom EU-
medlemskapet inte längre att vara förhandlingspart i de delar
som faller under EU:s kompetens. Därför måste Sverige
arbeta även inom EU för att förbättra u-ländernas
handelsvillkor.
När handeln liberaliseras måste företagen påverkas att ta
ett etiskt ansvar för hur de varor tillverkas som de importerar.
Fria fackföreningar är en förutsättning för att få slut på
barnarbetet och få bort farliga arbetsmiljöer och usla
anställningsvillkor. Detta måste Sverige driva i samarbetet
med u-länderna, de nya industriländerna och Östeuropa.
För ökad demokrati
Det internationella institut för demokrati och val som skall
instiftas, kan bli ett viktigt medel för att främja långsiktiga
demokratiska processer och för att åstadkomma bättre
efterlevnad av internationellt överenskomna normer. Bistånd
skall finnas att erbjudas för rådgivning och
kompetensuppbyggnad. Enskilda organisationer bör delta
aktivt, både från länder med etablerad demokrati och från
länder där den är under uppbyggnad.
I demokratiseringsarbetet bör särskild uppmärksamhet
ägnas de asiatiska stater som formerade sig som en
''vägrarfront'' på Wienkonferensen om de mänskliga
rättigheterna, anförd av Kina, Indonesien och Indien. Det
Forum för de mänskliga rättigheterna i Stillahavsasien som
nyligen bildades i Seoul som resultat av de kontakter som
togs av MR-organisationer från regionen under
Wienkonferensen måste få stöd.
Arbetet för de mänskliga rättigheternas efterlevnad i Asien
är särskilt viktigt med tanke på att de asiatiska
''mirakelländerna'' så ofta framhålls som förebild för u-
länderna. Men dessa auktoritära eller diktatoriska stater är
absolut inga demokratimönster. ''Modellen'' Singapore
tillåter inga fria fackföreningar och inga strejker.
Mot deras argument att politisk pluralism skulle hota den
ekonomiska stabiliteten måste ställas det omvända; politisk
ofrihet förhindrar att motsättningar, som växer fram ur
ekonomiska orättvisor, löses på politisk väg och därför
riskerar att leda till explosioner. Det bör också observeras att
de mest ''MR-motsträviga'' länderna har svåra etniska och
religiösa konflikter.
Det är nödvändigt att Sverige förstärker sin
demokratidialog med de länder i Asien som inte efterlever
de mänskliga rättigheterna.
Kräver demokratin just våra partier?
Vänsterpartiet ställer sig tvekande till regeringens förslag
att biståndspengar skall avsättas till partierna för att stödja
en demokratisk utveckling i u-länder och Central- och
Östeuropa genom att ge ekonomiskt stöd till partier i dessa
länder. De folkrättsliga aspekterna bör studeras ytterligare.
Det finns också en risk för politisk inblandning och styrning,
i synnerhet om stödet skall fördelas efter partiernas
riksdagsmandat. Det blir ju att projicera den svenska
partibilden på mottagarländerna. Från vem skall exempelvis
lantarbetarpartier, islamiska och buddistiska partier få stöd?
Vår tveksamhet bygger på de praktiska erfarenheterna från
en rad länder där partiväsendet byggts upp utifrån. Det
handlar om länder med svagt utvecklad politisk kultur, där
partierna har dålig folklig förankring. Det är särskilt
märkbart i Latinamerika, där man kan tala om europeiska
filialpartier.
Vad partier däremot borde kunna stödja -- och ibland redan
gör -- är folkbildning, kurser (speciellt för att stödja kvinnors
deltagande i samhällslivet), studieresor exempelvis vid val,
föreläsarmedverkan, litteratur- och tidskriftsgåvor och
liknande allmänt demokratiinriktade verksamheter.
Kapital för utveckling
För ekonomisk tillväxt krävs investeringar, både inhemskt
sparande och utländskt kapital. Under 80-talet har kapitalet
inte flödat till de fattigaste länderna i Afrika söder om
Sahara. De utländska investeringarna har huvudsakligen gått
till de framgångsrika länderna i Asien och till skuldköp för
förvärv av tillgångar i Latinamerika. Världsbanken har inte
kanaliserat överskottskapital dit där det bäst behövts.
Kapitalströmmarna måste vändas, och vi tar upp Bretton
Woods-institutionernas roll härvidlag i en annan motion.
En viktig uppgift i biståndssamarbetet är samtidigt att
hjälpa till att skapa rättssystem, som möjliggör framväxten
av både en effektivt fungerande marknad och kompetenta
statliga institutioner. ''Miraklet'' i Vietnam tyder på att det
kan finnas betydande inhemskt sparande som kan investeras
när ekonomiska reformer ändrar på villkoren. Men i det här
fallet har även den yttre miljön -- med stora investeringar i
samriskföretag -- varit betydelsefull. Reformerna behöver
backas upp, med bistånd och utländska investeringar.
