II. Viktiga biståndsfrågor i samband med proposition
1994/95:10010
III. Kristdemokraternas förslag till biståndsbudget18
Hemställan22
I. Riktlinjer för biståndspolitiken
I.1 Kristdemokraternas människosyn
Alla människor har samma höga och unika värde. Denna
övertygelse är en viktig utgångspunkt för den
kristdemokratiska synen på vårt ansvar för omvärlden och
för våra relationer till den miljard människor i u-länderna,
som i dag tvingas leva i absolut fattigdom. Denna syn på
människans värde är en grund för broderskap, solidaritet och
respekt för mänskliga rättigheter. Den ställer den enskilda
människan i centrum och värderar varje individ lika högt
oavsett ras, kön, ålder, social ställning eller andra annars
åtskiljande faktorer. Den innebär också en stark tro på den
enskilda människans förmåga och möjligheter att bygga upp
goda levnadsförhållanden om diskriminerande hinder
undanröjs.
Mitt i de storskaliga förändringsprocesser, som är
nödvändiga för att de fattigaste u-länderna skall kunna
utveckla bättre fungerande demokratiska och ekonomiska
strukturer, är det viktigt att hålla den enskilda människans
situation i fokus. Måttet på utveckling får inte bara vara
förändringar på makroplanet. Den fråga som måste styra
utvecklingsinsatserna är: får de enskilda kvinnorna, barnen
och männen det bättre? Förändras deras livssituation i positiv
riktning i fråga om hälsovård, utbildning och tillgång till
livsmedel? Förbättrad utbildning för flickor och kvinnor är
en nyckelfaktor för en framgångsrik utveckling. Endast en
utvecklingspolitik, som förmår sätta den enskilda människan
i centrum och lyckas göra vardagen för de många familjerna,
småbönderna, hantverkarna, skolbarnen etc. bättre, är värd
sitt namn.
I.2 Mänskliga rättigheter
Respekten för de mänskliga rättigheterna är en naturlig
konsekvens av den kristdemokratiska människosynen. Det är
en principfråga för oss kristdemokrater att arbeta för att
respekten för dessa rättigheter ständigt utvidgas. Därtill finns
det utvecklingsmässiga skäl att främja deras tillämpning. Ett
lands möjlighet till utveckling har samband med hur de
mänskliga rättigheterna tillgodoses. Demokratiska
uttrycksmöjligheter, respekt för oliktänkande och ett tolerant
samhällsklimat främjar personliga initiativ och
förverkligandet av kreativa idéer. Förtryck, tvång och
diskriminering har motsatta effekter.
De mänskliga rättigheter, som formulerades i FN-stadgan
1945 och som ytterligare preciserades i FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948, är av
generell natur och gäller alla människor. Det internationella
regelverk, som genom FN skapats till skydd för de mänskliga
rättigheterna, omfattar ytterligare ett antal konventioner med
universell innebörd. Men synen på vad de mänskliga
rättigheterna innebär skiljer sig mellan olika delar av
världen, och många länder har inte anslutit sig till FN-
konventionerna. I andra fall förekommer flagranta brott mot
de mänskliga rättigheterna i länder, som anslutit sig till
konventionerna. I flera länder förekommer tvångsarbete,
som i praktiken ofta fungerar som en form av livegenskap.
Man räknar med att det enbart i Sydasien finns 80 miljoner
barn som lever i slavliknande förhållanden. Yrkesgrupper,
som är bundna till sina arbetsgivare och i praktiken inte är
fria att flytta eller gå över till annan verksamhet, är bl.a.
tegelarbetare, mattvävare, sten- och jordbruksarbetare.
Livegenskapen gäller både män, kvinnor och barn. Sådana
arbetare kan köpas och säljas mellan olika arbetsgivare. De
utsätts ofta för misshandel och våldtäkter.
En effektivare övervakning av konventionernas efterlevnad
är därför nödvändig. FN:s center för mänskliga rättigheter
bör tillföras ökade resurser och effektiviseras. Frivilliga
organisationer som Amnesty International, Rädda Barnen
m.fl. har också en viktig roll i fråga om sådan övervakning.
Det är också viktigt att fortsätta arbetet för att bredda
anslutningen till och efterlevnaden av de gällande
konventionerna, bland annat i biståndsdialogen med våra
samarbetsländer. De försök, som görs från främst vissa
asiatiska länder, att underminera de universella normerna för
de mänskliga rättigheterna med hänvisning till att de skulle
vara alltför västerländskt influerade och inte ta tillbörlig
hänsyn till de speciella kulturella och religiösa förhållanden,
som råder i exempelvis Asien, måste avvisas.
Människovärdet kan inte relativiseras på grund av kulturella
eller sociala omständigheter. Talet om kollektiva rättigheter,
som bortser från individens fundamentala rättigheter, står
också i motsats till de fastlagda FN-konventionerna. Ett stort
ansvar vilar på västvärldens demokratier för att de ofta
bräckliga demokratiska processer, som inletts i många
länder, skall leda till verkliga demokratiska framsteg.
Det är viktigt att regeringarna i u-länderna förmår
bemästra sina ekonomiska problem, eftersom annars
demokratiska bakslag kan riskeras. Stödet till ekonomiska
reformer i u-länderna är därför ett betydelsefullt bidrag för
att säkra en demokratisk utveckling. Satsning på utbildning
och mänsklig utveckling är viktigt av många skäl, bland
annat för att det leder till demokratiska förändringar inifrån.
