Genom gränsdragningarna efter första världskriget
hamnade drygt en halv miljon bofasta kurder och åtskilliga
tusen kurdiska nomader på den turkiska sidan av gränsen.
Irak var på den tiden ett brittiskt mandat. Britterna var
intresserade av de stora oljekällorna som finns runt städerna
Mosul och Kirkuk och ville ha en ny gränsdragning. Frågan
hänsköts till Nationernas Förbund som tillmötesgick
Storbritanniens önskemål; den gräns som då drogs mellan
Irak och Turkiet är den som gäller i dag.
Turkiets företrädare har till och från uttryckt
förhoppningar om en återgång till den tidigare
gränsdragningen. Särskilt kom detta till uttryck under
Gulfkriget.
Efter julirevolutionen 1958 i Irak lovades kurderna
autonomi med långtgående rättigheter. I Iraks nya
konstitution fastslogs att Irak består av två nationaliteter,
araber och kurder. Kurdistans demokratiska parti (KDP),
som bildades 1946, erkändes. Men efter tre år förbjöds
partiet och alla tidigare löften till kurderna togs tillbaka.
Under hela 1960-talet pågick strider mellan de irakiska och
kurdiska trupperna. Tusentals kurder blev hemlösa och
tusentals dog eller flydde när kurdiska städer och byar
bombades.
Under 1960-talets strider fick kurderna stöd från
Sovjetunionen, men när Sovjet upprättade nära relationer
med det regerande Baathpartiet upphörde stödet till
kurderna.
Den kurdiska ledningen sökte då nya kontakter, nu med
shahen av Iran, vilket också ledde till kontakter med USA
och Israel. Det maktspelet tvingade den irakiska regimen åter
till en uppgörelse med kurderna. Uppgörelsen denna gång
innefattade autonomi med eget polis- och skolväsen och att
kurderna fick behålla sina vapen i en egen armé. Efter en
folkräkning i de oljerika städerna skulle kurderna få del av
oljeinkomsterna i proportion till andelen invånare som var
kurder.
Efter fyra år deklarerade Irak att det inte tänkte genomföra
folkräkningen och att kurderna skulle överlämna sina vapen
till den irakiska armén. Kurderna vägrade att låta sig
avväpnas och ett nytt krig med fortsatt stöd av Iran och USA
startade 1974. Irak tvingades återigen till förhandlingsbordet
och fick denna gång avstå östra stranden av flodmynningen
Shatt al-Arab till Iran, den strandremsa som sex år senare
utlöste det åtta år långa kriget mellan Iran och Irak.
Stödet till kurderna från USA och Iran upphörde dock efter
förhandlingsuppgörelsen och Barzani tvingades att
kapitulera 1975. De kurder som flytt till Iran tvingades av
Iran tillbaka till Irak, där de fängslades och deporterades.
Gränsbyar förstördes och ''strategiska byar'' upprättades.
Det väpnade upproret återupptogs, nu av två gerillagrupper.
Kurdistans patriotiska union (PUK) bildades av Djelal
Talabani 1976. Talabani, som tillhört KDP men som
alltsedan 1966 varit i opposition mot KDP:s ledning,
lyckades då bilda ett parti med en kommunistisk ideologi
som bas.
Den 16 mars 1988 bombades den kurdiska staden Halabja
med senapscyanid och nervgas. Efter vapenvilan med Iran i
augusti 1988 fick Irak nya krafter i konflikten med kurderna.
Nya bombningar med stridsgas utfördes. Det storskaliga
programmet för att slutligen eliminera kurderna inleddes
med byförstörelse, mord och internering i
koncentrationsläger.
När Irak kapitulerat efter sitt försök att annektera Kuwait,
uppfattade kurderna att de hade USA:s skydd och välsignelse
för att befria Kurdistan från Saddamregimen. Saddam
Husseins styrkor slogs tillbaka och så gott som hela
Kurdistan befriades. Flyktingar från Iran och Turkiet började
återvända.
