Afrika söder om Sahara har i tre decennier haft en svagare
ekonomisk tillväxt än andra utvecklingsländer. Under det
senaste decenniet har människornas situation i Afrika
genomsnittligt försämrats både i absoluta tal och i
förhållande till resten av världen. Den kontinent som för 30
år sedan slet sig från kolonialismens bojor och sågs som en
nyväckt jätte väcker idag mindre intresse från omvärlden och
spelar en mer marginell roll i världsekonomin.
Redan för ett decennium sedan stod det klart att Afrikas
kris var djup och omfattande. 1970-talets och det tidiga
1980-talets globala ekonomiska turbulens drabbade de flesta
afrikanska länder hårdare än andra. Detta förvärrades av att
de ekonomiska utvecklingsstrategier som de flesta
afrikanska länder efter självständigheten försökt tillämpa
slog fel. I södra Afrika bidrog också den sydafrikanska
destabiliseringspolitiken till att blockera ekonomisk
utveckling.
Ett decennium av krispolitik har på många sätt förbättrat
förutsättningarna för framtida utveckling, men har också
tydliggjort att fundamentala orsaker till Afrikas kris
fortfarande finns kvar.
Internationella insatser har gjorts för att reparera skadorna
efter det sena 70-talets globala ekonomiska chocker, med
skuldkris och försämrade bytesförhållanden till följd.
Insatserna är dock, speciellt för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna, klart otillräckliga. Dessa ekonomiers
sårbarhet har ökat under det senaste decenniet, vilket skapat
sämsta möjliga yttre villkor för utveckling.
I många länder har viktiga steg tagits på vägen mot
demokrati. Enpartisystem har övergivits, fria val har hållits,
demokratisk legitimitet och förmåga att styra har kommit i
förgrunden för utvecklingspolitiken. Men denna positiva
utveckling har bara tagit sina första stapplande steg och
motkrafterna är starka. Statsinstitutionerna i de flesta
afrikanska länder är fortfarande oförmögna att skapa
förutsättningar för ekonomisk utveckling. I vissa länder har
extremistiska grupper spelat på etniska olikheter och skapat
motsättningar som, i Rwanda och Somalia, resulterat i
bestialiska inbördeskrig och samhällsupplösning.
Strukturanpassningsprogrammen har varit det mest
påtagliga inslaget i krispolitiken det senaste decenniet. Från
slutet av 70-talet och framåt har ekonomiska
strukturreformer genomförts utifrån överenskommelser
mellan enskilda mottagarländer och Internationella
Valutafonden och med stöd av Världsbanken och många
bilaterala givare. Mot bakgrund av omfattningen av
reformprogrammen och den dramatiska kursomläggning
som det innebär är det imponerande att detta kunnat
åstadkommas på kort tid. Mycket återstår dock att göra för
att de fattiga skall kunna skörda frukterna av
strukturanpassningen och för att denna ska leda till en hållbar
utveckling.
Det är ställt utom rimligt tvivel att länderna i Afrika söder
om Sahara för lång tid kommer att vara beroende av bistånd.
Även i jämförelse med andra fattiga regioner i världen är det
problem som människorna i Afrika söder om Sahara kommer
att möta exceptionellt omfattande.
Mot bakgrund av detta faktum och de tider av
resursknapphet vi befinner oss i är det nödvändigt att
biståndet koncentreras till Afrika. Detta behov är än mer
påtagligt efter kronans depreciering och den minskning som
det bilaterala biståndet drabbas av till följd av regeringens
frysning och nedskärning samt det faktum att EU-biståndet
nu skall rymmas i biståndsramen.
Vi vill i denna motion peka på fundamenten i en strategi
för biståndet till Afrika. De förslag och riktlinjer vi anvisar
faller i tre kategorier:Åtgärder för att komma ur
skuldkrisen.Åtgärder för att stärka demokratin och
effektivisera statsinstitutionerna.Åtgärder för att skapa en
makroekonomisk omgivning som ger förutsättningar för
ekonomisk utveckling.
Av fundamental betydelse är också en starkare
miljöinriktning och ett genderperspektiv på biståndet till
Afrika. Dessa frågor behandlas i folkpartiet liberalernas
partimotion om u-landspolitiken.
