För enbart ett decennium sedan var ett demokratiskt
styrelseskick i allt väsentligt förbehållet västvärlden, Indien,
ett knappt tiotal länder i Latinamerika samt ett fåtal länder i
Afrika och övriga delar av Asien.
Idag är läget helt annorlunda. Demokratin har gjort
dramatiska framsteg.
Det mest omvälvande är kommunistdiktaturernas fall i
Östeuropa. Av de närmare 30 länder som idag finns på det
gamla sovjetblockets territorium är ca 20 klart demokratiska
eller åtminstone tydligt framväxande demokratier. Klart
odemokratiska regimer finns i Centralasien, Vitryssland och
Serbien.
I Latinamerika har demokratin gjort segertåg. I dagens
läge är det endast Kuba som har en enpartidiktatur. Alla
övriga länder har folkvalda regeringar. Fortfarande är läget
bräckligt i åtskilliga latinamerikanska demokratier. Men
utvecklingen är, med enstaka undantag, på rätt väg.
De diktaturer som finns kvar är dels ett block av
socialistiska enpartistater i Asien: Nordkorea,
folkrepubliken Kina, Vietnam, Laos och Myanmar, dels
diktaturer i ett bälte från Centralasien över arabvärlden och
fortfarande många länder i Afrika söder om Sahara.
Demokratiseringen i Sydasien och Sydostasien har varit
påtaglig. Förutom de socialistiska diktaturerna är Indonesien
det stora undantaget.
Även i Afrika har demokratins framsteg varit påtagliga.
Det gäller särskilt i södra Afrika där inte minst den fredliga
övergången från apartheid till demokrati i Sydafrikanska
republiken har inneburit en avsevärd förstärkning av den
demokratiska stabiliteten i hela södra Afrika.
I Östafrika och Afrikas horn har läget också förbättrats.
Med undantag för Somalia råder nu fred i dessa länder.
Läget är inte lika ljust i Central- och Västafrika. Här har
läget t.o.m. förvärrats på vissa håll. Liberia, Sierra Leone och
Nigeria är de mest tydliga exemplen. Läget i Ruanda efter
folkmordet och spänningen i Burundi inger stor oro.
Medelhavsområdet
Det mest anmärkningsvärda är att det fortfarande enbart
finns auktoritära eller rent diktatoriska regimer i arabvärlden.
Situationen i länder som Irak, Syrien, Sudan, Libyen och
Algeriet är mycket allvarlig. I de flesta av dessa liksom i Iran
råder ett förtryck som kan karaktäriseras som bland de
hårdaste på jorden.
Den europeiska unionen utvecklar en målmedveten
strategi för att stödja utvecklingen i Medelhavsområdet.
Avsikten är att vidga handelsförbindelserna för att främja
både ekonomin och inte minst demokrati och mänskliga
rättigheter.
I dialogen med Europas partners i Medelhavsområdet är
det viktigt att just frågor om mänskliga rättigheter och
demokrati kraftfullt betonas. Den hittillsvarande
utvecklingen visar entydigt att det inte räcker med ett stort
tillflöde av kapital i form av oljeintäkter eller bistånd.
Sker inte en demokratisk utveckling och en kraftigt
förbättrad respekt för mänskliga rättigheter kommer södra
och östra delen av Medelhavsområdet att fortsätta att vara en
mycket instabil region.
Sverige bör i sitt agerande inom ramen för EU:s
medelhavspolitik betona mänskliga rättigheter och
demokrati som en förutsättning för en stabil långsiktig
utveckling.
Mottagarländer av svenskt bistånd
Sverige bidrar till utvecklingen av respekt för mänskliga
rättigheter och demokrati på olika sätt. Arbetet i FN-
systemet är ett sådant. Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa har i vissa fall gjort betydelsefulla
insatser. Genom EU-medlemskapet kan Sveriges inställning
få ökad tyngd.
På ett område har dock Sverige ett betydande direkt
inflytande. Det gäller programländerna för svenskt bistånd.
Sverige har här ett direkt ansvar för att systematiskt bidra
till främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter.
Av de 21 programländer som anges i budgetpropositionen
är två enpartidiktaturer, nämligen Vietnam och Laos. I
Etiopien, Eritrea och möjligen Angola kan det finnas utsikt
för demokrati efter många år av krig.
Huruvida det palestinska självstyret i Gaza och Jeriko-
området utvecklas till demokrati är ännu oklart. Det finns en
del oro kring förseningarna i demokratiprocessen.
I Uganda, Zimbabwe och Tanzania saknas det demokrati.
I övrigt sitter det folkvalda regimer.
För att stärka Sveriges agerande är det angeläget att
regeringen fortlöpande noggrant följer utvecklingen vad
gäller mänskliga rättigheter och demokrati i
programländerna. Detta är särskilt angeläget av två skäl.