Människor som har tillgång till mat, hälsovård och
utbildning ställer också krav på delaktighet i
samhällsprocessen. Information om vad de mänskliga
rättigheterna konkret innebär och hur de tillämpas bör vara
föremål för en bred spridning. Enskilda organisationer har
stor betydelse både som aktörer och som förmedlare av
bistånd till stöd för mänskliga rättigheter och är en viktig
kanal för statliga biståndsinsatser.
I.3 Öka stödet till kvinnorna!
Den största andelen av världens fattiga är kvinnor. Den
största andelen av världens flyktingar är kvinnor. De liv man
är minst rädd om i många av världens länder är kvinnors.
Orsaken till fattigdom och umbäranden för 600 miljoner
kvinnor på u-ländernas landsbygd är de systematiska brotten
mot kvinnors mänskliga rättigheter. Kvinnor arbetar i
genomsnitt 25 procent mer än männen och tjänar i
genomsnitt 40 procent mindre. De står för hälften av
livsmedelsproduktionen i u-länderna och svarar för 80
procent av all livsmedelsförsörjning i Afrika. Enligt
befolkningsstatistiken finns det ett underskott på minst 100
miljoner kvinnor. En viktig orsak är att föräldrar använder
fosterdiagnostik i syfte att abortera flickfoster, i praktiken en
könsdiskriminering i fosterstadiet. Flickor saknas också på
grund av att de i många länder diskrimineras genom att de
får sämre tillgång till föda och läkarvård än pojkar.
Sverige måste i ökad utsträckning uppmärksamma dessa
förhållanden i kontakterna med samarbetsländer där dessa
missförhållanden är vanliga. Stöd och utbildning för kvinnor
leder till förbättrad livsmedelsproduktion, hygien, hälsa,
bättre kostvanor och minskade födelsetal. Kvinnorna har en
nyckelroll när det gäller att höja de fattigaste ländernas
levnadsnivå.
I.4 Biståndsnivån
Den kraftiga nedskärningen av biståndet i regeringens
proposition är beklaglig och rimmar illa med regeringens
uttalade ambition att biståndet bör uppgå till 1 procent av
BNI. Undersökningar visar att en majoritet av svenska folket
har uttalat sitt stöd för den högre nivå som uppnåddes 1992--
1993, då biståndet utgjorde 1,02 respektive 0,97 procent av
BNI. Kds anser att en biståndsnivå på 1 procent av BNI är
rimlig också under nuvarande ekonomiska åtstramning,
främst med tanke på de stora svårigheter, som många av våra
samarbetsländer befinner sig i men också med tanke på att
omkring 40 procent av biståndet går tillbaka till Sverige i
form av beställningar av varor och tjänster. Den verkliga
kostnaden för biståndet är alltså betydligt mindre för landet
än vad budgetsiffrorna utvisar. När Sveriges ekonomi
sanerats bör biståndet kunna ökas till 2 procent av BNI.
I.5 Befolkningsfrågan
Befolkningsfrågan måste ses utifrån ett brett perspektiv
och utifrån individens behov. Fattigdomsbekämpning,
utbildning och hälsovård och en särskild prioritering av
kvinnors utbildning är viktiga delar i de insatser vi vill
stödja. Det är viktigt att åtgärderna genomförs inom ramen
för en aktiv dialog med mottagarländerna kring
befolkningsfrågans betydelse. Också specifika
familjeplaneringinsatser bör fortsättningsvis göras och
behovet av preventivmedel tillgodoses. Stor hänsyn måste i
sådana sammanhang tas till berörda människors integritet.
Det är viktigt att varje individs rättigheter respekteras. Tvång
mot individen och sådant som kränker hennes värdighet är
oacceptabelt.
I.6 Handel, marknad och skulder
U-ländernas möjlighet att delta i världshandeln har
avgörande betydelse för deras förmåga att skapa egna
resurser för sin utveckling och för att komma ur den
ekonomiska krisen. Viktiga inslag i den tillväxtskapande
processen är privatisering av jordbruket, avskaffande av
statlig priskontroll, stimulering av småföretagsverksamhet
samt skapandet av en god balans mellan den statliga och
privata sektorn. Det är viktigt att bistå de fattigaste länderna
med betalningsbalansstöd och skuldlättnadsåtgärder, för att
stödja reformer som möjliggör ekonomisk tillväxt. Dessa
åtgärder bör kombineras med satsningar på en rad områden:
investeringar i infrastruktur, ökat sparande, grundläggande
utbildning och hälsovård, miljöförbättringar och stärkande
av kvinnans ställning. Inte minst viktigt är att utveckla de
fattiga ländernas förvaltningar och samhällsinstitutioner för
att dessa länder skall kunna utveckla och föra en god
ekonomisk politik. Sverige bör verka för kraftiga
skuldlättnader för de fattigaste, skuldtyngda länderna.
Åtgärderna bär omfatta alla typer av skulder, dvs.
multilaterala, bilaterala (offentliga) och kommersiella
skulder.
I.7 Miljövård
Två miljarder människor i u-länderna lider konstant brist
på rent vatten. Mer än en halv miljard människor bor i städer
där luften är hälsovådlig. Många miljoner människor dör
årligen på grund av sjukdomar som är relaterade till
miljöproblemen. Samtidigt minskar de tillgängliga
naturresurserna. Det beror främst på fattigdomen,
folkökningen och de produktions- och konsumtionsmönster,
som utvecklats i den rika världen. Exempel på detta är
skogsskövlingen och den pågående utfiskningen av
världshaven.
Förutsättningarna för att hushålla med naturresurserna är
långt sämre i flertalet u-länder än vad som är fallet i
industriländerna. Tillgången till expertis är dålig.