Men Irak kunde utan inblandning från USA och dess
allierade använda flyg och helikoptrar för att åter bomba
Kurdistan. Med den erfarenhet som kurderna hade av
bombningar med stridsgas ledde bombningarna till
massflykt mot gränserna till Iran och Turkiet.
Skyddszon
Via TV kunde världen följa tragedin. Protesterna från
omvärlden blev mycket starka. De USA-allierade fick då i
uppdrag av FN:s generalsekreterare att skydda en del av
Kurdistan från luftangrepp. Den skyddade zonen sträcker sig
från 36:e breddgraden, och området med oljekällorna
lämnades under Saddam Hussein.
De två största partiernas ledare inledde förhandlingar med
Saddam Hussein om Kurdistans framtid, men dessa
förhandlingar avbröts i början av 1992. Saddamregimen drog
tillbaka sin administration och utlyste blockad mot den
skyddade zonen. I maj 1992 hölls val till ett lokalt parlament
som skulle administrera det fria området. Valet resulterade i
en uppdelning av makten i ett ''50--50-samhälle'' och
parlamentets makt har sedan stadigt minskat.
Från maj till augusti 1994 pågick strider mellan de två
största partierna, och i november undertecknade partiledarna
ett fredsavtal. Den 18 december återupptogs striderna och nu
har det ena partiet, PUK, intagit parlamentet efter en flera
veckor lång belägring.
Talmannen har tagits tillfånga. Inne i parlamentet finns 59
ledamöter från både PUK och KDP och även från det
assyriska partiet. Samtliga fördömer striderna och vädjar till
omvärlden om stöd till det folkvalda parlamentet.
FN:s flyktingkommissariat och olika länders
hjälporganisationer har funnits i området sedan 1991 för
humanitärt stöd, men det politiska stödet för
demokratiuppbyggnad har uteblivit.
Oviss framtid
Problemet som hela tiden har funnits och som har
förstärkts med ovissheten om framtiden är att området har
två stora partier och två starka ledare, som båda vill vara
''nummer 1''. Folket lider under två blockader: dels FN:s
blockad mot hela Irak, dels Saddam Husseins blockad mot
den skyddade zonen, en blockad som nu varat i fyra år.
De allierade skyddar området från luftangrepp av
Irakregimen men inte från bomber och andra angrepp från
Iran och Turkiet. Människorna i Kurdistan Irak har tappat
hoppet om en framtid i fred och frihet. De har tappat tron
på västvärldens stöd för demokrati. Ingenting är farligare än
människor utan hopp, som bara förlitar sig på våld och terror.
Är kurderna åter en bricka i ett storpolitiskt spel? Turkiet,
Iran och Syrien bl.a. har stora intressen i de kurdiska
provinserna i Irak förutom territoriella intressen, så risken är
att demokratiexperimentet upphör.
Alla regeringar i vars länder kurder bor avvisar dessas
självständighetssträvanden. Hoppet om framsteg i fred står
till demokratisk utveckling inom ramen för varje enskild stat.
Alternativet är att kurdfrågan avlöser Palestinakonflikten
som Mellanösterns nästa blodiga och långvariga krig.
Det är undertecknade motionärers uppfattning att det
humanitära stödet och hjälpen till Kurdistan Irak skall
fortsätta. Sveriges regering skall här och i EU verka aktivt
för ett politiskt stöd för att rädda och utveckla demokratin i
den kurdiska skyddszonen i Irak. Den demokratiska
utvecklingen där är av största betydelse för kurderna, inte
bara i Irak utan också för kurder i alla de övriga
bosättningsländerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av humanitärt och politiskt
stöd till Kurdistan Irak.
Stockholm den 23 januari 1995
Gustaf von Essen (m)
Marianne Andersson (c)
Karin Pilsäter (fp)
Eva Zetterberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Fanny Rizell (kds)