Vem får bära skulden?
Den låneboom med negativa realräntor som följde på
oljekrisen 1974, då bankerna i väst översvämmades av s.k.
petrodollar, ledde till våldsam skuldsättning och kapitalflykt.
Nu sitter många u-länder fast i skuldfällan, och skulderna
växer trots alla skuldlättnader som framförhandlats med
Världsbanken, IMF och Parisklubben. Denna skuldkatastrof
måste stoppas, och detta tar vi upp i vår motion om Bretton
Woods-institutionerna. Där ger vi också vår syn på
förutsättningar som vi anser bör föreligga om Sverige skall
delta i kapitalpåfyllnaden i bankens ''mjuka'' gren, IDA.
Mindre vapen, mer säkerhet
Den svenska politiken när det gäller export av
krigsmateriel rimmar illa med det nya säkerhetsbegreppet.
Den svenska exporten går ju i många fall till riskländer som
Mexiko, Brasilien, Mellanöstern, Indien, Pakistan,
Indonesien och andra länder i Sydöstasien. Vänsterpartiet
kräver en striktare politik och lägger fram våra förslag i en
särskild motion.
FN:s vapenregister vill generalsekreteraren utvidga så att
det även omfattar handeln med lättare vapen som
handeldvapen, gevär, maskinpistoler och personminor. Det
är sådana vapen som används mest i de inre konflikterna och
är svårast att kontrollera. Sverige bör stödja detta förslag.
Aids
Världshälsoorganisationen (WHO) tror att det finns mer än
4,5 miljoner människor som utvecklat aids, och av dem finns
sannolikt upp till 70 procent i Afrika. Det nya integrerade
FN-programmet mot aids måste få tillräckligt med
ekonomiska och personella resurser.
De handikappade
Krig, undernäring och felnäring har efterlämnat en tung
börda för u-länderna, som har att sörja för ett mycket stort
antal handikappade. Omkring sju procent av människorna
har någon form av funktionshinder, enligt WHO. I dag går
endast en procent av det svenska biståndet till åtgärder som
kommer dem till godo. Även i FN har det varit svårt att få
fram medel för detta arbete. De standardregler som FN
antagit riskerar därför att inte leda till avsett resultat. Ökade
medel bör därför anslås ur biståndet, både till det samarbete
med u-länderna som Svenska Handikapporganisationernas
Internationella stiftelse (SHIA) bedriver och till FN. Vi tar
upp denna angelägna fråga i en annan motion och begär där
att SIDA-anslaget för handikappstöd under anslagsposten
Särskilda program höjs med en miljon kronor.
Gör u-landsbönderna mer produktiva
För att lösa hungerproblemen och öka graden av
självförsörjning med livsmedel, som blir en akut
nödvändighet för de fattigaste länderna i Afrika söder om
Sahara när de nya handelsreglerna börjar verka, måste u-
ländernas jordbrukare få bättre villkor. I många länder
behövs det ekonomiska reformer och jordreformer.
Samtidigt krävs direkta insatser för att ge bönderna tillgång
till kreditmarknaden, så att de kan investera i bättre
brukningsteknik. Här måste särskilt de kvinnliga
jordbrukarna beaktas och deras rättsliga ställning,
exempelvis rätten att äga jord.
I och med att gentekniken utvecklas och nya utsäden tas
fram, blir u-ländernas bönder alltmer beroende av de globala
jordbruksföretagen (agribusiness). Det är angeläget att
kartlägga dessa företags inverkan på u-landsjordbrukets
ekonomiska villkor. Sverige bör ta initiativ till en sådan
studie.
Arbetslöshet -- en fråga om säkerhet
Arbetslösheten är den kanske viktigaste orsaken till
misären i u-länderna. I synnerhet ungdomsarbetslösheten
utgör ett sprängstoff, framför allt där den sammanfaller med
etniska och religiösa konflikter. Detta har fått katastrofala
följder i länder som Peru, Sri Lanka, Kambodja, Egypten och
Algeriet. Därför måste ökade insatser göras för att skapa
arbeten för ungdomar, i synnerhet i länder som genomför
ekonomiska reformer. Detta säger regeringen att den vill
göra.
Barnarbetet är i sig en avskyvärd form av exploatering,
som vi behandlar i vår motion om barnkonventionen. Men
det är också ett sätt för företagen att ersätta vuxna, fackligt
organiserade arbetare med ''billiga'' barn, som saknar
fackligt skydd. Barnens arbete ökar därför arbetslösheten.
