En miljard människor i världen kan betraktas som absolut
fattiga, dvs. de lider brist på praktiskt taget all materiell
välfärd. De delar på 1,4 %
av jordens resurser, medan vi, den rikaste femtedelen,
förbrukar 85 %.
Mitt
i denna globala orättvisa sitter Sverige med sina
bekymmer: arbetslöshet, budgetunderskott, statsskuld,
miljöskuld, ekonomiska och sociala orättvisor m.m. Dessa
problem får självklart inte negligeras, men nog finns det risk
för en viss självupptagenhet.
Dagens världsproblem har lett fram till helt orimliga
ekonomiska strukturer. En handfull riktigt rika miljardärer
har lika stor ekonomisk makt som en miljard människor i
världssamhällets bottenskikt. Det internationella kapitalets
makt, den osolidariska världshandeln, skuldkrisen samt den
rika världens jakt efter mera makt och resurser förstärker
hela tiden de felaktiga strukturerna.
En rättvis handel
Sverige är från den 1 januari 1995 medlem i EU. Detta
innebär att vi är bundna av EU:s handelspolitik. Våra
möjligheter att välja vilka handelspartners vi vill ha beskärs.
Vi kan t.ex. inte själva träffa solidariska handelsavtal med u-
länder. Men redan GATT/WTO sätter sina gränser för
solidariteten. Det nya GATT-avtalet innebär vissa framsteg
på tullområdet, framför allt på sikt. Avtalet kan därför
betraktas som en god utgångspunkt för att gå vidare i
solidarisk riktning. Det som återstår att göra är dock ganska
mycket. Patenträttigheter måste bli rättvisa, det
transnationella kapitalets makt måste beskäras och
världshandeln måste ta miljömässiga, fackliga och sociala
hänsyn. De fattiga länderna måste ges handelsfördelar för att
världshandelssystemet ska bli solidariskt. Här gäller det för
Sverige att trycka på i EU, som numera för vår talan inom
WTO. Kanske finns det också anledning att diskutera
frihandelns följder för miljö och utveckling i fattiga och
skuldtyngda u-länder. De gamla principerna om komparativa
fördelar har kanske spelat ut sin roll. Närhetsprinciper och
lokal produktion är säkert mera resurssparande än det eviga
transporterandet av samma produkter över hav och mellan
länder. Denna diskussion bör föras, helt förutsättningslöst
internationellt, både i FN och EU. Sverige bör uppmana till
detta.
Bistånd
Nivån på det svenska biståndet är viktig. Målsättningen
bör vara att så snart som möjligt återgå till en procent av våra
nationalinkomster, BNI. Senast 1998 bör målsättningen vara
uppnådd.
Skuldkrisen
Sverige måste också arbeta för en annan inriktning på den
politik som Världsbanken och Valutafonden för, dvs. deras
program för strukturanpassning och lösning av u-ländernas
skuldkris. I mångt och mycket bygger den nuvarande
politiken på gamla osolidariska principer som fria
kapitalflöden, avregleringar, privatiseringar, åtstramningar
och exportorientering. Även om det ibland kan skönjas en
viss tendens till förändring, krävs det en ständig solidarisk
påtryckning på grund av ''bankens'' och ''fondens''
odemokratiska uppbyggnad. Sverige bör arbeta för att ett
ekonomiskt säkerhetsråd kommer till stånd i FN:s regi.
Världsbanken och Valutafonden bör då bli underställda detta
nya FN-organ.
Vår egen kris
Det är inte i första hand Nationen Sverige som har
ekonomiska problem utan den svenska staten. Det blir mer
och mer uppenbart att de gamla ekonomiska teorierna inte
håller längre. Vi måste leta efter en ny. Är det inte egentligen
något osunt i att kombinera åtstramningar inom social
verksamhet med att samtidigt uppmana alla som har pengar
att konsumera prylar? De nuvarande ekonomiska modellerna
verkar ha gått i stå. Vi behöver en ny modell som för oss bort
från materialism, ekonomism och miljöproblem och som
flätar samman vår ekonomi med den internationella
solidariteten. En debatt om allt detta bör tas upp i Sveriges
riksdag, men även inom EU. Romfördragets första paragraf
beskriver just ekonomisk tillväxt och ''ökad välfärd'' som
ett överordnat mål för Europeiska unionen. Det är värt att
debattera om den ekonomiska tillväxten som den mäts i dag
verkligen skall vara det enda överordnade. Nya variabler
måste vägas in för att få en långsiktigt hållbar utveckling.
Inför EU:s regeringskonferens 1996 bör Sverige uppmana
EU:s nationer att debattera just den ekonomiska tillväxten,
vår s.k. välfärdskris samt hur lösningen av denna kris
samtidigt skall kunna bli en del av lösningen på de stora
världsproblemen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om världens kris och vår.