1. Inledning
Afrika söder om Sahara har i tre decennier haft en svagare ekonomisk tillväxt än andra utvecklingsländer. Under det senaste decenniet har människornas situation i Afrika genomsnittligt försämrats både i absoluta tal och i förhållande till resten av världen. Den kontinent som för 30 år sedan slet sig från kolonialismens bojor och sågs som en nyväckt jätte väcker idag mindre intresse från omvärlden och spelar en mer marginell roll i världsekonomin.
Redan för ett decennium sedan stod det klart att Afrikas kris var djup och omfattande. 1970-talets och det tidiga 1980-talets globala ekonomiska turbulens drabbade de flesta afrikanska länder hårdare än andra. Detta förvärrades av att de ekonomiska utvecklingsstrategier som de flesta afrikanska länder efter självständigheten försökt tillämpa slog fel. I södra Afrika bidrog också den sydafrikanska destabiliseringspolitiken till att blockera ekonomisk utveckling.
Ett decennium av krispolitik har på många sätt förbättrat förutsättningarna för framtida utveckling, men har också tydliggjort att fundamentala orsaker till Afrikas kris fortfarande finns kvar.
Internationella insatser har gjorts för att reparera skadorna efter det sena 70-talets globala ekonomiska chocker, med skuldkris och försämrade bytesförhållanden till följd. Insatserna är dock, speciellt för de fattigaste och mest skuldtyngda länderna, klart otillräckliga. Dessa ekonomiers sårbarhet har ökat under det senaste decenniet, vilket skapat sämsta möjliga yttre villkor för utveckling.
I många länder har viktiga steg tagits på vägen mot demokrati. Enpartisystem har övergivits, fria val har hållits, demokratisk legitimitet och förmåga att styra har kommit i förgrunden för utvecklingspolitiken. Men denna positiva utveckling har bara tagit sina första stapplande steg och motkrafterna är starka. Statsinstitutionerna i de flesta afrikanska länder är fortfarande oförmögna att skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling. I vissa länder har extremistiska grupper spelat på etniska olikheter och skapat motsättningar som, i Rwanda och Somalia, resulterat i bestialiska inbördeskrig och samhällsupplösning.
Strukturanpassningsprogrammen har varit det mest påtagliga inslaget i krispolitiken det senaste decenniet. Från slutet av 70-talet och framåt har ekonomiska strukturreformer genomförts utifrån överenskommelser mellan enskilda mottagarländer och Internationella Valutafonden och med stöd av Världsbanken och många bilaterala givare. Mot bakgrund av omfattningen av reformprogrammen och den dramatiska kursomläggning som det innebär är det imponerande att detta kunnat åstadkommas på kort tid. Mycket återstår dock att göra för att de fattiga skall kunna skörda frukterna av strukturanpassningen och för att denna ska leda till en hållbar utveckling.
Det är ställt utom rimligt tvivel att länderna i Afrika söder om Sahara för lång tid kommer att vara beroende av bistånd. Även i jämförelse med andra fattiga regioner i världen är det problem som människorna i Afrika söder om Sahara kommer att möta exceptionellt omfattande.
Mot bakgrund av detta faktum och de tider av resursknapphet vi befinner oss i är det nödvändigt att biståndet koncentreras till Afrika. Detta behov är än mer påtagligt efter kronans depreciering och den minskning som det bilaterala biståndet drabbas av till följd av regeringens frysning och nedskärning samt det faktum att EU-biståndet nu skall rymmas i biståndsramen.
Vi vill i denna motion peka på fundamenten i en strategi för biståndet till Afrika. De förslag och riktlinjer vi anvisar faller i tre kategorier:Åtgärder för att komma ur skuldkrisen.Åtgärder för att stärka demokratin och effektivisera statsinstitutionerna.Åtgärder för att skapa en makroekonomisk omgivning som ger förutsättningar för ekonomisk utveckling.
Av fundamental betydelse är också en starkare miljöinriktning och ett genderperspektiv på biståndet till Afrika. Dessa frågor behandlas i folkpartiet liberalernas partimotion om u-landspolitiken.