2. Skuldkrisen
Den ökning av nettoresursflödena till utvecklingsländerna
som grupp som ägt rum under 90-talet har inte kommit de
fattigaste länderna till del. Om hänsyn tas till att priserna för
dessa länders export successivt försämrats innebär detta
nettoresursflöde i praktiken att de fattigaste länderna
drabbats av ett sjunkande tillskott av resurser.
För flera av de fattigaste länderna är skuldsituationen
omöjlig att hantera ioavsett vilket mått som används.
De bilaterala lånen har under 1980-talet omförhandlats i
den s.k. Parisklubben. Den mest generösa metoden för
omförhandlingar, de s.k. Torontovillkoren, innebär att
återbetalningsperioden förlängs, vilket kan kombineras med
att en tredjedel av lånen skrivs av. Redan 1991 föreslog
Storbritannien att en mer omfattande skuldreduktion -- s.k.
Trinidadvillkoren -- skulle genomföras. Dessa skulle
innebära avskrivningar med två tredjedelar av förfallen
skuld. Även om dessa villkor tillämpades och om dessutom
alla biståndskrediter skrevs av skulle, enligt Världsbanken,
länder som Zambia, Tanzania, Moçambique och Guinea-
Bissau ha en ohanterlig skuldtjänst.
Sverige måste verka för att generösare villkor för
omförhandlingar av bilaterala lån införs för de fattigaste
länderna. Strävan bör vara att dessa lån helt avskrives för de
fattigaste länderna i Afrika.
I takt med att de kommersiella låneinstituten dragit sig
tillbaka från Afrika efter skuldkrisen har de multilaterala
långivarna (IMF, Världsbanken m.fl.) ökat sin utlåning under
80-talet. Dessa långivare accepterar inte avskrivningar av
skulder. Denna princip motiveras principiellt ytterst av det
ansvar dessa institutioner har för det globala finansiella
systemet. Argumentet är dock inte giltigt för alla typer av
lån. Den största andelen av världsbankens lån har gått till
finansiering av utvecklingsprojekt. Om banken i dessa
sammanhang gjort orealistiska bedömningar bör dessa
fordringar inte av principiella skäl ha högre status än
bilaterala långivares och därför kunna avskrivas.
Sverige bör verka för att reella avskrivningar inkluderas
vid omförhandlingen av Världsbankens fordringar.
För att förbättra situationen för de fattigaste länderna i
Afrika lanserade Världsbanken och flera bilaterala givare,
däribland Sverige, 1987 ett särskilt program för Afrika
(SPA). Inom ramen för detta program ges anpassningslån,
strukturanpassningskrediter, olika former av skuldlättnad
och bidrag till betalning av skulder till Världsbanken.
Sverige bör fortsätta att kraftfullt stödja SPA och verka för
att programmet intensifierar sitt arbete med att finansiera
skulder till Världsbanken, samt återköp av kommersiella
krediter.
Mot bakgrund av skuldlättnadernas avgörande betydelse
för de fattiga afrikanska ländernas möjlighet att ta sig ur
krisen är det oroväckande att regeringen nu avser minska
stödet till Världsbankens särskilda program för Afrika och
revidera tidigare svenska utfästelser om stöd till
skuldlättnader. Vi anser att ett omfattande stöd bör ges även
till den tredje fasen av SPA.
Anslaget för stöd till ekonomiska reformer och
skuldlättnader bör inte minska utan uppgå till 1 500 milj.kr.
vilket motsvarar anslaget budgetåret 1994/95. Förslag om
denna anslagsjustering framförs i vår partimotion.
Förutsättningar bör därmed skapas för att bibehålla den
indikativa utfästelse som gjorts angående svenskt stöd till
SPA-samarbetets tredje fas. Vi är mycket angelägna om att
detta skall möjliggöras. Det framgår inte av regeringens
budget hur stort anslag detta skulle kräva, men vi utgår från
att denna fråga närmare kan belysas under
utskottsbehandlingen.