De migrerande arbetarnas förhållanden är ofta usla. De
hamnar lätt i skuld till ohederliga agenter. Speciellt utsatta
är unga kvinnor, som förespeglas arbete i hushåll eller på
restauranger i Europa -- men hamnar i prostitution. Denna
moderna form av slavhandel måste stoppas. Sverige måste ta
initiativ för att få slut på den. Hela problematiken med de
migrerande arbetarnas usla rättsskydd måste tas upp i FN.
Det svenska biståndet
Med den vilja till öppenhet, som regeringen uttalar, hade
vi hoppats att den bättre skulle redovisa hur den avser
använda de olika biståndsanslagen. Men redogörelserna i
budgetpropositionen är mycket knapphändiga, och vi
ifrågasätter om de räcker som beslutsunderlag för riksdagen.
Hur skall vi kunna bedöma effektiviteten när målen för de
olika insatserna endast anges i svepande formuleringar? Det
talas mycket om näringslivssamarbete, men lämnas inga
uppgifter om innehållet. Åtskilligt nämns över huvud taget
inte.
Det står inget om vilka konsekvenser nerskärningarna får,
vilka insatser som har stoppats. Urikraftverket, som är ett
stort projekt i Kashmir i Indien, och enligt pressuppgifter 18
månader försenat, förbigås med tystnad. De aviserade
insatserna inom energisektorn i Nepal -- är det
Arunkraftverket, som kritiserats hårt från miljöhåll?
Regionalt samarbete i Asien inom transportsektorn -- ingår
där ''dödens järnväg'' i Myanmar (Burma), där hundratusen
människor tvångsarbetar under omänskliga förhållanden?
Vänsterpartiet begär att regeringen i nästa biståndsbudget
skall lämna ett bättre underlag för riksdagen att ta ställning
till.
Ungdom och bistånd
Ungdomar mellan 18 och 25 år är mest positivt inställda
till biståndet. Vi ser ett ökande u-landsengagemang bland
skolungdomar, som klart kom till uttryck inför EU-
folkomröstningen, där just den globala solidariteten var ett
viktigt skäl för unga människor att rösta nej.
Ungdomar är sålunda en kraft som kan tillföra
biståndsarbetet mycket. Men för att det skall ske behövs nya
former för frivilligt biståndsarbete. Vi för fram några sådana
förslag i en särskild motion och yrkar att 5 miljoner kronor
avsätts till sådan försöksverksamhet.
Det multilaterala biståndet
Diskussionen om behoven att reformera FN och Bretton
Woods-institutionerna har pågått flera år. (Bretton Woods =
Världsbanken, IMF m.m.) 1995 kommer dessa frågor i
blickpunkten genom FN:s 50-årsjubileum. Men arbetet är
tungrott, eftersom så många länder med så skilda intressen
skall tillgodoses. Ett genomgående tema i dessa diskussioner
är Nord-Syd-motsättningarna. Samtidigt finns en tydlig
rivalitet mellan FN-organen och Bretton Woods-
institutionerna. Vi instämmer med regeringen att det behövs
en tydligare arbetsfördelning mellan FN och
utvecklingsbankerna.
Förslag till åtgärder för att reformera FN respektive
Bretton Woods-institutionerna lägger vi fram i särskilda
motioner. Här tar vi också upp frågan hur Sverige skall ställa
sig till kapitalpåfyllnaden i Världsbankens ''mjuka'' gren,
IDA. När det gäller anslagen till FN-organen i regeringens
budget utsätts de för mycket hårda nerskärningar, med i
genomsnitt 20 procent. Vi har förståelse för att anslaget till
WHO halveras med tanke på kritiken för ineffektivitet. Även
andra FN-organ kan kritiseras i detta avseende.
Några av nerskärningarna anser vi emellertid inte
motiverade. Sålunda vill vi höja anslaget till UNDP från
föreslagna 600 till 680 miljoner. UNDP har en central roll
för utvecklingstänkandet. Dess årsrapport har tillfört nya
idéer och begrepp, som utvecklat biståndstänkandet. Att
stärka UNDP:s kapacitet är också nödvändigt som motvikt
till Världsbanken, som med sina enorma resurser skaffat sig
ett monopol på att formulera problem och lösningar för u-
länderna.
Anslaget till FN:s barnfond Unicef anser vi skall höjas --
framförallt för arbetet med barnkonventionen -- från 340
miljoner kronor, som regeringen föreslår, till 430 miljoner
kr. Unicef har i många fall gått före och larmat om
missförhållanden. Organisationen har också fått nya, stora
uppgifter för att hjälpa de miljontals flyktingbarnen.