2. Skuldkrisen
Den ökning av nettoresursflödena till utvecklingsländerna som grupp som ägt rum under 90-talet har inte kommit de fattigaste länderna till del. Om hänsyn tas till att priserna för dessa länders export successivt försämrats innebär detta nettoresursflöde i praktiken att de fattigaste länderna drabbats av ett sjunkande tillskott av resurser.
För flera av de fattigaste länderna är skuldsituationen omöjlig att hantera ioavsett vilket mått som används.
De bilaterala lånen har under 1980-talet omförhandlats i den s.k. Parisklubben. Den mest generösa metoden för omförhandlingar, de s.k. Torontovillkoren, innebär att återbetalningsperioden förlängs, vilket kan kombineras med att en tredjedel av lånen skrivs av. Redan 1991 föreslog Storbritannien att en mer omfattande skuldreduktion -- s.k. Trinidadvillkoren -- skulle genomföras. Dessa skulle innebära avskrivningar med två tredjedelar av förfallen skuld. Även om dessa villkor tillämpades och om dessutom alla biståndskrediter skrevs av skulle, enligt Världsbanken, länder som Zambia, Tanzania, Moçambique och Guinea- Bissau ha en ohanterlig skuldtjänst.
Sverige måste verka för att generösare villkor för omförhandlingar av bilaterala lån införs för de fattigaste länderna. Strävan bör vara att dessa lån helt avskrives för de fattigaste länderna i Afrika.
I takt med att de kommersiella låneinstituten dragit sig tillbaka från Afrika efter skuldkrisen har de multilaterala långivarna (IMF, Världsbanken m.fl.) ökat sin utlåning under 80-talet. Dessa långivare accepterar inte avskrivningar av skulder. Denna princip motiveras principiellt ytterst av det ansvar dessa institutioner har för det globala finansiella systemet. Argumentet är dock inte giltigt för alla typer av lån. Den största andelen av världsbankens lån har gått till finansiering av utvecklingsprojekt. Om banken i dessa sammanhang gjort orealistiska bedömningar bör dessa fordringar inte av principiella skäl ha högre status än bilaterala långivares och därför kunna avskrivas.
Sverige bör verka för att reella avskrivningar inkluderas vid omförhandlingen av Världsbankens fordringar.
För att förbättra situationen för de fattigaste länderna i Afrika lanserade Världsbanken och flera bilaterala givare, däribland Sverige, 1987 ett särskilt program för Afrika (SPA). Inom ramen för detta program ges anpassningslån, strukturanpassningskrediter, olika former av skuldlättnad och bidrag till betalning av skulder till Världsbanken.
Sverige bör fortsätta att kraftfullt stödja SPA och verka för att programmet intensifierar sitt arbete med att finansiera skulder till Världsbanken, samt återköp av kommersiella krediter.
Mot bakgrund av skuldlättnadernas avgörande betydelse för de fattiga afrikanska ländernas möjlighet att ta sig ur krisen är det oroväckande att regeringen nu avser minska stödet till Världsbankens särskilda program för Afrika och revidera tidigare svenska utfästelser om stöd till skuldlättnader. Vi anser att ett omfattande stöd bör ges även till den tredje fasen av SPA.
Anslaget för stöd till ekonomiska reformer och skuldlättnader bör inte minska utan uppgå till 1 500 milj.kr. vilket motsvarar anslaget budgetåret 1994/95. Förslag om denna anslagsjustering framförs i vår partimotion. Förutsättningar bör därmed skapas för att bibehålla den indikativa utfästelse som gjorts angående svenskt stöd till SPA-samarbetets tredje fas. Vi är mycket angelägna om att detta skall möjliggöras. Det framgår inte av regeringens budget hur stort anslag detta skulle kräva, men vi utgår från att denna fråga närmare kan belysas under utskottsbehandlingen.
