Av regeringens budgetproposition framgår att stora
neddragningar skall göras på biståndsområdet. Jag motsätter
mig inte besparingen i sig utan är övertygad om att man med
stramare uppföljning och bättre resursutnyttjande kan uppnå
minst lika goda effekter som tidigare. Det avgörande är att
bidragen verkligen utnyttjas på bästa sätt. Av detta följer att
det är berättigat att kräva att särskilda villkor uppfylls av
mottagarländerna för att bistånd skall utgå. Bl.a. bör frågan
om mottagarlandets respekt för barns rätt alltid aktualiseras
i dessa sammanhang.
Erfarenheterna har visat att den största effekten uppnås där
man gör grundsatsningar på kvinnor och barn.
Levnadsstandarden har höjts på ganska kort tid genom att
satsningar har inriktats på att lära kvinnor betydelsen av att
använda rent vatten till matlagning och hygien, att variera
kosthållet efter de förutsättningar som finns, att försöka få
igång en marknad för deras tillverkade alster eller
jordbruksprodukter etc.
Detta har kommit såväl den egna familjen som hela byn
till nytta. Härmed har också det gamla behovet av många
barn p.g.a. hög barnadödlighet minskat. Barn som föds i dag
har betydligt större chans att överleva än tidigare, vilket
medfört att det har blivit betydligt lättare att vinna förståelse
för behovet av barnbegränsning i dessa områden.
I dag kontrollerar FN-kommittén för barns rättigheter att
de länder, som ratificerat barnkonventionen lever upp till
målsättningarna. Man för fram konstruktiv kritik och
försöker ge råd och hjälp så länderna bättre kan uppfylla
konventionens krav. FN-kommitténs övervakningsroll är
unik. För att kunna utöva effektiv tillsyn över alla de 149
länder, som ratificerat konventionen, kompletteras
kommitténs arbete med frivilligorganisationers rapporter.
Detta är en av orsakerna till att det i dag finns god
dokumentation vad gäller olika former av barnarbete.
Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i sådan
omfattning som nu. I mitten av 80-talet bedömde ILO (FN:s
organ för arbetsmarknadsfrågor) att det fanns 50 miljoner
barnarbetare. I dag anses siffran ligga närmare 150 miljoner.
Eftersom dessa barn oftast arbetar på svarta marknader är det
svårt att få exakta uppgifter, men mycket talar för att siffran
är korrekt. Tilläggas bör att siffrorna endast avser arbete
utanför hemmen.
Då och då flammar debatten upp -- speciellt efter rapporter
i TV, som skildrat bränder eller andra stora katastrofer från
platser där barnarbete utförts och där massor av barn dödats.
Det har visat sig att de ofta varit inlåsta och inte ens haft
möjlighet att försöka ta sig ut. Dessa arbeten kan inte
betraktas annat än som slavarbete. Många av de barn som
arbetar på detta sätt har sålts av sina föräldrar -- ibland med
hoppet att detta offer skulle rädda de andra barnen i familjen.
Avslöjanden av detta slag resulterar ofta i omvärldens krav
på bojkott mot de länder där barnarbete är utbrett -- bojkott
mot att köpa varorna eller bojkott mot landet, kraven är något
olika. Personligen tror jag inte att rena bojkottaktioner skulle
hjälpa dessa barn. Risken finns att det får rakt motsatt effekt.
Opinionen har emellertid rätt på en punkt -- något måste
göras.
Utbildning, som ger rätt till barndom, upplysning och
information är det viktigaste instrumentet för att förbättra
barns situation i världen. Det kanske viktigaste är att
utbildning inte får hindras av arbete.
Barnarbete är mest utbrett i delar av Asien, Syd-Amerika
och vissa delar av Afrika. En del reportage har under senare
tid visat bilder av små barn, som sitter hopkrupna i onormala
ställningar för att kunna knyta mattor på effektivaste sätt.