3. Strukturanpassning mot fattigdom
En koncentration av det svenska biståndet till Afrika söder
om Sahara är viktig för att bibehålla och förstärka biståndets
fattigdomsinriktning. Skuldlättnader är ett centralt inslag i en
sådan strategi. För att skapa förutsättningar att vända den
negativa utvecklingen för de fattiga krävs dock att
förändringen av mottagarländernas ekonomiska politik
fortsätter.
Vi ser för vår del ingen motsättning mellan en tydlig
fattigdomsorientering av det svenska biståndet och fortsatta
ekonomiska reformer av det slag som bedrivits de senaste
åren. Tvärtom är det angeläget att komplettera stödet till
makroekonomiska reformer med insatser beträffande bl.a.
utbildning och hälsovård. Omvänt visar erfarenheten att det
är mycket svårt att nå uthålliga resultat med enskilda
fattigdomsinriktade biståndsprojekt om inte den ekonomiska
miljön är den rätta.
Ekonomiska reformer kan naturligtvis ges en felaktig eller
okänslig utformning. Det är bl.a. viktigt att noga tänka
igenom strukturreformernas ordningsföljd. Men fattigdomen
skapas inte av reformerna. Det är den missriktade
ekonomiska politiken som lett till allt djupare misär i många
afrikanska länder. Fattiga människor kan -- som framhålls i
vår partimotion -- aldrig få det bättre i länder vars ekonomi
befinner sig i kaos. Därför är bistånd som understöder och
kompletterar reformprocesserna, inte minst
betalningsbalansstöd, av stor betydelse i
fattigdomsbekämpningen.
Fattigdomsorientering betyder emellertid också att
biståndet i hög grad tar sikte på fattigare grupper i våra
samarbetsländer. De måste kunna öka sin egen produktion
och därmed ta sig ur fattigdomen. Detta sätter
jordbrukssektorn i fokus för utvecklingsansträngningarna.
Utöver sin betydelse för livsmedelsförsörjningen spelar
jordbruket i de fattigaste länderna stor roll för
valutainkomster och sysselsättning liksom för
resursmobilisering och kapitalbildning.
Även om den globala handelspolitiken har stor betydelse
för u-ländernas fattiga bönder är det den inhemska pris- och
stabiliseringspolitiken som är avgörande för jordbrukets
ekonomiska förutsättningar. Jordbruket har länge
diskriminerats i många mottagarländer. En övervärderad
valuta och en uppblåst offentlig förvaltning har missgynnat
bönderna. En viktig effekt av den strukturanpassning som nu
genomförs i många afrikanska mottagarländer är att den
neutraliserar den ekonomiska politikens effekter på
landsbygden jämfört med staden. För att de positiva
effekterna av strukturanpassningsprogrammen skall leda till
att de reala producentpriserna höjs -- och de fattiga på
landsbygden därmed får det bättre -- krävs en rad reformer
av jordbrukssektorn i mottagarländerna.
Vi menar att jordbruket bör ges ökat utrymme i det
samlade svenska biståndet till Afrika. Likartade resonemang
med generell räckvidd förs i vår partimotion. Men än mer
angeläget är att utforma jordbruksbiståndet med ledning av
de erfarenheter vi nu har skaffat oss. En av de viktigaste
lärdomarna är att direkt produktionsstöd bör undvikas inom
jordbruket likaväl som inom andra delar av u-ländernas
näringsliv. I stället bör biståndet skapa förutsättningar för
marknaden att fungera.
Ägandeförhållandena är ofta helt avgörande för
möjligheterna att öka produktiviteten i jordbruket. Biståndet
till jordbrukssektorn bör därför bl.a. inriktas på att underlätta
genomförandet av jordreformer och tydliga ägande- och
nyttjanderättsförhållanden. Detta är också en förutsättning
för att man skall kunna införa en modern form av
beskattning. Även kunskapsöverföring om sambandet
mellan å ena sidan jordbruket och å andra sidan miljö- och
markvårdsinsatser bör prioriteras.
Även om direkt produktionsstöd skall undvikas finns det
en rad produktionsstödjande aktiviteter som lämpar sig väl
för genomtänkta biståndsinsatser. Vi tänker bl.a. på
rådgivning, forskning och kreditgivning.
