Liberalers u-landspolitiska engagemang utgår från
solidaritet och medmänsklighet. Det handlar om att se
människan bakom de siffror som beskriver fattigdom och
lidande.
Biståndet är inget mål utan ett medel -- egentligen en lång
rad olika medel eftersom bistånd är en ytterligt
mångfasetterad verksamhet. Det vi ytterst syftar till är att
angripa mänskligt lidande. Därför måste massfattigdomen
som vi känner den i dag utrotas. Därför måste också
demokratins idéer spridas över världen.
Även om solidariteten är ett tillräckligt starkt motiv för ett
omfattande bistånd erkänner vi också det upplysta
egenintresset. En positiv demokratisk och ekonomisk
utveckling i u-länderna -- och i det gamla östblocket -- ligger
i hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan
motverkas. Världsekonomin stimuleras. Påtvingade
befolkningsomflyttningar kan långsiktigt motverkas.
Sverige måste föra en samlad u-landspolitik och använda
alla de medel som står oss till buds för att främja dessa mål.
Vi tror att handelspolitikens betydelse som medel måste
lyftas fram mer än hittills. Flera tidigare u-länder har redan
tagit avgörande steg ut ur fattigdomen. Dagens u-länder bör
i morgon vara mera jämbördiga samarbetspartners i en
integrerad världsekonomi.
Men detta rubbar inte biståndets betydelse. Biståndet
spelar stor roll för de fattigaste ländernas utveckling.
Biståndet är också det instrument som vi själva har störst
inflytande över och som ger oss möjligheter att göra direkta
insatser för de människor vi vill hjälpa.
Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter
måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje
satsad krona. Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet.
I själva verket är effektivitet särskilt angelägen just inom u-
landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på
fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att
effektivitet kräver att mottagarnas, dvs. de fattiga
befolkningarnas, intressen sätts i förgrunden. Erfarenheten
visar att biståndet tar skada när ovidkommande hänsyn till
exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen
tillåts styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva
för. De rika länderna kan visserligen göra uppgiften svår,
nästan hopplös, om de stänger u-landsprodukter ute från sina
marknader och ger ett både snålt och ineffektivt bistånd. Men
yttre hjälp kan aldrig ersätta inre reformer.
Därför är samspelet mellan biståndet och nödvändiga
systemförändringar en central fråga. Om bistånd gör det
möjligt för mottagaren att försena nödvändiga reformer
skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället -- genom
villkor och innehåll -- främjar och underlättar ekonomiska
och politiska förändringsprocesser kan det spela en avsevärd
strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet
som ett medel snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen
är ändå viktig att hålla i minnet. Det som intresserar oss är
inte i första hand mängden pengar som anslås i Sveriges
budget utan mängden resultat som uppnås för de människor
vi vill hjälpa. Det förtjänar att sägas med tanke på att
enprocentsmålet ibland uppfattas som ett utbetalningsmål
snarare än som det moraliskt grundade åtagande gentemot u-
länderna det faktiskt är.
Biståndets uppgift kan i en mening sägas vara att
undanröja behovet av bistånd. I ett långt perspektiv är
biståndsmålet egentligen 0 %.
Men då måste vi samtidigt minnas att behov av
humanitära insatser i andra länder sannolikt alltid kommer
att finnas.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Bägge sortens
överföringar behövs, men vi vill starkare än hittills lyfta fram
vikten av kunskapsutveckling och kunskapsöverföring i alla
dess former. Utveckling förutsätter att det finns individer
som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också
att det finns institutioner och system som tillåter människor
att uträtta något. Att bygga upp sådana institutioner kräver
insikt och kunskap snarare än stora biståndsbelopp.
Biståndet skall angripa många sorters problem. Det finns
inte en sektor som är viktigare än alla andra, inte en lösning
som överskuggar alla andra.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har ett
egenvärde. De är inte ett medel att skapa utveckling utan en
del av själva utvecklingsbegreppet.
Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan
förtryck. Sådana system kan ofta vara
utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det
är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i
stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt
om i världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism
kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins
idéer.
B. Problemen -- och möjligheterna
Det är bara alltför lätt att beskriva situationen i u-länderna
med fakta som är en utmaning mot all mänsklig medkänsla.
Varje år dör 14 miljoner barn under fem år.1,3 miljarder
människor saknar rent vatten.180 miljoner barn lider av
undernäring.Nästan en miljard människor är analfabeter.
600 miljoner av dem är kvinnor.
Men det går också att peka på en rad ljuspunkter:
Dödligheten bland småbarn har halverats under de senaste
30 åren.Medellivslängden är i dag 63 år, en ökning med 17
år sedan 1960.Tillgången till rent vatten har ökat mycket
kraftigt de senaste 20 åren.Läskunnigheten bland vuxna
ökade mellan 1970 och 1985 från 46 till 60 %.
Till
bilden hör vidare att sköra men målmedvetna
demokratiseringsprocesser påbörjades i en lång rad u-länder
i samband med sovjetkommunismens sammanbrott.
Diktaturer har fallit. Men demokratin har för den skull inte
segrat. Ett mödosamt arbete på att bygga upp fungerande
rättssamhällen förestår.
Många u-länder brottas med oerhörda ekonomiska
problem och tyngs av en omfattande skuldbörda. Men bilden
är långt ifrån enhetlig. Flera tidigare u-länder i Asien präglas
av snabb ekonomisk tillväxt och har föga gemensamt med
andra länder som också brukar räknas till den tredje världen.
Det blir allt mindre meningsfullt att tala i breda kategorier
som nord och syd eller i-länder och u-länder. Det är i Afrika
söder om Sahara som problemen är störst. Det är visserligen
positivt att ekonomiska reformprogram genomförs, men
framgångarna är fortfarande begränsade. En rad frågor som
särskilt berör Afrika söder om Sahara behandlas i en särskild
motion från Folkpartiet liberalerna.
Offentligt utvecklingsbistånd har nu bedrivits i mer än tre
decennier. Det har del i ansvaret för flera misslyckanden. Det
fanns t.ex. länge en övertro hos biståndsgivare -- även sådana
som Världsbanken -- på vad som kunde åstadkommas genom
central statlig planering i u-länder. Biståndet till Tanzania
under Nyerere bidrog till att en utomordentligt missriktad
politik med socialistiska förtecken kunde fortsätta längre än
vad som annars hade varit möjligt. Värdet av demokrati sköts
i bakgrunden, inte minst i den biståndspolitik som bedrevs
av svenska socialdemokrater. Ett generellt fel var att
betydelsen av den politiska och ekonomiska miljö i vilken
biståndsinsatserna skulle fungera grovt underskattades.
Men biståndet har också i hög grad bidragit till positiva
resultat. Investeringar i ''mänskligt kapital'' har exempelvis
ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat
läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem
vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande
hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i
Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt
motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den
demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser
hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är
många. De som hävdar att bistånd är omöjligt saknar grund
för sitt påstående.
I en internationell jämförelse har det svenska biståndet
låga administrationskostnader och håller enligt vår
uppfattning en hög kvalitet. Under 80- och 90-talen har det
successivt förnyats i ljuset av de erfarenheter som vunnits.
Kritiken mot biståndet bortser ofta från denna förnyelse,
riktar sig mer mot biståndet som det var än som det är.
Men biståndet får inte fastna i försvarspositioner. Saklig
kritik skall inte bara välkomnas. Det är angeläget att det finns
mekanismer som främjar en utvecklande granskning och
kritik. Det är i förmågan till lärande och förändring som
biståndet framför allt måste ha sin styrka om det skall kunna
möta sekelskiftets utmaningar -- såväl i u-landsmiljön som i
hemmaopinionen.
Till de allvarligaste utmaningarna hör de globala miljöhot
som världssamfundet har att hantera under de decennier som
ligger framför oss.
Man kan med fog -- i likhet med regeringens UNCED-
arbetsgrupp -- tala om en ny säkerhetsagenda. De
traditionella hotbilderna har tonat bort efter kommunismens
fall i det f.d. Sovjetunionen.
De allvarligaste hoten mot vår gemensamma framtid har i
dag en annan karaktär: Risken för en successiv uppvärmning
av klimatet som kan medföra dramatiska effekter bl.a.
genom höjda havsvattennivåer och försämrad
livsmedelsförsörjning. Uttunningen av ozonskiktet.
Kombinationen av fattigdom och snabb folkökning, inte
minst i Afrika, med åtföljande effekter i form av
markförstöring och försörjningssvårigheter. Problemet med
kronisk brist på vatten i utsatta områden, något som redan
berör 300 miljoner människor. Utarmningen av den
biologiska mångfalden bl.a. genom avskogning och
miljöförstöring i tropikernas kustnära områden. De väldiga
miljöproblem som den snabba urbaniseringen i de fattiga
länderna medför. Uppräkningen kan dess värre göras
väsentligt längre.
Miljöproblemen har skapats både genom ohållbara
livsmönster i den rika världen och genom fattigdomens
effekter i u-länderna. Till det mest skakande hör de
miljökatastrofer som kommunismen bär ansvar för och som
successivt avslöjats under senare år.
UNCED-arbetsgruppen konstaterar för sin del att antalet
potentiella miljöflyktingar redan är stort och kan förväntas
växa. En slutsats av det som här har sagts måste vara att den
globala miljösituationen och de problem som gränsar till den
måste bli ett profilområde för svensk utrikes- och
biståndspolitik av en annan och större dignitet än den hittills
har varit.
Till bilden av en ny säkerhetsagenda hör också krigs- och
katastrofsituationer som dem vi på senare år upplevt i
Bosnien, i Tjetjenien och i flera afrikanska länder. Vi har sett
hur ett land som Somalia totalt fallit sönder, hur
hundratusentals människor massakrerades i Rwanda.
Ytterligare exempel på denna typ av sönderfall som ofta skett
i sällsynt brutala former finns att hämta också på andra håll
i Afrika.
Världssamfundets oförmåga och maktlöshet inför flera av
dessa händelser är en utmaning mot alla oss som inte vill
acceptera att massmord på medmänniskor skall fortgå och
samhällen bryta samman utan att omvärlden reagerar.
Det kräver insatser för att stärka det multilaterala systemet
som sträcker sig utöver u-landspolitikens område.
Till utmaningarna hör också de ekonomiska och politiska
reformprocesser som nu pågår i många u-länder. De skapar
förutsättningar för framgångsrika biståndsinsatser. Men de
förutsätter också bistånd för att ha en rimlig chans att nå
framgång. Inför den utmaningen får Sverige och andra
biståndsgivare inte svika.
C. Ett kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet
Vikten av kvalitet i biståndet är ett huvudbudskap i denna
motion. Vi redovisar i det här avsnittet ett antal riktlinjer för
biståndspolitiken som sammantagna utgör ett
kvalitetsprogram för det svenska u-landsbiståndet.
Vi föreslår att riksdagen ställer sig bakom dessa riktlinjer
i stort och begär att regeringen återkommer till riksdagen i
nästa budgetproposition med en redovisning av de åtgärder
som vidtagits med anledning av programmet.
Vi föreslår emellertid också att en rad av de frågor som
kvalitetsprogrammet aktualiserar blir föremål för särskilda
ställningstaganden redan nu. På de punkterna begär vi
särskilda tillkännagivanden (enligt hemställan sist i
motionen).
1. Biståndet måste bidra till att krympa och effektivisera
staten i många afrikanska mottagarländer.
