Det största hindret för utveckling är u-ländernas skulder. De har växt oavbrutet sedan 1970-talet, och de fortsätter att växa. De värst utsatta är de minst utvecklade länderna i Afrika söder om Sahara. Skuldtjänsten slukar dessa länders exportinkomster. De har knappt några resurser kvar att investera. Deras tillväxt räcker inte för att uppväga befolkningstillväxten. Det behövs en ny skuldpolitik för att stoppa kräftgången.
Den hittillsvarande skuldpolitiken har misslyckats, eftersom skulderna växer. Skuldavskrivning har bara skett i några få fall och har då drivits igenom av USA av politiska motiv. I stället har länderna fått skuldlättnader. Men skulden har inte lättat, endast skuldtjänsten. Uppgörelserna om skuldlättnader knyts till villkor -- s.k. konditionaliteter -- rörande skuldlandets ekonomiska politik. Dessa formuleras av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken i s.k. strukturanpassningsprogram. Trots att mycket bistånd har lämnats av många givare, bl.a. Sverige, för att lindra effekterna av strukturanpassningen, har de sociala följderna blivit förödande i många länder, särskilt för barnen.
Strukturanpassningsprogrammen
Över åttiotalet u-länder har haft strukturanpassningsprogram. Trots det mer än fördubblades u-ländernas skulder från 1980 till 1993. De allra fattigaste ländernas skulder tredubblades. BNP och investeringar sjönk. Fattigdomen ökade. Hälsovårdsutgifterna minskades och utbildningsnivån sänktes. För dessa länder -- och det handlar främst om Afrika söder om Sahara -- blev 1980-talet ett förlorat årtionde.
Kritiken mot strukturanpassningen har växt, vartefter erfarenheterna hopat sig. I en rapport som kom förra året från Dag Hammarskjöldstiftelsen och Fordstiftelsen sades att den hade raserat mycket av det som FN-systemet hade byggt upp i u-länderna inom undervisning, hälsovård och annan infrastruktur.
IMF:s ''konditionaliteter'' har i länder med inre konflikter bidragit till att skärpa dessa. Det var vad som skedde i Jugoslavien i början på 1980-talet, och det har också skett i Rwanda.
Förvisso behövs ekonomiska reformer i skuldländerna. Men den patentmedicin, som IMF och Världsbanken ordinerar, har inte botat. Den är en ''quick fix'', inte en politik för en långsiktig process, som måste inledas med makroekonomisk stabilisering och marknadsliberaliseringar, men som också kräver lagstiftning, rättsväsende, ett finansiellt system etc. inklusive genomgripande reformering av landets statsförvaltning. En sådan politik behövs för att lägga grunden för utveckling av god samhällsstyrning och pluralistiska politiska system.
Det är hög tid att finna andra metoder för strukturanpassning än Världsbankens och IMF:s för att hantera u-ländernas skulder, så att de uppnår långsiktig utveckling. De sociala effekterna -- inte minst för barnen -- måste beaktas liksom etniska och andra hot mot säkerheten.
Dessa skulder kan inte lättas
En betydande del av de fattigaste ländernas skulder är till de multilaterala långivarna (Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna). Dessa avskriver av princip inga skulder, eftersom det skulle försämra deras kreditvärdighet, när de går ut och lånar på den internationella kapitalmarknaden. Resultatet har blivit att Världsbanken och IMF under senare år fått in mer i skuldtjänst från dessa länder än de lånat ut. Bretton Woods-institutionerna har sålunda medverkat till att dränera Afrika på kapital och därmed bromsa utveckling.
Kritiken har fött många krav på att Världsbanken och IMF ska ändra sin politik och avskriva skulder. Dessa har emellertid stupat på argumentet att de måste slå vakt om sin kreditvärdighet, och att även skuldländerna skulle förlora i kreditvärdighet.
I höstas kom den brittiske finansministern med ett förslag att lösa problemet. Han tänkte sig att IMF skulle sälja tio procent av sin guldreserv, som är värd över 300 miljarder kronor. Avkastningen beräknades bli omkring 1,6 miljarder kronor och skulle användas för att inrätta en särskild fond för att omvandla u-ländernas IMF-skulder till lån på mjuka villkor. IMF-chefen Camdessus reagerade dock negativt. Han ville inte sälja ut ''familjejuvelerna''. Indonesien har föreslagit att Världsbanken skall avsätta delar av sina vinster på liknande sätt.
Problemet med skulderna till Bretton Woods- institutionerna måste lösas. Åtminstone hälften av de minst utvecklade och mest skuldtyngda ländernas skulder skall avskrivas redan i år.
Bretton Woods-institutionerna
Det har gått femtio år sedan Bretton Woods-konferensen, där Världsbanken (IBRD och IDA) och Internationella valutafonden (IMF) grundades. Under detta halvsekel har världsekonomin utvecklats på ett genomgripande sätt. Bretton Woods-institutionerna har kommit att få uppgifter som de inte var avsedda för.
IMF förlorade sin uppgift som valutaövervakare, när USA 1971 frångick utfästelsen att lösa in dollarn i guld. Istället har IMF blivit ''finanspolis'' för skuldsatta u-länder.
Världsbanken har växt till en jätte med över sex tusen anställda. Den har blivit det i särklass viktigaste biståndsorganet och förfogar över tio gånger så mycket pengar som hela FN-systemets bistånd. Den har tagit på sig ständigt nya uppgifter och blivit världens största miljöorganisation med 300--400 experter på området.
Världsbanken har skaffat sig monopol på att formulera och lösa u-ländernas problem tack vare sin väldiga utrednings- och forskningskapacitet. Dess problemlösningar har blivit normgivande för de flesta biståndsgivarna, även Sverige.
