med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
I propositionen behandlas den svenska uppföljningen av
EU-avtalet på jordbruks- och fiskeområdet inklusive de s.k.
kompletterande åtgärderna, bl.a. den jordbruksanknutna
regionalpolitiken.
Jordbruket i norra Sverige har en särskild
regionalpolitisk betydelse som grundar sig på en mångfald
av värden som näringen och dess verksamhet förknippas
med. Jordbruket bidrar, förutom den grundläggande
produktionen av livsmedel, till att upprätthålla
sysselsättning, befolkning och samhällsstruktur i dessa delar
av landet. Jordbruket är betydelsefullt för
livsmedelsbranschen och har därutöver en viktig roll för att
bevara landskapsbilden och de kulturella värden som hör
samman därmed.
Övergång till den gemensamma jordbrukspolitiken i
EU, CAP, innefattar bl.a. införande av mjölkkvoter. Det är
positivt att speciella hänsyn tas till jordbruket i norra
Sverige genom indelning av området i två kvotområden
d.v.s. region 1 stödområde 1, 2 a och 2 b och region 2
stödområde 3 och 4 och att kvot som frigörs inom respektive
region återförs inom regionen. Däremot har inte regeringen
tagit hänsyn till att mjölkproduktionen inom region 1 haft
en sämre utveckling än övriga delar av landet. Den
neddragning på 3 procent för skapande reservkvot, som
föreslås, har redan skett i region 1, varför detta område
initialt inte bör utsättas för denna neddragning. Bakom
detta synsätt råder enighet inom jordbrukets egna
organisationer. Den norrländska mejerinäringen är ytterligt
känslig för kvantitetsminskningar. Dessa påverkar starkt
konkurrensförmågan vid nuvarande volymer.
Angående regeringens förslag om fri prissättning på
kvoterna anser jag det vore bättre att tillämpa det danska
systemet. I Danmark tillämpas ett lågt fast pris i
kombination med ett administrativt förfarande. Detta har
visat sig fungera väl i olika avseenden. Det finns därför inga
hållbara skäl för varför vi i Sverige inte skulle välja en
liknande modell. Jordbruket är en långsiktig näring varför
stabila spelregler bör prioriteras där detta är
ändamålsenligt.
När det gäller det regionala stödet till jordbruket i norra
Sverige innebär övergången till EU-regler och
förhandlingsresultatet ett systemskifte. Dagens
merkostnadsersättning innebär att prisstöd och djurbidrag
utgår i form av 3 olika stödkomponenter -- LFA/bergstöd,
Miljöstöd Nord och en restpost i form av nationellt stöd i
stödområde 1--3.
Olika besked under arbetet med det nya
Norrlandsstödet har varit att minst nuvarande stödnivå skall
utgå. I det förslag som föreligger finns det betydande
omfördelningseffekter, där lantbrukare som genom åren
följt statsmakternas intentioner och byggt upp rationella
företag drabbas av lönsamhetsförsämringar. Det är
samtidigt den grupp som står för en stor del av
produktionsvolymen och som är särskilt viktig för att
upprätthålla en rationell och kostnadseffektiv
vidareförädling.
Förvisso ökar den totala kostnadsramen med 50
miljoner kronor. I detta finns då en nödvändig
lönsamhetsförbättring för nötköttsproduktionen som enligt
utredningsförslaget bedöms till ca 100 miljoner kronor.
Detta innebär att den specialiserade mjölk- och
svinproduktionen förlorar ca 50 miljoner i förhållande till
dagens system. Det är också en av förklaringarna till att
många företag förlorar på en övergång till det nya systemet.
När det gäller stödkomponenten Miljöstöd Nord är den
kopplad till krav på areal per djurenhet utifrån en arealkvot
för varje stödområde. Dessa arealkvoter ligger betydligt
över vad som med modern teknik krävs för att klara
foderbehovet. Dessa arealkvoter bör därför generellt
sänkas med 10 procent vilket innebär att betydligt färre
företag behöver komplettera med ytterligare areal för att
kunna tillgodogöra sig Miljöstöd Nord fullt ut.
