Det största hindret för utveckling är u-ländernas skulder.
De har växt oavbrutet sedan 1970-talet, och de fortsätter att
växa. De värst utsatta är de minst utvecklade länderna i
Afrika söder om Sahara. Skuldtjänsten slukar dessa länders
exportinkomster. De har knappt några resurser kvar att
investera. Deras tillväxt räcker inte för att uppväga
befolkningstillväxten. Det behövs en ny skuldpolitik för att
stoppa kräftgången.
Den hittillsvarande skuldpolitiken har misslyckats,
eftersom skulderna växer. Skuldavskrivning har bara skett i
några få fall och har då drivits igenom av USA av politiska
motiv. I stället har länderna fått skuldlättnader. Men skulden
har inte lättat, endast skuldtjänsten. Uppgörelserna om
skuldlättnader knyts till villkor -- s.k. konditionaliteter --
rörande skuldlandets ekonomiska politik. Dessa formuleras
av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken i
s.k. strukturanpassningsprogram. Trots att mycket bistånd
har lämnats av många givare, bl.a. Sverige, för att lindra
effekterna av strukturanpassningen, har de sociala följderna
blivit förödande i många länder, särskilt för barnen.
Strukturanpassningsprogrammen
Över åttiotalet u-länder har haft
strukturanpassningsprogram. Trots det mer än fördubblades
u-ländernas skulder från 1980 till 1993. De allra fattigaste
ländernas skulder tredubblades. BNP och investeringar
sjönk. Fattigdomen ökade. Hälsovårdsutgifterna minskades
och utbildningsnivån sänktes. För dessa länder -- och det
handlar främst om Afrika söder om Sahara -- blev 1980-talet
ett förlorat årtionde.
Kritiken mot strukturanpassningen har växt, vartefter
erfarenheterna hopat sig. I en rapport som kom förra året från
Dag Hammarskjöldstiftelsen och Fordstiftelsen sades att den
hade raserat mycket av det som FN-systemet hade byggt upp
i u-länderna inom undervisning, hälsovård och annan
infrastruktur.
IMF:s ''konditionaliteter'' har i länder med inre konflikter
bidragit till att skärpa dessa. Det var vad som skedde i
Jugoslavien i början på 1980-talet, och det har också skett i
Rwanda.
Förvisso behövs ekonomiska reformer i skuldländerna.
Men den patentmedicin, som IMF och Världsbanken
ordinerar, har inte botat. Den är en ''quick fix'', inte en
politik för en långsiktig process, som måste inledas med
makroekonomisk stabilisering och marknadsliberaliseringar,
men som också kräver lagstiftning, rättsväsende, ett
finansiellt system etc. inklusive genomgripande reformering
av landets statsförvaltning. En sådan politik behövs för att
lägga grunden för utveckling av god samhällsstyrning och
pluralistiska politiska system.
Det är hög tid att finna andra metoder för
strukturanpassning än Världsbankens och IMF:s för att
hantera u-ländernas skulder, så att de uppnår långsiktig
utveckling. De sociala effekterna -- inte minst för barnen --
måste beaktas liksom etniska och andra hot mot säkerheten.
Dessa skulder kan inte lättas
En betydande del av de fattigaste ländernas skulder är till
de multilaterala långivarna (Världsbanken, IMF och de
regionala utvecklingsbankerna). Dessa avskriver av princip
inga skulder, eftersom det skulle försämra deras
kreditvärdighet, när de går ut och lånar på den internationella
kapitalmarknaden. Resultatet har blivit att Världsbanken och
IMF under senare år fått in mer i skuldtjänst från dessa länder
än de lånat ut. Bretton Woods-institutionerna har sålunda
medverkat till att dränera Afrika på kapital och därmed
bromsa utveckling.
Kritiken har fött många krav på att Världsbanken och IMF
ska ändra sin politik och avskriva skulder. Dessa har
emellertid stupat på argumentet att de måste slå vakt om sin
kreditvärdighet, och att även skuldländerna skulle förlora i
kreditvärdighet.