Flyktingsituationen i världen -- med 20 miljoner flyktingar
och lika många internflyktingar -- motiverar ett högre anslag
till FN:s flyktingkommissariat UNHCR. Vi vill höja det från
föreslagna 270 till 330 miljoner kronor. UNHCR har fått
ingripa i ständigt nya flyktingkatastrofer. UNHCR har nu
gått in med flyktinghjälp också i f.d. Sovjetrepubliker. Sedan
1989 har mer än två miljoner människor flytt till Ryssland
för att rädda sig undan krig och förföljelser i andra f.d.
Sovjetrepubliker, då var inte de fyrahundratusen tjetjenska
flyktingarna ännu inräknade. För hjälp i Rwanda har
UNHCR vädjat om 5,3 miljarder kronor i år.
Det bilaterala biståndet
Dessa anslag vill regeringen skära ner med i genomsnitt
elva procent. En del av nerskärningarna kan i vissa fall synas
rimliga med tanke på den ovisshet som råder i en del
mottagarländer, förestående förhandlingar, möjligheter till
bistånd i andra former samt avvägningar med tanke på det
bistånd som i fortsättningen skall kanaliseras genom EU. I
några fall anser vi det dock angeläget att föreslå höjningar
jämfört med vad regeringen föreslår, i något fall en
minskning.
Behovet av ökade insatser i Angola nu när möjligheten
till fred och återuppbyggnad öppnats, motiverar vi i en
särskild motion. En stor insats måste göras för minröjning.
Vi begär att anslaget ska höjas till 300 miljoner kronor.
Efter trettio års krig är Eritrea slaget i spillror. 400 000
flyktingar skall repatrieras från Sudan. Här kan varje
biståndskrona göra stor nytta. Vi föreslår att anslaget höjs till
45 miljoner kronor och motiverar det närmare i en särskild
motion.
Biståndet till Moçambique bör höjas till 400 miljoner
kronor för att ta tillvara de möjligheter som skapats genom
fredsavtalet.
Utvecklingen mot fred och demokrati i Namibia måste
stödjas, och vi föreslår en höjning av anslaget till 130
miljoner kronor.
Sydafrika har börjat ett nytt liv efter att
apartheidregimen avskaffats och en demokratisk utveckling
inletts. Den måste stödjas kraftfullt. Därför föreslår vi en
höjning av biståndet till 500 miljoner kronor. Hur det skall
sättas in behandlar vi i en särskild motion.
Biståndet till Zimbabwe vill regeringen minska, men
vi anser att det tvärtom bör höjas och föreslår ett anslag på
250 miljoner kronor.
De regionala insatserna i Afrika -- främst till
utvecklingssamarbetet i Södra Afrika i SADC vill vi få ett
höjt anslag på 180 miljoner kronor. Detta arbete är viktigt för
att stärka stabiliteten i regionen.
Biståndet till Bangladesh bör i ökad utsträckning
koncentreras på MR-insatser och insatser för att stödja de
fattiga.
Indien blir alltmer tveksamt som biståndsland med
tanke på hur landet rustar militärt. Ett land som har råd att
skaffa atomubåtar -- behöver det bistånd? Nyligen har Indien
beställt 20 stridsplan för en kostnad som skulle betalat
grundskoleutbildning för 15 miljoner flickor som i dag inte
går i skola. Det är att prioritera fel. Indiens upprustning har
ökat instabiliteten och drivit på rustningarna i hela Syd- och
Sydöstasien.
De svåra kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i
Kashmir, Assam osv. måste också beaktas liksom den stora
förseningen av Uriprojektet i Kashmir. Allt detta måste
regeringen ta hänsyn till i utarbetandet av den nya
landstrategin. Vi föreslår att biståndet skärs ner till hälften,
dvs. 225 miljoner kronor.
Kambodja har inte fått fred. De röda khmererna
fortsätter att mörda folk, och de har bildat en utbrytarstat. Vi
föreslår att biståndet inte sänks utan bibehålls på nuvarande
nivå, 150 miljoner kronor. Det bör mer än nu inriktas på
landsbygdsutveckling, demobilisering av soldater och
minröjning. MR- och kvinnoorganisationer behöver ökat
stöd med tanke på den grasserande laglösheten, korruptionen
och våldet.
Laos är ett av världens allra fattigaste länder, men har
genom ekonomiska reformer börjat få en lovande utveckling.
Vi anser därför att biståndet inte skall sänkas utan höjas till
168 miljoner kronor.
