En miljard människor i världen kan betraktas som absolut fattiga, dvs. de lider brist på praktiskt taget all materiell välfärd. De delar på 1,4 % av jordens resurser, medan vi, den rikaste femtedelen, förbrukar 85 %.
Mitt i denna globala orättvisa sitter Sverige med sina bekymmer: arbetslöshet, budgetunderskott, statsskuld, miljöskuld, ekonomiska och sociala orättvisor m.m. Dessa problem får självklart inte negligeras, men nog finns det risk för en viss självupptagenhet.
Dagens världsproblem har lett fram till helt orimliga ekonomiska strukturer. En handfull riktigt rika miljardärer har lika stor ekonomisk makt som en miljard människor i världssamhällets bottenskikt. Det internationella kapitalets makt, den osolidariska världshandeln, skuldkrisen samt den rika världens jakt efter mera makt och resurser förstärker hela tiden de felaktiga strukturerna.
En rättvis handel
Sverige är från den 1 januari 1995 medlem i EU. Detta innebär att vi är bundna av EU:s handelspolitik. Våra möjligheter att välja vilka handelspartners vi vill ha beskärs. Vi kan t.ex. inte själva träffa solidariska handelsavtal med u- länder. Men redan GATT/WTO sätter sina gränser för solidariteten. Det nya GATT-avtalet innebär vissa framsteg på tullområdet, framför allt på sikt. Avtalet kan därför betraktas som en god utgångspunkt för att gå vidare i solidarisk riktning. Det som återstår att göra är dock ganska mycket. Patenträttigheter måste bli rättvisa, det transnationella kapitalets makt måste beskäras och världshandeln måste ta miljömässiga, fackliga och sociala hänsyn. De fattiga länderna måste ges handelsfördelar för att världshandelssystemet ska bli solidariskt. Här gäller det för Sverige att trycka på i EU, som numera för vår talan inom WTO. Kanske finns det också anledning att diskutera frihandelns följder för miljö och utveckling i fattiga och skuldtyngda u-länder. De gamla principerna om komparativa fördelar har kanske spelat ut sin roll. Närhetsprinciper och lokal produktion är säkert mera resurssparande än det eviga transporterandet av samma produkter över hav och mellan länder. Denna diskussion bör föras, helt förutsättningslöst internationellt, både i FN och EU. Sverige bör uppmana till detta.
Bistånd
Nivån på det svenska biståndet är viktig. Målsättningen bör vara att så snart som möjligt återgå till en procent av våra nationalinkomster, BNI. Senast 1998 bör målsättningen vara uppnådd.
Skuldkrisen
Sverige måste också arbeta för en annan inriktning på den politik som Världsbanken och Valutafonden för, dvs. deras program för strukturanpassning och lösning av u-ländernas skuldkris. I mångt och mycket bygger den nuvarande politiken på gamla osolidariska principer som fria kapitalflöden, avregleringar, privatiseringar, åtstramningar och exportorientering. Även om det ibland kan skönjas en viss tendens till förändring, krävs det en ständig solidarisk påtryckning på grund av ''bankens'' och ''fondens'' odemokratiska uppbyggnad. Sverige bör arbeta för att ett ekonomiskt säkerhetsråd kommer till stånd i FN:s regi. Världsbanken och Valutafonden bör då bli underställda detta nya FN-organ.
Vår egen kris
Det är inte i första hand Nationen Sverige som har ekonomiska problem utan den svenska staten. Det blir mer och mer uppenbart att de gamla ekonomiska teorierna inte håller längre. Vi måste leta efter en ny. Är det inte egentligen något osunt i att kombinera åtstramningar inom social verksamhet med att samtidigt uppmana alla som har pengar att konsumera prylar? De nuvarande ekonomiska modellerna verkar ha gått i stå. Vi behöver en ny modell som för oss bort från materialism, ekonomism och miljöproblem och som flätar samman vår ekonomi med den internationella solidariteten. En debatt om allt detta bör tas upp i Sveriges riksdag, men även inom EU. Romfördragets första paragraf beskriver just ekonomisk tillväxt och ''ökad välfärd'' som ett överordnat mål för Europeiska unionen. Det är värt att debattera om den ekonomiska tillväxten som den mäts i dag verkligen skall vara det enda överordnade. Nya variabler måste vägas in för att få en långsiktigt hållbar utveckling. Inför EU:s regeringskonferens 1996 bör Sverige uppmana EU:s nationer att debattera just den ekonomiska tillväxten, vår s.k. välfärdskris samt hur lösningen av denna kris samtidigt skall kunna bli en del av lösningen på de stora världsproblemen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om världens kris och vår.
Stockholm den 24 januari 1995 Anders Ygeman (s)