Under nästan tre decennier byggde biståndsgivandet på att
staten hade en central roll att spela i landets ekonomiska
utveckling. Ett land utan femårsplan togs knappast på allvar
av givarna. Både givare och mottagare betraktade staten som
det primära instrumentet för u-ländernas ekonomiska
utveckling. Tvärtemot vad de flesta givare ansåg rimligt i
sina egna länder tilläts biståndsmedel hjälpa staten i en rad
funktioner som stred mot den funktionsuppdelning mellan
stat och marknad, som i olika varianter anses naturlig i de
stora givarländerna i Västeuropa och USA.
Den ekonomiska krisen i många u-länder i början av 1980-
talet fick till följd att de flesta u-länder drastiskt lade om sin
politik och utlöste ett ifrågasättande av den traditionella
utvecklingsmodell som många utvecklingsländer följt och
som rekommenderats av de flesta givare. Från slutet av 1970-
talet och framåt har ekonomiska strukturreformer
genomförts utifrån överenskommelser mellan enskilda
mottagarländer och Internationella Valutafonden. Mot
bakgrund av omfattningen av reformprogrammen och den
dramatiska kursomläggning de innebär för de flesta länder
är det imponerande att detta kunnat åstadkommas under så
kort tid.
Det är dock inte bara på det ekonomisk-politiska planet
som utvecklingsstrategierna från biståndets barndom har
ifrågasatts. Under det senaste decenniet har också insikten
om mer fundamentala politiska tillkortakommanden ökat.
Bristen på effektivitet i statsinstitutionerna är stor. Det är
vanligt att statsförvaltningen i många mottagarländer inte
styrs av regler utan att politiker och tjänstemän gör
personliga bedömningar utifrån andra lojaliteter och
kriterier -- materiellt egoistiska eller etniskt diskriminerande.
Korruption och nepotism är mycket vanligt förekommande
och bidrar kraftigt till minskad effektivitet vid
genomförandet av offentliga reformprogram, rättsskipning
och andra typer av beslutsfattande.
Den marknadsorientering som allt fler utvecklingsländer
anammat på senare år är förhoppningsvis delvis en lösning
på de stora problem som korruption och nepotism skapar.
Fördelen med marknadsekonomi är att den inte kräver någon
lojalitet med olika kollektiv, utan förlitar sig på individens
förnuft, preferenser och egenintresse. Genom att en större del
av samhällets ekonomiska beslut fattas i en
konkurrensbaserad marknadsekonomisk sektor, blir
vinsterna av korruption i det politiska livet mindre.
För oss liberaler finns det stor anledning att välkomna den
syn på marknadens och statens roller som nu breder ut sig.
En demokratisk rättsstat och en fungerande
marknadsekonomi är fundament i ett liberalt samhälle.
Det är uppenbart att utvecklingsbiståndet har en ny uppgift
i denna situation. I stället för att stödja staten i missriktade
åtgärder för att bygga landets ekonomiska bas blir en viktig
uppgift att hjälpa staten att skapa institutionella ramar för att
marknaden skall kunna bygga landets ekonomi.
I viss mån har detta redan påverkat det svenska biståndet.
Vårt bilaterala utvecklingssamarbete har ofta villkorats med
att reformprogrammen genomförs. Även formerna för
biståndet har förändrats. Vår hjälp överförs idag i större
utsträckning än tidigare i form av breda programstöd såsom
importstöd och betalningsbalansstöd. Sådana stödformer är
avsevärt bättre ägnade att stödja framväxten av en rimlig
rollfördelning mellan stat och marknad i mottagarländerna
än det gamla projektstödet var.
För att stödja reformerna i våra mottagarländer krävs en
fortsatt förändring av biståndets former. Programstödet
måste kombineras med kunskapsöverföring för att stärka
utvecklingen av marknadsekonomiska institutioner som
lagstiftning och en ansvarsfull statsförvaltning i
mottagarländerna.
En annan åtgärd som verkar i samma riktning är att
mottagarlandet redovisar biståndet öppet i sin statsbudget.
Det bidrar till att synliggöra politiska prioriteringar för bl.a.
parlamentsledamöter och opinionsbildare. Utvecklingen mot
en statsapparat som präglas av genomskinlighet och
ansvarkänsla stärks.
2. En ny u-landspolitisk utredning bör tillsättas, så att
biståndets innehåll och kvalitet kan prioriteras framför
ytterligare diskussioner om organisationsformer och
myndighetsstruktur.
På senare tid har frågor om myndighetsstruktur och
styrning dominerat det politiska förändringsarbetet inom
biståndspolitiken. Det är nu dags att prioritera analys av
innehåll och kvalitet i biståndet.
Den positiva förändringen av många mottagarländers
ekonomiska politik har förändrat förutsättningarna för
utvecklingssamarbetet och leder till nya möjligheter för
svenskt bistånd. Inom SIDA har redan ett värdefullt
analysarbete kring biståndets uppgift i den nya
rollfördelningen mellan stat och marknad genomförts. Det är
hög tid att denna typ av utredningsarbete också hanteras på
politisk nivå. Därför föreslår vi att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppdrag att se över vår u-lands- och
biståndspolitik inför 2000-talet.
Den storpolitiska utvecklingen under slutet av åttiotalet
har förändrat förutsättningarna för vårt
utvecklingssamarbete också ur ett vidare utrikespolitiskt
perspektiv. Under de decennier då biståndet expanderade
kraftigt sågs detta som ett viktigt inslag i Sveriges inställning
till den internationella politikens bipolaritet dvs. uppdelning
i två maktsfärer, en amerikansk och en sovjetisk. Ett generöst
bistånd motiverades inte bara av solidaritet utan också därför
att det syftade till att ge många utvecklingsländer ett tredje
valalternativ i den bipolära världen.
I den situationen verkade Sverige för ett multilateralt och
bilateralt bistånd som skulle göra det möjligt för
utvecklingsländerna att välja politiskt och ekonomiskt
system oberoende av de båda dominerande alternativen i
världspolitiken. Detta ledde till att det svenska biståndet på
makronivå, dvs. gentemot mottgarländernas regeringar, blev
värderelativistiskt. Som givarland intog Sverige ingen
särskild position i frågor av fundamental betydelse för ett
lands ekonomiska och politiska utveckling.
Sverige krävde, av mottagarländernas regeringar, varken
demokrati eller diktatur och förespråkade inte heller något
tydligt alternativ i valet mellan planekonomi och
marknadsekonomi. Detta innebar i många fall att ett stöd till
länder som valde en helt annan rollfördelning mellan
statsmakt och marknad än den som ansågs rimlig i vårt land.
Under 1980-talet har detta förhållande successivt
förändrats och demokratimålet har allt mer kommit att
betonas i vår biståndspolitik. Den utrikespolitiska restriktion
som Sveriges och den alliansfria rörelsens försök att inta ett
slags tredje ståndpunkt utgjorde har därmed fallit. Därför är
det en viktig uppgift för en biståndspolitisk utredning att
behandla frågan om hur biståndet främst gynnar en
demokratisk utveckling i u- länderna. Också i perspektivet
av att Sverige blir medlem i Europeiska unionen bör denna
fråga belysas.
3. Det skall inte råda någon tvekan om att kvalitet är
viktigare än kvantitet i samarbetet med varje enskilt land.
Under senare år har u-landsbiståndets värde sänkts på
olika sätt. På en viktig punkt korrigerade den borgerliga
regeringen Socialdemokraterna: Utvecklingssamarbetet med
Öst- och Centraleuropa utbetalades inte längre på u-
ländernas bekostnad.
Men en rad andra händelser har minskat det totala u-
landsbiståndet:Socialdemokraternas beslut att räkna in
flyktingkostnader i u-hjälpen.Den besparing på biståndet
som ingick i krisuppgörelsen mellan den borgerliga
regeringen och Socialdemokraterna.Deprecieringen av den
svenska kronan.
Biståndet präglas nu av resursknapphet på ett helt annat
sätt än under tidigare år. Mot den bakgrunden var det
värdefullt att den borgerliga regeringen i 1994 års budget
trots en mycket hård budgetprövning i övrigt fann utrymme
att höja biståndet med 400 milj.
kr.
Folkpartiet liberalerna håller fast vid det s.k.
enprocentsmålet för det totala svenska u-landsbiståndet. För
oss är det ett moraliskt grundat åtagande mot de fattiga
länderna som åter bör uppfyllas snarast möjligt. I en situation
med enorma behov av katastrofhjälp och omfattande behov
av bistånd till stöd för ekonomiska reformprocesser är det
inte svårt att se angelägna ändamål för vår u-hjälp.
Men målet är givetvis inte att förbruka pengar utan att nå
resultat. I samarbetet med det enskilda landet, i
utformningen av den enskilda insatsen, måste kvalitet alltid
gå före kvantitet.
Biståndet skall vara både högt och effektivt. Men om höjda
utbetalningar i det enskilda fallet riskerar att sänka
effektiviteten skall ingen tvekan råda om hur vi prioriterar.
Då är kvaliteten viktigast.
Men detta kräver en annan tolerans mot s.k. reservationer
än vi stundtals sett i den offentliga debatten. Att en del
pengar som anslagits -- enprocentsmålet är om man skall
vara noga just ett anslagsmål -- inte kommer till användning
under samma budgetår som de är avsedda för skall inte ses
som ett misslyckande utan kan snarare vara ett tecken på en
ansvarsfull hantering av skattebetalarnas pengar.
4. Vid en förnyad prövning av de biståndspolitiska målen
bör det övervägas att stryka det s.k. oberoendemålet. Vidare
bör jämställdheten mellan könen lyftas fram i biståndsmålen.
Det överordnade målet för det svenska biståndet är att höja
de fattiga människornas levnadsstandard. Dessutom har fem
mer specifika biståndsmål lagts fast:nresurstillväxt
ekonomisk och social utjämningekonomisk och politisk
självständighetdemokratisk samhällsutvecklingframsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön (ett
mål som tillfogades 1988)
Enigheten kring dessa biståndsmål har varit stor. Men
risken är att enigheten har uppnåtts på tydlighetens
bekostnad. En studie från utvärderingssekretariatet SAU om
den svenska biståndspolitikens rationalitet varnar för att en
stark strävan efter consensus har bidragit till att göra
biståndet sämre än det annars kunde ha blivit.
Mot bakgrund av detta och de erfarenheter vi nu har av
över 30 års offentligt utvecklingssamarbete bör den
utredning vi tidigare föreslagit pröva de biståndspolitiska
målen på nytt. En angelägen uppgift är att överväga vilken
styrande verkan biståndsmålen bör -- och kan -- ha.
Vi vill nu väcka frågan om framtiden för det s.k.
oberoendemålet, dvs. målet om ''ekonomisk och politisk
självständighet''. I formell mening är det självklart att u-
länder liksom andra länder skall vara ekonomiskt och
politiskt självständiga, men detta mål kan inte nås med
bistånd, utan genom att av världssamfundet accepterade
folkrättsliga regler upprätthålls.
Fakta talar sitt tydliga språk: De u-länder som har fört en
utåtvänd politik har klarat sig klart bättre än de som fört en
inåtvänd politik. 1983--89 hade starkt utåtvända länder en
BNP-tillväxt på 7,7 %
mot 2,2 %
för starkt inåtvända länder.
Ett huvudmål för en liberal u-landspolitik är att de fattiga
länderna skall integreras i en världsekonomi, där frihandel
och företagsinvesteringar är centrala drivkrafter för
utveckling. Protektionism i alla dess former skall bekämpas.
Handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas
långt starkare än vad som traditionellt skett i svensk debatt.
Som medlem av EU skall Sverige driva på för en liberal
europeisk teko- och jordbrukspolitik. Nästa steg -- efter
GATT-avtalet -- i arbetet på att liberalisera världshandeln bör
tas snarast möjligt. Då bör hänsynen till u-länderna väga
ännu tyngre än hittills.
I detta perspektiv är biståndets gamla oberoendemål inte
längre en tillgång utan riskerar snarare att vara en belastning.