Institutioner och lagstiftning saknas ofta helt. Sårbarheten är
större än i flertalet industriländer. Sverige måste på alla sätt
stödja u-ländernas arbete att förbättra livsvillkoren för den
fattiga majoriteten. Om inte så sker riskeras en gradvis
nedbrytning av naturresursbasen. Följden blir allt större
svårigheter att klara försörjningen med mat, vatten och
energi men också allvarliga störningar i klimatet, rening av
luften, regleringen av vattenflödena med mera -- problem
som kommer att slå hårt också mot de rika länderna.
II. Viktiga biståndsfrågor i samband med proposition
1994/95:100
II.1 Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda
organisationer
I SIDAs äskande inför budgetåret 1995/96 föreslås att
anslaget för bistånd genom enskilda organisationer skall
minskas med 100 miljoner kronor. Orsaken anges vara att
''flera organisationer börjar nå kapacitetstaket, vilket leder
till ökade reservationer'', dvs. de enskilda organisationerna
förmår inte fullt ut utnyttja erhållna biståndsmedel. Enligt
SIDA (sept-94) uppgick denna reservation för budgetåret
1993/94 till ca 70 miljoner kronor. Regeringen däremot
anger i biståndspropositionen att reservationen uppgår till
endast ca 39 miljoner kronor. Om detta sistnämnda belopp
ställs i relation till det som sammanlagt utbetalades genom
enskilda organisationer aktuella budgetår, dvs. ca 1,9
miljarder kronor, motsvarande ca 25 % av det totala
bilaterala biståndet, uppgår reservationen endast till ca 2%.
Med andra ord utgör den aktuella reservationen en högst
rimlig andel outbetalade medel, som ej hunnit tas i anspråk
före budgetårets slut. I den borgerliga regeringens
biståndsproposition för föregående budgetår konstaterades
''att de enskilda organisationerna då hade kapacitet att
ansvara för större belopp än vad som kunde medges med
dåvarande budgetbegränsningar''. För de flesta av SIDAs
ramorganisationer, exempelvis Röda Korset och PMU, anges
samma situation gälla också för nästa budgetår.
De enskilda organisationernas kompetens och erfarenhet
är väl dokumenterad genom olika studier och utvärderingar.
Genomgående bedöms insatserna visa goda resultat. Genom
sin lokala förankring och ofta breda kontaktnät når de
enskilda organisationer de absolut mest fattiga och utsatta
grupperna, vilket inga andra biståndsformer förmår.
Dessutom får dessa organisationers folkliga förankring
hemma i Sverige inte negligeras. Till stor del grundas den
förhärskande starka solidariteten och biståndsviljan hos det
svenska folket på det arbete som dessa organisationer utför,
oftast frivilligt och ideellt.
Regeringens förslag att sänka biståndsramen för de
enskilda organisationerna med 150 miljoner kronor, dvs. 50
miljoner kronor mer än vad SIDA äskat, ter sig mot denna
bakgrund både anmärkningsvärt och ologiskt. Att dessutom
hävda, vilket socialdemokraterna gjorde under valrörelsen
1994, att denna biståndsform är liktydig med ''välgörenhet
och plåsterbistånd'' understryker att den föreslagna
neddragningen inte på något sätt är förankrad i enskilda
organisationers uppnådda resultat, utan mer är avhängigt
ideologiska överväganden.
Kristdemokraterna menar i stället att de enskilda
organisationerna utgör en betydelsefull bas både för det
svenska biståndet och vår egen biståndsvilja, samtidigt som
deras verksamhet befrämjar demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter i de länder där de verkar.
Kristdemokraterna yrkar därför på en oförändrad
anslagsnivå, det vill säga 1 000 miljoner kronor för nästa
budgetår.
II.2 Ansvaret för världsbanksfrågor inom
regeringskansliet
Ansvaret för världsbanksfrågor inom regeringskansliet,
som tidigare åvilat UD:s biståndsenhet, delades 1988 upp,
på initiativ av dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt,
mellan finansdepartementet och utrikesdepartementet med
finansdepartementet som huvudansvarig. Erfarenheten från
de gångna sex åren visar att detta beslut var olyckligt. Enligt
kristdemokraterna bör ansvaret för världsbanksfrågor styras
av dels den fokusering Världsbanken har i sin verksamhet,
dels av vem som har det finansiella budgetansvaret för
banken inom regeringskansliet. Kristdemokraternas
uppfattning är att tyngdpunkten bör läggas vid de
utvecklingspolitiska aspekterna i bankens verksamhet.
Speciellt med tanke på att Världsbankens grundläggande
syfte är att främja en ekonomisk och social utveckling i
världen. Denna inriktning har dessutom förstärkts och
utvecklats kraftfullt under de senaste åren och utgör den
dominerande delen av bankens verksamhet.
Förändringen i ansvarsbilden 1988/89 innebar att
finansdepartementet fick ett överordnat och samlat ansvar
för internationella finansiella frågor, medan
utrikesdepartementet ansvarar för utvecklingsfrågor. Detta,
hoppades man, skulle underlätta en samordnad svensk
position, främst beträffande IMF, Världsbanken och Paris-
klubben. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid
visat, att det i praktiken blivit precis tvärtom, dvs. ett
samordnat svenskt agerande i utvecklingspolitiska frågor i
Världsbanken har försvårats, liksom koordineringen med
andra institutioner, till exempel de regionala
utvecklingsbankerna och de svenska biståndsmyndigheterna
för vilka UD har ansvaret. Detta sammantaget talar för att
den övergripande samordningen bör återgå till
utrikesdepartementet. I riksdagens biståndsdebatt den 22
april 1992 framförde biståndsminister Pierre Schori, då i
opposition, samma krav med hänvisning till det självklara,
nämligen att ansvaret för biståndsfrågor skall ligga hos det
departement som har kompetensen beträffande den
grundläggande verksamheten och som dessutom allokerar de
finansiella resurserna. Det sistnämnda är för övrigt också en
regel som finansdepartementet självt tillämpar i sin generella
direktingivning.
