Innehållsförteckning
I. Riktlinjer för biståndspolitiken7
II. Viktiga biståndsfrågor i samband med proposition 1994/95:10010
III. Kristdemokraternas förslag till biståndsbudget18
Hemställan22
I. Riktlinjer för biståndspolitiken
I.1 Kristdemokraternas människosyn
Alla människor har samma höga och unika värde. Denna övertygelse är en viktig utgångspunkt för den kristdemokratiska synen på vårt ansvar för omvärlden och för våra relationer till den miljard människor i u-länderna, som i dag tvingas leva i absolut fattigdom. Denna syn på människans värde är en grund för broderskap, solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Den ställer den enskilda människan i centrum och värderar varje individ lika högt oavsett ras, kön, ålder, social ställning eller andra annars åtskiljande faktorer. Den innebär också en stark tro på den enskilda människans förmåga och möjligheter att bygga upp goda levnadsförhållanden om diskriminerande hinder undanröjs.
Mitt i de storskaliga förändringsprocesser, som är nödvändiga för att de fattigaste u-länderna skall kunna utveckla bättre fungerande demokratiska och ekonomiska strukturer, är det viktigt att hålla den enskilda människans situation i fokus. Måttet på utveckling får inte bara vara förändringar på makroplanet. Den fråga som måste styra utvecklingsinsatserna är: får de enskilda kvinnorna, barnen och männen det bättre? Förändras deras livssituation i positiv riktning i fråga om hälsovård, utbildning och tillgång till livsmedel? Förbättrad utbildning för flickor och kvinnor är en nyckelfaktor för en framgångsrik utveckling. Endast en utvecklingspolitik, som förmår sätta den enskilda människan i centrum och lyckas göra vardagen för de många familjerna, småbönderna, hantverkarna, skolbarnen etc. bättre, är värd sitt namn.
I.2 Mänskliga rättigheter
Respekten för de mänskliga rättigheterna är en naturlig konsekvens av den kristdemokratiska människosynen. Det är en principfråga för oss kristdemokrater att arbeta för att respekten för dessa rättigheter ständigt utvidgas. Därtill finns det utvecklingsmässiga skäl att främja deras tillämpning. Ett lands möjlighet till utveckling har samband med hur de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Demokratiska uttrycksmöjligheter, respekt för oliktänkande och ett tolerant samhällsklimat främjar personliga initiativ och förverkligandet av kreativa idéer. Förtryck, tvång och diskriminering har motsatta effekter.
De mänskliga rättigheter, som formulerades i FN-stadgan 1945 och som ytterligare preciserades i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948, är av generell natur och gäller alla människor. Det internationella regelverk, som genom FN skapats till skydd för de mänskliga rättigheterna, omfattar ytterligare ett antal konventioner med universell innebörd. Men synen på vad de mänskliga rättigheterna innebär skiljer sig mellan olika delar av världen, och många länder har inte anslutit sig till FN- konventionerna. I andra fall förekommer flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna i länder, som anslutit sig till konventionerna. I flera länder förekommer tvångsarbete, som i praktiken ofta fungerar som en form av livegenskap. Man räknar med att det enbart i Sydasien finns 80 miljoner barn som lever i slavliknande förhållanden. Yrkesgrupper, som är bundna till sina arbetsgivare och i praktiken inte är fria att flytta eller gå över till annan verksamhet, är bl.a. tegelarbetare, mattvävare, sten- och jordbruksarbetare. Livegenskapen gäller både män, kvinnor och barn. Sådana arbetare kan köpas och säljas mellan olika arbetsgivare. De utsätts ofta för misshandel och våldtäkter.
En effektivare övervakning av konventionernas efterlevnad är därför nödvändig. FN:s center för mänskliga rättigheter bör tillföras ökade resurser och effektiviseras. Frivilliga organisationer som Amnesty International, Rädda Barnen m.fl. har också en viktig roll i fråga om sådan övervakning. Det är också viktigt att fortsätta arbetet för att bredda anslutningen till och efterlevnaden av de gällande konventionerna, bland annat i biståndsdialogen med våra samarbetsländer. De försök, som görs från främst vissa asiatiska länder, att underminera de universella normerna för de mänskliga rättigheterna med hänvisning till att de skulle vara alltför västerländskt influerade och inte ta tillbörlig hänsyn till de speciella kulturella och religiösa förhållanden, som råder i exempelvis Asien, måste avvisas. Människovärdet kan inte relativiseras på grund av kulturella eller sociala omständigheter. Talet om kollektiva rättigheter, som bortser från individens fundamentala rättigheter, står också i motsats till de fastlagda FN-konventionerna. Ett stort ansvar vilar på västvärldens demokratier för att de ofta bräckliga demokratiska processer, som inletts i många länder, skall leda till verkliga demokratiska framsteg.