Efter valet i augusti i Sri Lanka har den nya regeringen
inlett förhandlingar med de tamilska ''tigrarna''. Det finns
hopp om att folket efter 15 år av terrorist- och undantagslagar
och otaliga brott mot de mänskliga rättigheterna äntligen
skall kunna leva i trygghet. Den bärs upp av en fredsrörelse,
som vill ha en förhandlingslösning på konflikten mellan
singaleser och tamiler. Fredsprocessen måste få stöd från
omvärlden. Återuppbyggnaden måste komma i gång,
flyktingarna rehabiliteras och de demokratiska
institutionerna restaureras. Vi anser därför det föreslagna
biståndsanslaget på 60 miljoner kronor otillräckligt och
föreslår 100 miljoner kronor.
Vietnam står mitt uppe i en snabb ekonomisk
utveckling. En förutsättning för utländska investeringar är
dock att olika slag av infrastruktur förbättras. Här har redan
gjorts goda insatser -- inte minst för att skapa en rättsstat --
men det finns stora behov, inte minst inom undervisning och
hälsovård. Distributionen av läkemedel är ett annat problem.
Den föreslagna nerskärningen av biståndet är inte motiverad,
utan bör i stället höjas. Vi föreslår 330 miljoner kronor.
Anslaget till Mekongkommittén bör omprövas av
miljöskäl, om striden om Mekongflodens vatten inte blir
tillfredsställande löst så att Thailand frångår sina planer att
utnyttja det för sin egen utveckling på Kambodjas och
Vietnams bekostnad. Andra intressanta regionala
samarbetsprojekt att stödja finns, som kan bidra till stabilitet
och demokratisering i regionen, framförallt i Myanmar
(Burma).
När det gäller Indonesien anser vi att BITS och
Nordiska Investeringsfonden bör avveckla sin verksamhet
där, vilket vi tar upp i en särskild motion liksom behovet av
både politiskt och humanitärt stöd till folket i Östtimor.
Till Kina bör endast sådant bistånd ges som bidrar till
ökad efterlevnad av de mänskliga rättigheterna, minskade
klyftor och renare miljö. Särskilt bör de hotande konflikterna
i Tibet, Xiangjang och Inre Mongoliet uppmärksammas.
Inga u-krediter skall ges annat än för miljöprojekt.
I Nepal skall svenskt bistånd inte användas för
Arundammen.
Den politiska utvecklingen i Latinamerika har under
de senaste åren varit i huvudsak positiv. Konsolideringen av
de åtminstone formella demokratierna i Sydamerika har
fortgått, vilket i länder som Ecuador och Bolivia innebär att
man nu upplever något så unikt i dessa länders historia som
den femte perioden i följd under demokratiskt valda
presidenter. Utvecklingen i Peru är dock fortfarande osäker.
Presidentvalet 1995 blir ett test på Fujimoris påstådda vilja
att åter föra landet in på den demokratiska banan. Till det
positiva att notera i denna del av världen är att demokratin
nu fått möjlighet att utveckla sig på nytt i Chile, även om
man ännu inte blivit av med alla diktaturens metoder fullt ut.
Det förekommer ju fortfarande oacceptabla MR-brott som
tortyr. Även den ekonomiska utvecklingen är positiv.
I Centralamerika fortsätter en tydlig om än ostadig
freds- och demokratiutveckling i framför allt El Salvador,
men också i Guatemala. Vidare har den mycket oroande
utvecklingen i Haiti vänts till en förhoppningsvis
framkomlig väg mot stabilt styre under den demokratiskt
valde presidenten Aristide.
Den sociala och ekonomiska utvecklingen i
Latinamerika är -- till skillnad från den politiska -- föga
positiv. Visserligen uppvisar de flesta länderna i området en
tämligen god tillväxt. Utan en radikal omfördelning av de
resurser denna tillväxt skapar, är det dock uppenbart att den
sociala misär som präglar Latinamerika kommer att leva kvar
och t.o.m. förvärras.
På sikt utgör detta ett mycket allvarligt hot mot
demokratins konsolidering. Fallet Mexiko -- med väpnat
uppror i Chiapas och växande politiskt våld -- borde vara ett
varnande exempel på vad hänsynslös ekonomisk
tillväxtpolitik stöpt i Världsbankens och IMF:s form leder
till.
Mot bakgrund av den prekära sociala situation majoriteten
av Latinamerikas folk lever i bör Sveriges stöd till
Latinamerika i högre grad än vad regeringen föreslår
inriktas på social utjämning. Jordfördelningsprogrammet i
El Salvador är ett exempel på en social-ekonomisk
reform som utgör en absolut förutsättning för en fortsatt
fredlig demokratisk utveckling. Sverige måste ställa krav på
den salvadoranska regeringen att fullfölja jordreformen och
om möjligt koncentrera en stor del av El Salvador-biståndet
till denna reform.