En mycket stor del, ca 1,5 miljarder kronor av det svenska
biståndsanslaget, lämnas idag via, eller i mycket nära
samverkan med, världsbanksgrupperna, som därmed utgör
en av de mest betydelsefulla kanalerna för svenskt bistånd.
Utrikesdepartementet har huvudansvaret för förvaltningen
och samordningen av dessa insatser och det allt närmare
samarbete, som äger rum mellan Världsbanken å ena sidan
och SIDA, BITS, SWEDECORP, SAREC samt Nordiska
utvecklingsfonden å den andra. Dessa relaterar alla till
Världsbanken och det mycket breda kontaktnät som
utvecklats mellan utrikesdepartementet, dessa myndigheter
och banken. Det är därför väsentligt och av stor betydelse att
detta omfattande samarbete integreras i en samordnad
världsbankspolitik.
Kristdemokraterna yrkar mot denna bakgrund att
huvudansvaret för världsbanksfrågorna återgår till
utrikesdepartementet medan ansvaret för internationella
finansiella frågor fortsatt hanteras i finansdepartementet.
II.3 Skuldfrågan
Den internationella skuldkrisen under sjuttiotalet,
tillsammans med de ekonomiska kriserna som drabbade i-
länderna under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, har haft en
förödande effekt också på ett stort antal u-länder. Den
skuldbörda man dragit på sig har blivit pressande, särskilt
för de afrikanska länderna söder om Sahara. Många av dessa
länder kan inte under några rimliga antaganden själva
förväntas klara av att betala sina skulder. Att u-ländernas
externa situation skulle komma att avsevärt förbättras under
de närmaste åren genom fördelaktigare prisrelationer, ökat
bistånd, eller skuldavskrivning är inte sannolikt. De totala
finansiella flödena till skuldsatta länder har visserligen ökat
något, men inte i den omfattning som kan anses behövligt
för att underlätta u-ländernas prekära situation. Om inte fler
internationella initiativ tas för att lätta på skuldbördan
kommer givare att under mycket lång tid behöva finansiera
skuldtjänstbetalningar i dessa länder, istället för att
exempelvis bygga upp ett bärkraftigt och självgenererande
näringsliv.
Sverige har sedan lång tid varit ett föredöme inom detta
område genom att skriva av de bilaterala fordringarna
gentemot u-länderna och verka pådrivande inför nya grepp
och initiativ beträffande de multilaterala skulderna. Bland
annat arrangerade utrikesdepartementets biståndsavdelning,
ett skuldseminarium i Genève i maj 1994, tillsammans med
den schweiziska regeringen, i syfte att hitta nya initiativ och
lösningar, speciellt vad avser de multilaterala skulderna.
I den socialdemokratiska partimotionen beträffande
biståndspolitiken 1993/94 återfinns följande formulering
angående skuldfrågan.
En annan överhängande fråga är behovet av
skuldavskrivningar. Många av de fattigaste länderna har en
skuldtjänst som berövar dem en stor del av deras små
exportinkomster. Olika internationella initiativ, senast de så
kallade Trinidad-villkoren, syftar till att minska
skuldbördan. Mycket återstår dock att göra. Vi anser att
Sverige än mer aktivt bör driva frågan om internationellt
samordnade aktioner med siktet inställt på just de fattigaste
länderna. Annars riskerar dessa länder att straffas i takt med
att deras ekonomier förbättras av att de ökande
exportinkomsterna måste användas till räntor. För många
handlar det i första hand om skulder till Internationella
Valutafonden och Världsbanken, dvs. till institutioner som
''ägs'' av samma biståndsgivare som svarar för merparten av
det bilaterala biståndet.
Trots dessa höga ambitioner sänker nu den
socialdemokratiska regeringen anslaget för ekonomiska
reformer och skuldlättnader med 200 miljoner kronor. Med
hänvisning till ''det strama budgetläget i Sverige''
legitimeras en nedrevidering av det så kallade SPA-
samarbetet, ett arbete tillsammans med Världsbanken, som
inneburit väsentliga framsteg och framgångar för de fattiga
länderna i Afrika.
Kristdemokraterna anser att dessa neddragningar är
mycket olyckliga och kommer vid absolut fel tillfälle.
Risken är överhängande att andra länder följer Sveriges
exempel -- kan Sverige kan vi -- vilket skulle leda till stora
negativa konsekvenser för skuldsatta länder, som tidigare sett
Sverige, som både pådrivare i globala sammanhang och
finansiär, när det gäller skuldlättnader och ekonomiska
reformer.
Kristdemokraterna föreslår därför att sänkningen till stöd
för ekonomiska reformer och skuldlättnader begränsas till 50
miljoner kronor, vilket innebär att 950 miljoner kronor
avsätts för detta ändamål.