Även vid en sådan förändring behöver ca 500 företag
komplettera med ytterligare areal för att fullt ut
tillgodogöra sig den stödkomponent som Miljöstöd Nord
utgör. För dessa företag bör en övergångstid på 4 år införas
med en halvering av detta speciella stöd efter 2 år.
Övergångsstödet bör beräknas på bortfallet miljöstöd och
ev. LFA-stöd med en självrisk på 10 procent. En sådan
självrisk ger stimulans att så snabbt som möjligt
komplettera med den areal som fattas.
Reglerna kring arrendeproblematiken är en nyckelfråga
för att det nya stödsystemet ska fungera i praktiken. En stor
del av de norrländska jordbruksföretagens mark utgörs av
sido-arrenden. En mycket stor del är muntliga avtal och är
s.k. nollarrenden. Det är därför angeläget att det nya
Norrlandsstödet inte kopplas till krav på skriftliga
arrendekontrakt. De uppgifter om arrenderad mark som
lämnas till SCB i juni varje år måste vara godkända av både
markägare och brukare. Dessa uppgifter måste därför
kunna ligga till grund för utbetalning av Miljöstöd Nord. I
annat fall kommer det nya Norrlandsstödet att kraftigt
urholkas.
I propositionen föreslås svinproduktionen stödjas via
LFA/bergstöd på spannmål samt nationellt stöd. I förslaget
görs dock en kraftig förändring i förhållande till dagens
system genom krav på 100 procent egenproducerad
spannmål. Nuvarande Norrlandskalkyl bygger på 1/3
egenproducerad spannmål. Den norrländska smågris- och
svinproduktionen drabbas på detta sätt mycket hårt. Många
företag har inga realistiska möjligheter att komma upp i så
hög andel egen produktion. Det enda rimliga är här att
beräkna behovet av nationellt stöd utifrån maximalt 30
procent egenproducerad spannmål.
Jag vill i detta sammanhang även aktualisera frågan om
en översyn av gällande stödområden. I Värmland finns ett
antal kommuner för vilka det vore motiverat med en
uppflyttning för att få ett rättvisare stöd. Sunne, Munkfors,
Filipstad, Forshaga, Kil samt Älvsbacka och Nyeds
församlingar i Karlstad är sådana områden som borde
placeras i förmånligare stödområde. Dessa kommuner är nu
placerade i stödområde 4, men borde med stöd av gjorda
utredningar uppflyttas till stödområde 3. Detta är en
uppflyttning som även förutvarande Jordbruksnämnden
förordade.
Propositionen innehåller även förslag att slopa
ersättningen för höga transportkostnader för industrin i
område 4. Detta kan komma att få allvarliga effekter på
såväl sysselsättning som djuromsorg. Slakteriet i Kil har en
intransportkostnad som är 30 öre högre än övriga
anläggningar inom Farmek. Slopas stödet för dessa
anläggningar försämras konkurrenskraften avsevärt.
Förutom rationaliseringskrav p.g.a. ökad konkurrens ifrån
utlandet måste dessa anläggningar också kompensera sig för
slopat stöd. Situationen är densamma vad gäller
mejerierna. Vid en omstrukturering ligger dessa
anläggningar i farozonen.
Övriga förslag som också missgynnar stödområde 4 kan
leda till att lantbruksföretag slås ut. Ett minskat underlag
kan således också drabba industrin. Detta har inte belysts i
de bakomliggande utredningarna. Om anläggningarna slås
ut får detta även effekter på djuromsorgen i och med att
producenterna i stödområdet får längre avstånd till
slakterier.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avdrag för nationell reserv i
region 1 samt om fast pris på mjölkkvot,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om generell sänkning av
arealkvoterna för Miljöstöd Nord med 10 %,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att uppgifter lämnade till SCB
skall gälla som arealunderlag för utbetalning av Miljöstöd
Nord,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att nationellt stöd för
smågris- och svinproduktionen beräknas utifrån 30 %
egenproducerad spannmål,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppflyttning till högre
stödområde av vissa kommuner i Värmland,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att ytterligare utreda
effekterna av ett slopande av industristödet med
målsättning att finna vägar för att kompensera de borttagna
stöden.