3. Strukturanpassning mot fattigdom
En koncentration av det svenska biståndet till Afrika söder om Sahara är viktig för att bibehålla och förstärka biståndets fattigdomsinriktning. Skuldlättnader är ett centralt inslag i en sådan strategi. För att skapa förutsättningar att vända den negativa utvecklingen för de fattiga krävs dock att förändringen av mottagarländernas ekonomiska politik fortsätter.
Vi ser för vår del ingen motsättning mellan en tydlig fattigdomsorientering av det svenska biståndet och fortsatta ekonomiska reformer av det slag som bedrivits de senaste åren. Tvärtom är det angeläget att komplettera stödet till makroekonomiska reformer med insatser beträffande bl.a. utbildning och hälsovård. Omvänt visar erfarenheten att det är mycket svårt att nå uthålliga resultat med enskilda fattigdomsinriktade biståndsprojekt om inte den ekonomiska miljön är den rätta.
Ekonomiska reformer kan naturligtvis ges en felaktig eller okänslig utformning. Det är bl.a. viktigt att noga tänka igenom strukturreformernas ordningsföljd. Men fattigdomen skapas inte av reformerna. Det är den missriktade ekonomiska politiken som lett till allt djupare misär i många afrikanska länder. Fattiga människor kan -- som framhålls i vår partimotion -- aldrig få det bättre i länder vars ekonomi befinner sig i kaos. Därför är bistånd som understöder och kompletterar reformprocesserna, inte minst betalningsbalansstöd, av stor betydelse i fattigdomsbekämpningen.
Fattigdomsorientering betyder emellertid också att biståndet i hög grad tar sikte på fattigare grupper i våra samarbetsländer. De måste kunna öka sin egen produktion och därmed ta sig ur fattigdomen. Detta sätter jordbrukssektorn i fokus för utvecklingsansträngningarna.
Utöver sin betydelse för livsmedelsförsörjningen spelar jordbruket i de fattigaste länderna stor roll för valutainkomster och sysselsättning liksom för resursmobilisering och kapitalbildning.
Även om den globala handelspolitiken har stor betydelse för u-ländernas fattiga bönder är det den inhemska pris- och stabiliseringspolitiken som är avgörande för jordbrukets ekonomiska förutsättningar. Jordbruket har länge diskriminerats i många mottagarländer. En övervärderad valuta och en uppblåst offentlig förvaltning har missgynnat bönderna. En viktig effekt av den strukturanpassning som nu genomförs i många afrikanska mottagarländer är att den neutraliserar den ekonomiska politikens effekter på landsbygden jämfört med staden. För att de positiva effekterna av strukturanpassningsprogrammen skall leda till att de reala producentpriserna höjs -- och de fattiga på landsbygden därmed får det bättre -- krävs en rad reformer av jordbrukssektorn i mottagarländerna.
Vi menar att jordbruket bör ges ökat utrymme i det samlade svenska biståndet till Afrika. Likartade resonemang med generell räckvidd förs i vår partimotion. Men än mer angeläget är att utforma jordbruksbiståndet med ledning av de erfarenheter vi nu har skaffat oss. En av de viktigaste lärdomarna är att direkt produktionsstöd bör undvikas inom jordbruket likaväl som inom andra delar av u-ländernas näringsliv. I stället bör biståndet skapa förutsättningar för marknaden att fungera.
Ägandeförhållandena är ofta helt avgörande för möjligheterna att öka produktiviteten i jordbruket. Biståndet till jordbrukssektorn bör därför bl.a. inriktas på att underlätta genomförandet av jordreformer och tydliga ägande- och nyttjanderättsförhållanden. Detta är också en förutsättning för att man skall kunna införa en modern form av beskattning. Även kunskapsöverföring om sambandet mellan å ena sidan jordbruket och å andra sidan miljö- och markvårdsinsatser bör prioriteras.
Även om direkt produktionsstöd skall undvikas finns det en rad produktionsstödjande aktiviteter som lämpar sig väl för genomtänkta biståndsinsatser. Vi tänker bl.a. på rådgivning, forskning och kreditgivning.