II.4 Styrning av biståndet
Antalet länder som mottar bilateralt bistånd har ökat till
knappt 100. Omfattningen av biståndssamarbetet varierar
dock kraftigt mellan olika länder. Några mottar endast
tillfälligt katastrofbistånd genom SIDA eller enskilda
organisationer, medan samarbetet med andra kan inbegripa
såväl långsiktigt bistånd genom SIDA som u-krediter och
tekniskt samarbete genom BITS, forskningssamarbete
genom SAREC och näringslivsbistånd genom Swedecorp.
Idag finns det ett 30-tal länder med vilka Sverige har
biståndssamarbete av mer betydande omfattning. Denna
bredd på biståndssamarbete ställer ökande krav på tydlig
ansvarsfördelning och samordning mellan myndigheterna.
Stora behov och begränsade resurser gör också att kraven på
prioriteringar i biståndet ökar. Inriktningen på de fattigaste
länderna måste betonas.
Det svenska biståndet är idag uppdelat i huvudsak på fem
separata organisatoriska enheter -- SIDA, SAREC, BITS,
Swedfund och Swedecorp. Motivet för bildandet av
myndigheterna vid sidan av SIDA har varit verksamhetens
särskilda inriktning -- forskning för SAREC,
näringslivsutveckling för Swedecorp och Swedfund,
kunskaps- och teknologiöverföring för BITS samt
landprogrammering med mera för SIDA. Gränserna mellan
de olika myndigheternas ansvarsområden har i vissa fall
blivit otydliga. Den målsättning som från början fanns med
den biståndsorganisatoriska strukturen, att komplettera
varandra, har i vissa fall lett till konkurrens mellan
myndigheterna och samtidigt skapat förvirring hos
mottagarländerna. För att så effektivt som möjligt
förverkliga målsättningen med Sveriges
utvecklingssamarbete krävs därför en tydlig och klar
organisatorisk ansvars- och rollfördelning. Verksamheten är
betjänt av en tydlig definition och målsättning, när det gäller
de olika funktionerna som riktar sig mot
näringslivsfrämjande respektive humanitärt/socialt inriktade
behov.
Kristdemokraterna menar att regeringens roll är att styra
biståndet och dess inriktning vad gäller biståndspolitikens
övergripande mål och inriktning. Biståndsmyndigheterna
ska vara idégivare och verkställare, men inte beslutande i
biståndspolitiska frågor av övergripande karaktär.
Beträffande den organisatoriska strukturen föreslår
kristdemokraterna en uppdelning i två myndigheter i stället
för den byråkratiska koloss, ''stor-SIDA'', som regeringen
planerar införa. En myndighet, SFID, Swedish Fund for
International Development, bestående av BITS, Swedecorp
och SIDAs infrastrukturbyrå, föreslås ta hand om
näringslivs- och infrastrukturfrågor. Den andra
myndigheten, övriga SIDA plus SAREC, ansvarar för det
långsiktiga sociala- och forskningssamarbetet. Denna
föreslagna struktur skulle på ett positivt sätt koncentrera och
stärka den svenska biståndskompetensen med dess olika
specialiteter, samtidigt som det svenska biståndsutbudet och
dess organisation tydliggörs för våra samarbetsländer.
I det föreslagna ''stor-SIDA'' riskerar, som vi ser det, den
specialkompetens och professionalism, som kännetecknar
BITS och Swedecorp, att nedprioriteras och på sikt
försvinna. Ett tydligt tecken på detta är de neddragningar
som regeringen föreslår avseende BITS och Swedecorps
myndighetsanslag för nästa budgetår. Detta trots att
medvetenheten under de senaste åren tilltagit hos såväl
givarländer som mottagarländer vad gäller betydelsen av att
skapa ett bärkraftigt och dynamiskt näringsliv i våra
samarbetsländer. Ett näringsliv, som genererar både
arbetstillfällen och exportintäkter och som i allra högsta grad
står för ett långsiktigt och varaktigt utvecklingssamarbete.
Under de senaste åren har åtgärder vidtagits för att
förbättra styrnings- och samarbetsformerna i biståndet. Det
gäller bland annat förändrade anslagsstrukturer, ny ordning
för importstödet, integration av fältadministrationen samt
införandet av landstrategier för en bättre styrning och
samordning av det bilaterala biståndet. Landstrategierna
skall upprättas för alla större mottagarländer -- totalt ett drygt
20-tal. Strategierna anger vad det svenska biståndet skall
uppnå, vad som skall prioriteras och inom vilka områden
svenskt bistånd skall aktiveras. I planeringsprocessen som
leder fram till en färdig landsstrategi skall synpunkter
inhämtas från den svenska resursbasen -- svenska företag
och enskilda organisationer -- samt givetvis också från det
mottagande landets regering. Landstrategierna bygger på att
mottagarländerna känner ansvar för och själva prioriterar
verksamheten. Redovisningen till riksdagen blir tydligare,
både vad gäller resultaten och framtida planering. Den ökade
vikten av resultatredovisning innebär också att landstrategier
möjliggör att målen för olika insatser kan göras tydliga.
Viktigt är därför att de mål som anges i samband med beslut
om nya insatser är uppföljningsbara. Det måste vara möjligt
att se och bedöma om man är på rätt väg, om insatserna fyller
de syften som är planerade.
I regeringens biståndsproposition nämns begreppet
landstrategier, men ingenting om regeringen tänker fullfölja
den strategi, som den borgerliga regeringen angivit. Dock
föreslås, att samarbetsavtal återinföres, vilket innebär risker
för att mottagarländerna i framtiden återigen kommer att
uppfatta, att svenskt bistånd erhålles med automatik, utan att
kompletterande krav och villkor på ett mer effektivt
handhavande kan resas under avtalperiodens längd.
