Afghanistan pendlar mellan krig och fred. Landet har
ingen fungerande regering, huvudstaden och andra
befolkningscentra är och har varit skådeplatser för
fraktionsstrider och maktkamper mellan väpnade fraktioner
sedan våren 1992. Försök att skapa en handlingskraftig
regering har hittills misslyckats.
Stridigheterna har skapat ett betydande internt
flyktingproblem, som försvårats av att gränserna till Pakistan
är stängda för nya flyktinggrupper. En del av
flyktinggrupperna är mycket svåra att nå med humanitära
hjälpinsatser från Pakistan. De som ännu inte kunnat lämna
huvudstaden har varit utsatta för en närmast total
livsmedelsblockad sedan januari 1994. Mer än halva staden
är nu förstörd. Läget är katastrofalt för dem som ännu inte
lämnat Kabul. Befolkningen i staden är nu halverad och cirka
en miljon har flytt.
I provinshuvudstaden Jalabad beräknas ca 200.000
flyktingar vara inhysta hos familjer i staden och ca 250.000
lever i läger på landsbygden utanför staden. Ytterligare
flyktingar strömmar ständigt in från Kabul när det blir
uppehåll i stridigheterna. I en annan provinshuvudstad,
Herat, finns tusentals Kabulflyktingar utöver de som återvänt
från exilen i Iran, men som ännu inte kunnat återvända till
sina hembyar p.g.a. stridigheterna. Norr om Kabul finns
ytterligare läger med ca 50.000 Kabulflyktingar. Söder om
Kabul finns också ca 50.000 flyktingar i de olika
provinserna.
Afghanistan utgör fortfarande världens största enskilda
flyktingkatastrof, med såväl betydande flyktinggrupper som
ännu inte kunnat återvända från Pakistan och Iran som
ständigt växande grupper interna flyktingar. Den senaste
kategorin kan inte försörjas av afghanska myndigheter i de
fall de finns och de faller heller inte under UNHCR:s mandat.
Deras situation är mycket svår och enskilda
hjälporganisationer spelar därför en betydande roll.
Afghanistan har en extremt hög barnadödlighet på 35
procent, som är en av världens högsta, medellivslängden var
före kriget kring 40 år och har knappast stigit under kriget.
Afghanistan räknas traditionellt till ett av världens absolut
fattigaste länder.
Kriget har lämnat efter sig svårläkta sår, bl.a.
minproblematiken. Förekomsten av minst 10 miljoner minor
enligt FN, enligt andra källor t.ex. amerikanska State
Department upp till 60 miljoner, huvudsakligen
antipersonella minor men även landminor utgör idag ett stort
problem. 200.000 människor har dödats genom åren,
400.000 har invalidiserats. FN:s nuvarande minröjningsplan
sträcker sig till år 2000, då man ska ha röjt ca 1 procent av
den totala landarealen. I de prioriterade områdena t.ex.
tätorter som varit avfolkade under kriget har man ambitionen
att röja i byarna, på fälten samt längs huvudvägarna, men
inte i områdena utanför. Det är viktigt att Sverige stöder FN:s
minröjningsinsatser och agerar för att världssamfundet ska
göra en starkare insats. Det är också viktigt att stödja de
handikapprehabiliteringsinsatser som svenska
organisationer bedriver. Långt in i framtiden, kanske
hundratals år, kommer barnen, fåren och nomaderna att
tvingas vara levande minröjare.
I ett land som saknar en fungerande centralmakt spelar
enskilda organisationer en utomordentligt viktig roll genom
stöd till skolor och hälsovårdsprogram.
Opiumproduktionen i Afghanistan har de senaste åren
blivit ett växande problem i vissa delar av landet. Det beror
bland annat på den tilltagande laglösheten på grund av de
utdragna stridigheterna och frånvaron av en fungerande
regering. Därför behöver de frivilligorganisationer stöd som
bedriver program som syftar till att locka bönder att övergå
till andra grödor. Med Svenska Afghanistankommitténs
jordbruksprogram har högavkastande sorter av vete och
andra grödor tagits fram som gör det mer lönsamt för
enskilda bönder att odla vete än att odla vallmo.
Samtidigt är läget inte alls mörkt eller hopplöst överallt. I
betydande delar av landsbygden är återuppbyggnaden i full
gång. Långsamt återupptas viktiga samhällsfunktioner, ofta
med hjälp av utländska frivilligorganisationer som med små
insatser kan nå mycket goda resultat. Skolgången är här
mycket viktig som stabiliserande faktor i de fredliga delarna
av landet. T.ex. finns i skolor stödda av Svenska
Afghanistankommittén totalt 135.000 skolbarn på
landsbygden, varav uppskattningsvis mellan 20 och 30
procent är flickor.
Många enskilda organisationer har tvingats dra sig tillbaka
från Afghanistan under 90-talet, däribland alla amerikanska
organisationer varav flera gjorde betydande insatser. Det
gäller organisationer som sysslar både med katastrof- och
utvecklingsbistånd. Även bland de enskilda organisationer
som är kvar har många drabbats av nedskärningar. FN:s
appeller har tyvärr klingat ohörda. Det betyder ett kraftigt
ökat tryck på de få hjälporganisationer som är kvar. Bland de
utländska frivilligorganisationerna är Svenska
Afghanistankommittén nu den största när det gäller
programmens omfattning inne i Afghanistan.
Genom Sveriges långvariga stöd till Afghanistan sedan
tidigt 80-tal har svenska organisationer, framför allt Svenska
Afghanistankommittén, byggt upp en betydande kompetens
och en betydande goodwill för Sverige och svenskt bistånd.
Sammanfattningsvis råder det en fortsatt akut
katastrofsituation i stora delar av landet, en katastrof som
världen förefaller ha förträngt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett utökat stöd till FN:s
minröjningsprogram i Afghanistan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till programmen för
alternativodling i Afghanistan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett fortsatt stöd till
enskilda organisationers hjälpinsatser i Afghanistan.
Stockholm den 24 januari 1995
Inger Koch (m)
Ingbritt Irhammar (c)