Vi vill särskilt betona vikten av ett genderperspektiv just på detta område. I Afrika har kvinnorna ett dominerande ansvar för jordbruket. Ett bistånd som inte utformas med detta som ledstjärna riskerar inte bara att bli verkningslöst utan snarast att motverka sitt eget syfte. Varje biståndsinsats bör -- som vi framhåller i vår partimotion -- föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnornas levnads- och försörjningsvillkor.
4. Demokrati och effektiva statsinstitutioner
Det mest glädjande inslaget i de förändringar som ägt rum i krisens kölvatten är den demokratiseringsvåg som sköljt över Afrika under senare år. Avvecklingen av apartheid- systemet i Sydafrika är givetvis den mest uppmärksammade och betydelsefulla händelse av detta slag som inträffat. Men en rad andra länder har också tagit de första stapplande stegen mot demokrati. Fredsprocessen och de nyligen genomförda valen i Moçambique är ett hoppingivande exempel.
Det måste vara en huvuduppgift för svenskt bistånd att på alla sätt säkra de demokratiska landvinningar som gjorts när de gamla enpartisystemen fallit samman och bidra till en fortsatt demokratiseringsprocess.
Demokratimålet hade under lång tid en svag ställning i svensk biståndspolitik. Det fanns tendenser i debatten att ursäkta, ibland rentav försvara, enpartisystem. Bristande respekt för grundläggande fri- och rättigheter bagatelliserades med hänvisning till att kollektiva och materiella ''rättigheter'' snarast förutsatte viss individuell ofrihet.
En ännu mer allmänt omfattad uppfattning var att regleringar och centralstyrning var nödvändiga för en allmän resursmobilisering i de forna kolonierna i Afrika. Den så kallade afrikanska socialismen sågs som en tredje världens tredje väg.
En avsevärd tillnyktring har nu skett. Det bistånd som skall främja demokrati och mänskliga rättigheter har successivt utvecklats och byggts ut. Men mer kan och måste göras. Demokratimålet måste få en central roll i det svenska Afrika- biståndet.
Det är till att börja med viktigt att slå fast att kravet på respekt för grundläggande fri- och rättigheter inte får skymmas av grumliga resonemang om materiella och kollektiva rättigheter. Yttrandefrihet och religionsfrihet får aldrig bytas mot ekonomisk tillväxt eller fördelning. Fri- och rättigheter är individuella eller inte alls.
En viktig uppgift både för biståndsmyndigheten och regeringen är att göra biståndsdialogen i alla dess former till ett verkningsfullt instrument för att främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Den fria opinionsbildningens avgörande roll skall betonas. Yttrande- och organisationsfrihet är liksom avståndstagande från tortyr och dödsstraff av central betydelse. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem måste vara entydigt.
Särskilt angeläget är att lyfta fram demokratins betydelse för konfliktlösning i fredliga former. I ljuset av vad som hänt i Rwanda, Somalia, Liberia, Angola och en rad andra afrikanska länder är biståndsinsatser som kan bidra till att konflikter förebyggs och försoningsprocesser inleds en allt mer angelägen uppgift. Här finns också ett nära samband till insatser Sverige kan komma att delta i genom FN. Ett viktigt inslag i det utvecklingsarbete kring Afrikas problem som aviseras i budgetpropositionen måste vara att finna former för en effektiv och väl samordnad politik på detta område.
Demokratiseringsprocesser handlar både om att förändra institutioner och om att skapa en annan politisk kultur. Vi vill fästa uppmärksamheten såväl vid demokratins och rättsstatens former som vid dess förankring på djupet i u- landssamhället.
I det första fallet kan bistånd på regeringsnivå i länder med levande demokratiseringsprocesser vara av värde. Det kan t.ex. handla om stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner såsom parlament, lokal självstyrelse, oberoende domstolar och de regelsystem som demokratin förutsätter. Men väl så viktigt är det bistånd som syftar till att skapa öppenhet och bekämpa korruption. Hit hör revision, ombudsmannasystem och andra opartiska kontrollmekanismer. Vi bedömer att detta är ett område som bör få växande betydelse i det svenska Afrika-biståndet.