Kristdemokraterna anser att ett återgående till fleråriga
samarbetsavtal riskerar att leda till samma inflexibilitet och
ineffektivitet, som präglade biståndet innan
samarbetsavtalen togs bort.
Kristdemokraterna föreslår vidare att en ny
biståndsorganisation, under utrikesdepartementets avdelning
för internationellt utvecklingssamarbete, bildas, bestående
av två myndigheter. En myndighet -- SFID -- inriktad på
näringslivs- och infrastrukturfrågor, den andra -- SIDA -- på
forsknings- och sociala frågor. När den nya organisationen
bildats läggs BITS, SAREC och Swedecorp ner.
Kristdemokraterna förespråkar vidare att landstrategier
bibehålls med tillhörande planeringsprocess, utgörande
regeringens styrinstrument gällande det bilaterala
utvecklingssamarbetet med Sveriges tjugo största
biståndsmottagande länder, dock med ett exkluderande av
samarbetsavtal.
II.5 Asylkostnader som belastar biståndsbudgeten
När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 angavs i
regeringsdeklarationen en målsättning att begränsa
finansieringen av asylkostnader -- kostnader för
flyktingmottagande i Sverige -- via biståndsbudgeten. På
grund av de besvärande ekonomiska förutsättningarna som
förelåg vid regeringsövertagandet kom denna begränsning
att inskränka sig till att utgöra 5 %, dvs. 35 miljoner kronor
per år under mandatperioden. Detta kommenterades av
socialdemokraterna i en partimotion inför budgetåret
1993/94 under rubriken ''De fattigas rätt. En biståndspolitik
för en gemensam framtid'' enligt följande:
När det gäller avräkning för asylkostnader finner vi det
anmärkningsvärt att regeringen under hela mandatperioden
har lagt sig på en nivå av 665 miljoner kronor. När
avräkningarna introducerades byggde dessa på beräkningar
och OECD/DACs definitioner av vad som får räknas som
bistånd. För detta fick den socialdemokratiska regeringen
utstå mycket kritik. Den nuvarande regeringen utfäste sig i
regeringsdeklarationen 1991 att successivt lyfta ut sådana
asylkostnader. Så har emellertid inte skett. Det är nu
uppenbart att ingen egentlig budgetberedning av denna
avräkning äger rum. Samtidigt som nu varje år 665 miljoner
kronor avräknas har nämligen antalet asylsökande från tredje
världen minskat. Andelen är nu bara ca 7%. Uppskattningar
visar att detta motiverar avräkningar om högst 140 -- 200
miljoner kronor enligt DAC-reglerna.
Trots denna kritik, så sent som förra budgetåret, föreslår
den socialdemokratiska regeringen att biståndsbudgeten
skall belastas med ytterligare 300 miljoner kronor för
täckande av asylkostnader. Någon ökad invandring från
tredje världen under nästa budgetår, som står i proportion till
den av socialdemokraterna, utifrån egna beräkningar
uppräknade kostnaden från 140 miljoner kronor till totalt
965 miljoner kronor, är svårfunnen och torde inte existera.
Istället låter man medvetet de fattigaste och mest utsatta
människorna i tredje världen vara med och betala det svenska
budgetunderskottet.
Kristdemokraterna anser att ett sådant handlingssätt är
ovärdigt och oacceptabelt. ''De fattigas rätt'' kan inte
innebära att de fattiga också måste ta ansvar för
upprätthållandet av Sveriges standard och välfärd vid sidan
om kampen för sin egen överlevnad. Hungerns och
fattigdomens rot är orättvisa. För att komma till rätta med
detta krävs en politik som kräver genomgripande
förändringar för att skifta balansen till förmån för de fattiga.
Ekonomisk tillväxt och en rättvisare inkomstfördelning
förutsätter en utvecklingspolitik, som bygger på solidaritet
och respekt för individen. I en sådan utvecklingspolitik finns
inte plats för tricksande med budgetanslag.
Kristdemokraterna yrkar därför avslag på regeringens
begäran att höja avräkningen från biståndsbudgeten med
ytterligare 300 miljoner kronor.
II.6 Katastrofbistånd
De senaste åren har präglats av ett antal svåra katastrofer.
Katastrofer som blivit mer komplexa och som kräver allt
större resurser. Svältkatastrofen i Somalia, torkan i södra
Afrika, kriget i det forna Jugoslavien, inbördeskrigen i
Burundi och Rwanda, samt nu senast kriget i Tjetjenien är
exempel på katastrofer som inneburit stora lidanden och
omänskliga umbäranden för hundratusentals människor.
Alltför ofta sätts hjälpinsatserna in för sent, långt efter det
att många människor hunnit dö i krig och svält.
Att förebygga katastrofer har funnits med på
givarsamfundets agenda under lång tid, men ändå inte givit
så mycket av synliga resultat. Det kan paradoxalt nog vara
lättare att få fram pengar efter det att katastrofen är ett faktum
än före. Men vetskapen om att katastrofer kan förebyggas
måste driva oss till att satsa mer finansiella resurser på
exempelvis förvarningssystem inom FN:s ram eller enskilt i
olika länder, i syfte att begränsa konsekvenserna av
katastrofer i katastrofbenägna områden.
En annan viktig aspekt av katastrofbiståndet är
långsiktigheten. Att återuppbygga ett land eller en region
efter det att en katastrof har inträffat kräver ofta lika mycket
resurser och engagemang, som vid det akuta katastrofläget.