Dels har Sverige betydligt större inflytande i just dessa
länder, dels finns det en svensk närvaro som gör det möjligt
att mer utförligt än i andra länder följa utvecklingen.
Regeringen bör årligen i samband med budgetförslaget ge
riksdagen en utförlig rapport om situationen vad gäller
mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna.
Därigenom kan det finnas ett solitt underlag för en årlig
debatt i samband med besked om de svenska
biståndsinsatserna.
Hur främja mänskliga rättigheter och demokrati?
Det finns ett väl utbyggt internationellt regelsystem som
syftar till att värna den enskilda människans rätt. Denna
internationella rätt finns framför allt förankrad i FN-systemet
men också i vissa regionala sammanhang.
Även om det fortfarande finns vissa brister i den
internationella rätten är det stora problemet att en del länder
inte ansluter sig till det internationella rättssystemet eller --
vilket är ett mer utbrett problem -- att de åtaganden som man
har förpliktigat sig till att vidta inte uppfylls.
Det är viktigt att regeringen gör de rätta prioriteringarna.
Ofta är det klokare att visa återhållsamhet med nya tillskott
till den internationella rättsordningen och mer betona
nödvändigheten av att de faktiskt existerande rättsreglerna
följs. Mekanismer för rapportering och uppföljning är här
centrala. Det finns många internationella organisationer,
både offentliga och privata, som belyser läget.
Ekonomisk tillväxt och demokrati
Mänskliga rättigheter och demokrati är centrala och
självklara värden i sig. Det garanterar individens frihet från
förtryck och rätt till medbestämmande.
Demokrati och mänskliga rättigheter har också positiva
effekter när det gäller bekämpning av fattigdom och
ekonomisk utveckling.
I ett demokratiskt land kan inkompetenta regimer avsättas.
Det råder en öppen och fri debatt om samhällsproblemen.
Befolkningen har då en möjlighet att jämföra utvecklingen i
det egna landet med vad som sker i andra länder.
På sina håll i främst Sydostasien förs en diskussion om att
ekonomiska framsteg trots allt främst kan främjas av
auktoritära regimer. Denna debatt verkar inte ha så stort stöd
i den faktiska utvecklingen. Det kan visserligen sägas att
länder som Kina och Vietnam har mycket snabb tillväxt
under både diktatoriska och korrupta regimer. Men
erfarenheten från andra snabbväxande asiatiska ekonomier
pekar på att demokratins framväxt och respekten för
mänskliga rättigheter i länder som Sydkorea och republiken
Kina har förstärkt den ekonomiska utvecklingen.
Det omvända förhållandet är också tydligt. En snabb
ekonomisk tillväxt har nästan överallt positiva effekter också
vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati.
I en situation med kraftig tillväxt måste det med
nödvändighet finnas ett stort mått av personlig rörelsefrihet.
Detta kan inte kombineras med ett totalitärt samhälle, där
statsmakten gör anspråk på att dirigera varje del av
samhällets utveckling.
Vid en snabb tillväxt växer också av statsmakten
oberoende kraftcentra. I det fria företaget och hos de
självägande bönderna finns ett oberoende som av erfarenhet
är en nödvändig förutsättning för en uthållig demokrati.
Det är därför angeläget att en snabb ekonomisk tillväxt
stimuleras också därför att det har gynnsamma effekter vad
gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Ibland framförs kravet att handelsbojkotter eller
avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med ett land
skall användas som påtryckningsmedel. Erfarenheten visar
att detta mycket sällan är en framgångsväg. Istället leder
avbrytande av de ekonomiska förbindelserna ofta till att
diktaturen fördjupas och situationen vad gäller mänskliga
rättigheter förvärras. Regimen kan skylla problemen på
utlandet.
I vissa särskilt allvarliga fall kan en bojkott vara
nödvändig. Den måste i så fall vara internationellt beslutad
av FN:s säkerhetsråd för att den skall få effekt.
Om handel och investeringar främjar företagsamhet och
det civila samhället gäller motsatsen om bistånd till
statsmakten i diktaturer eller andra länder där mänskliga
rättigheter sitter trångt.
Pengar skall inte tillföras de strukturer som står för
förtrycket. Bistånd till statsmakten bör trappas ner eller
avbrytas. Däremot kan bistånd till fria och frivilliga
organisationer vara ett utmärkt sätt att stärka det civila
samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att systematiskt undersöka läget
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i
programländerna för svenskt utvecklingsbistånd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utförlig information om läget
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i
programländerna för svenskt u-landsbistånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen inom ramen för
EU:s Medelhavspolitik betonar kravet på demokrati och
mänskliga rättigheter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen i det internationella
samarbetet inom FN, EU och andra internationella organ
betonar vikten av uppföljning av de normer som finns
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiska sanktioner.
Stockholm den 23 januari 1995
Göran Lennmarker (m)
Inger Koch (m)
Bertil Persson (m)
Lars Hjertén (m)
Sten Tolgfors (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Gustaf von Essen (m)