Andra exempel på socialt utjämnande insatser Sverige bör
koncentrera biståndet till är fattigdomsbekämpande åtgärder
direkt riktade till indianbefolkningen i exempelvis
Guatemala, Bolivia och Peru. Ett sådant bistånd är
effektivare än den typ av ''uppstädningsbistånd'' Sverige nu
ger till Bolivia för att lindra de sociala effekterna av
strukturanpassningsprogrammet.
Vad gäller den geografiska fördelningen av biståndet är det
märkligt att regeringen föreslår att en ambitionshöjning
avseende Paraguay inte bör genomföras, samtidigt som
utvecklingssamarbete med förhållandevis resursstarka stater
som Argentina och Brasilien förutses. En
konsekvent fattigdomsinriktning borde innebära prioritet för
Paraguay, ett land med svaga ekonomiska resurser, som är
inne i en mycket känslig period vad avser den politiska
utvecklingen.
Det sammantagna biståndet till Latinamerika sänks
enligt regeringens förslag med 40 miljoner kronor jämfört
med 1994/95. Vänsterpartiet föreslår att nivån i stället höjs
med 40 miljoner kronor jämfört med innevarande budgetår,
dvs. till 870 miljoner kronor.
Anslaget för Nicaragua bör höjas till 295 miljoner
kronor, inte sänkas, som regeringen föreslår. Landet är inne
i ett ytterst kritiskt politiskt och ekonomiskt skede, samtidigt
som den stora biståndsgivaren USA av rent politiska skäl
drar ned på biståndet dramatiskt. Perioden fram till valen
1996 kommer att bli avgörande för om den demokratiska
utvecklingen i landet skall fortgå eller inte. Att i det skedet
ytterligare sänka det svenska biståndet vore en ytterst oklok
politik. Behoven av utvecklingsbistånd är enorma bland det
nicaraguanska folket, även när sandinisterna inte regerar.
Bistånd till demokrati, mänskliga rättigheter och
konfliktlösning
Det är bra att regeringen säger sig prioritera stöd till
demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också i enlighet
med Vänsterpartiets politik att bistånd inriktas på
konfliktförebyggande åtgärder. Liksom i förra årets
biståndsmotion tvingas vi dock konstatera att vad som sägs
i ord inte överensstämmer med regeringens handlande. För
tredje året i rad sänks nu anslaget för stöd till dessa områden,
även med hänsyn tagen till de omflyttningar av anslagsposter
som genomförts.
Årets sänkning med 21 miljoner kronor är extra kännbar,
då även konfliktförebyggande åtgärder skall rymmas inom
anslaget. Till skillnad från regeringen föreslår Vänsterpartiet
att anslaget höjs. En höjning till 375 miljoner kronor gör det
rimligt att finansiera ytterligare ett insatsområde inom detta
anslag.
Anslaget till Tekniskt samarbete och internationella
kurser bör inte sänkas med tanke på det starkt ökade
behovet av kompetens i länder som genomför ekonomiska
reformer och miljöförbättringar, utan höjas till 675 miljoner
kronor.
Näringslivssamarbetet bör i ökad utsträckning omfatta
kvinnor. För att starta företag behöver de exempelvis nya
slag av kreditkassor. Vi föreslår därför att anslaget höjs till
280 miljoner kronor, inte sänks som regeringen föreslår.
Anslaget till särskilda miljöinsatser ska inte sänkas
utan höjas. Vi föreslår 390 miljoner kronor.
Inte heller anslaget till forskningssamarbete skall
sänkas. Vi föreslår 638 miljoner kronor.
Särskilda program är en anslagspost som innefattar
flera angelägna verksamheter och skall därför inte sänkas.
Här måste finnas utrymme för ökat bistånd till
funktionshindrade, som vi föreslår i en annan motion. Här
måste också finnas tillräckliga medel för exempelvis kampen
mot aids och för rehabilitering av minskadade.
Vänsterpartiet föreslår en mindre höjning, till 465 miljoner
kronor.
Katastrof- och återuppbyggnadsbistånd är ett anslag
som belastas allt hårdare av nya krig. Det skall därför inte
skäras ner, som regeringen föreslår, utan tvärtom höjas till
2 000 miljoner kronor.
Enskilda organisationer får för sitt biståndsarbete
enligt regeringens förslag sänkt anslag, varvid framhållits att
de nu har möjlighet att få EU-finansiering för sina projekt.
Vi delar uppfattningen att nu när Sverige skall kanalisera en
del av biståndet genom EU bör de svenska organisationerna
kunna utnyttja dessa medel. Men då måste de också få
biståndsmyndighetens hjälp med formaliteterna.
