Bakgrund
Genom gränsdragningarna efter första världskriget hamnade drygt en halv miljon bofasta kurder och åtskilliga tusen kurdiska nomader på den turkiska sidan av gränsen.
Irak var på den tiden ett brittiskt mandat. Britterna var intresserade av de stora oljekällorna som finns runt städerna Mosul och Kirkuk och ville ha en ny gränsdragning. Frågan hänsköts till Nationernas Förbund som tillmötesgick Storbritanniens önskemål; den gräns som då drogs mellan Irak och Turkiet är den som gäller i dag.
Turkiets företrädare har till och från uttryckt förhoppningar om en återgång till den tidigare gränsdragningen. Särskilt kom detta till uttryck under Gulfkriget.
Efter julirevolutionen 1958 i Irak lovades kurderna autonomi med långtgående rättigheter. I Iraks nya konstitution fastslogs att Irak består av två nationaliteter, araber och kurder. Kurdistans demokratiska parti (KDP), som bildades 1946, erkändes. Men efter tre år förbjöds partiet och alla tidigare löften till kurderna togs tillbaka. Under hela 1960-talet pågick strider mellan de irakiska och kurdiska trupperna. Tusentals kurder blev hemlösa och tusentals dog eller flydde när kurdiska städer och byar bombades.
Under 1960-talets strider fick kurderna stöd från Sovjetunionen, men när Sovjet upprättade nära relationer med det regerande Baathpartiet upphörde stödet till kurderna.
Den kurdiska ledningen sökte då nya kontakter, nu med shahen av Iran, vilket också ledde till kontakter med USA och Israel. Det maktspelet tvingade den irakiska regimen åter till en uppgörelse med kurderna. Uppgörelsen denna gång innefattade autonomi med eget polis- och skolväsen och att kurderna fick behålla sina vapen i en egen armé. Efter en folkräkning i de oljerika städerna skulle kurderna få del av oljeinkomsterna i proportion till andelen invånare som var kurder.
Efter fyra år deklarerade Irak att det inte tänkte genomföra folkräkningen och att kurderna skulle överlämna sina vapen till den irakiska armén. Kurderna vägrade att låta sig avväpnas och ett nytt krig med fortsatt stöd av Iran och USA startade 1974. Irak tvingades återigen till förhandlingsbordet och fick denna gång avstå östra stranden av flodmynningen Shatt al-Arab till Iran, den strandremsa som sex år senare utlöste det åtta år långa kriget mellan Iran och Irak.
Stödet till kurderna från USA och Iran upphörde dock efter förhandlingsuppgörelsen och Barzani tvingades att kapitulera 1975. De kurder som flytt till Iran tvingades av Iran tillbaka till Irak, där de fängslades och deporterades. Gränsbyar förstördes och ''strategiska byar'' upprättades. Det väpnade upproret återupptogs, nu av två gerillagrupper. Kurdistans patriotiska union (PUK) bildades av Djelal Talabani 1976. Talabani, som tillhört KDP men som alltsedan 1966 varit i opposition mot KDP:s ledning, lyckades då bilda ett parti med en kommunistisk ideologi som bas.
Den 16 mars 1988 bombades den kurdiska staden Halabja med senapscyanid och nervgas. Efter vapenvilan med Iran i augusti 1988 fick Irak nya krafter i konflikten med kurderna. Nya bombningar med stridsgas utfördes. Det storskaliga programmet för att slutligen eliminera kurderna inleddes med byförstörelse, mord och internering i koncentrationsläger.
När Irak kapitulerat efter sitt försök att annektera Kuwait, uppfattade kurderna att de hade USA:s skydd och välsignelse för att befria Kurdistan från Saddamregimen. Saddam Husseins styrkor slogs tillbaka och så gott som hela Kurdistan befriades. Flyktingar från Iran och Turkiet började återvända.
Men Irak kunde utan inblandning från USA och dess allierade använda flyg och helikoptrar för att åter bomba Kurdistan. Med den erfarenhet som kurderna hade av bombningar med stridsgas ledde bombningarna till massflykt mot gränserna till Iran och Turkiet.
Skyddszon
Via TV kunde världen följa tragedin. Protesterna från omvärlden blev mycket starka. De USA-allierade fick då i uppdrag av FN:s generalsekreterare att skydda en del av Kurdistan från luftangrepp. Den skyddade zonen sträcker sig från 36:e breddgraden, och området med oljekällorna lämnades under Saddam Hussein.
De två största partiernas ledare inledde förhandlingar med Saddam Hussein om Kurdistans framtid, men dessa förhandlingar avbröts i början av 1992. Saddamregimen drog tillbaka sin administration och utlyste blockad mot den skyddade zonen. I maj 1992 hölls val till ett lokalt parlament som skulle administrera det fria området. Valet resulterade i en uppdelning av makten i ett ''50--50-samhälle'' och parlamentets makt har sedan stadigt minskat.
Från maj till augusti 1994 pågick strider mellan de två största partierna, och i november undertecknade partiledarna ett fredsavtal. Den 18 december återupptogs striderna och nu har det ena partiet, PUK, intagit parlamentet efter en flera veckor lång belägring.
Talmannen har tagits tillfånga. Inne i parlamentet finns 59 ledamöter från både PUK och KDP och även från det assyriska partiet. Samtliga fördömer striderna och vädjar till omvärlden om stöd till det folkvalda parlamentet.
FN:s flyktingkommissariat och olika länders hjälporganisationer har funnits i området sedan 1991 för humanitärt stöd, men det politiska stödet för demokratiuppbyggnad har uteblivit.
Oviss framtid
Problemet som hela tiden har funnits och som har förstärkts med ovissheten om framtiden är att området har två stora partier och två starka ledare, som båda vill vara ''nummer 1''. Folket lider under två blockader: dels FN:s blockad mot hela Irak, dels Saddam Husseins blockad mot den skyddade zonen, en blockad som nu varat i fyra år.
De allierade skyddar området från luftangrepp av Irakregimen men inte från bomber och andra angrepp från Iran och Turkiet. Människorna i Kurdistan Irak har tappat hoppet om en framtid i fred och frihet. De har tappat tron på västvärldens stöd för demokrati. Ingenting är farligare än människor utan hopp, som bara förlitar sig på våld och terror.
Är kurderna åter en bricka i ett storpolitiskt spel? Turkiet, Iran och Syrien bl.a. har stora intressen i de kurdiska provinserna i Irak förutom territoriella intressen, så risken är att demokratiexperimentet upphör.
Alla regeringar i vars länder kurder bor avvisar dessas självständighetssträvanden. Hoppet om framsteg i fred står till demokratisk utveckling inom ramen för varje enskild stat. Alternativet är att kurdfrågan avlöser Palestinakonflikten som Mellanösterns nästa blodiga och långvariga krig.
Det är undertecknade motionärers uppfattning att det humanitära stödet och hjälpen till Kurdistan Irak skall fortsätta. Sveriges regering skall här och i EU verka aktivt för ett politiskt stöd för att rädda och utveckla demokratin i den kurdiska skyddszonen i Irak. Den demokratiska utvecklingen där är av största betydelse för kurderna, inte bara i Irak utan också för kurder i alla de övriga bosättningsländerna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av humanitärt och politiskt stöd till Kurdistan Irak.
Stockholm den 23 januari 1995 Gustaf von Essen (m) Marianne Andersson (c) Karin Pilsäter (fp) Eva Zetterberg (v) Ragnhild Pohanka (mp) Fanny Rizell (kds)