Det är viktigt att regeringarna i u-länderna förmår bemästra sina ekonomiska problem, eftersom annars demokratiska bakslag kan riskeras. Stödet till ekonomiska reformer i u-länderna är därför ett betydelsefullt bidrag för att säkra en demokratisk utveckling. Satsning på utbildning och mänsklig utveckling är viktigt av många skäl, bland annat för att det leder till demokratiska förändringar inifrån. Människor som har tillgång till mat, hälsovård och utbildning ställer också krav på delaktighet i samhällsprocessen. Information om vad de mänskliga rättigheterna konkret innebär och hur de tillämpas bör vara föremål för en bred spridning. Enskilda organisationer har stor betydelse både som aktörer och som förmedlare av bistånd till stöd för mänskliga rättigheter och är en viktig kanal för statliga biståndsinsatser.
I.3 Öka stödet till kvinnorna!
Den största andelen av världens fattiga är kvinnor. Den största andelen av världens flyktingar är kvinnor. De liv man är minst rädd om i många av världens länder är kvinnors. Orsaken till fattigdom och umbäranden för 600 miljoner kvinnor på u-ländernas landsbygd är de systematiska brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Kvinnor arbetar i genomsnitt 25 procent mer än männen och tjänar i genomsnitt 40 procent mindre. De står för hälften av livsmedelsproduktionen i u-länderna och svarar för 80 procent av all livsmedelsförsörjning i Afrika. Enligt befolkningsstatistiken finns det ett underskott på minst 100 miljoner kvinnor. En viktig orsak är att föräldrar använder fosterdiagnostik i syfte att abortera flickfoster, i praktiken en könsdiskriminering i fosterstadiet. Flickor saknas också på grund av att de i många länder diskrimineras genom att de får sämre tillgång till föda och läkarvård än pojkar.
Sverige måste i ökad utsträckning uppmärksamma dessa förhållanden i kontakterna med samarbetsländer där dessa missförhållanden är vanliga. Stöd och utbildning för kvinnor leder till förbättrad livsmedelsproduktion, hygien, hälsa, bättre kostvanor och minskade födelsetal. Kvinnorna har en nyckelroll när det gäller att höja de fattigaste ländernas levnadsnivå.
I.4 Biståndsnivån
Den kraftiga nedskärningen av biståndet i regeringens proposition är beklaglig och rimmar illa med regeringens uttalade ambition att biståndet bör uppgå till 1 procent av BNI. Undersökningar visar att en majoritet av svenska folket har uttalat sitt stöd för den högre nivå som uppnåddes 1992-- 1993, då biståndet utgjorde 1,02 respektive 0,97 procent av BNI. Kds anser att en biståndsnivå på 1 procent av BNI är rimlig också under nuvarande ekonomiska åtstramning, främst med tanke på de stora svårigheter, som många av våra samarbetsländer befinner sig i men också med tanke på att omkring 40 procent av biståndet går tillbaka till Sverige i form av beställningar av varor och tjänster. Den verkliga kostnaden för biståndet är alltså betydligt mindre för landet än vad budgetsiffrorna utvisar. När Sveriges ekonomi sanerats bör biståndet kunna ökas till 2 procent av BNI.
I.5 Befolkningsfrågan
Befolkningsfrågan måste ses utifrån ett brett perspektiv och utifrån individens behov. Fattigdomsbekämpning, utbildning och hälsovård och en särskild prioritering av kvinnors utbildning är viktiga delar i de insatser vi vill stödja. Det är viktigt att åtgärderna genomförs inom ramen för en aktiv dialog med mottagarländerna kring befolkningsfrågans betydelse. Också specifika familjeplaneringinsatser bör fortsättningsvis göras och behovet av preventivmedel tillgodoses. Stor hänsyn måste i sådana sammanhang tas till berörda människors integritet. Det är viktigt att varje individs rättigheter respekteras. Tvång mot individen och sådant som kränker hennes värdighet är oacceptabelt.