Vi vill särskilt betona vikten av ett genderperspektiv just
på detta område. I Afrika har kvinnorna ett dominerande
ansvar för jordbruket. Ett bistånd som inte utformas med
detta som ledstjärna riskerar inte bara att bli verkningslöst
utan snarast att motverka sitt eget syfte. Varje biståndsinsats
bör -- som vi framhåller i vår partimotion -- föregås av en
konsekvensanalys beträffande kvinnornas levnads- och
försörjningsvillkor.
4. Demokrati och effektiva statsinstitutioner
Det mest glädjande inslaget i de förändringar som ägt rum
i krisens kölvatten är den demokratiseringsvåg som sköljt
över Afrika under senare år. Avvecklingen av apartheid-
systemet i Sydafrika är givetvis den mest uppmärksammade
och betydelsefulla händelse av detta slag som inträffat. Men
en rad andra länder har också tagit de första stapplande
stegen mot demokrati. Fredsprocessen och de nyligen
genomförda valen i Moçambique är ett hoppingivande
exempel.
Det måste vara en huvuduppgift för svenskt bistånd att på
alla sätt säkra de demokratiska landvinningar som gjorts när
de gamla enpartisystemen fallit samman och bidra till en
fortsatt demokratiseringsprocess.
Demokratimålet hade under lång tid en svag ställning i
svensk biståndspolitik. Det fanns tendenser i debatten att
ursäkta, ibland rentav försvara, enpartisystem. Bristande
respekt för grundläggande fri- och rättigheter
bagatelliserades med hänvisning till att kollektiva och
materiella ''rättigheter'' snarast förutsatte viss individuell
ofrihet.
En ännu mer allmänt omfattad uppfattning var att
regleringar och centralstyrning var nödvändiga för en allmän
resursmobilisering i de forna kolonierna i Afrika. Den så
kallade afrikanska socialismen sågs som en tredje världens
tredje väg.
En avsevärd tillnyktring har nu skett. Det bistånd som skall
främja demokrati och mänskliga rättigheter har successivt
utvecklats och byggts ut. Men mer kan och måste göras.
Demokratimålet måste få en central roll i det svenska Afrika-
biståndet.
Det är till att börja med viktigt att slå fast att kravet på
respekt för grundläggande fri- och rättigheter inte får
skymmas av grumliga resonemang om materiella och
kollektiva rättigheter. Yttrandefrihet och religionsfrihet får
aldrig bytas mot ekonomisk tillväxt eller fördelning. Fri- och
rättigheter är individuella eller inte alls.
En viktig uppgift både för biståndsmyndigheten och
regeringen är att göra biståndsdialogen i alla dess former till
ett verkningsfullt instrument för att främja demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter. Den fria
opinionsbildningens avgörande roll skall betonas. Yttrande-
och organisationsfrihet är liksom avståndstagande från tortyr
och dödsstraff av central betydelse. Vårt motstånd mot
enpartisystem och förord för flerpartisystem måste vara
entydigt.
Särskilt angeläget är att lyfta fram demokratins betydelse
för konfliktlösning i fredliga former. I ljuset av vad som hänt
i Rwanda, Somalia, Liberia, Angola och en rad andra
afrikanska länder är biståndsinsatser som kan bidra till att
konflikter förebyggs och försoningsprocesser inleds en allt
mer angelägen uppgift. Här finns också ett nära samband till
insatser Sverige kan komma att delta i genom FN. Ett viktigt
inslag i det utvecklingsarbete kring Afrikas problem som
aviseras i budgetpropositionen måste vara att finna former
för en effektiv och väl samordnad politik på detta område.
Demokratiseringsprocesser handlar både om att förändra
institutioner och om att skapa en annan politisk kultur. Vi vill
fästa uppmärksamheten såväl vid demokratins och
rättsstatens former som vid dess förankring på djupet i u-
landssamhället.
I det första fallet kan bistånd på regeringsnivå i länder med
levande demokratiseringsprocesser vara av värde. Det kan
t.ex. handla om stöd till uppbyggande av demokratiska
institutioner såsom parlament, lokal självstyrelse, oberoende
domstolar och de regelsystem som demokratin förutsätter.