Men bankens råd är inte alltid till gagn för u-landet. Ett aktuellt exempel är Indien, som på Världsbankens inrådan skar ner budgeten för bekämpning av smittosamma sjukdomar med 42 procent 1992--93. Det var en orsak till pestepidemin i landet.
Åtskilliga av Världsbankens egna biståndsprojekt har visat sig mindre lyckade, även strikt marknadsekonomiskt. Dess väg kantas av ''vita elefanter'', projekt som inte blivit lönsamma och inte kunnat underhållas. En intern rapport visade att 38 procent av bankens projekt hade misslyckats.
Många projekt har haft negativa sociala och ekologiska effekter. Det gäller exempelvis de stora dammbyggena, där stora befolkningar tvingas flytta och djupgående ingrepp görs i miljön. Dessa dammar har projekterats utan att man lyssnat till befolkningen, och det handlar ofta om urbefolkningar, som förlorar sin utkomst och själva grunden för sitt liv.
Banken har inte heller lyckats med uppgiften att kanalisera kapital till de u-länder, som mest behöver investeringar, de afrikanska.
Kritiken kommer numera inte bara från u-landssolidariska kretsar och miljöengagerade. Japan har länge kritiserat banken för dess överdrivna tilltro till marknadskrafterna och uppmanat den att studera de östasiatiska erfarenheterna.
Kritik riktas också mot banken och IMF för bristande insyn och kontroll. I praktiken styrs banken inte av medlemsländerna utan av exekutivstyrelsen och topptjänstemännen.
Världsbanken måste ändra sin politik. Men för att den skall kunna göra det, måste själva bankens struktur och beslutsformer förändras. Det krävs en verklig reform -- en strukturanpassning -- av Världsbanken. Samtidigt måste IMF reformeras. Båda institutionerna måste demokratiseras och inordnas i FN-systemet.
Förslag till reformer
Många förslag till reformer har framlagts, exempelvis i en rapport från EU-kommissionen, som vill göra IMF till en demokratisk global centralbank och omvandla Världsbanken till en global utvecklingsfond. USA:s förre centralbankschef Paul Volcker vill att IMF ska sluta med utvecklingsbistånd och återgå till sin ursprungliga uppgift att samordna ländernas ekonomiska politik. Han vill att Världsbanken framför allt skall arbeta med de länder, som inte har tillgång till den internationella finansmarknaden, dvs. Afrika. Erskine Childers och Brian Urquhart vill infoga Världsbanken bättre i FN-systemet. Harvardprofessorn Jeffrey Sachs angrep nyligen banken för att den stött afrikanska despoter och IMF för att inte ha beaktat behovet att stabilisera valutorna i Östeuropa.
Den svenska hanteringen
Skuldfrågorna överfördes 1988 från UD till finansdepartementet. Sedermera ändrades detta så att ansvaret är delat mellan de båda departementen. Exportkreditnämnden företräder Sverige i Parisklubben, där förhandlingarna om u-landsskulderna sker. Det vore bättre med u-landssakkunniga, om skuldproblemen skall kunna hanteras så att lösningarna leder till långsiktig utveckling, vilket är biståndspolitikens mål. Skuldfrågorna bör återföras till UD och behandlas i samråd med biståndsmyndigheten. Även Världsbanksfrågorna i övrigt bör handläggas av UD.
Ge riksdagen inflytande
Det är stora summor som riksdagen beviljar Bretton Woods-institutionerna. Men riksdagen har ingen insyn i hur dessa institutioner beslutar och opererar. Vänsterpartiet föreslår att en parlamentarisk nämnd tillsätts för dessa frågor. Den bör behandla alla viktiga ärenden innan beslut fattas och speciellt beslut om kapitalpåfyllnad. Till nämnden bör en referensgrupp av enskilda organisationer knytas.
IDA-påfyllnaden
Inför förhandlingarna om den elfte kapitalpåfyllnaden i Världsbankens ''mjuka'' gren, IDA, har allt fler börjat ställa krav. Det måste också Sverige göra. Regeringen nämner i budgetpropositionen att det redan vid den nionde kapitalpåfyllnaden fastslogs tre riktlinjer: fattigdomsbekämpning, ekonomisk anpassning och tillväxt samt en miljömässigt hållbar utveckling. De måste genomföras och det bör nu bli ett centralt krav från svensk sida.
Sverige skall föreslå alternativa modeller för strukturanpassning.
Vi måste kräva mer insyn och information på ett tidigt stadium. Det måste ske bättre utvärderingar av IDA- projekten, och dessa skall publiceras. Ekologiska, sociala och etniska konsekvensanalyser skall göras för alla projekt. Ett folkligt deltagande skall ingå i projekten. IDA-lån skall inte gå till storskaliga infrastrukturprojekt som dammar eller finansiera projekt, som innebär stora befolkningsomflyttningar. Ett aktuellt projekt är Arundammen i Nepal, som Sverige bör motsätta sig. Inga lån skall ges till ekologiskt ohållbara energiprogram. Världsbankens skogspolicy måste förbättras.
Det folkliga deltagandet skall även gälla Världsbankens egen verksamhet. Enskilda organisationer skall knytas till banken som referensgrupper. Oberoende experter skall granska projekt och göra utvärderingar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av alternativa modeller för strukturanpassning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskrivning av de minst utvecklade och mest skuldtyngda ländernas skulder till Världsbanken och IMF,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reformer av Världsbanken och IMF,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överflyttningen av behandlingen av skuld- och Världsbanksfrågorna till UD,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en parlamentarisk nämnd för Världsbanks- och IMF-frågor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska krav, som Sverige bör ställa i förhandlingarna om den elfte IDA-påfyllnaden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den planerade Arundammen i Nepal.
Stockholm den 25 januari 1995 Eva Zetterberg (v) Johan Lönnroth (v)