Att forma en demokratisk kultur är en mycket långsiktig process. De svenska bidragen blir med nödvändighet marginella. Likafullt är det angeläget att finna så verkningsfulla instrument som möjligt. Den viktigaste kanalen är enskilda organisationer. Deras roll kan knappast överskattas. I detta sammanhang kan direktstöd till NGO som är verksamma i mottagarlandet vara av särskilt stort värde.
I biståndsdebatten möter man ibland fortfarande en skepsis mot den demokratiska kultur som satt sin prägel på Västeuropas utveckling under detta sekel och framför allt dess relevans för Afrika.
I bästa fall bygger denna skepsis på en sammanblandning av två ting.
Det ena är vikten av att demokratibiståndet utformas med utomordentligt stor känsla för de politiska förhållanden som ger varje mottagarland dess särart. Det gäller inte minst de etniska aspekterna på utvecklingen.
Det andra är de värden demokratibiståndet syftar till att främja. Där får ingen tvekan råda. Den västerländska demokratiska kulturen är ingen egenhet för vår egen världsdel. De grundläggande idéer om pluralism, tolerans, vikten av kritik och debatt samt respekt för minoriteter som den bygger på har vi all anledning att stå för och förmedla i vårt bistånd till Afrika. På samma sätt har vi åsikter och erfarenheter om bl.a. hur demokratiska maktskiften går till, vilka roller majoriteten och den politiska oppositionen bör spela och värdet av lokal självstyrelse som är av allmängiltig karaktär.
Vi tror att bistånd som främjar framväxten av fria massmedier, särskilt oberoende tidningar och radiostationer, kan ha stort värde i många u-länder. Med radio kan man nå ut till många människor som annars inte skulle komma i kontakt med nya intryck och åsikter. Vi förordar en starkare betoning av detta i det svenska demokratibiståndet till Afrika.
Biståndsprojektens allmänna utformning kan bidra till ansträngningarna att åstadkomma en djupare demokratisk förändringsprocess i mottagarländerna. Den lokala befolkningen bör således aktivt engageras i och ges möjligheter att påverka och ta ansvar för biståndsprojekten. Denna tanke har länge varit vägledande för vårt bistånd, men det är angeläget att den i det praktiska arbetet knyts samman med våra övergripande ambitioner att främja demokratiska reformprocesser i mottagarländerna.
Ett annat sätt att främja pluralism vore att ta fasta på Afrika-experten Göran Hydéns idé om att bistånd skall ges också via speciella oberoende fonder som sätts upp som allmänna stiftelser i mottagarländerna. Förslaget som beskrivs utförligare i vår partimotion om u-landspolitiken skulle bl.a. ha den fördelen att den kunde bidra till framväxten av en allmän sfär som inte styrs av snäva privata och personliga intressen. Vi föreslår att denna idé prövas i något av våra afrikanska mottagarländer.
Vi vill i detta sammanhang också välkomna det faktum att regeringen tagit fasta på folkpartiets förslag -- närmare utformat i Hadar Cars utredning -- om bistånd via partianknutna stiftelser i Sverige.
Det är positivt att handlingsplaner för demokrati- och MR- bistånd nu skall utarbetas för samtliga programländer. Men vi menar -- och har länge betonat -- att demokratibistånd måste kunna ges också i en bredare länderkrets än programländerna. Detta strider i viss mån mot den ambition att koncentrera biståndet som vi samtidigt förordar. Vår bedömning är emellertid att ambitionerna går att förena. En minskning av antalet programländer totalt sett och en koncentration av antalet samarbetssektorer i de återstående länderna skulle frigöra kapacitet som i viss mån skulle kunna utnyttjas för kapacitetskrävande insatser inom demokratibiståndet.