Under en tidigare epok var u-ländernas frigörelse från de
tidigare kolonialmakterna ett angeläget mål. Men även långt
efter att de nya staterna vunnit självständighet i formell
mening betonades relationerna mellan u-länderna och de
gamla kolonialmakterna inom samhällsvetenskapen, särskilt
av den s.k. beroendeskolan. Strävandena efter en brytning
med västerländsk ekonomi och civilisation idealiserades.
Detta var mycket olyckligt.
I de länder där denna inriktning prövades blev resultatet
inte oberoende utan snarare biståndsberoende.
Under senare år har den utvecklingsteoretiska debatten
gått i andra och mer fruktbara banor. Nu betonas samverkan
och internationella kontakter. Med det kalla krigets slut har
också frågan om beroende av olika stormakter blivit allt
mindre brännande. I dag riskerar oberoendemålet att skapa
oklarhet kring synen på u-länderna och världsekonomin.
Mot den bakgrunden menar vi att oberoendemålet kritiskt
bör granskas i samband med en bredare översyn av de
svenska biståndsmålen. Det bör då övervägas om detta mål
helt kan strykas.
I det sammanhanget bör vidare jämställdheten mellan
könen på lämpligt sätt markeras i målformuleringarna. Det
ter sig allt mer nödvändigt med tanke på vad vi vet om
kvinnornas situation i u-länderna och på de ökade insikterna
om vikten av ett genderperspektiv i allt bistånd.
Två andra mer begränsade förändringar som kan
övervägas äratt tydligare markera att det är en uthållig
resurstillväxt som skall eftersträvasatt komplettera
demokratimålet med främjande av mänskliga rättigheter
(som alltid måste vara ett grundläggande inslag i svensk
biståndspolitik)
5. I tider av stark resursknapphet är det nödvändigt att
biståndet koncentreras mera, inte bara ämnesmässigt utan
också geografiskt.
När biståndet ökar ligger det nära till hands att också
antalet samarbetsländer växer. Men Sverige befinner sig nu
i en ny situation.
Biståndet präglas av en annan resursknapphet än tidigare.
Likafullt har antalet mottagarländer växt. Vilken påfrestning
detta innebär för biståndsadministrationen beror givetvis på
samarbetets former och hur kapacitetskrävande det är. Vår
bedömning är att en ökad koncentration nu är angelägen att
genomföra. En ämnesmässig koncentration i samarbetet med
varje enskilt mottagarland innebär att biståndet blir mindre
uppsplittrat på olika projekt, vilket är till fördel både för u-
landets mottagningskapacitet och för möjligheterna att säkra
hög kvalitet vid utformningen av insatserna.
Men det är nödvändigt att också öka den geografiska
koncentrationen.
Behovet av detta kommer att bli än mer påtagligt när det
bistånd som skall kanaliseras genom EU skall inrymmas
inom biståndsramen. Samtidigt blir i det läget en ökad
koncentration av det bilaterala biståndet lättare att motivera
och genomföra, eftersom EU-biståndet -- som vi då aktivt
medverkar i -- bygger på samarbete med ett stort antal länder,
främst i Afrika och Karibien.
Strävan efter koncentration bör givetvis prägla den
verksamhet som hittills bedrivts inte bara av SIDA utan
också av de andra biståndsorganen. Störst effekt skulle den
emellertid få i det långsiktiga och kapacitetskrävande bistånd
som förmedlats genom SIDA. Den princip om långsiktigt
samarbete med ett begränsat antal programländer som länge
styrt SIDA:s arbete bör alltså ligga fast och få starkare
genomslag än i dag. En ökad koncentration bör också kunna
innebära att personal kan frigöras för andra prioriterade
arbetsuppgifter.
Vår grundläggande inställning är att biståndets
fattigdomsorientering bör ligga fast och betonas hårdare än
i dag. Mot den bakgrunden förordar vi en viss ökad
koncentration på Afrika söder om Sahara.
Det skall genast medges att dessa frågor rymmer långt fler
komplikationer än enkla principuttalanden låter antyda.
Begreppet fattigdomsorientering kräver till att börja med
ytterligare bestämningar.
Det kan lätt konstateras att biståndet har störst betydelse
för de fattiga länder, som på kort sikt har små möjligheter att
tillgodogöra sig frukterna av en friare världshandel. Därför
är det naturligt att dessa åtgärder -- vid i övrigt likartade
förhållanden -- har prioritet.
Väljer man denna kurs skall man ha klart för sig att man
tar på sig en svårare uppgift, än om man prioriterar något
mer utvecklade u-länder. Det är naturligtvis mycket lättare
att bedriva ett framgångsrikt bistånd i ett land som redan
kommit en bit på väg än i ett land som saknar näst intill allt.
Fattigdomsorientering innebär också att biståndet i hög
grad skall inriktas på fattigare grupper i mottagarländerna.
Ett viktigt syfte är att dessa grupper skall kunna öka sin egen
produktion och därmed ta sig ur fattigdomen. I de fattigaste
länderna bor mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av
befolkningen på landsbygden och är beroende av jordbruket
för sin försörjning. En fortsatt och förstärkt
fattigdomsorientering kräver därför att jordbruket ges hög
prioritet i mottagarländernas utvecklingsstrategi.
Erfarenheterna av direkt produktionsstöd inom
jordbruksbiståndet är förhållandevis negativa. Liksom på
många andra områden bör biståndet inom denna sektor mer
ägnas åt insatser som skapar förutsättningar för marknaden
att fungera och inte åt subventioner till produktion.
Ägandeförhållandena är ofta helt avgörande för
möjligheterna att öka produktiviteten i jordbruket.
Biståndet till jordbrukssektorn bör inriktas på att
underlätta genomförandet av jordreformer och tydliga
ägande- och nyttjanderättsförhållanden.
En fattigdomsorientering av biståndet påstås ibland strida
mot de senaste årens starka betoning av strukturanpassning
och makroekonomisk balans i våra mottagarländer. Det är
enligt vår uppfattning helt felaktigt.
Ekonomiska reformer kan naturligtvis utformas på ett
olämpligt och okänsligt sätt -- i u-länder precis som i
utvecklade länder. Men man skall ha klart för sig att den
socialistiskt orienterade ekonomiska politik som fördes i
många u-länder efter självständigheten bröt samman just
därför att den inte förmådde lägga grunden för välstånd utan
bara ledde till en allt djupare misär. Fattiga människor kan
aldrig få det bättre i länder vars ekonomi befinner sig i kaos.
Vid beslut om prioritering av biståndsinsatser finns det
självfallet andra faktorer som spelar in än den
fattigdomsorientering vi förespråkar. Ambitionen att främja
en demokratisk utveckling kan t.ex. tala för stöd till vissa
medelinkomstländer. Sydafrika är exempelvis på papperet
ett medelinkomstland men måste likafullt bli föremål för ett
betydande bistånd de närmaste åren. Det kan också finnas
starka skäl för enstaka strategiska insatser i
demokratistödjande syfte i en bredare krets länder.
Huvudlinjen bör ändå vara en ökad koncentration. Mot den
bakgrunden vill vi aktualisera en utfasning av SIDA-
samarbetet med Sri Lanka, Laos och Vietnam. Det bör
noteras att Laos och Vietnam fortfarande är kommunistiska
diktaturer, vilket visserligen inte hindrat att framgångsrika
biståndsinsatser har kunnat genomföras men som rimligen
måste vägas in i ländervalsprocessen. Med tanke på den
snabba ekonomiska utvecklingen vore det naturligt att
Vietnam successivt upphörde att vara programland och
snarare blev föremål för den typ av tekniskt samarbete som
BITS bedrivit. Det ter sig också naturligt att gåvobiståndet
genom SIDA till Botswana avvecklas till förmån för insatser
i fattigare afrikanska länder.
6. ''Biståndsbombardemang'' bör motverkas främst
genom att stöd i högre grad ges till hela program och i mindre
utsträckning till enstaka projekt.
Biståndsexperten Bo Karlström är en av dem som har
varnat för följderna av att mottagarländer med svaga
förvaltningar ''bombarderas'' med tusentals olika
biståndsprojekt finansierade av en stor mängd givare.
I sin bok ''Det omöjliga biståndet'' pekar han på att det i
Zambia finns 150 biståndsgivare, alla med sina egna projekt
och idéer om hur dessa skall genomföras. Han refererar också
en undersökning som visar att antalet vid ett och samma
tillfälle existerande projekt i Kenya uppgick till 10 000.
Det krävs ingen större fantasi för att inse att
administrationen av alla dessa projekt innebär stora
påfrestningar för mottagarlandets förvaltning.
Förhandlingar skall genomföras. Varje givares speciella
planeringsmetoder skall hanteras. Både mer och mindre
välmotiverade villkor skall uppfyllas.
Om mottagarländerna hade besuttit hög administrativ
kompetens, om deras förvaltningar hade varit
välorganiserade, professionella och okorrumperade skulle
påfrestningen varit lättare att hantera. Men i de flesta
afrikanska länder är det precis tvärtom. I själva verket är
statsmaktens och den offentliga administrationens svaghet
ett av deras allra största problem. Det är i detta perspektiv
som biståndsbombardemanget skall ses.
Man kan dra olika slutsatser av denna problembild. Allra
viktigast är kanske att erkänna att den faktiskt existerar. I
riksdagen framfördes under flera år, bl.a. från moderat håll,
krav på en ökad projektorientering av biståndet. Det vore
alltså ett steg i fel riktning.
Men man kan självfallet inte heller dra slutsatsen att allt
projektbistånd bör avvecklas. Sanningen är ju att ordet
biståndsprojekt står för en stor mängd mycket olikartade
aktiviteter. Många av dessa skapar inte alls de problem som
Karlström varnar för.
En av Bo Karlströms rekommendationer är att formerna
för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och
administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på
stöd till hela program snarare än projekt -- i kombination
med tydliga krav på politikens innehåll.
En sådan biståndsform är det som kallats
betalningsbalansstöd till länder som genomför
marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är
att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård eller
primärutbildning. Den här sortens sektorstöd kommer
sannolikt att spela en mer framträdande roll de kommande
åren.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som
givare känner ett rimligt mått av förtroende för den politik
som förs -- den ekonomiska politiken i stort eller politiken
inom den berörda sektorn. Här måste det alltså med
nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k.
konditionalitet, i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en
sådan utveckling. Kravlöshet är förödande i all
hjälpverksamhet.
En kompletterande lösning på problemet med
biståndsbombardemang borde vara en ökad samordning
mellan olika givare, både multilaterala och bilaterala. Vi
förespråkar självfallet en sådan utveckling. Men vi är också
väl medvetna om att detta är lättare sagt än gjort.
Mest angeläget är självfallet att de policy-krav som ställs
bygger på internationell samordning. Tendensen under
senare år har i allt större utsträckning varit att denna
koordination har skett genom de olika utvecklingsbankerna,
särskilt Världsbanken. Sverige bör spela en mycket aktiv roll
i detta arbete, särskilt som vi ju ibland funnit att
Världsbankens rekommendationer varit alltför
schablonartade.
En viktig erfarenhet av de ekonomiska reformprogrammen
som bl.a. SIDA pekat på är att programmens förankring i de
genomförande länderna är av avgörande betydelse för
effektivitet och långsiktig hållbarhet.
Det är lätt att förstå att en reformprocess som enbart
uppfattas som påtvingad utifrån har små chanser att lyckas,
särskilt som både marknadsekonomiska och demokratiska
förändringar innebär att man i hög grad måste tänka i nya
banor, acceptera nya system och delvis nya värdemönster.