Detta långsiktigt inriktade arbete kan också kopplas ihop
med det förebyggande arbetet genom att man bygger
dammar och fördämningar, cyklonskydd och etablerar
varningssystem. Inför risken av militära konflikter kan
diplomatiska resurser ställas till förfogande. Sverige, som
har kompetenta och erfarna diplomater, bör här kunna spela
en betydelsefull roll i olika konflikthärdar, exempelvis i
Burundi och Rwanda. Ett problem som växer i styrka är den
svåra balansgång mellan biståndet och ibland nödvändiga
militära aktioner. Ofta kräver dessa militära aktioner, vars
syfte är att skapa fred och stabilitet och ge möjlighet till
humanitära insatser, mångdubbelt mycket mer resurser än
det reguljära biståndet. Ett exempel på detta är Somalia, där
den militära närvaron kostade tio gånger mer än
biståndsinsatserna.
Kostnadsaspekten gör också att samordning dels mellan de
olika multilaterala institutionerna, dels mellan länder och
enskilda organisationer är fundamental. Det måste därför
vara av högsta prioritet att stärka FN-organet DHA
(Departement of Humanitarian Affairs) i dess roll som
koordinator av katastrofinsatser inom FN-familjen.
II.7 Det multilaterala utvecklingssamarbetet
En tredjedel av biståndsbudgeten avsätts för det
multilaterala utvecklingssamarbetet. De uttalade kraven på
ökad effektivitet inom det bilaterala utvecklingssamarbetet
måste också gälla det multilaterala. Situationen i världen
idag med växande ömsesidigt beroende, ökad fattigdom,
växande flykting- och migrationsströmmar, miljöproblem
och befolkningsökningar visar behovet av internationellt
samarbete och samförstånd. Under de senaste åren har
Sverige agerat kraftigt vad gäller en ökad effektivitet inom
FN. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har olika
förslag till reformer redovisats genom det så kallade nordiska
FN-projektet. Flera av dessa förslag har också accepterats av
FNs medlemmar och implementeras för närvarande inom
FNs operativa verksamheter på det ekonomiska och sociala
området. Detta reformarbete måste fortsätta och förstärkas.
I egenskap av stor givare till FN-systemet har Sverige unika
möjligheter till påverkan.
Att, som regeringen gör, hota med framtida
tjugoprocentiga neddragningar till FNs olika
utvecklingsorgan är en högst tveksam strategi. I synnerhet i
tider då FN, trots sin skröplighet och svaghet ändå utgör den
kanske enda multilaterala institution med brett medlemskap,
som har möjlighet till global påverkan. FN blir vad dess
medlemmar gör det till, är en ofta upprepad slogan. Detta
måste fortsättningsvis gälla även Sveriges roll i FN-arbetet.
Kritik riktades ofta från socialdemokratiskt håll mot den
borgerliga regeringen för bristande intresse för FN och dess
verksamhet. Att då själva hota med en tjugoprocentig
nedskärning av bidragen till FN innebär att man riskerar att
ytterligare begränsa FNs möjligheter till insatser inom de
ekonomiska och sociala sektorerna.
Sverige bör även efter FNs 50-årsjubileum och efter
presentationen av Carlsson-kommissionens rapport 1995 ha
en positiv och generös inställning till FN och dess arbete.
Genom en konstruktiv dialog och konkreta reformförslag når
vi säkerligen längre än med hotfulla antydningar om kraftiga
bidragsnedskärningar.
III. Kristdemokraternas förslag till biståndsbudget för
budgetåret 1995/96 (mkr)
Multilat. bistånd
FN:s ek. och soc.
verksamhet
1994/95
anvisat
1995/96
12 mån
1995/96
18 mån
regeringens
förslag
12 mån
III.1 Kommentarer till Kristdemokraternas förslag till
biståndsbudget för budgetåret 1995/96
Huvudinriktningen i kds förslag till biståndsbudget för
budgetåret 1995/96 är en ökad prioritering av det
fattigdomsbekämpande biståndet.
Förslaget innebär att det totala biståndet för nästa budgetår
(12 mån) blir 13 660 miljoner kronor vilket innebär en
höjning med 300 miljoner kronor jämfört med innevarande
budgetår. I och med medlemskapet i EU från och med 1
januari 1995 är det nödvändigt att 707 miljoner kronor
avsätts till EUs gemensamma biståndsinsatser.
Till skillnad från regeringen föreslår inte kds att ytterligare
medel tas från biståndsbudgeten för att bekosta flyktingars
asylkostnader i Sverige. Tvärtom borde målsättningen vara
att undvika att använda biståndsmedel för att täcka den typen
av kostnader.
När det gäller det multilaterala utvecklingssamarbetet
har stödet till FNs ekonomiska och sociala verksamhet
avseende FNs flyktingkommissarie, UNHCR, FNs
barnfond, UNICEF, samt UNRWA, FNs organ för bistånd till
palestinska flyktingar, prioriterats. Stöd till flyktingar,
gatubarn och indirekt fredsuppgörelsen mellan PLO och
Israel förtjänar, som kds ser det, särskild uppmärksamhet.
Uppföljningen och integreringen av de beslut som fattades
vid miljökonferensen UNCED 1992 är av stor betydelse. De
fattiga länderna måste, bl.a. genom konkreta insatser från
GEF, få erfara att den rika världen menar allvar med sina
utfästelser om insatser på miljöområdet. Kds föreslår därför
en fortsatt hög prioritering av miljöinsatser. En väsentlig del
av FNs arbete är konflikthantering. Effektivare och mer
koordinerade insatser för fred och återuppbyggnad, som
syftar till att fokusera på de civila och humanitära
aspekterna, är därför av stor vikt. FNs aktioner för fred och
återuppbyggnad bör därför även fortsättningsvis få starkt
stöd.