Fallet Burundi är en illustration till vad vi har i tankarna. Där har svenska politiker gjort värdefulla insatser inom ramen för Nordiska Afrikainstitutets arbete på att bidra till en politisk dialog mellan rivaliserande krafter. SIDA redovisar i dagarna på regeringens uppdrag vilka insatser som skulle kunna genomföras i Burundi under tre år framöver i det känsliga läge som nu råder.
Vi välkomnar detta men vill samtidigt peka på att liknande behov finns och kan uppstå på andra håll. Sverige får inte avstå från att göra sådana strategiska insatser enbart med hänvisning till bristande kapacitet. Tvärtom måste vi hålla hög beredskap för nya biståndsinsatser av detta slag.
De svenska erfarenheterna av demokratibistånd totalt sett är begränsade. Det mest framgångsrika vi medverkat i på området är Sydafrika-biståndet -- inte minst stödet till ANC -- som haft omvittnat stor betydelse för det som sedan skett.
Vi befinner oss nu i ett uppbyggnadsskede där olika former av kanaler prövas. Sannolikt kommer demokratibiståndet även långsiktigt att kännetecknas av en betydande mångfald. Men vi vill betona vikten av att en medveten erfarenhetsuppbyggnad byggs in i demokratibiståndet till Afrika. Samarbete med andra givare liksom med svenska forskare har i detta sammanhang sin givna plats.
Demokrati och grundläggande fri- och rättigheter är inte instrument för materiell utveckling. De är mål i sig för utvecklingssamarbetet och en del av själva utvecklingsbegreppet. Den globala historiska utvecklingen visar dock övertygande att ett demokratiskt statsskick och materiell välfärd följs åt.
Att en stat har ett demokratiskt statsskick är dock inte i sig någon garant för att landet för en politik som skapar goda förutsättningar för ekonomisk utveckling. Därför måste också frågan om hur ett demokratiskt politiskt statsskick bör utformas för att skapa förutsättningar för utveckling föras upp på agendan för utvecklingssamarbetet. Erfarenheterna av bistånd och ekonomisk utveckling visar att frågan om statens och marknadens roller är av central betydelse.
5. En utvecklingsbefrämjande ekonomisk miljö
Staten har traditionellt intagit en central plats i biståndet. Stater och internationella organisationer ger utvecklingsbistånd till regeringar i fattiga länder. Både givare och mottagare har betraktat staten som det primära instrumentet för u-ländernas utveckling.
Under 1980-talet har detta ifrågasatts och dömts ut. I den teoretiska debatten -- på behagligt avstånd från biståndets verklighet -- har pendeln ofta slagit över från statsoptimism till statsminimalism.
Parallellt med omsvängningarna i den teoretiska biståndsdebatten råkade många mottagarländer främst i Afrika in i allt större problem på grund av den skuldkris som skapades av den globala ekonomiska turbulensen från 70- talets oljeprischocker. Detta ledde till att den traditionella utvecklingsmodell som många u-länder följt och som rekommenderats av de flesta givare ifrågasattes.
Den gamla modellens kollaps tog sig först uttryck i en kraftig tillväxt av svarta marknader, smuggling och skattefusk. Försök att hålla fast vid denna modell spolierades på grund av att en ''parallell informell ekonomi'' på detta sätt växte fram.
Svaret på denna ekonomiska kris blev de reformprogram som vi berört tidigare i motionen.
Men parallellt med detta ökade också insikten om ''utvecklingsdiktaturernas'' andra -- politiska -- tillkortakommanden.
I den tidiga utvecklingsteoretiska debatten antogs -- underförstått eller uttalat -- att moderniseringsprocesserna via urbanisering och arbetsspecialisering skulle bryta de gamla lojalitetsstrukturerna i u-landssamhället. Det fanns olika strategier för hur dessa skulle ersättas av lojaliteter mot statsinstitutionerna.
I Afrika förekom flera reaktionsmönster. I en del fall utnyttjades den legitimitet som forna befrielserörelser åtnjöt under decenniet efter självständigheten. En partielit drev på moderniseringsprocessen. Enpartisystemen försvarades med att de påstods bidra till att överbrygga etniska motsättningar.
