I hjärtat av Centralafrika ligger Rwanda och Burundi. De
båda länderna breder ut sig över en landyta ungefär lika stor
som Skåne och Småland. Under de senaste decennierna har i
detta område de mest fasansfulla grymheter utspelats. Under
förra året genomfördes i Rwanda ett bestialiskt folkmord
som berövande minst 700 000 människors liv. Miljoner
människor fördrevs från sina hem i fruktan för livet. I de
kaotiska flyktinglägren utspelade sig en mänsklig tragedi.
Hittills har inga seriösa försök att ta reda på det faktiska
antalet mördade gjorts. När det gäller Afrika tillåter sig
världen att avrunda antalet mördade med en felmarginal på
kanske en halv miljon människor.
När mordvågen satte fart i Rwandas huvudstad Kigali
våren 1994 flydde FN-personalen snabbt därifrån. Än en
gång blottades omvärldens brist på beredskap samt oförmåga
att förhindra och stoppa en händelse av det här slaget.
Rwanda och Burundi har en delvis gemensam historia.
Länderna var från slutet av 1800-talet tyska kolonier, men
ockuperades 1916 av Belgien som styrde länderna under
mandat från Nationernas förbund och FN.
På 1950-talet restes krav på självständighet i de bägge
länderna. Belgien uppmanades av FN att presentera en
tidplan för frigörelsen. Tutsi-styret önskade få all makt i egna
händer och majoriteten hutuer såg frigörelsen som en
möjlighet att på sikt få tillgång till makt i landet. Därför
stöddes självständigheten av bägge folkgrupperna.
Ländernas moderna historia, perioden fram till början av
1990-talet är skriven i blod. Mördandet har vid fler än tio
tillfällen nått sådan omfattning att folkmord är det enda ord
som kan användas i beskrivingen av de omfattande
massakrer som genomförts.
Befolkningen har därefter gång på gång skamlöst
utnyttjats av cyniska ledare. Det är lätt att låta sig nöjas med
en enkel förklaring att konflikterna har sin orsak i etniska
motsättningar. Men problemen har snarare en social
bakgrund som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden.
Såväl makthavare som oppositionella har spelat på de
etniska olikheterna i syfte att själva vinna makt och
inflytande. I ondskans tecken förvandlas vanliga bybor till
fanatiska mördare. Den motsatta etniska gruppen
smutskastas och tillskrivs farliga planer. Slutligen beskrivs
den andra gruppen som ett dödligt hot. Människor uppmanas
att döda eller själva dödas. Rädslan och fanatismen gränsar
efter en tid till besatthet och folk förlorar kontrollen över sina
handlingar.
Burundi
I Burundi pågick en intensiv demokratiseringsprocess runt
1993. I juni 1993 hölls president- och parlamentsval. Tre
månader senare mördades den folkvalde presidenten och
flera regeringsmedlemmar i samband med ett misslyckat
kuppförsök. Detta ledde till en våg av blodiga
hämndaktioner mellan de olika folkgrupperna. Presidentens
död skapade en kris i landet som fortfarande kan sägas bestå.
Denna kris förvärrades då presidentens efterträdare
omkom i april 1994 tillsammans med Rwandas president.
Deras flygplan blev nerskjutet över flygplatsen i Kigali.
Detta kastade tillbaka landet i kaos och inte förrän i
september 1994 lyckades regeringen och oppositionen i
Burundi komma överens om att utse en ny president. Den
politiska situationen har under hösten 1994 fortsatt att vara
spänd och har delvis förvärrats av rent kriminellt våld.
Utvecklingen i landet den allra närmaste tiden är helt
avgörande för om landet ska gå en långsiktigt positiv framtid
till mötes eller om kaos ska bryta ut. Därför är det oerhört
angeläget att omvärlden ger sitt fulla bistånd till åtgärder för
försoning, demokrati och respekt för mänskliga fri- och
rättigheter. För närvarande är EU största bidragsgivare till
landet. Sverige bör inom ramen för EU verka för att biståndet
till Burundi upprätthålls.
Folkpartiet liberalerna anser till skillnad från den analys
som regeringen gör i budgetpropositionen att långsiktiga
åtgärder ifråga om Burundi inte bör uteslutas. Sverige har
sedan 1993 medverkat och stött demokratiseringsarbetet i
Burundi. Detta arbete bör fortsätta och anpassas efter dagens
behov av bistånd. Detta bör ske dels genom SIDA, dels
genom enskilda organisationer.
Rwanda
I Rwanda fanns i början av 1990-talet en insikt om att
förhandlingar mellan gerillan och regeringen var nödvändiga
för att säkerställa fredlig framtid och försoning mellan de
både folkgrupperna.
Såren efter det brutala folkmordet i Rwanda 1994 är
obeskrivliga. Trots hot om hämnd har landets nya
hutudominerade regim, samt RPF-armén som tog över
kontrollen av landet, hittills låtit bli att hämnas på tutsis. Men
läget är mycket spänt. Den gamla rwandiska armén vägrar
dessutom att försonas. Nya väpnade konflikter kan inte
uteslutas. Skulle mot förmodan de militära hoten elimineras
återstår problemet att försöka förmå en och en halv miljon
flyktingar att återvända till ett krigshärjat hemland. Ska
Rwanda kunna gå en fredlig utveckling till mötes krävs
någon form av fredsbevarande FN-insats, internationell
medling mellan parterna och inte minst bistånd till
återvändande flyktingar. Gerillagrupper måste avväpnas och
soldaterna måste få en chans att återanpassa sig i samhället.
I fråga om Rwanda är det angeläget att FN tar ett aktivt
och övergripande ansvar i nuläget. Det stora behovet av
humanitär hjälp och katastrofbistånd måste tillgodoses. Att
övervaka att de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras
av samtliga parter är också en mycket högt prioriterad
uppgift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till insatser i Burundi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bistånd till Rwanda.