I höstas kom den brittiske finansministern med ett förslag
att lösa problemet. Han tänkte sig att IMF skulle sälja tio
procent av sin guldreserv, som är värd över 300 miljarder
kronor. Avkastningen beräknades bli omkring 1,6 miljarder
kronor och skulle användas för att inrätta en särskild fond
för att omvandla u-ländernas IMF-skulder till lån på mjuka
villkor. IMF-chefen Camdessus reagerade dock negativt.
Han ville inte sälja ut ''familjejuvelerna''. Indonesien har
föreslagit att Världsbanken skall avsätta delar av sina vinster
på liknande sätt.
Problemet med skulderna till Bretton Woods-
institutionerna måste lösas. Åtminstone hälften av de minst
utvecklade och mest skuldtyngda ländernas skulder skall
avskrivas redan i år.
Bretton Woods-institutionerna
Det har gått femtio år sedan Bretton Woods-konferensen,
där Världsbanken (IBRD och IDA) och Internationella
valutafonden (IMF) grundades. Under detta halvsekel har
världsekonomin utvecklats på ett genomgripande sätt.
Bretton Woods-institutionerna har kommit att få uppgifter
som de inte var avsedda för.
IMF förlorade sin uppgift som valutaövervakare, när USA
1971 frångick utfästelsen att lösa in dollarn i guld. Istället
har IMF blivit ''finanspolis'' för skuldsatta u-länder.
Världsbanken har växt till en jätte med över sex tusen
anställda. Den har blivit det i särklass viktigaste
biståndsorganet och förfogar över tio gånger så mycket
pengar som hela FN-systemets bistånd. Den har tagit på sig
ständigt nya uppgifter och blivit världens största
miljöorganisation med 300--400 experter på området.
Världsbanken har skaffat sig monopol på att formulera och
lösa u-ländernas problem tack vare sin väldiga utrednings-
och forskningskapacitet. Dess problemlösningar har blivit
normgivande för de flesta biståndsgivarna, även Sverige.
Men bankens råd är inte alltid till gagn för u-landet. Ett
aktuellt exempel är Indien, som på Världsbankens inrådan
skar ner budgeten för bekämpning av smittosamma
sjukdomar med 42 procent 1992--93. Det var en orsak till
pestepidemin i landet.
Åtskilliga av Världsbankens egna biståndsprojekt har visat
sig mindre lyckade, även strikt marknadsekonomiskt. Dess
väg kantas av ''vita elefanter'', projekt som inte blivit
lönsamma och inte kunnat underhållas. En intern rapport
visade att 38 procent av bankens projekt hade misslyckats.
Många projekt har haft negativa sociala och ekologiska
effekter. Det gäller exempelvis de stora dammbyggena, där
stora befolkningar tvingas flytta och djupgående ingrepp
görs i miljön. Dessa dammar har projekterats utan att man
lyssnat till befolkningen, och det handlar ofta om
urbefolkningar, som förlorar sin utkomst och själva grunden
för sitt liv.
Banken har inte heller lyckats med uppgiften att kanalisera
kapital till de u-länder, som mest behöver investeringar, de
afrikanska.
Kritiken kommer numera inte bara från u-landssolidariska
kretsar och miljöengagerade. Japan har länge kritiserat
banken för dess överdrivna tilltro till marknadskrafterna och
uppmanat den att studera de östasiatiska erfarenheterna.
Kritik riktas också mot banken och IMF för bristande
insyn och kontroll. I praktiken styrs banken inte av
medlemsländerna utan av exekutivstyrelsen och
topptjänstemännen.
Världsbanken måste ändra sin politik. Men för att den skall
kunna göra det, måste själva bankens struktur och
beslutsformer förändras. Det krävs en verklig reform -- en
strukturanpassning -- av Världsbanken. Samtidigt måste
IMF reformeras. Båda institutionerna måste demokratiseras
och inordnas i FN-systemet.