I.6 Handel, marknad och skulder
U-ländernas möjlighet att delta i världshandeln har avgörande betydelse för deras förmåga att skapa egna resurser för sin utveckling och för att komma ur den ekonomiska krisen. Viktiga inslag i den tillväxtskapande processen är privatisering av jordbruket, avskaffande av statlig priskontroll, stimulering av småföretagsverksamhet samt skapandet av en god balans mellan den statliga och privata sektorn. Det är viktigt att bistå de fattigaste länderna med betalningsbalansstöd och skuldlättnadsåtgärder, för att stödja reformer som möjliggör ekonomisk tillväxt. Dessa åtgärder bör kombineras med satsningar på en rad områden: investeringar i infrastruktur, ökat sparande, grundläggande utbildning och hälsovård, miljöförbättringar och stärkande av kvinnans ställning. Inte minst viktigt är att utveckla de fattiga ländernas förvaltningar och samhällsinstitutioner för att dessa länder skall kunna utveckla och föra en god ekonomisk politik. Sverige bör verka för kraftiga skuldlättnader för de fattigaste, skuldtyngda länderna. Åtgärderna bär omfatta alla typer av skulder, dvs. multilaterala, bilaterala (offentliga) och kommersiella skulder.
I.7 Miljövård
Två miljarder människor i u-länderna lider konstant brist på rent vatten. Mer än en halv miljard människor bor i städer där luften är hälsovådlig. Många miljoner människor dör årligen på grund av sjukdomar som är relaterade till miljöproblemen. Samtidigt minskar de tillgängliga naturresurserna. Det beror främst på fattigdomen, folkökningen och de produktions- och konsumtionsmönster, som utvecklats i den rika världen. Exempel på detta är skogsskövlingen och den pågående utfiskningen av världshaven.
Förutsättningarna för att hushålla med naturresurserna är långt sämre i flertalet u-länder än vad som är fallet i industriländerna. Tillgången till expertis är dålig. Institutioner och lagstiftning saknas ofta helt. Sårbarheten är större än i flertalet industriländer. Sverige måste på alla sätt stödja u-ländernas arbete att förbättra livsvillkoren för den fattiga majoriteten. Om inte så sker riskeras en gradvis nedbrytning av naturresursbasen. Följden blir allt större svårigheter att klara försörjningen med mat, vatten och energi men också allvarliga störningar i klimatet, rening av luften, regleringen av vattenflödena med mera -- problem som kommer att slå hårt också mot de rika länderna.
II. Viktiga biståndsfrågor i samband med proposition 1994/95:100
II.1 Bistånd genom folkrörelser och andra enskilda organisationer
I SIDAs äskande inför budgetåret 1995/96 föreslås att anslaget för bistånd genom enskilda organisationer skall minskas med 100 miljoner kronor. Orsaken anges vara att ''flera organisationer börjar nå kapacitetstaket, vilket leder till ökade reservationer'', dvs. de enskilda organisationerna förmår inte fullt ut utnyttja erhållna biståndsmedel. Enligt SIDA (sept-94) uppgick denna reservation för budgetåret 1993/94 till ca 70 miljoner kronor. Regeringen däremot anger i biståndspropositionen att reservationen uppgår till endast ca 39 miljoner kronor. Om detta sistnämnda belopp ställs i relation till det som sammanlagt utbetalades genom enskilda organisationer aktuella budgetår, dvs. ca 1,9 miljarder kronor, motsvarande ca 25 % av det totala bilaterala biståndet, uppgår reservationen endast till ca 2%. Med andra ord utgör den aktuella reservationen en högst rimlig andel outbetalade medel, som ej hunnit tas i anspråk före budgetårets slut. I den borgerliga regeringens biståndsproposition för föregående budgetår konstaterades ''att de enskilda organisationerna då hade kapacitet att ansvara för större belopp än vad som kunde medges med dåvarande budgetbegränsningar''. För de flesta av SIDAs ramorganisationer, exempelvis Röda Korset och PMU, anges samma situation gälla också för nästa budgetår.
De enskilda organisationernas kompetens och erfarenhet är väl dokumenterad genom olika studier och utvärderingar. Genomgående bedöms insatserna visa goda resultat. Genom sin lokala förankring och ofta breda kontaktnät når de enskilda organisationer de absolut mest fattiga och utsatta grupperna, vilket inga andra biståndsformer förmår. Dessutom får dessa organisationers folkliga förankring hemma i Sverige inte negligeras. Till stor del grundas den förhärskande starka solidariteten och biståndsviljan hos det svenska folket på det arbete som dessa organisationer utför, oftast frivilligt och ideellt.