Avseende det bilaterala utvecklingssamarbetet anser
kds att större vikt bör läggas vid att stödja de fattigaste
länderna i Afrika. Vi noterar med förvåning regeringens
förslag, att stödet till asiatiska mottagarländer, några av dem
socialistiska enpartistater, får en växande del av det totala
bilaterala biståndet jämfört med Sveriges afrikanska
samarbetsländer. Detta trots att de flesta samarbetsländerna
i Asien kan uppvisa en starkare ekonomisk tillväxt än de
afrikanska och därmed ett mindre beroende av bistånd.
Dessutom uppvisar några av dessa länder en mycket långsam
utveckling mot demokrati och pluralism. Kds anser, i
motsats till regeringen, att de fattigaste länderna i Afrika,
som redan är demokratier eller befinner sig i en demokratisk
process, även fortsättningsvis bör ha ett kraftfullt
ekonomiskt stöd. Angola, Eritrea, Etiopien, Sydafrika och
Moçambique är exempel på stater för vilka det reguljära
biståndet och stöd till ekonomiska reformer tillsammans med
skuldlättnadsåtgärder kan vara betydelsefulla instrument,
som förstärker och stöttar idag svaga demokratier. Kds
föreslår därför ökat eller oförändrat bistånd till dessa länder.
SAU, sekretariatet för analys av utvecklingssamarbetet,
redovisade under 1994 några mycket uppmärksammade
utvärderingar av det svenska biståndet och dess effekter till
bl.a. Tanzania och Guinea-Bissau. Resultatet var minst sagt
nedslående och måste beaktas i de landstrategier som
planeras att upprättas för dessa två länder. I avvaktan på att
landstrategierna färdigställs bör biståndet anpassas till en
rimlig nivå. Bristen på framgång för
fattigdomsbekämpningen i dessa länder, trots stora insatser
från givarsamfundet, kan till viss del härledas till de långa
samarbetsavtalen, vilka innebar en automatik i
biståndsgivningen utan att handfasta utvärderingar eller krav
restes under de år avtalen löpte. Kristdemokraterna beklagar
regeringens förslag att återinföra dessa samarbetsavtal.
När det gäller bistånd till övriga samarbetsländer föreslår
kristdemokraterna en ökning till Sri Lanka som ett stöd för
den pågående fredsprocessen och det försoningsarbete som
inletts efter valet 1994. Flertalet av de fattigaste länderna i
världen genomgår för närvarande någon form av
strukturanpassningsprogram. Det innebär en kombination av
politiska, ekonomiska och sociala förändringar och medför
en ekonomisk liberalisering och utvidgning av
marknadsmässiga mekanismer. Målsättningen med dessa
program är att bygga upp en ändamålsenlig och slagkraftig
industri, som kan ge sysselsättning, generera exportintäkter
samt ge en ekonomisk tillväxt. Ett kraftfullt biståndspolitiskt
instrument som kan och bör användas är, förutom stöd till
dessa strukturanpassningsprogram, användandet av den
kompetens och professionalism som sedan en följd av år
finns inom den svenska biståndsapparaten när det gäller
näringslivsfrämjande insatser. BITS, Swedecorp och
Swedfund har under de senaste åren fått ökat utrymme i ett
breddat svenskt bistånd och skapat förväntningar hos våra
mottagarländer om ett växande framtida samarbete.
I den organisationsmodell som Kristdemokraterna föreslår
gälla för det svenska biståndet skulle den erfarenhet och
kunnighet som finns samlad hos BITS och Swedecorp
komma mer till sin rätt än vad som är fallet idag.
Kristdemokraterna föreslår därför högre anslag till dessa
myndigheter än vad regeringen anför i sitt budgetförslag.
Kristdemokraternas förslag för anslagen till katastrofbistånd,
enskilda organisationer, ekonomiska reformer och
skuldlättnadsprogram samt asylkostnader har lämnats
tidigare i motionstexten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om 1-procentsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de enskilda organisationernas
betydelse,
3. att riksdagen till enskilda organisationer anslår 150
miljoner kronor utöver regeringens förslag och således
anslår 1 000 miljoner kronor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att huvudansvaret för
världsbanksfrågorna återgår till Utrikesdepartementet
medan ansvaret för internationella finansiella frågor fortsatt
hanteras i Finansdepartementet,
5. att riksdagen till stödet för ekonomiska reformer och
skuldlättnader anslår 150 miljoner kronor utöver regeringens
förslag och således anslår 950 miljoner kronor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny biståndsorganisation som
delas upp i två enheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att landstrategier bibehålls med
tillhörande planeringsprocess för Sveriges största
biståndsmottagande länder,
8. att riksdagen avslår regeringens begäran att höja
avräkningen från biståndsbudgeten med ytterligare 300
miljoner kronor för ökade asylkostnader,
9. att riksdagen i övrigt bifaller den fördelning av
biståndsanslaget som föreslås i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokrati, mänskliga rättigheter
och bistånd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnornas roll i
biståndspolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om världshandelns,
marknadsekonomins och rättssamhällets betydelse för
ekonomisk utveckling,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöåtgärder som en väsentlig
del av svenskt bistånd,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av ett brett
perspektiv på befolkningsfrågan,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uthållighet beträffande
katastrofbiståndet.
Stockholm den 23 januari 1995
Alf Svensson (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Göran Hägglund (kds)
Inger Davidson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)
Mats Odell (kds)
Chatrine Pålsson (kds)