Men slutsatsen av detta kan inte gärna bli att vi i högre
grad än de senaste åren skall vara beredda att sänka kraven,
att bistå i processer som vi inte tror på. I stället bör vi fästa
större avseende vid processer som bidrar till att
reformprogrammen förankras bättre i mottagarländerna. Det
är exempelvis angeläget att mottagarländernas kapacitet att
vara en kompetent motpart i policydiskussioner kan
förstärkas.
7. Biståndet bör så långt möjligt ges i former som inte leder
till snedvridningar i mottagarländernas ekonomier.
På denna punkt har många misstag tidigare begåtts.
Industriföretag har subventionerats. Administrativa
valutafördelningssystem har befästs genom missriktat
importstöd. I viss mån har bistånd också bundits till
upphandling i Sverige.
Den utveckling i rätt riktning som nu pågår bör fullföljas.
Krav bör alltid ställas på motvärdesbetalningar till u-landets
statsbudget från mottagarna av valuta. Subventioner av
produktion skall inte förekomma. Bindning av bistånd till
krav på inköp i Sverige skall i princip inte förekomma.
Denna ståndpunkt motiveras inte av någon kritisk
inställning till vad svenskt näringsliv har att komma med
inom biståndet. Tvärtom tror vi att de har viktiga kunskaper
att bidra med. På områden av stor betydelse i biståndet, inte
minst infrastruktur, är svenska företag ofta
konkurrenskraftiga leverantörer. Vi är anhängare av ett
närmare samarbete mellan biståndsmyndigheterna och
svenskt näringsliv för att ta vara på det som företagen kan
bidra med.
Det vi motsätter oss är att svenska egenintressen -- snarare
än vår bedömning av vad som faktiskt är bäst för
mottagarna -- börjar styra biståndets innehåll och
utformning. En sådan kommersialisering av
biståndspolitiken måste undvikas.
8. Kunskapsöverföring och investeringar i ''det mänskliga
kapitalet'' bör prioriteras. I det sammanhanget bör kvinnorna
särskilt uppmärksammas.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens
internationella biståndsverksamhet tyder på att investeringar
i ''det mänskliga kapitalet'' dvs. undervisning och hälsa gett
goda resultat -- bättre än insatser på andra områden såsom
industri och jordbruk där bl.a. subvention av produktion ofta
varit ett bekymmersamt inslag.
Dessa resultat är inte särskilt överraskande. Utveckling är
inte något som kan kommenderas eller regleras fram. Den
åstadkoms av enskilda människor -- individuellt och i
samverkan med andra. I detta perspektiv är omfattande
insatser för en fungerande primärutbildning och
alfabetisering självfallet av central betydelse.
Det finns starka skäl att särskilt uppmärksamma
kvinnornas utbildningssituation, först och främst med tanke
på att de ofta är diskriminerade. Men det måste också
konstateras att en höjd utbildningsnivå och förbättrad
hälsovård för kvinnor är en av de viktigaste metoderna att
begränsa befolkningsökningen. Vikten av att kvinnors behov
av tillfredsställande hälsovård tillgodoses kan inte
överskattas, eftersom det påverkat hälsoläget i hela
befolkningen.
Det är angeläget att preventivmedel blir mer tillgängliga.
Det måste också slås fast att restriktiva abortlagar utgör ett
allvarligt problem, eftersom de inte bidrar till att färre aborter
utförs utan bara skiftar över från legala till illegala aborter
med den riskökning detta innebär för kvinnor.
Befolkningsfrågan bör prioriteras allt högre i det svenska
biståndet, inte minst med tanke på den just genomförda
befolkningskonferensen i Kairo. Det är ofta lämpligt att
kombinera insatser för familjeplanering och åtgärder mot
sexuellt överförbara sjukdomar -- särskilt aids. Enskilda
initiativ i u-länderna är viktiga komplement till de statliga
familjeplaneringsprogrammen.
Alla kvinnor måste få makt och vinna respekt för sina
rättmätiga krav att bestämma över sin egen framtid, sin egen
hälsa och att bedöma sina egna förutsättningar att ta ansvar
för sina barn. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att bidra
till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom de
förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas
också möjligheten att ta aktiv del av det politiska
beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig som
enskild sektor.
Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i
biståndet måste intensifieras. Det kan ske genom direkt
kvinnoinriktade insatser i programländerna samt genom
kvinnors ökande deltagande i planering, genomförande och
utvärdering av enskilda biståndsinsatser. Ett s.k.
genderperspektiv måste anläggas på det svenska biståndet i
en helt annan utsträckning än hittills. Det är också en fråga
vi har all anledning att driva inom ramen för EU.
En ambition måste vara att svenska biståndsinsatser skall
föregås av konsekvensanalyser beträffande kvinnornas
levnads- och försörjningsvillkor.
Folkpartiet liberalerna vill betona vikten av att Sverige
spelar en aktiv och pådrivande roll i förberedelsearbetet inför
FN:s kvinnokonferens i Peking senare under 1995. En bred
internationell uppslutning kring arbetet med att stärka
kvinnans roll i samhället kan bli banbrytande för kvinnor
världen över.
9. Det mentala och faktiska biståndsberoende som flera
afrikanska länder fastnat i måste bekämpas bl.a. genom
insatser som bidrar till inhemsk resursmobilisering.
Biståndet skall vara hjälp till självhjälp. Därför är
utvecklingsbiståndets mål att skapa förutsättningar för sin
egen avveckling. För denna del av biståndet -- som inte är av
kortsiktig och humanitär karaktär -- skulle man egentligen
kunna tala om ett nollprocentsmål.
En lång rad mottagarländer i Afrika står i dag
utomordentligt långt från detta mål. Det mentala och faktiska
biståndsberoende som där har utvecklats måste erkännas
som ett av u-ländernas stora problem. Det allvarligaste
exemplet är Moçambique där biståndet utgör 69 %
av landets BNP. Men även 40 %
som i fallet Tanzania är en alltför hög siffra.
En rad skäl kan anföras för att detta biståndsberoende har
utvecklats. En viktig förklaring är självfallet misslyckandet
för den socialistiskt orienterade ekonomiska politik som
många u-länder tidigare förde -- med bl.a. ineffektiva statliga
företag, reglerade jordbrukspriser och övervärderade
växelkurser som viktiga inslag. Resultaten av denna politik
var förödande. Exempelvis sjönk BNP per capita (enligt
Världsbanken) i Afrika söder om Sahara med 15% mellan
1977 och 1985. I Tanzania halverades hushållens inkomster
under Nyereres tid vid makten.
I ett land som Moçambique har självfallet den förödande
krigföringen från Renamo-gerillan -- understödd av den
dåvarande apartheid-regimen i Sydafrika -- också spelat en
viktig roll. Ytterligare en förklaring är den enorma
skuldbörda som fortfarande tynger en lång rad u-länder (bl.a.
för att deras ekonomiska politik misslyckats men också till
följd av utvecklingen i den globala ekonomin). I
Moçambique motsvarade skulden 583 %
av BNP 1992 och 1360 %
av det årets export av varor och tjänster.
Som SIDA framhåller i sin mycket värdefulla rapport
''Staten, marknaden och biståndet'' är det centrala för att
undvika ett växande biståndsberoende att det inhemska
sparandet växer och att detta successivt kan ersätta biståndet
som finansieringskälla till privata och offentliga
investeringar. Att utveckla u-ländernas kapacitet för sådan
självfinansiering borde således vara en starkt prioriterad
uppgift för biståndet. Skatteuppbörd är ett sådant område.
Ett uppmuntrande exempel i detta avseende är Bangladesh
som införde mervärdesskatt för ett par år sedan. Detta beslut
har givit ökade statsintäkter motsvarande 4 %
av BNP. Viktiga förutsättningar för att detta skall
fungera är att det finns fungerande redovisnings- och
revisionssystem i företagen och en administration som
förmår att organisera skatteuppbörden.
Skuldsituationen bidrar självfallet starkt till de fattigaste u-
ländernas ekonomiska problem. De initiativ som hittills
tagits har inte varit tillräckliga. Ytterligare internationella
insatser för skuldavskrivning måste genomföras. Sverige bör
fortsätta hålla en hög profil i detta arbete. Skulderna till
multilaterala institutioner som IMF och Världsbanken, där
avskrivning i princip inte varit aktuell, är ett betydande
problem. Nya initiativ måste nu tas även på det området.
Principen om hjälp till självhjälp sätter
kunskapsutveckling och kunskapsöverföring i centrum.
Ambitionen bör vara att alla biståndsinsatser i skilda former
innehåller sådana inslag, särskilt av institutionsuppbyggande
karaktär. Under senare år har SIDA alltmer strävat efter att
mottagarna snarare än givarna skall ansvara för biståndets
praktiska genomförande. Även om det är ett arbete som
rymmer åtskilliga komplikationer är detta en principiellt
riktig väg som man bör gå vidare på. Det skärper givetvis
kraven på att bygga upp en bättre fungerande administration
i mottagarlandet, vilket i sin tur bl.a. förutsätter att staten
förmår betala konkurrenskraftiga löner till sina anställda.
Utvecklingssamarbete med fattiga länder kräver oftast ett
stort mått av långsiktighet. Men ett inslag i denna långsiktiga
process måste också vara att planera och skapa
förutsättningar för biståndets avveckling och övergång i
andra former av samarbete. Detta avvecklingsperspektiv
måste hållas levande om det faktiska och mentala
biståndsberoendet skall kunna bekämpas. Vi bör på svensk
sida i högre grad än hittills göra klart för oss i vilket
tidsperspektiv vi ser vårt samarbete med olika
mottagarländer.
Det finns en inneboende spänning i utvecklingsbiståndet
mellan kravet på långsiktighet och på avveckling av
biståndsinsatser som misslyckas. Resultaten visar sig ofta
efter en längre tidsperiod, vilket talar för uthållighet. Å andra
sidan finns exempel på att biståndet lagts om alltför sent.
Det finns ingen enkel tumregel för hur detta dilemma skall
hanteras. Vi vill inte rubba den grundläggande ambitionen
att bedriva ett långsiktigt utvecklingsbistånd. Men vi tror att
en ökad benägenhet att avsluta stöd till projekt och program
som uppvisar tvivelaktiga resultat skulle understryka kraven
på kvalitet i biståndet och minska risken att mindre lyckade
insatser drivs vidare av slentrian eller i en fåfäng
förhoppning om långsiktiga förbättringar. Ytterst gäller detta
givetvis också det samlade samarbetet med enskilda länder.
Vi vill rekommendera en viss förskjutning i denna riktning.
D. Demokratimålet i det svenska biståndet
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en
dekoration utan substantiellt innehåll. Dess långsiktiga
karaktär betonades så till den grad att några krav på praktiska
resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes.
Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet
inte hade någon vidare relevans för fattiga länder.
Regleringar och centralstyrning ansågs näst intill
nödvändiga för den resursmobilisering som skulle lyfta u-
länderna ur deras armod. Den så kallade afrikanska
socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg.
U-landsverkligheten är komplicerad och turbulent. Det
finns få väl fungerande demokratier i det vi förr kallade
tredje världen. Skälet är enkelt. Demokratin är aldrig given
från början. Att bygga upp den är en del av
utvecklingsprocessen.
Socialdemokraterna intog länge en loj och överslätande
attityd mot u-världens enpartistater. Även sedan en viss
uppstramning skett under slutet av 80-talet var den
dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att
biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till
förmån för politisk demokrati.
Vi liberaler menar att demokratimålet måste få en central
roll i det svenska biståndet, mer framträdande än det har just
nu.
Det betyder inte att vi blundar för de svårigheter detta
innebär i praktiken. De är självfallet betydande.
Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner och
problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag
skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som
biståndet faktiskt är till för. Sanningen är ju också att
merparten av det bistånd vi bedriver är svårt, eftersom det
inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där
förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som
vi skyggar för de svårigheterna skall vi dra oss för att utforma
ett ambitiöst demokratibistånd.
Det har genomförts en del förbättringar under senare år.
Demokratibiståndet har utvidgats. Viktiga konkreta initiativ
har tagits, såsom Bengt Säve-Söderberghs utredning om ett
internationellt institut för valövervakning -- ett förslag som
både den förra och den nuvarande regeringen givit ett aktivt
stöd.
Tonen har också skärpts mot mottagarländer som bromsar
en demokratisk förändring. Vår bedömning är likafullt att det
fortfarande finns utrymme för en betydande
ambitionshöjning på detta område.
Vad demokratibistånd är går inte enkelt att avgränsa. Man
kan t.ex. konstatera att det ofta är av avgörande betydelse för
en spirande demokratiutveckling att befolkningarnas
levnadsförhållanden samtidigt förbättras. Stöd som lindrar
de sociala effekterna av ekonomiska omställningsprocesser
spelar här en viktig roll.
Men det vi här syftar på är insatser som på ett mer direkt
sätt hänger samman med mänskliga rättigheter, politisk
pluralism och ett demokratiskt styrelseskick.
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att
främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall
vara entydigt även till länder, där vi har starka
exportintressen, såsom Kina.Vårt budskap skall fästa stort
avseende vid rättsstatens betydelse, vikten av yttrande- och
organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff.
Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för
flerpartisystem skall vara entydigt.Det måste stå klart för
mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning
kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna
mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot
detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller
mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång.
Men frågan är då varför samma debattörer trodde att
påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i
Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga
människorna -- inte deras regeringar. Vi bör undvika stora
biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter
demokratisering.Insatser för uppbyggnad av ett oberoende
rättsväsende och stöd till organisationer på detta område är
av strategisk betydelse -- både för att främja demokrati och
för att åstadkomma det som numera brukar kallas ''good
governance''. Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av
regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella
lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra
opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna
göra god nytta.Stöd till uppbyggande av andra
demokratiska institutioner, såsom lokal självstyrelse,
parlament och politiska regelsystem bör ha hög prioritet. Hit
hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin
som styrelseform och förhållningssätt. I konflikten i Burundi
har svenska politiker spelat en viktig roll som kontaktskapare
mellan olika rivaliserande grupper. Den typen av verksamhet
bör kunna spridas ytterligare.Det bistånd som främjar fria
massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör
utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska
partier har länge varit begränsade i Sverige till skillnad från
exempelvis Tyskland. Riksdagsman Hadar Cars (fp) har
nyligen utrett möjligheterna att införa en liknande modell
även i Sverige. Det är glädjande att regeringen nu ansluter sig
till hans förslag.Vi bör i större utsträckning välja alternativa
kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas
regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:s
(dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till
organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när
lämpliga sådana kan identifieras. Värdet av mångfald och
alternativa kanaler är också ett viktigt skäl till att det bistånd
som förmedlas genom enskilda organisationer i Sverige --
som ofta har likartade samarbetspartners i mottagarlandet --
bör ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade
anslag i förhållande till regeringens förslag.Ett intressant
sätt att pröva alternativa kanaler har föreslagits av
Afrikaexperten Göran Hydén. Hans tanke är att bistånd skall
ges via speciella oberoende fonder som sätts upp som
allmänna stiftelser i mottagarländerna. Pengarna i fonderna
skulle finnas tillgängliga för både statliga och enskilda
sökande i konkurrens. Förslaget som bör prövas närmare
skulle bidra till ökad pluralism i mottagarländerna och har
också den fördelen att de kan bidra till framväxten av en
allmän sfär som inte styrs av snäva privata och personliga
intressen.Regeringen bör i en särskild rapport -- eller på
annat lämpligt sätt -- varje år för riksdagen redovisa läget
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra
mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är
det rimligt att denna information regelbundet och på ett
lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och
därmed också kan bli föremål för diskussion.
Vi har ovan betonat betydelsen av att fria medier utvecklas.
Ett intressant initiativ som berör detta område är Worldview
Sverige som i sin tur baserar sin verksamhet på Worldview
International Foundation, grundat 1980. Dess syfte är att
genom en god kommunikation mellan olika regioner i
världen förbättra livsvillkoren för u-ländernas invånare. WIF
som har konsultativ status hos ECOSOC och UNESCO
arbetar bl.a. mycket med utbildning via radio. Vi vill
understryka vikten av att denna typ av verksamhet -- oavsett
organisatiorisk tillhörighet -- kan utvecklas och få stöd.
E. Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära
sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga
flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande mest
angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs omfattande
hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och
återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd
såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i
konflikthärdarnas närhet -- även i ett läge när resurserna för
biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i
fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande
humanitära insatser, antingen tragedierna inträffar i Bosnien
eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren
frågan om ett samband mellan å ena sidan flykting- och
migrationsfrågor och å andra sidan biståndspolitik kommit i
fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen att ett
lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför
allt utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som
migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och
migranter. En flykting söker skydd undan förföljelse eller
hot. Migrant är den som söker en bättre, tryggare eller rikare
framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och
social utveckling kan långsiktigt minska migrationstrycket.
Det gäller både förmågan att försörja sig och ländernas
möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveckling.
Behovet av sådana insatser är mycket stort men verkar främst
på något längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig
standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom
stimulera till migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att
flyktsituationer för människor i tredje världen förhindras.
Den satsning på bistånd som främjar demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättigheter som
förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett
flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är
behovet av biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i
tredje världen tar flyktingar sin tillflykt till grannländer.
Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på
mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare
u-länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande
inverkan på dessa länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer
kunnat upplösas genom att människor kunnat återvända till
sina hemländer. Såväl det fysiska repatrieringsarbetet som de
enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras för att
flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora
biståndsinsatser.
Vid massflykt och repatriering kämpar UNHCR och andra
internationella hjälporgan ständigt med otillräckliga och
framför allt sena resurser. Störst nytta kan ofta göras genom
snabba och flexibla insatser. Vi föreslår senare i motionen en
viss höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till
regeringens förslag.
F. EU och u-länderna
F 1. Inledning
Sedan årsskiftet är Sverige medlem av EU. Folkpartiet
liberalerna har länge verkat för ett svenskt EU-inträde. Ett av
de främsta skälen för Folkpartiet liberalerna var att ge
Sverige rösträtt och inflytande över de beslut som fattas inom
EU och som i stor utsträckning både politiskt och
ekonomiskt berör landet. I en allt mer internationaliserad
värld krävs ökat internationellt samarbete för att
åstadkomma önskade resultat: det gäller miljöfrågor,
säkerhetspolitik och inte minst det globala
utvecklingsarbetet.
Folkpartiet liberalerna ser EU som ett steg på vägen mot
en större gränslös gemenskap. Det ökade politiska
samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan
länderna får inte betraktas enbart som faktiska
nödvändigheter. I det internationella samarbetet skapas nya
möjligheter att byta tankar, kunskap och erfarenheter med
andra folk. På så sätt främjas också en djupare förståelse
mellan länder, vilket lägger grunden för ömsesidigt
förtroende och solidaritet med varandra.
Sverige för av tradition en frihandelsvänlig linje och har
varit en av världens främsta biståndsgivare. EU-
medlemskapet ligger helt i linje med denna traditionellt u-
landsvänliga hållning. EU-samarbetet erbjuder stora
möjligheter att tillsammans med övriga medlemsländer
åstadkomma konkreta resultat också när det gäller globalt
utvecklingsarbete.
Som medlem i EU ingår Sverige i EU:s tullunion och ges
därmed inflytande över den gemensamma handelspolitiken.
Sverige får möjlighet att vara med i utformningen av det
gemensamma utvecklingsbiståndet och deltar i
samordningen av katastrofbistånd och stödet till de nya
demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Medlemskapet
innebär också att Sverige deltar i den gemensamma
jordbrukspolitiken och därmed får möjlighet att verka för en
avreglering av denna starkt subventionerade och reglerade
sektor.
Värt att notera i detta sammanhang är SIDA:s och Röda
korsets remissyttranden med anledning av regeringens
proposition 1994/95:19 angående svenskt EU-medlemskap.
SIDA framhåller i sitt remissyttrande betydelsen av samband
mellan handel, utveckling, ekonomisk union och bistånd i
det europeiska samarbetet. EU-kommissionens
samordnande roll framhålls som positiv. Röda korset menar
att den traditionella svenska inställningen i biståndsfrågor är
väl känd inom EU och att Sverige borde kunna spela en aktiv
och pådrivande roll i det gemensamma biståndsarbetet.
Sverige bör inom EU självfallet verka för att
medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s
rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall
avsättas till bistånd.
F 2. Handelspolitiken
EU är världens största handelspartner och står för 20
procent av den totala världshandeln. Genom frihandelsavtal
med Baltikum och flera öst- och centraleuropeiska länder,
Lomé-avtal med ett 70-tal länder i Afrika och
Stillahavsområdet samt ytterligare handelsavtal med länder
i Latinamerika och Asien har EU handelsrelationer med
närmare 120 länder.
Problemet idag är att varken EU-länderna eller övriga i-
länder har tillräckligt generösa handelsvillkor. Trots att den
s.k. Uruguay-rundan inom ramen för GATT-förhandlingarna
kunde slutföras under 1994 finns mängder av handelshinder
kvar. Tullar, kvoter, och jordbruksregleringar motverkar u-
ländernas ekonomiska utveckling. GATT-
överenskommelsen innebär bl.a. att de importkvoter som
hittills begränsat handeln med teko-produkter skall avskaffas
under en tio-årsperiod. Sverige avskaffade redan 1991
samtliga handelsrestriktioner för teko-varor och Folkpartiet
liberalerna anser att Sverige bör arbeta för att EU:s
handelsrestriktioner mot teko-produkter avskaffas tidigare
än vad GATT-avtalet föreskriver. För flertalet fattiga länder
skulle en internationell handelsliberalisering fungera som en
hävstång i kampen mot fattigdom och ekonomisk stagnation.
Därför anser Folkpartiet liberalerna att det är en högt
prioriterad uppgift att inom EU verka för ökad frihandel så
att u-ländernas produkter inte utestängs eller diskrimineras
på den europeiska marknaden.
F 3. Biståndet
EU:s bistånd fördelar sig på ett stort antal mottagarländer.
I likhet med det svenska biståndet ligger tyngdpunkten på
Afrika söder om Sahara. Listan över EU:s 25 största
mottagarländer upptar elva länder som är huvudmottagare av
svenskt bistånd. Sedan Maastrichtavtalet trädde i kraft finns
ökade förutsättningar för biståndssamarbete
medlemsländerna emellan. Folkpartiet liberalerna anser att
huvuddelen av biståndet även i fortsättningen bör omfattas
av närhetsprincipen och den övervägande delen av biståndet
från EU-länderna bör beslutas och administreras på nationell
nivå. Men det gemensamma biståndet kan fungera som ett
mycket viktigt komplement bl.a. när samordningsvinster kan
uppnås.
Gemenskapens biståndspolitik skall bidra till att utveckla
demokratin och rättsstaten, samt främja de mänskliga fri-
och rättigheterna. Biståndet skall medverka till en harmonisk
och successiv integration av utvecklingsländerna i
världsekonomin, samt bekämpa fattigdom. Dessa mål
stämmer väl överens med de övergripande målen för svensk
biståndspolitik som lagts fast av riksdagen. Folkpartiet
liberalerna anser dock att dessa mål bör kompletteras med
ett miljömål.