Men väl så viktigt är det bistånd som syftar till att skapa
öppenhet och bekämpa korruption. Hit hör revision,
ombudsmannasystem och andra opartiska
kontrollmekanismer. Vi bedömer att detta är ett område som
bör få växande betydelse i det svenska Afrika-biståndet.
Att forma en demokratisk kultur är en mycket långsiktig
process. De svenska bidragen blir med nödvändighet
marginella. Likafullt är det angeläget att finna så
verkningsfulla instrument som möjligt. Den viktigaste
kanalen är enskilda organisationer. Deras roll kan knappast
överskattas. I detta sammanhang kan direktstöd till NGO
som är verksamma i mottagarlandet vara av särskilt stort
värde.
I biståndsdebatten möter man ibland fortfarande en skepsis
mot den demokratiska kultur som satt sin prägel på
Västeuropas utveckling under detta sekel och framför allt
dess relevans för Afrika.
I bästa fall bygger denna skepsis på en sammanblandning
av två ting.
Det ena är vikten av att demokratibiståndet utformas med
utomordentligt stor känsla för de politiska förhållanden som
ger varje mottagarland dess särart. Det gäller inte minst de
etniska aspekterna på utvecklingen.
Det andra är de värden demokratibiståndet syftar till att
främja. Där får ingen tvekan råda. Den västerländska
demokratiska kulturen är ingen egenhet för vår egen
världsdel. De grundläggande idéer om pluralism, tolerans,
vikten av kritik och debatt samt respekt för minoriteter som
den bygger på har vi all anledning att stå för och förmedla
i vårt bistånd till Afrika. På samma sätt har vi åsikter och
erfarenheter om bl.a. hur demokratiska maktskiften går till,
vilka roller majoriteten och den politiska oppositionen bör
spela och värdet av lokal självstyrelse som är av allmängiltig
karaktär.
Vi tror att bistånd som främjar framväxten av fria
massmedier, särskilt oberoende tidningar och radiostationer,
kan ha stort värde i många u-länder. Med radio kan man nå
ut till många människor som annars inte skulle komma i
kontakt med nya intryck och åsikter. Vi förordar en starkare
betoning av detta i det svenska demokratibiståndet till
Afrika.
Biståndsprojektens allmänna utformning kan bidra till
ansträngningarna att åstadkomma en djupare demokratisk
förändringsprocess i mottagarländerna. Den lokala
befolkningen bör således aktivt engageras i och ges
möjligheter att påverka och ta ansvar för biståndsprojekten.
Denna tanke har länge varit vägledande för vårt bistånd, men
det är angeläget att den i det praktiska arbetet knyts samman
med våra övergripande ambitioner att främja demokratiska
reformprocesser i mottagarländerna.
Ett annat sätt att främja pluralism vore att ta fasta på
Afrika-experten Göran Hydéns idé om att bistånd skall ges
också via speciella oberoende fonder som sätts upp som
allmänna stiftelser i mottagarländerna. Förslaget som
beskrivs utförligare i vår partimotion om u-landspolitiken
skulle bl.a. ha den fördelen att den kunde bidra till
framväxten av en allmän sfär som inte styrs av snäva privata
och personliga intressen. Vi föreslår att denna idé prövas i
något av våra afrikanska mottagarländer.
Vi vill i detta sammanhang också välkomna det faktum att
regeringen tagit fasta på folkpartiets förslag -- närmare
utformat i Hadar Cars utredning -- om bistånd via
partianknutna stiftelser i Sverige.
Det är positivt att handlingsplaner för demokrati- och MR-
bistånd nu skall utarbetas för samtliga programländer. Men
vi menar -- och har länge betonat -- att demokratibistånd
måste kunna ges också i en bredare länderkrets än
programländerna. Detta strider i viss mån mot den ambition
att koncentrera biståndet som vi samtidigt förordar. Vår
bedömning är emellertid att ambitionerna går att förena. En
minskning av antalet programländer totalt sett och en
koncentration av antalet samarbetssektorer i de återstående
länderna skulle frigöra kapacitet som i viss mån skulle kunna
utnyttjas för kapacitetskrävande insatser inom
demokratibiståndet.