Förslag till reformer
Många förslag till reformer har framlagts, exempelvis i en
rapport från EU-kommissionen, som vill göra IMF till en
demokratisk global centralbank och omvandla Världsbanken
till en global utvecklingsfond. USA:s förre centralbankschef
Paul Volcker vill att IMF ska sluta med utvecklingsbistånd
och återgå till sin ursprungliga uppgift att samordna
ländernas ekonomiska politik. Han vill att Världsbanken
framför allt skall arbeta med de länder, som inte har tillgång
till den internationella finansmarknaden, dvs. Afrika.
Erskine Childers och Brian Urquhart vill infoga
Världsbanken bättre i FN-systemet. Harvardprofessorn
Jeffrey Sachs angrep nyligen banken för att den stött
afrikanska despoter och IMF för att inte ha beaktat behovet
att stabilisera valutorna i Östeuropa.
Den svenska hanteringen
Skuldfrågorna överfördes 1988 från UD till
finansdepartementet. Sedermera ändrades detta så att
ansvaret är delat mellan de båda departementen.
Exportkreditnämnden företräder Sverige i Parisklubben, där
förhandlingarna om u-landsskulderna sker. Det vore bättre
med u-landssakkunniga, om skuldproblemen skall kunna
hanteras så att lösningarna leder till långsiktig utveckling,
vilket är biståndspolitikens mål. Skuldfrågorna bör återföras
till UD och behandlas i samråd med biståndsmyndigheten.
Även Världsbanksfrågorna i övrigt bör handläggas av UD.
Ge riksdagen inflytande
Det är stora summor som riksdagen beviljar Bretton
Woods-institutionerna. Men riksdagen har ingen insyn i hur
dessa institutioner beslutar och opererar. Vänsterpartiet
föreslår att en parlamentarisk nämnd tillsätts för dessa frågor.
Den bör behandla alla viktiga ärenden innan beslut fattas och
speciellt beslut om kapitalpåfyllnad. Till nämnden bör en
referensgrupp av enskilda organisationer knytas.
IDA-påfyllnaden
Inför förhandlingarna om den elfte kapitalpåfyllnaden i
Världsbankens ''mjuka'' gren, IDA, har allt fler börjat ställa
krav. Det måste också Sverige göra. Regeringen nämner i
budgetpropositionen att det redan vid den nionde
kapitalpåfyllnaden fastslogs tre riktlinjer:
fattigdomsbekämpning, ekonomisk anpassning och tillväxt
samt en miljömässigt hållbar utveckling. De måste
genomföras och det bör nu bli ett centralt krav från svensk
sida.
Sverige skall föreslå alternativa modeller för
strukturanpassning.
Vi måste kräva mer insyn och information på ett tidigt
stadium. Det måste ske bättre utvärderingar av IDA-
projekten, och dessa skall publiceras. Ekologiska, sociala
och etniska konsekvensanalyser skall göras för alla projekt.
Ett folkligt deltagande skall ingå i projekten. IDA-lån skall
inte gå till storskaliga infrastrukturprojekt som dammar eller
finansiera projekt, som innebär stora
befolkningsomflyttningar. Ett aktuellt projekt är
Arundammen i Nepal, som Sverige bör motsätta sig. Inga lån
skall ges till ekologiskt ohållbara energiprogram.
Världsbankens skogspolicy måste förbättras.
Det folkliga deltagandet skall även gälla Världsbankens
egen verksamhet. Enskilda organisationer skall knytas till
banken som referensgrupper. Oberoende experter skall
granska projekt och göra utvärderingar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av alternativa modeller
för strukturanpassning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskrivning av de minst
utvecklade och mest skuldtyngda ländernas skulder till
Världsbanken och IMF,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reformer av Världsbanken och
IMF,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överflyttningen av behandlingen
av skuld- och Världsbanksfrågorna till UD,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en parlamentarisk
nämnd för Världsbanks- och IMF-frågor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska krav, som Sverige bör
ställa i förhandlingarna om den elfte IDA-påfyllnaden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den planerade Arundammen i
Nepal.
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Zetterberg (v)
Johan Lönnroth (v)