EU:s gemensamma bistånd utgör bara en mindre del, 15
procent av medlemsländernas samlade biståndsinsatser.
Huvuddelen, 60 procent, av EU:s utvecklingssamarbete sker
inom ramen för Lomé-konventionen, ett omfattande avtal
mellan EU:s medlemsländer och ett 70-tal länder i Afrika,
Karibiska havet (Västindien) och Stillahavsområdet (ACP-
länderna). Det omfattar bistånd, förmånliga handelsvillkor
samt krediter. Avtalet undertecknades för första gången
1975, och det har förnyats och ändrats ett antal gånger. 1989
undertecknades Lomé
IV, som gäller 1990--95. Då Lomé-konventionerna förnyas
bör Sverige verka för att fler fattiga u-länder omfattas av
avtalen och att dessa ges mer generösa handelsmöjligheter.
Det är också angeläget att kommande konventioner
ratificeras av medlemsländerna långt snabbare än hittills.
Vidare finns även medel avsatta för katastrof- och
flyktinghjälp samt numera särskilt stöd till länder som
genomför strukturanpassningsprogram. Finansieringen av
biståndet inom Lomé-konventionen sker genom så kallade
europeiska utvecklingsfonder (EDF), som upprättas för varje
femårig utfästelse. Finansieringen sker inte genom EU:s
ordinarie budget, utan med särskilda bidrag från EU:s
medlemsländer enligt en särskilt överenskommen
fördelningsnyckel. Inriktningen och omfattningen av
biståndet fastställs i förhandlingarna mellan EU och
mottagarländerna.
För det landprogrammerade biståndet bestämmer
mottagarlandet i hög grad självt inriktningen. När EU-
kommissionen har fastställt ramarna kommer man överens
med varje mottagarland om ett femårigt ''nationellt
indikativt program''. Inriktningen av det
landprogrammerade biståndet har under åren förskjutits. I
början var det koncentrerat på infrastruktur medan det idag
i huvudsak går till jordbruks- och landsbygdsutveckling.
Den relativt stora delen livsmedelsbistånd är ett resultat av
den gemensamma jordbrukspolitiken som skapat enorma
överskott. Regeringen konstaterar i budgetpropositionen att
andelen livsmedelsbistånd är mycket hög. Det sägs däremot
inte klart ut att den är för hög.
Det är angeläget att det ställningstagandet görs.
Målet måste vara att andelen livsmedelsbistånd minskar,
eftersom det slår ut många u-landsbönders produktion av
bl.a. spannmål för hemmamarknaden. Folkpartiet liberalerna
kommer inom EU att verka för att andelen livsmedelsbistånd
minskas under de kommande åren.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd,
samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från
konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket
snedvridande effekt i världsekonomin. Inom de närmaste
åren är det mycket angeläget att den fortsatta reformeringen
av den gemensamma jordbrukspolitiken påskyndas.
Sammanfattningsvis menar Folkpartiet liberalerna att EU-
samarbetet är ett viktigt instrument när det gäller att verka
för internationell solidaritet, både när det gäller bistånds- och
handelspolitiken.
G. Miljö
I slutet av 1980-talet beslutades om ytterligare en
övergripande målformulering för biståndet, det s.k.
miljömålet. Bakgrunden var den ökande insikt som vunnits
om betydelsen av ett integrerat synsätt vad gäller miljö och
utveckling.
FN-konferensen i Rio 1992 hade just temat ''Miljö och
utveckling''. Vid konferensen antogs ett brett
handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge
vägledning för en utveckling som är hållbar i både i- och u-
länder. Med ''hållbar utveckling'' avses att såväl sociala som
miljömässiga hänsyn uppfyllts. Utgångspunkten är att
överlämna ett arv till kommande generationer i form av ett
samlat kapital -- inkluderande naturresurser -- som ger minst
lika goda livsförutsättningar som dagsläget.
I Rio-dokumentet slås fast att miljön och naturresurserna
hotas både av den utbredda fattigdomen i många u-länder
samt den typ av tillväxtekonomier som utvecklats i
industriländerna och som blivit stilbildande för flertalet u-
länder. Kombinationen av fattigdom och snabb folkökning i
många u-landsregioner gör att trycket på skogar, mark- och
kustområden ökar. Parallellt innebär den snabbt ökande
energi- och materialomsättningen i industriländerna -- och
delar av u-länderna -- allt allvarligare störningar i miljön. De
förhärskande produktions- och konsumtionsmönstren ger
upphov till stora och ökande mängder avfallsprodukter som
vållar problem av typ klimatpåverkan, uttunningen av
ozonlagret, försurningen, förstöringen av kustnära vatten
m.m.
För att närmare analysera biståndets förutsättningar att
bidra till ''hållbar utveckling'' tillsatte regeringen i maj 1994
en särskild arbetsgrupp. I direktiven konstateras att biståndet
visserligen utgör en liten del av investeringarna i de fattiga
länderna. Rätt använt bör dock biståndet kunna spela en
viktig roll i miljöanpassningen av u-ländernas samhällen.
Arbetsgruppen avlämnade sin rapport ''Hållbart bistånd'' i
november 1994. Regeringen meddelar i budgetpropositionen
att den avser återkomma till riksdagen med en redovisning
av sina ställningstaganden i anledning av rapporten.
Redan nu finns det emellertid skäl att ta fasta på vissa av
arbetsgruppens rekommendationer.
Biståndsorganisationerna befinner sig i ett skede av
omorganisation. En ny samlad myndighetsorganisation
avses inrättas från l juli. Det framstår av stor vikt att den nya
myndigheten från starten får preciserade direktiv vad gäller
arbetet med ''hållbar utveckling''.
En avgörande svårighet i arbetet för hållbar utveckling är
bristen på en operationell definition av begreppet.
Industriländerna uppvisar idag stora brister såväl i
förhållningssätt som vad gäller ekonomins spelregler.
Aktiviteter som är starkt nedsmutsande -- typ transporter --
betalar inte sina fulla kostnader vilket innebär att
miljöanpassade alternativ som regel inte har någon chans på
marknaden. Samtidigt pläderar i-länderna starkt för olika
åtgärder, syftande till miljöanpassning, i u-länderna. Så
länge denna dubbelhet består är det orealistiskt att förvänta
sig snabba genombrott för Agenda 21
i u-länderna. Slutsatsen är sålunda att en biståndspolitik
för hållbar utveckling varken blir trovärdig eller effektiv om
inte Sveriges politik i övrigt får samma inriktning.
Ett effektivt bistånd för hållbar utveckling vilar på flera
förutsättningar. Dels att verksamheten i stort genomsyras av
stor hänsyn till miljöaspekterna samt att fokus riktas mot
fattigdomsproblematiken. Dels att vissa kritiska
insatsområden ges hög prioritet.
Vad gäller miljöhänsynen i stort har under åren viktiga
framsteg gjorts. Miljökonsekvensbedömningar sker
regelmässigt inom SIDA:s verksamhet. Dock återstår en hel
del i detta avseende inom övriga delar av biståndet, framför
allt vad gäller kreditgivningen. I den nämnda rapporten ges
olika förslag till förbättringar.
Vad gäller prioriteringarna inom biståndet föreslår
arbetsgruppen en koncentration till följande områden:
Mat- och vattenförsörjningen, vilket innebär åtgärder
inom jordbruk, skogsbruk, marin miljö, färskvatten samt
biologisk mångfald.
Urbana miljöproblem, med en fokusering på
vattenförsörjning, avfall/avlopp samt transporter.
Energiförsörjningen
Befolkningsfrågorna
Kapacitetsutveckling, varvid avses forskning och
utbildning, rättssystem samt institutionsutveckling. Förstärkt
kompetens inom ämnet miljöekonomi ses som särskilt
viktigt.
Från Folkpartiet liberalernas sida instämmer vi i dessa
synpunkter. Som redan framhållits i motionens inledande
avsnitt är det viktigt att inse vidden av de problem som
kombinationen av fattigdom, snabb folkökning, knapphet på
vissa naturresurser samt miljöförstöringen kan komma att
ställa världen inför. En ny säkerhetspolitisk agenda
avtecknar sig där dessa faktorer -- i kombination med
sönderfallande politiska system -- utgör viktiga delar av
hotbilden.
Forskarna tvistar idag om förutsättningarna för
matproduktionen i framtiden. Enligt vissa experter kommer
produktionen av mat och tillgången på vatten totalt sett att
räcka för en väsentligt större befolkning än dagens. Detta
innebär dock inte att mat- och vattenförsörjningen är
problemfri. Tvärtom, de regionala skillnaderna är mycket
stora. Ett stort antal länder i Afrika lider redan idag av
kronisk vattenbrist, vilket har negativa effekter för bl.a.
matproduktionen. Situationen förväntas bli än mera prekär i
framtiden på grund av den snabba folkökningen.
I dagsläget går mindre än 10 procent av det svenska
biståndet till insatser för utveckling av jordbruket. Andelen
var betydligt större tidigare. Det framstår som angeläget att
jordbruksstödets del av den totala biståndsramen stärks.
Vad gäller inriktningen är det viktigt att uppmärksamma
såväl relativt högproduktiva områden som områden där
avkastningen är lägre, d.v.s. områden där befolkningen
utgörs av fattiga och marginaliserade grupper. Vidare är det
viktigt att uppmärksamma resonemanget i ''Hållbart
bistånd'' om en dubbelt grön revolution. Det gäller att
både höja avkastningen och slå vakt om
naturresursbasen och den biologiska mångfalden.
En mycket viktig faktor i sammanhanget gäller
möjligheterna att åstadkomma en recirkulering av
näringsämnen och organiskt material. Inget jordbrukssystem
blir i längden hållbart med dagens i stort sett linjära
resursflöden, d.v.s. där jordarnas kvalitet successivt
försämras genom den borttransport som sker av
näringsämnen och organiskt material. Biståndet måste
uppmärksamma dessa aspekter och söka lösningar som
svarar mot större harmoni med naturen och ekosystemen.
Den marina miljön, framför allt i kustzonerna, är likaså
viktig att skydda och stärka. En stor del av de fattigaste
människorna tar sitt animaliska protein från havet. Samtidigt
ökar trycket mot kusterna och de kustnära vattnen, där för
övrigt merparten av fisket finns. Riskerna är uppenbara för
en omfattande degradering av kustområdena p.g.a.
industriutsläpp, kommunala avlopp, markexploatering,
överfiskning m.m.
Detta är exempel på områden som biståndet hittills i stor
utsträckning negligerat. Det framstår som angeläget att
stärka insatserna här, både vad gäller regelrätt praktisk
verksamhet och forskning.
Energiomsättningen -- och formerna för denna -- är
exempel på ytterligare ett kritiskt insatsområde. Ett stort
antal miljöproblem, bland dem klimatpåverkan och
försurningen, är direkt kopplade till energianvändningen.
Till miljöbelastningen skall läggas en rad allvarliga
hälsoproblem.
Industriländerna har i samband med klimatkonventionens
ratificering förbundit sig att på olika sätt stödja u-ländernas
ansträngningar att utveckla miljövänliga energisystem.
Denna innebär stöd för kompetensutvekcling samt för
program och projekt som har en inriktning på effektivisering
och förnybara energikällor.
Utredarna beskriver den framtida energiförsörjningen som
en av mänsklighetens största utmaningar, inte minst mot
bakgrund av att nära 87 procent av dagens energitillförsel
utgörs av fossila bränslen. Energisektorn beskrivs som
central för u-ländernas utveckling. Arbetsgruppen förordar
en bred ansats inom energibiståndet med insatser både på
landsbygden och i den moderna sektorn.