Till ekonomiska reformer och skuldlättnader vill
regeringen anslå 1 200 miljoner kronor. Vänsterpartiet anser
att sådant betalningsbalansstöd bör ges mycket selektivt, dels
därför att det i allmänhet är knutet till IMF-Världsbankens
strukturanpassningsprogram, dels därför att det funnits fall
då ett sådant budgettillskott i realiteten frigjort pengar till
vapenimport. Vi menar att detta slags insatser endast skall
göras för att ''friköpa'' länder ur IMF:s grepp. Vi föreslår ett
anslag på 600 miljoner kronor.
Till u-krediter begär regeringen 510 miljoner kronor.
Vänsterpartiet yrkar avslag på detta, eftersom sådana
krediter verkar fördyrande och snedvrider konkurrensen.
Dessutom finns skälet att det svenska biståndet skall inriktas
på de fattigaste länderna de behöver bistånd, inte ytterligare
skuldsättning.
Informationsanslaget bör enligt vår uppfattning ges en
tydligare utformning. Behovet av information är mycket
stort med tanke på den snabba och alltmer komplicerade
utvecklingen i u-länderna. Därför vill vi höja till 50 miljoner
kronor. Men samtidigt bör rollerna i informationsarbetet bli
tydligare. Biståndsmyndigheten bör få en del -- högst
hälften -- för att informera om sitt biståndsarbete. För
information och debatt om u-ländernas problem och
utvecklingsfrågor bör ekonomiskt stöd ges från detta anslag
till solidaritets- och frivilligorganisationer, oberoende
tidskrifter, forskare och fristående institut.
Den nya biståndsmyndigheten
Regeringen föreslår en ny biståndsorganisation med en
sammanhållen myndighet som skall kunna arbeta flexibelt.
Vänsterpartiet anser att detta både kan ge
administrativa/verksamhetsmässiga fördelar och
besparingar. Tillsammans med de utredningar som
regeringen aviserar kan det förhoppningsvis leda till ett mer
målinriktat, långsiktigt bistånd med större utvecklingseffekt.
En tveksamhet här gäller forskningssamarbetet, som av
formuleringar i budgetpropositionen kan komma att
målstyras. Vi har sett hur nya biståndsmål har tillkommit,
först miljön och nu kvinnorna. Här har forskningen gått före.
Därför är det viktigt att denna verksamhet inte bara blir en
del av hela myndigheten utan får en självständig ställning i
minst samma utsträckning som hittills.
I utformningen av den nya myndigheten är det viktigt att
den får en styrelse som är både u-landskunnig och
representativ för den svenska opinionen. Minst 50 procent
av ledamöterna skall vara kvinnor. Till styrelsen bör knytas
referensgrupper för frågor rörande bistånd till barn och
handikappade. De u-landskunskaper som finns hos forskare,
solidaritets- och biståndsorganisationer skall användas i
utformningen av biståndet.
Vi utgår från att ett kvinnoråd liknande det som f.n. är
knutet till SIDA kommer att tillsättas. Med ett nytt
kvinnomål för biståndet är det viktigt att rådet samlar
kompetens och erfarenhet.
Vi har råd med solidaritet
Med den nya klara inriktningen av biståndet på att
bekämpa fattigdomen och med ökad effektivitet, kommer det
att uppfattas som ett uttryck för solidaritet med fattiga och
förtryckta människor. Och detta är det väsentliga -- att vi
skall kunna bidra till att skapa en rättvisare värld. Även de
som nu tvingas sänka sin standard, när staten måste spara,
kommer -- om besparingarna sker solidariskt -- att sätta så
högt värde på solidariteten att de säger: vi har råd att avsätta
en procent till dem som har det oändligt mycket svårare än
vi. Vi har råd med biståndet.