Regeringens förslag att sänka biståndsramen för de enskilda organisationerna med 150 miljoner kronor, dvs. 50 miljoner kronor mer än vad SIDA äskat, ter sig mot denna bakgrund både anmärkningsvärt och ologiskt. Att dessutom hävda, vilket socialdemokraterna gjorde under valrörelsen 1994, att denna biståndsform är liktydig med ''välgörenhet och plåsterbistånd'' understryker att den föreslagna neddragningen inte på något sätt är förankrad i enskilda organisationers uppnådda resultat, utan mer är avhängigt ideologiska överväganden.
Kristdemokraterna menar i stället att de enskilda organisationerna utgör en betydelsefull bas både för det svenska biståndet och vår egen biståndsvilja, samtidigt som deras verksamhet befrämjar demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i de länder där de verkar. Kristdemokraterna yrkar därför på en oförändrad anslagsnivå, det vill säga 1 000 miljoner kronor för nästa budgetår.
II.2 Ansvaret för världsbanksfrågor inom regeringskansliet
Ansvaret för världsbanksfrågor inom regeringskansliet, som tidigare åvilat UD:s biståndsenhet, delades 1988 upp, på initiativ av dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt, mellan finansdepartementet och utrikesdepartementet med finansdepartementet som huvudansvarig. Erfarenheten från de gångna sex åren visar att detta beslut var olyckligt. Enligt kristdemokraterna bör ansvaret för världsbanksfrågor styras av dels den fokusering Världsbanken har i sin verksamhet, dels av vem som har det finansiella budgetansvaret för banken inom regeringskansliet. Kristdemokraternas uppfattning är att tyngdpunkten bör läggas vid de utvecklingspolitiska aspekterna i bankens verksamhet. Speciellt med tanke på att Världsbankens grundläggande syfte är att främja en ekonomisk och social utveckling i världen. Denna inriktning har dessutom förstärkts och utvecklats kraftfullt under de senaste åren och utgör den dominerande delen av bankens verksamhet.
Förändringen i ansvarsbilden 1988/89 innebar att finansdepartementet fick ett överordnat och samlat ansvar för internationella finansiella frågor, medan utrikesdepartementet ansvarar för utvecklingsfrågor. Detta, hoppades man, skulle underlätta en samordnad svensk position, främst beträffande IMF, Världsbanken och Paris- klubben. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid visat, att det i praktiken blivit precis tvärtom, dvs. ett samordnat svenskt agerande i utvecklingspolitiska frågor i Världsbanken har försvårats, liksom koordineringen med andra institutioner, till exempel de regionala utvecklingsbankerna och de svenska biståndsmyndigheterna för vilka UD har ansvaret. Detta sammantaget talar för att den övergripande samordningen bör återgå till utrikesdepartementet. I riksdagens biståndsdebatt den 22 april 1992 framförde biståndsminister Pierre Schori, då i opposition, samma krav med hänvisning till det självklara, nämligen att ansvaret för biståndsfrågor skall ligga hos det departement som har kompetensen beträffande den grundläggande verksamheten och som dessutom allokerar de finansiella resurserna. Det sistnämnda är för övrigt också en regel som finansdepartementet självt tillämpar i sin generella direktingivning.
En mycket stor del, ca 1,5 miljarder kronor av det svenska biståndsanslaget, lämnas idag via, eller i mycket nära samverkan med, världsbanksgrupperna, som därmed utgör en av de mest betydelsefulla kanalerna för svenskt bistånd. Utrikesdepartementet har huvudansvaret för förvaltningen och samordningen av dessa insatser och det allt närmare samarbete, som äger rum mellan Världsbanken å ena sidan och SIDA, BITS, SWEDECORP, SAREC samt Nordiska utvecklingsfonden å den andra. Dessa relaterar alla till Världsbanken och det mycket breda kontaktnät som utvecklats mellan utrikesdepartementet, dessa myndigheter och banken. Det är därför väsentligt och av stor betydelse att detta omfattande samarbete integreras i en samordnad världsbankspolitik.
Kristdemokraterna yrkar mot denna bakgrund att huvudansvaret för världsbanksfrågorna återgår till utrikesdepartementet medan ansvaret för internationella finansiella frågor fortsatt hanteras i finansdepartementet.