Arbetsgruppen bedömer att en förutsättning för att ett
fattigt u-land skall kunna dra nytta av effektiva och
energisnåla produktionssystem är att landet i fråga har
utvecklat egen kompetens för att rätt utnyttja teknologin.
Enligt arbetsgruppen kännetecknas energisektorn i
flertalet u-länder av bristande effektivitet och dålig
koordinering. Delvis anses detta bero på biståndsgivares
förkärlek för enskilda disparata projekt. Bristen på
koordinering och en central politisk miljö som uppmuntrar
god förvaltning och styrning, effektivitet, förnybara
energislag samt decentraliserade lösningar gör att resultatet
inte blir det avsedda. Analysen överensstämmer i denna del
väl med det resonemang vi tidigare fört om den politiska
miljöns betydelse för biståndets effektivitet.
Arbetsgruppen rekommenderar dels att energisektorn får
ökad prioritet inom biståndet, dels att energibiståndet
kraftsamlas till ett fåtal länder och där inriktas mot åtgärder
för att utveckla ländernas samlade energipolitik i riktning
mot hushållning med energi och förnybara lösningar.
Från Folkpartiet liberalernas sida instämmer vi i dessa
resonemang och slutsatser.
Urbaniseringen i u-länderna sker i allt snabbare takt. År
2015 beräknas mer än hälften av u-ländernas invånare bo i
städerna. En stor del av stadsborna kommer att tillhöra de
fattigaste grupperna i samhället, bland vilka kvinnor och
barn dominerar. Den snabba urbaniseringen ökar trycket på
sedan länge underdimensionerade system för transporter,
vatten, avlopp- och avfallshantering. Detta i sin tur innebär
stora risker för miljö och hälsa.
Biståndet har hittills ägnat u-ländernas
urbaniseringsproblem liten uppmärksamhet. Skall
målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas
krävs kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas
regeringar för att hantera den snabba omdaning av
samhällena som urbaniseringen innebär. Dagens
institutioner för stadsplanering, infrastruktur m.m. saknar
förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna
acceptabelt sätt. Biståndet bör här kunna göra väsentliga
insatser, inte minst eftersom vi i Sverige har god erfarenhet
och kompetens på dessa områden. Vi vill särskilt framhålla
betydelsen av att Sverige ställer medel till förfogande för
förberedelserna inför 1996 års Habitat-konferens och verkar
för en effektiv samordning mellan den konferensen och de
två som äger rum i år: världstoppmötet för social utveckling
i Köpenhamn och kvinnokonferensen i Peking.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många
av de sektorer och verksamheter som berörts i våra
resonemang till väsentlig del beror på bristen på kapacitet
och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera miljö-
och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska
experter. Därför är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket
viktigt område i varje program för hållbar utveckling. Det
innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning, till
etablerandet av institutioner för policyutveckling,
övervakning och kontroll etc. Andra viktiga områden gäller
forskning och utbildning samt stöd till folkrörelsearbete.
H. Budgetpropositionen
H 1. Biståndsanslagen
Socialdemokraterna föreslog i höstas att biståndet skulle
sänkas med 300 milj.kr.
Förslaget fullföljs i budgetpropositionen. Tekniskt
sett är förslaget så utformat att den s.k. avräkningen för
flyktingkostnader höjs med 300 milj.kr.
Besparingen
är räknad från en nominellt oförändrad nivå --
dvs. 13 360 milj.kr.
som skall gälla fram till 1998. Redan detta innebär
en real urholkning. Men därutöver skall alltså 300 milj.kr.
skäras bort. Därmed försvinner nästan hela den
nominella höjning som den förra regeringen genomförde
inför innevarande budgetår.
I valrörelsen föreslog Socialdemokraterna en besparing på
sammanlagt 4 miljarder
kr. under rubriken ''Samlat anslag för säkerhet''.
Beloppet uppgavs avse försvar, bistånd, övriga
utrikesrelationer och flyktingpolitik. Samtidigt markerade
man klart att biståndet skulle skyddas så långt det över huvud
taget var möjligt.
Göran Persson har efter valet tvärtemot gjort en särskild
poäng av att inte ens biståndet har undantagits från
besparingar. Det är därmed uppenbart att
Socialdemokraterna inte ens försökt leva upp till ambitionen
att skydda biståndet.
Vi ställde oss redan i valrörelsen frågande till tanken att
behandla biståndet som en säkerhetsfråga tillsammans med
bl.a. försvaret. Biståndet motiveras av solidaritet, inte av
säkerhetspolitiska hänsynstaganden. Om förslaget om ett
samlat anslag skulle tolkas bokstavligt var det också svårt att
se hur det skulle genomföras i praktiken.
När budgeten nu föreligger kan man konstatera att något
''samlat anslag för säkerhet'' inte heller föreslås.
Nedskärningen på biståndet följer det traditionella mönstret.
En helt annan fråga är givetvis hur den svenska politiken
skall kunna utformas på effektivaste sätt i konflikter av det
slag vi under senare tid sett alltför många tragiska exempel
på -- såsom Bosnien, Somalia och Rwanda. Men den
diskussionen vinner knappast på att kopplas samman med
besparingsförslag.
Från Folkpartiets sida avvisar vi såväl tanken på en
nominell frysning av biståndsanslagen som den nedskärning
regeringen föreslår på 300 milj.kr.
(genom ökad avräkning för flyktingkostnader). Vi
vill i stället fullfölja den politik som den förra borgerliga
regeringen slog in på i sin budget för 1994/95 då u-
landsbiståndet -- trots ett utomordentligt ansträngt
statsfinansiellt läge -- fick en viss nominell höjning. Vi
föreslår således att biståndet höjs med 200 milj.kr.
(dvs. 300 milj.
på hela budgetåret 1995/96).
På 12-månadersbasis föreslår vi alltså att u-landsbiståndet
nu förstärks med sammanlagt en halv miljard utöver
regeringens förslag.
Vi menar att biståndsnivån också bör höjas under åren
därefter. Osäkerheten beträffande dessa år är givetvis
betydande. Vi har dock reserverat ett utrymme för fortsatta
stegvisa höjningar under åren 1997 och 1998 så att nivån
1998 skall kunna vara 100 milj.kr.
högre än under 1995/96.
Totalt skulle biståndet med våra förslag således disponera
600 milj.kr.
mer 1998 än med regeringens politik.
H 2. Utredningsarbete
Regeringen aviserar i budgeten att den tänker starta ett
analys- och utredningsarbete kring två frågor med
anknytning till Afrika: den ena gäller demokrati och politisk
utveckling, den andra gäller säkerhet, utveckling och
konfliktlösning.
Vi har ovan föreslagit en ny u-landspolitisk utredning och
menar alltså att riksdagen bör göra ett särskilt
tillkännagivande på denna punkt. Det förefaller lämpligt att
det utredningsarbete om Afrika som regeringen aviserar på
lämpligt sätt knyts an till denna.
Regeringen föreslår vidare en kommitté för fristående
analyser av biståndsfrågor. Förslaget tar sin utgångspunkt i
det betänkande KAU presenterade tidigare i år. Det förefaller
oss som om regeringen på detta sätt för vidare det viktigaste i
KAU:s förslag och formar det vi tidigare kallat ett biståndets
ESO -- något som i hög grad skulle bidra till en ökad
mångfald och kvalitet i det biståndspolitiska
utvecklingsarbetet. Det vill vi i så fall tillstyrka.
H 3. Den nya myndigheten
Regeringen tog i höstas initiativ till vad man kallat en
''konsolidering'' av de fyra biståndsorganen till en
myndighet. Som framgått ovan hade vi föredragit en annan
tågordning för det biståndspolitiska reformarbetet: först en
förnyad diskussion om biståndets framtida innehåll, därefter
organisatoriska åtgärder.
Vi utesluter inte att resultatet av en sådan diskussion kunde
ha lett fram till ett beslut om en sammanhållen myndighet.
Men det hade i så fall blivit en myndighet som hade formats
ur kraven på biståndets framtida innehåll. Det som nu
beskrivs i budgetpropositionen är en myndighet utan klara
uppdrag och tydlig ''affärsidé''.
Vi vill också peka på en del risker med en sammanhållen
myndighet.
Biståndsorganisationsutredningen (SOU 1990:17)
framhöll att biståndsmiljön ställer olika krav på struktur och
processer ''vilka är så skilda att de svårligen ryms inom
samma organisation''. Utredningens analys talade för ett
bistånd präglat av organisatorisk mångfald. Men regeringens
förslag för i motsatt riktning.
Det är också ett värde i sig för biståndets förnyelseförmåga
och utvecklingskraft att olika arbetssätt och kulturer kan
utvecklas och prövas. Om den nya myndigheten helt skulle
domineras av SIDA skulle ett värdefullt inslag av mångfald
i biståndet försvinna.
Den process som regeringen startade i höstas har redan
förts mycket långt. Att stoppa bildandet av den nya
myndigheten är därför inget reellt alternativ. Men vi menar
att de risker vi pekat på ovan måste beaktas i det fortsatta
organisatoriska förändringsarbetet.
H 4. Anslagsfördelningen
Förutom besparingen påverkas de enskilda
biståndsanslagen av att närmare 800 milj.kr.
nu skall kanaliseras dels via EG:s budget, dels via
Europeiska utvecklingsfonden.
Några anslagsposter drabbas dock relativt sett hårdare än
andra av de aktuella nedskärningarna. En av dessa är stödet
till ekonomiska reformer och skuldlättnad. Det är som vi
ser det en olycklig och omotiverad utveckling. Några
argument för att detta stöd skall skäras ned mer än andra
redovisas inte. Det handlar här om 20 procent jämfört med
11 procent på det totala bilaterala biståndet.
Vi har tidigare i denna motion pläderat för en starkare
inriktning av biståndet på breda överföringsformer såsom
sektorstöd och betalningsbalansstöd i kombination med
tydliga krav på politikens inriktning. Det begränsar
problemet med biståndsbombardemang. Risken att biståndet
snarare stjälper än hjälper minskar.
Under 90-talet har nettoresursflödena till u-länderna totalt
sett ökat. Denna ökning har dock inte kommit de fattigaste
länderna till del. För flera av dessa är skuldsituationen
omöjlig att hantera.
Denna fråga behandlas utförligare i Folkpartiet
liberalernas särskilda motion om Afrika. Här skall dock
konstateras att de utomordentligt allvarliga skuldproblem
som flera av våra fattigaste mottagarländer brottas med är
ytterligare ett starkt skäl för att stora belopp skall finnas
tillgängliga för bl.a. skuldlättnadsinsatser. Det är
betecknande att regeringen aviserar att en tidigare given
utfästelse om stöd till Världsbankens särskilda program för
Afrika (SPA) nu måste revideras. Detta trots att programmet
betecknas som mycket framgångsrikt.
Vi föreslår att 200 milj.kr. -- räknat på 12 månader --
tillförs stödet till ekonomiska reformer och skuldlättnad,
anslagsposten C 2.8.
För budgetåret 1995/96 handlar det alltså om ett påslag
på 350 milj.kr.
Den totala nivån skulle bli 1 500 milj.kr.
Ambitionen
bör då vara att den indikativa utfästelse som
gjorts beträffande svenskt stöd till SPA-samarbetets tredje
fas inte revideras utan bibehålls.
Regeringen föreslår vidare en nedskärning av det bistånd
som förmedlas via folkrörelser och enskilda
organisationer på 15 procent. Inte heller här redovisas
några argument för att detta stöd skall drabbas mer än
genomsnittet.