Fallet Burundi är en illustration till vad vi har i tankarna.
Där har svenska politiker gjort värdefulla insatser inom
ramen för Nordiska Afrikainstitutets arbete på att bidra till en
politisk dialog mellan rivaliserande krafter. SIDA redovisar i
dagarna på regeringens uppdrag vilka insatser som skulle
kunna genomföras i Burundi under tre år framöver i det
känsliga läge som nu råder.
Vi välkomnar detta men vill samtidigt peka på att liknande
behov finns och kan uppstå på andra håll. Sverige får inte
avstå från att göra sådana strategiska insatser enbart med
hänvisning till bristande kapacitet. Tvärtom måste vi hålla
hög beredskap för nya biståndsinsatser av detta slag.
De svenska erfarenheterna av demokratibistånd totalt sett
är begränsade. Det mest framgångsrika vi medverkat i på
området är Sydafrika-biståndet -- inte minst stödet till
ANC -- som haft omvittnat stor betydelse för det som sedan
skett.
Vi befinner oss nu i ett uppbyggnadsskede där olika former
av kanaler prövas. Sannolikt kommer demokratibiståndet
även långsiktigt att kännetecknas av en betydande mångfald.
Men vi vill betona vikten av att en medveten
erfarenhetsuppbyggnad byggs in i demokratibiståndet till
Afrika. Samarbete med andra givare liksom med svenska
forskare har i detta sammanhang sin givna plats.
Demokrati och grundläggande fri- och rättigheter är inte
instrument för materiell utveckling. De är mål i sig för
utvecklingssamarbetet och en del av själva
utvecklingsbegreppet. Den globala historiska utvecklingen
visar dock övertygande att ett demokratiskt statsskick och
materiell välfärd följs åt.
Att en stat har ett demokratiskt statsskick är dock inte i sig
någon garant för att landet för en politik som skapar goda
förutsättningar för ekonomisk utveckling. Därför måste
också frågan om hur ett demokratiskt politiskt statsskick bör
utformas för att skapa förutsättningar för utveckling föras
upp på agendan för utvecklingssamarbetet. Erfarenheterna
av bistånd och ekonomisk utveckling visar att frågan om
statens och marknadens roller är av central betydelse.
5. En utvecklingsbefrämjande ekonomisk miljö
Staten har traditionellt intagit en central plats i biståndet.
Stater och internationella organisationer ger
utvecklingsbistånd till regeringar i fattiga länder. Både givare
och mottagare har betraktat staten som det primära
instrumentet för u-ländernas utveckling.
Under 1980-talet har detta ifrågasatts och dömts ut. I den
teoretiska debatten -- på behagligt avstånd från biståndets
verklighet -- har pendeln ofta slagit över från statsoptimism
till statsminimalism.
Parallellt med omsvängningarna i den teoretiska
biståndsdebatten råkade många mottagarländer främst i
Afrika in i allt större problem på grund av den skuldkris som
skapades av den globala ekonomiska turbulensen från 70-
talets oljeprischocker. Detta ledde till att den traditionella
utvecklingsmodell som många u-länder följt och som
rekommenderats av de flesta givare ifrågasattes.
Den gamla modellens kollaps tog sig först uttryck i en
kraftig tillväxt av svarta marknader, smuggling och
skattefusk. Försök att hålla fast vid denna modell spolierades
på grund av att en ''parallell informell ekonomi'' på detta sätt
växte fram.
Svaret på denna ekonomiska kris blev de reformprogram
som vi berört tidigare i motionen.
Men parallellt med detta ökade också insikten om
''utvecklingsdiktaturernas'' andra -- politiska --
tillkortakommanden.
I den tidiga utvecklingsteoretiska debatten antogs --
underförstått eller uttalat -- att moderniseringsprocesserna
via urbanisering och arbetsspecialisering skulle bryta de
gamla lojalitetsstrukturerna i u-landssamhället. Det fanns
olika strategier för hur dessa skulle ersättas av lojaliteter mot
statsinstitutionerna.
I Afrika förekom flera reaktionsmönster. I en del fall
utnyttjades den legitimitet som forna befrielserörelser åtnjöt
under decenniet efter självständigheten. En partielit drev på
moderniseringsprocessen. Enpartisystemen försvarades med
att de påstods bidra till att överbrygga etniska motsättningar.