I andra fall sökte regimerna stöd i en eller flera av de traditionella etniska grupperingarna. De valde då att acceptera och utnyttja de hierarkiska och djupt ojämlika strukturer som dessa innehöll.
Erfarenheten i dag är att ingen av dessa strategier har lyckats särskilt väl. De gamla lojalitetsnätverken har visat sig oväntat sega. De har överlevt urbanisering, industrialisering och planbyråkrati -- men också liberal konstitutionell demokrati.
Detta har resulterat i att legitimitetsbristen är stor i många mottagarländer. Ett annat resultat är att bristen på effektivitet i statsinstitutionerna är stor. Det är vanligt att statsförvaltningen i många mottagarländer inte styrs av regler utan att politiker och tjänstemän gör personliga bedömningar utifrån andra lojaliteter och kriterier -- materiellt egoistiska eller etniskt diskriminerande. Korruption och nepotism är fundamentala problem som starkt minskar statsapparaternas effektivitet.
En marknadsekonomisk utveckling kan bidra med en del av lösningen på detta problem. Om en större del av de ekonomiska besluten fattas i en konkurrensbaserad sektor minskar naturligt nog vinsterna av korruption inom politik och administration.
Men vi kan också konstatera att utvecklingsbiståndet i detta läge har fått en ny uppgift. I stället för att bidra till missriktade statliga insatser av planekonomisk karaktär blir uppgiften i stället -- som vi betonat i vår partimotion -- att hjälpa staten att skapa institutionella ramar för att marknaden skall kunna bygga landets ekonomi.
Mot denna bakgrund menar vi att förvaltningsbiståndet måste ha en central roll i det svenska Afrika-biståndet. Vi tänker då på ett brett spektrum av åtgärder för att utveckla mottagarländernas institutionella kapacitet dvs. lagstiftning och rättsväsende, utbildningssystem, banker, spar- och kreditsystem och skatteuppbörd för att förbättra den lokala resursmobiliseringen.
De studier som bedrivits på uppdrag av kommittén för analys av utvecklingssamarbete har varit av stort värde genom att de skapat förståelse för sambandet mellan den ekonomiska politik som förs och resultatet av de biståndsinsatser som genomförs. Vad några av SAU:s studier förefaller visa är att några av våra viktigaste mottagarländer under lång tid bedrivit en ekonomisk politik som skapade en utvecklingshämmande miljö. En viktig erfarenhet för framtida biståndspolitik är att osund makroekonomisk politik är förödande för snart sagt alla typer av biståndssatsningar. Den debatt som detta skapat och de slutsatser som den leder fram till visar på det stora värdet av att denna typ av fristående och oberoende studier görs.
Vi delar därför regeringens uppfattning att SAU:s arbete bör drivas vidare och finner det angeläet att en ny kommitté skyndsamt tillkallas för att på detta sätt skapa underlag för en fördjupad biståndspolitisk debatt. I perspektivet av den nya struktur för biståndsförvaltningen som regeringen avser genomdriva blir ett sådant arbete än mer angeläget.
6. Bistånd för strukturförändring
Det nya synsätt på staten som vi pläderade för i det förra avsnittet har i viss mån redan påverkat det svenska biståndet. SIDA:s studie om staten och marknaden har berikat debatten på ett utomordentligt värdefullt sätt. Även i praktiken har mycket skett. Det bilaterala biståndet har ofta villkorats med att reformprogrammen genomförs. Förvaltningsbiståndet har expanderat. Breda programstöd har blivit vanligare, även om mer finns att göra i det avseendet.
Vi tror att den stora mängd biståndsprojekt som inte minst afrikanska mottagarländer har att hantera är ett betydande problem. I vår partimotion refererar vi Bo Karlströms bok ''Det omöjliga biståndet'' där han varnar för följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar ''bombarderas'' med tusentals olika biståndsprojekt finansierade av en stor mängd givare. En undersökning lär ha visat att antalet biståndsprojekt i Kenya vid ett tillfälle uppgick till 10 000.