Regeringen skriver visserligen att ''en alltför snabb
volymutveckling tenderar till att stimulera till en ökad andel
kapitalintensiva projekt, t.ex. byggnation, till förfång för det
mer kvalitetsinriktade organisationsarbetet''. Men det är ett
skäl mot ytterligare snabba höjningar, inte för kraftiga
sänkningar.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har
stor betydelse bl.a. för att stärka det civila samhället i
mottagarländerna. Vi föreslår att denna anslagspost hålls
oförändrad jämfört med innevarande budgetår. Det kräver ett
påslag på 150 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag --
räknat på 12 månader. Totalbeloppet för budgetåret 1995/96
blir 1 500 milj.kr.
Regeringen
föreslår vidare en drygt 10-procentig sänkning
av delposten för Särskilda miljöinsatser. För denna
verksamhet borde en ytterligare ambitionshöjning kunna
förutses mot bakgrund av arbetsgruppsrapporten om det
svenska biståndet efter UNCED. SIDA hade i sin
anslagsframställan begärt 390 milj.kr.
Vi föreslår ett påslag i förhållande till regeringen
på 50 milj.kr.
(12 månader).
Totalbeloppet skulle då bli 382,5 milj.kr.
för budgetåret 1995/96 dvs. i stort sett vad SIDA
föreslagit. Vi föreslår också att detta blir en särskild
anslagspost -- i likhet med stödet för demokrati, MR och
konfliktlösning.
Katastroferna och flyktingsituationen i världen har
inneburit en kraftig ökning av UNHCR:s
arbetsuppgifter. Vi föreslår att ytterligare 30 milj.kr.
-- räknat på 12 månader
-- utöver regeringens förslag tillförs UNHCR.
Totalbeloppet för budgetåret 1995/96 blir då 450 milj.kr.
Vi föreslår vidare en oförändrad anslagsnivå till
UNICEF med tanke på den angelägna verksamhet för u-
landsbarnen som organisationen bedriver. Det innebär ett
påslag på 10 milj.kr.
räknat på 12 månader.
Totalbeloppet för budgetåret 1995/96 blir 525 milj.kr.
Folkpartiet
har under lång tid pläderat för att
befolkningsfrågan skulle få en mer framskjuten plats i
svensk biståndspolitik. Mot den bakgrunden föreslår vi att
FN:s befolkningsfond UNFPA och den internationella
familjeplaneringsfederationen IPPF får högre bidrag än
regeringen föreslagit -- nämligen ett påslag på 10 milj.kr. till
UNFPA och på 15 milj.kr.
till IPPF jämfört med regeringens budget.
Totalbeloppen för budgetåret 1995/96 skulle då bli 225 milj.kr.
till UNFPA och 130,5 milj.kr.
till IPPF.
Vi vill vidare förespråka en något starkare inriktning på
södra Afrika än den regeringen föreslagit. Vi föreslår
således ett påslag på 10 milj.kr. till Namibia (totalbelopp
127,5 milj.kr.), på 10 milj.kr. till Zambia (totalbelopp 202,5
milj.kr.) och på 15 milj.kr. till Zimbabwe (totalbelopp 202,5
milj.kr.). Därmed kan också nivån för innevarande år
upprätthållas.
Vi finner det naturligt att sänka Vietnam-biståndet mer
än regeringen -- mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om
bristen på demokratisk utveckling -- och göra en kraftigare
satsning på biståndet till Sydafrika, där den
demokratiska processen behöver ett omfattande stöd just nu.
Vi föreslår att Vietnam-ramen sänks med ytterligare 20
milj.kr. och att Sydafrika-ramen höjs med samma belopp --
räknat på 12 månader. Därmed skulle Sydafrika-biståndet nå
den nivå som SIDA föreslagit i sin enkla anslagsframställan
dvs. 375 milj.kr. räknat på 18 månader.
Vi föreslår vidare en omfördelning av 10 milj.kr. från
Etiopien-ramen till Eritrea med tanke på de stora
behoven efter att kriget i Eritrea avslutats.
Vi vill slutligen ta upp anslagsposten för krediter.
Regeringen har valt att anslå ett något högre belopp för de
bundna u-krediterna än den ansvariga myndigheten (BITS)
faktiskt begärt. Det belopp som regeringen föreslår för de
obundna biståndskrediterna är däremot klart lägre än vad
BITS äskat. Mot bakgrund av vår kritiska hållning till bundet
bistånd föreslår vi att u-krediterna sänks med 40 milj.kr. --
räknat på 12 månader -- och att biståndskrediterna höjs med
samma belopp.
Regeringen avser att pröva om medel som avsatts under
andra anslagsposter skall kunna utgå i form av krediter.
Eftersom detta aviseras under rubriken Biståndskrediter
utgår vi från att det är krediter utan bindning till upphandling
i Sverige som avses. Vi välkomnar detta. Vi menar dock att
stor återhållsamhet bör råda vad gäller kreditgivning till de
fattigaste länderna. Sverige bör normalt inte medverka till att
ytterligare öka på deras skuldbörda. I sådana länder bör
gåvobistånd vara den dominerande biståndsformen.
Våra förändringsförslag kan sammanfattas så här:
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram
UNFPA + 10
UNICEF + 10
UNHCR + 30
IPPF + 15 nC
2. Utvecklingssamarbete genom den nya myndigheten
Eritrea + 10
Etipien -- 10
Namibia + 10
Sydafrika + 20
Zambia + 10
Zimbabwe+ 15
Vietnam -- 20
Särskilda miljöinsatser + 50
Folkrörelser och andra enskilda organisationer + 150
Ekonomiska reformer och skuldlättnad + 200
U-krediter -- 40
Biståndskrediter + 40
(Siffrorna anger våra förslag till höjningar respektive
sänkningar i förhållande till regeringens förslag, uttryckt i
12-månaderssiffror).
H 5. Kina och Kuba
Snart sex år efter massakern på Himmelska fridens torg i
Peking är situationen för de mänskliga rättigheterna minst
lika allvarlig som då. De ekonomiska reformerna har inte fått
några motsvarigheter på det politiska planet. Det
kommunistiska förtrycket är massivt.
Den dramatiska ökning av antalet dödsstraff som
påbörjades 1990 fortsatte under 1991 och 1992. Under dessa
år har flera tusen människor, enligt officiell statistik,
avrättats. De verkliga siffrorna är förmodligen betydligt
högre.
I sin rapport ''Torture in China'' beskriver Amnesty
International hur tortyr blivit allt vanligare de senaste åren.
Elchocker och hårda slag är mycket vanligt. Många fångar
hindras från att sova, de får ingen mat och de utsätts för svår
kyla. Hundratusentals människor har utsatts för
''administrativa frihetsberövanden''.
Folkpartiet motsatte sig den förra regeringens beslut 1992
att återuppta biståndet i form av u-krediter till Kina.
Detsamma gällde motsvarande beslut av den
socialdemokratiska regeringen 1991.
Vi kan nu konstatera att texten om Kina i
budgetpropositionen är oengagerad. Även om sociala
sektorer och MR-stöd nämns ger texten ingen klar bild av
hur biståndet är tänkt att utvecklas, vare sig till volym eller
innehåll. Med tanke på att det gäller ett land där mer än en
miljard människor lever under fortsatt kommunistiskt
förtryck är detta anmärkningsvärt. Till bilden hör också att
Kina under lång tid mottagit stora volymer svenskt bistånd.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydligare
redovisning av sin syn på biståndssamarbetet med Kina. En
utgångspunkt bör då vara att mer omfattande
biståndsinsatser t.ex. genom u-krediter och samarbete på
regeringsnivå inte bör förekomma förrän situationen vad
gäller mänskliga rättigheter tydligt förbättrats.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma en
överraskande formulering beträffande ett annat av
kommunismens få återstående fästen, nämligen Kuba.
Regeringen skriver på s.
124 i UD:s bilaga att beredskap bör finnas för stöd till ''de
demokratiska reformprocesserna'' på Haiti och Kuba.
På Haiti har en demokratiskt vald president just återinsatts.
På Kuba har folket i decennier förvägrats rätten att få utse
bl.a. president i demokratiska val. Parallellen mellan Haiti
och Kuba förefaller oss därför inte alldeles välfunnen.
Bistånd till de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba -- i
opposition mot det nuvarande förtrycket -- bör däremot
förmedlas. Vi förutsätter att regeringen använder de
möjligheter och kanaler som kan stå till buds för detta
ändamål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett kvalitetsprogram för det
svenska biståndet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättande av en u-landspolitisk
utredning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förnyad prövning av de
biståndspolitiska målen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncentration av biståndet,
ämnesmässigt och geografiskt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''biståndsbombardemanget'',
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bistånd skall ges i former som
inte snedvrider mottagarländernas ekonomier,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bundet bistånd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av
kunskapsöverföring och investeringar i ''det mänskliga
kapitalet'',
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett genderperspektiv och
kvinnornas roll i biståndet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndsberoendet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratimålet i det svenska
biståndet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av stöd till den typ av
verksamhet och arbetssätt som Worldview Sverige
representerar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EU och u-länderna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljö och bistånd,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja
avräkningen av asylkostnader med 300 miljoner kronor --
räknat på 12 månader -- och således låter denna avräkning
ligga kvar på oförändrat nominellt belopp,
16. att riksdagen med avslag på regeringens förslag
fastställer biståndsramen för budgetåret 1995/96 till 20
340
000 (räknat på 18 månader),
17. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag om
frysning av biståndramen fram t.o.m. 1998, som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
höjning av biståndet med 50 miljoner kronor budgetåret
1997 och med ytterligare 50 miljoner kronor budgetåret
1998,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nya biståndsmyndigheten,
19. att riksdagen beslutar fastställa det svenska stödet till
UNFPA till 225 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs.
15 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18
månader,
20. att riksdagen beslutar fastställa det svenska stödet till
UNICEF till 525 miljoner kronor för budgetåret 1995/96
dvs. 15 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18
månader,
21. att riksdagen beslutar att fastställa det svenska stödet
till UNHCR till 450 miljoner kronor för budgetåret 1995/96
dvs. 45 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18
månader,
22. att riksdagen beslutar fastställa det svenska stödet till
IPPF till 130,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs.
22,5 miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18
månader,
23. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Eritrea till 45
miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 15 miljoner
kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
24. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Etiopien till
180 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 15 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit för 18 månader,
25. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Namibia till
127,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 15
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
26. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Sydafrika till
375 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 30 miljoner
kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
27. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Zambia till
202,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 15
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
28. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Zimbabwe
till 202,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 22,5
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
29. att riksdagen beslutar fastställa ramen för Vietnam till
225 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 30 miljoner
kronor mindre än regeringen föreslagit för 18 månader,
30. att riksdagen beslutar att delposten Särskilda
miljöinsatser skall fastställas till 382,5 miljoner kronor för
budgetåret 1995/96 dvs. 75 miljoner kronor mer än
regeringen föreslagit för 18 månader,
31. att riksdagen beslutar att Särskilda miljöinsatser skall
utgöra en egen anslagspost och gör de erforderliga
justeringar av andra anslagsposter som detta medför,
32. att riksdagen beslutar att anslagsposten Bistånd genom
folkrörelser och andra enskilda organisationer skall
fastställas till 1
500 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 225
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
33. att riksdagen beslutar att anslagsposten Stöd till
ekonomiska reformer och skuldlättnad skall fastställas till 1
500 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 dvs. 300
miljoner kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
34. att riksdagen beslutar att delposten för u-krediter skall
fastställas till 450 miljoner kronor för budgetåret 1995/96
dvs. 60 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit för
18 månader,
35. att riksdagen beslutar att delposten för biståndskrediter
skall fastställas till 135 miljoner kronor dvs. 60 miljoner
kronor mer än regeringen föreslagit för 18 månader,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndskrediter,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kina-biståndet,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kuba.
Stockholm den 24 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)