I andra fall sökte regimerna stöd i en eller flera av de
traditionella etniska grupperingarna. De valde då att
acceptera och utnyttja de hierarkiska och djupt ojämlika
strukturer som dessa innehöll.
Erfarenheten i dag är att ingen av dessa strategier har
lyckats särskilt väl. De gamla lojalitetsnätverken har visat sig
oväntat sega. De har överlevt urbanisering, industrialisering
och planbyråkrati -- men också liberal konstitutionell
demokrati.
Detta har resulterat i att legitimitetsbristen är stor i många
mottagarländer. Ett annat resultat är att bristen på effektivitet
i statsinstitutionerna är stor. Det är vanligt att
statsförvaltningen i många mottagarländer inte styrs av
regler utan att politiker och tjänstemän gör personliga
bedömningar utifrån andra lojaliteter och kriterier --
materiellt egoistiska eller etniskt diskriminerande.
Korruption och nepotism är fundamentala problem som
starkt minskar statsapparaternas effektivitet.
En marknadsekonomisk utveckling kan bidra med en del
av lösningen på detta problem. Om en större del av de
ekonomiska besluten fattas i en konkurrensbaserad sektor
minskar naturligt nog vinsterna av korruption inom politik
och administration.
Men vi kan också konstatera att utvecklingsbiståndet i
detta läge har fått en ny uppgift. I stället för att bidra till
missriktade statliga insatser av planekonomisk karaktär blir
uppgiften i stället -- som vi betonat i vår partimotion -- att
hjälpa staten att skapa institutionella ramar för att marknaden
skall kunna bygga landets ekonomi.
Mot denna bakgrund menar vi att förvaltningsbiståndet
måste ha en central roll i det svenska Afrika-biståndet. Vi
tänker då på ett brett spektrum av åtgärder för att utveckla
mottagarländernas institutionella kapacitet dvs. lagstiftning
och rättsväsende, utbildningssystem, banker, spar- och
kreditsystem och skatteuppbörd för att förbättra den lokala
resursmobiliseringen.
De studier som bedrivits på uppdrag av kommittén för
analys av utvecklingssamarbete har varit av stort värde
genom att de skapat förståelse för sambandet mellan den
ekonomiska politik som förs och resultatet av de
biståndsinsatser som genomförs. Vad några av SAU:s studier
förefaller visa är att några av våra viktigaste mottagarländer
under lång tid bedrivit en ekonomisk politik som skapade en
utvecklingshämmande miljö. En viktig erfarenhet för
framtida biståndspolitik är att osund makroekonomisk
politik är förödande för snart sagt alla typer av
biståndssatsningar. Den debatt som detta skapat och de
slutsatser som den leder fram till visar på det stora värdet av
att denna typ av fristående och oberoende studier görs.
Vi delar därför regeringens uppfattning att SAU:s arbete
bör drivas vidare och finner det angeläet att en ny kommitté
skyndsamt tillkallas för att på detta sätt skapa underlag för en
fördjupad biståndspolitisk debatt. I perspektivet av den nya
struktur för biståndsförvaltningen som regeringen avser
genomdriva blir ett sådant arbete än mer angeläget.
6. Bistånd för strukturförändring
Det nya synsätt på staten som vi pläderade för i det förra
avsnittet har i viss mån redan påverkat det svenska biståndet.
SIDA:s studie om staten och marknaden har berikat debatten
på ett utomordentligt värdefullt sätt. Även i praktiken har
mycket skett. Det bilaterala biståndet har ofta villkorats med
att reformprogrammen genomförs. Förvaltningsbiståndet
har expanderat. Breda programstöd har blivit vanligare, även
om mer finns att göra i det avseendet.
Vi tror att den stora mängd biståndsprojekt som inte minst
afrikanska mottagarländer har att hantera är ett betydande
problem. I vår partimotion refererar vi Bo Karlströms bok
''Det omöjliga biståndet'' där han varnar för följderna av att
mottagarländer med svaga förvaltningar ''bombarderas''
med tusentals olika biståndsprojekt finansierade av en stor
mängd givare. En undersökning lär ha visat att antalet
biståndsprojekt i Kenya vid ett tillfälle uppgick till 10 000.