Sverige bör undvika att överlasta u-länderna -- särskilt våra afrikanska mottagarländer där statsmaktens svaghet är ett fundamentalt problem -- med väldiga mängder projekt som de inte klarar att hantera i praktiken. Projektmängden riskerar snarare att ge näring åt en på en gång omfattande och kraftlös byråkrati.
Vi menar inte att allt projektbistånd skall avvecklas. Men en viktig lärdom är att biståndsmedel i största möjliga utsträckning skall överföras i enkla och administrativt okomplicerade former. Det talar för en ännu starkare inriktning än i dag på programstöd som kopplas till tydliga och helst internationellt samordnade policykrav.
I partimotionen tar vi upp frågan om de ekonomiska reformprogrammens förankring i de genomförande länderna, det som med en speciell term har kommit att kallas ''ägande''.
Det är viktigt att frågan om denna förankring ägnas större uppmärksamhet. Den s.k. konditionalitetens långsiktiga effekter minskar givetvis högst avsevärt om mottagarländerna uppfattar reformkraven som något omvärlden tvingar på dem men som egentligen borde undvikas. En slutsats av detta är att mottagarländernas kapacitet som kompetent motpart till multilaterala institutioner och bilaterala givare bör förstärkas. Detta är i sig ett lämpligt område för kunskapsöverföring inom ramen för det svenska biståndet.
Däremot vore det ödesdigert om debatten kring reformprogrammens förankring skulle medföra en återgång till något av det som förr var biståndets kanske viktigaste svaghet: en tendens till kravlöshet och beredvillighet från givarnas sida att acceptera en långsiktigt ohållbar ekonomisk politik.
Ett förhållningssätt till biståndet som vi vill göra oss till talesmän för är att avvecklingsperspektivet ständigt skall hållas levande. Problemet med biståndsberoende är gigantiskt i flera afrikanska länder. Vi vill inte ifrågasätta den grundläggande inriktningen i svensk biståndspolitik: ett långsiktigt fattigdomsorienterat bistånd. Men ett inslag i denna långsiktiga process måste likafullt vara att planera och skapa förutsättningar för biståndets avveckling och övergång i andra former av samarbete. Vi brukar tala om ett både faktiskt och mentalt biståndsberoende som utvecklats, inte minst i många afrikanska mottagarländer. Det är ytterst angeläget att finna former för att angripa detta -- både på det praktiska och psykologiska planet. Omfattande inslag av kunskapsutveckling och andra insatser som syftar till att ta vara på och utveckla ''det mänskliga kapitalet'' har då sin givna plats.
Vi har tidigare berört risken att bistånd genom projektbombardemang snarast skapar än löser problem.
I det förflutna går det att finna även andra exempel på hur bistånd skapat snedvridningar i mottagarländernas ekonomier. Vi tänker bl.a. på subventioner till industriföretag, stöd till administrativa valutafördelningssystem och bindning av bistånd till upphandling i Sverige.
Den utveckling bort från sådana snedvridande biståndsformer som nu pågår måste drivas vidare.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren vid internationella omförhandlingar av bilaterala lån för de fattigaste länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att möjligheten till reella avskrivningar bör inkluderas vid omförhandling av Världsbankens fordringar på de fattigaste länderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till Världsbankens särskilda program för Afrika, SPA,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en biståndsstrategi för Afrika (avsnitten 2--6),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd via oberoende fonder som sätts upp som allmänna stiftelser i något afrikanskt mottagarland,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beredskap för strategiska insatser av betydelse för demokrati, mänskliga rättigheter och konfliktlösning i afrikanska stater utanför programlandskretsen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att mekanismer för erfarenhetsuppbyggnad byggs in i demokratibiståndet till Afrika.
Stockholm den 25 januari 1995 Karl-Göran Biörsmark (fp) Håkan Holmberg (fp) Lennart Rohdin (fp)