Återigen har man talat om bojkott mot handknutna mattor
utan att tänka över vad som då kunde bli dessa barn öde.
Child Workers in Nepal (CWIN) har lagt fram en
undersökningsrapport som bygger på undersökningar av 365
mattfabriker i Kathmandu och intervjuer med 3 322 barn.
Nepal är ett av världens fattigaste länder. Hälften av alla
arbetare uppskattades vara barn under 14 år. Ägarna var inte
villiga att samarbeta eller lämna upplysningar av något slag.
Av rapporten framgår bl.a. att agenter reser runt och erbjuder
fattiga och desperata föräldrar lån i utbyte mot barnens
arbetskraft. Barnen har sedan svårt att bli av med skulden,
de ser sällan till några pengar. Arbetstiden är ofta 16 timmar
om dagen. Många av flickorna utsätts för sexuella
trakasserier; mattindustrin anses vara rekryteringsbas för
bordeller. Detta är inte unikt för Nepal. När barnen blir äldre
körs de iväg från arbetet. Svårigheten att få bindande
dokumentation av denna verklighet är stor.
SODIFAC, en inhemsk biståndsorganisation i Guatemala,
arbetar i många slumområden, bl.a. i huvudstaden La
Ciudad. Här försöker man fånga upp barn som kommer från
landsbygden. SODIFAC har bl.a. hjälpt barnen, mestadels
indianer, att starta kooperativ. Fyra timmars skolgång om
dagen är kravet, därefter fyra timmars arbete. De får fri mat
på dagen och fri läkarvård. Vid en första anblick kan det
verka underligt att en frivilligorganisation, som har
barnkonventionen som rättesnöre, tillåter och uppmuntrar
barnarbete. Men verkligheten i dessa samhällen är att
barnens arbete är en livsnödvändighet för familjen. Man
accepterar det och ger barnen möjlighet till god
undervisning, vilket de annars aldrig skulle kunna få. På sikt
räknar man med att kunna vända utvecklingen -- 55 procent
av Guatemalas befolkning är i dag analfabeter.
Jag skulle kunna ge exempel från många håll -- från El
Salvador, från Honduras -- där man arbetar på ungefär
samma sätt. Man har accepterat att barnens arbete behövs än
så länge. Men genom att avsätta halva dagen till god
undervisning har framsteg vunnits.
På många håll genomförs nu bojkottaktioner. En sådan
aktion i USA ledde till att amerikanska importörer bytte
leverantörer. Samtidigt förlorade 25 000 barnarbetare i
Bangladesh sina arbeten utan att få något i stället. Det är en
av orsakerna till att jag ställer mig så avvisande till rena
bojkottaktioner. Det fredar kanske våra samveten för
stunden, men det hjälper på intet sätt barnen. Tvärtom finns
det en uppenbar risk att de drivs ut i andra sektorer där
villkoren är ännu mindre kända och möjliga att påverka.
Organisationer, som kämpar för barnens rätt, förespråkar
en annan väg. De vill att importörer i samarbete med
barnrättsliga organisationer skall sluta avtal om förbättrade
förhållanden för barnen. Ett totalförbud med krav på
efterlevnad skulle inte hjälpa vare sig barn eller föräldrar.
Däremot är information, upplysning och utbildning viktiga
faktorer i förändringsarbetet.
Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med
importörer i de branscher som är berörda. Överläggningarna
bör syfta till att få fram en handlingsplan för att kunna
förbättra barnens villkor.
Sverige är en mycket stor biståndsgivare och vid
överläggningar med olika stater och organisationer bör
frågan om barnens rättigheter och villkor alltid aktualiseras.
När man talar om mänskliga rättigheter måste även barnens
rätt lyftas fram.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att en större del av
biståndet ges till satsningar på kvinnors och barns utbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till samråd med olika
aktörer i syfte att avskaffa barnarbete.
Stockholm den 24 januari 1995
Birgit Henriksson (m)