Sverige
bör undvika att överlasta u-länderna -- särskilt
våra afrikanska mottagarländer där statsmaktens svaghet är
ett fundamentalt problem -- med väldiga mängder projekt
som de inte klarar att hantera i praktiken. Projektmängden
riskerar snarare att ge näring åt en på en gång omfattande
och kraftlös byråkrati.
Vi menar inte att allt projektbistånd skall avvecklas. Men
en viktig lärdom är att biståndsmedel i största möjliga
utsträckning skall överföras i enkla och administrativt
okomplicerade former. Det talar för en ännu starkare
inriktning än i dag på programstöd som kopplas till tydliga
och helst internationellt samordnade policykrav.
I partimotionen tar vi upp frågan om de ekonomiska
reformprogrammens förankring i de genomförande
länderna, det som med en speciell term har kommit att kallas
''ägande''.
Det är viktigt att frågan om denna förankring ägnas större
uppmärksamhet. Den s.k. konditionalitetens långsiktiga
effekter minskar givetvis högst avsevärt om
mottagarländerna uppfattar reformkraven som något
omvärlden tvingar på dem men som egentligen borde
undvikas. En slutsats av detta är att mottagarländernas
kapacitet som kompetent motpart till multilaterala
institutioner och bilaterala givare bör förstärkas. Detta är i
sig ett lämpligt område för kunskapsöverföring inom ramen
för det svenska biståndet.
Däremot vore det ödesdigert om debatten kring
reformprogrammens förankring skulle medföra en återgång
till något av det som förr var biståndets kanske viktigaste
svaghet: en tendens till kravlöshet och beredvillighet från
givarnas sida att acceptera en långsiktigt ohållbar ekonomisk
politik.
Ett förhållningssätt till biståndet som vi vill göra oss till
talesmän för är att avvecklingsperspektivet ständigt skall
hållas levande. Problemet med biståndsberoende är
gigantiskt i flera afrikanska länder. Vi vill inte ifrågasätta den
grundläggande inriktningen i svensk biståndspolitik: ett
långsiktigt fattigdomsorienterat bistånd. Men ett inslag i
denna långsiktiga process måste likafullt vara att planera och
skapa förutsättningar för biståndets avveckling och övergång
i andra former av samarbete. Vi brukar tala om ett både
faktiskt och mentalt biståndsberoende som utvecklats, inte
minst i många afrikanska mottagarländer. Det är ytterst
angeläget att finna former för att angripa detta -- både på det
praktiska och psykologiska planet. Omfattande inslag av
kunskapsutveckling och andra insatser som syftar till att ta
vara på och utveckla ''det mänskliga kapitalet'' har då sin
givna plats.
Vi har tidigare berört risken att bistånd genom
projektbombardemang snarast skapar än löser problem.
I det förflutna går det att finna även andra exempel på hur
bistånd skapat snedvridningar i mottagarländernas
ekonomier. Vi tänker bl.a. på subventioner till
industriföretag, stöd till administrativa
valutafördelningssystem och bindning av bistånd till
upphandling i Sverige.
Den utveckling bort från sådana snedvridande
biståndsformer som nu pågår måste drivas vidare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkoren vid internationella
omförhandlingar av bilaterala lån för de fattigaste länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
möjligheten till reella avskrivningar bör inkluderas vid
omförhandling av Världsbankens fordringar på de fattigaste
länderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till Världsbankens särskilda
program för Afrika, SPA,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en biståndsstrategi för Afrika
(avsnitten 2--6),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd via oberoende fonder som
sätts upp som allmänna stiftelser i något afrikanskt
mottagarland,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap för strategiska insatser
av betydelse för demokrati, mänskliga rättigheter och
konfliktlösning i afrikanska stater utanför
programlandskretsen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att mekanismer för
erfarenhetsuppbyggnad byggs in i demokratibiståndet till
Afrika.
Stockholm den 25 januari 1995
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Håkan Holmberg (fp)
Lennart Rohdin (fp)