Sverige har råd med en solidaritet som kostar mindre än
tredjedelen av det militära försvaret. Vad vi inte har råd med
är att inte använda biståndet som ett försvar mot de nya
säkerhetshoten, för att minska motsättningarna och ge
ungdomarna i de fattiga länderna hoppet om ett rättvisare liv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att enprocentsmålet för biståndet
skall återställas 1998,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i FN,
Världsbanken och EU för att få fram nya källor för att
finansiera utveckling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indikatorer på säkerhetshot, som
Sverige skall använda i biståndssamarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillvarata enskilda
organisationers och solidaritetsrörelsers erfarenheter i
biståndsutredningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om subsidiarisering i EU:s
biståndsarbete,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Loméavtalet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa EU:s dumpning av
livsmedel till u-länder,
8. att riksdagen till Internationellt utvecklingssamarbete för
budgetåret 1995/96 anvisar 860
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 20
900
000
000 kr,
9. att riksdagen beslutar avslå regeringens begäran om
avräkning av ytterligare 300
000
000 kr från anslaget för Internationellt
utvecklingssamarbete för avräkning av asylkostnader,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i FN:s
generalförsamling för FN:s barnkonvention,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för ökad svensk handel
med u-länderna,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande i WTO för att
stödja u-ländernas rätt till utveckling,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt arbete i EU för att
förbättra u-ländernas handelsvillkor,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för fria
fackföreningar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till Forum för mänskliga
rättigheter i Stillahavsasien,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkt demokratidialog i
samarbetet med asiatiska länder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt stöd till utvidgning av
FN:s vapenregister,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning av de globala
jordbruksföretagens inverkan på u-landsjordbrukets
ekonomiska villkor,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ för att förbättra
migrerande arbetares, speciellt unga kvinnors, situation,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre underlag från regeringen
för riksdagens beslut om biståndsanslagen,
21. att riksdagen till Försöksverksamhet med nya former
för ungdomars frivilliga biståndsarbete för budgetåret
1995/96 under C
2-anslaget Folkrörelser och enskilda organisationer anvisar
5
000
000 kr,
22. att riksdagen till UNDP för budgetåret 1995/96 anvisar
80
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
23. att riksdagen till Unicef för budgetåret 1995/96 anvisar
90
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
24. att riksdagen till UNHCR för budgetåret 1995/96
anvisar 60
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
25. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Angola för
budgetåret 1995/96 anvisar 90
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 300
000
000 kr,
26. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Eritrea för
budgetåret 1995/96 anvisar 15
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 45
000
000 kr,
27. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med
Moçambique för budgetåret 1995/96 anvisar 32 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 400
000
000 kr,
28. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Namibia
för budgetåret 1995/96 anvisar 17 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 130
000
000 kr,
29. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Sydafrika
för budgetåret 1995/96 anvisar 155
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 500
000
000 kr,
30. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Zimbabwe
för budgetåret 1995/96 anvisar 70
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 250
000
000 kr,
31. att riksdagen till Regionala insatser i Afrika för
budgetåret 1995/96 anvisar 75
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 180
000
000 kr,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
utvecklingssamarbetet med Bangladesh,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
utvecklingssamarbetet med Indien,
34. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Indien för
budgetåret 1995/96 anvisar 225
000
000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således
225
000
000 kr,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
Utvecklingssamarbetet med Kambodja,
36. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Kambodja
för budgetåret 1995/96 anvisar 30
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 150
000
000 kr,
37. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Laos för
budgetåret 1995/96 anvisar 33
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 168
000
000 kr,
38. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Sri Lanka
för budgetåret 1995/96 anvisar 40
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 100
000
000 kr,
39. att riksdagen till Utvecklingssamarbete med Vietnam
för budgetåret 1995/96 anvisar 75
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 330
000
000 kr,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionalt utvecklingssamarbete i
Asien,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
utvecklingssamarbetet med Kina,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenskt bistånd inte skall
användas för Arundammsprojektet i Nepal,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
utvecklingssamarbetet med El Salvador,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
utvecklingssamarbetet med Latinamerika på
fattigdomsbekämpande insatser för indianbefolkningen,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingssamarbetet med
Paraguay,
46. att riksdagen till utvecklingssamarbete med Nicaragua
för budgetåret 1995/96 anvisar 115
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 295
000
000 kr,
47. att riksdagen till Bistånd för demokrati, mänskliga
rättigheter och konfliktlösning för budgetåret 1995/96
anvisar 97 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 375
000
000 kr,
48. att riksdagen till Tekniskt samarbete och internationella
kurser för budgetåret 1995/96 anvisar 112 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 675
000
000 kr,
49. att riksdagen till Näringslivssamarbete med u-länder
för budgetåret 1995/96 anvisar 107 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 280
000
000 kr,
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen på kvinnor av
näringslivssamarbetet med u-länder,
51. att riksdagen till Särskilda miljöinsatser för budgetåret
1995/96 anvisar 82 500
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 390
000
000 kr,
52. att riksdagen till Forskningssamarbete för budgetåret
1995/96 anvisar 38
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 638
000
000 kr,
53. att riksdagen till Särskilda program i
utvecklingssamarbetet för budgetåret 1995/96 anvisar 105
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 465
000
000 kr,
54. att riksdagen till Katastrof- och
återuppbyggnadsbistånd för budgetåret 1995/96 anvisar 500
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 2
000
000
000 kr,
55. att riksdagen till Ekonomiska reformer och skuldlättnad
för budgetåret 1995/96 anvisar 600
000
000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således
600
000
000 kr,
56. att riksdagen avslår regeringens begäran om 510
000
000 kr till u-krediter för budgetåret 1995/96,
57. att riksdagen till u-landsinformation för budgetåret
1995/96 anvisar 13 400
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 50
000
000 kr,
58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen på u-
landsinformationen.
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkandena 11--13 hänvisade till NU.