II.3 Skuldfrågan
Den internationella skuldkrisen under sjuttiotalet, tillsammans med de ekonomiska kriserna som drabbade i- länderna under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, har haft en förödande effekt också på ett stort antal u-länder. Den skuldbörda man dragit på sig har blivit pressande, särskilt för de afrikanska länderna söder om Sahara. Många av dessa länder kan inte under några rimliga antaganden själva förväntas klara av att betala sina skulder. Att u-ländernas externa situation skulle komma att avsevärt förbättras under de närmaste åren genom fördelaktigare prisrelationer, ökat bistånd, eller skuldavskrivning är inte sannolikt. De totala finansiella flödena till skuldsatta länder har visserligen ökat något, men inte i den omfattning som kan anses behövligt för att underlätta u-ländernas prekära situation. Om inte fler internationella initiativ tas för att lätta på skuldbördan kommer givare att under mycket lång tid behöva finansiera skuldtjänstbetalningar i dessa länder, istället för att exempelvis bygga upp ett bärkraftigt och självgenererande näringsliv.
Sverige har sedan lång tid varit ett föredöme inom detta område genom att skriva av de bilaterala fordringarna gentemot u-länderna och verka pådrivande inför nya grepp och initiativ beträffande de multilaterala skulderna. Bland annat arrangerade utrikesdepartementets biståndsavdelning, ett skuldseminarium i Genève i maj 1994, tillsammans med den schweiziska regeringen, i syfte att hitta nya initiativ och lösningar, speciellt vad avser de multilaterala skulderna.
I den socialdemokratiska partimotionen beträffande biståndspolitiken 1993/94 återfinns följande formulering angående skuldfrågan.
En annan överhängande fråga är behovet av skuldavskrivningar. Många av de fattigaste länderna har en skuldtjänst som berövar dem en stor del av deras små exportinkomster. Olika internationella initiativ, senast de så kallade Trinidad-villkoren, syftar till att minska skuldbördan. Mycket återstår dock att göra. Vi anser att Sverige än mer aktivt bör driva frågan om internationellt samordnade aktioner med siktet inställt på just de fattigaste länderna. Annars riskerar dessa länder att straffas i takt med att deras ekonomier förbättras av att de ökande exportinkomsterna måste användas till räntor. För många handlar det i första hand om skulder till Internationella Valutafonden och Världsbanken, dvs. till institutioner som ''ägs'' av samma biståndsgivare som svarar för merparten av det bilaterala biståndet.
Trots dessa höga ambitioner sänker nu den socialdemokratiska regeringen anslaget för ekonomiska reformer och skuldlättnader med 200 miljoner kronor. Med hänvisning till ''det strama budgetläget i Sverige'' legitimeras en nedrevidering av det så kallade SPA- samarbetet, ett arbete tillsammans med Världsbanken, som inneburit väsentliga framsteg och framgångar för de fattiga länderna i Afrika.
Kristdemokraterna anser att dessa neddragningar är mycket olyckliga och kommer vid absolut fel tillfälle. Risken är överhängande att andra länder följer Sveriges exempel -- kan Sverige kan vi -- vilket skulle leda till stora negativa konsekvenser för skuldsatta länder, som tidigare sett Sverige, som både pådrivare i globala sammanhang och finansiär, när det gäller skuldlättnader och ekonomiska reformer.
Kristdemokraterna föreslår därför att sänkningen till stöd för ekonomiska reformer och skuldlättnader begränsas till 50 miljoner kronor, vilket innebär att 950 miljoner kronor avsätts för detta ändamål.
II.4 Styrning av biståndet
Antalet länder som mottar bilateralt bistånd har ökat till knappt 100. Omfattningen av biståndssamarbetet varierar dock kraftigt mellan olika länder. Några mottar endast tillfälligt katastrofbistånd genom SIDA eller enskilda organisationer, medan samarbetet med andra kan inbegripa såväl långsiktigt bistånd genom SIDA som u-krediter och tekniskt samarbete genom BITS, forskningssamarbete genom SAREC och näringslivsbistånd genom Swedecorp. Idag finns det ett 30-tal länder med vilka Sverige har biståndssamarbete av mer betydande omfattning. Denna bredd på biståndssamarbete ställer ökande krav på tydlig ansvarsfördelning och samordning mellan myndigheterna. Stora behov och begränsade resurser gör också att kraven på prioriteringar i biståndet ökar. Inriktningen på de fattigaste länderna måste betonas.
Det svenska biståndet är idag uppdelat i huvudsak på fem separata organisatoriska enheter -- SIDA, SAREC, BITS, Swedfund och Swedecorp. Motivet för bildandet av myndigheterna vid sidan av SIDA har varit verksamhetens särskilda inriktning -- forskning för SAREC, näringslivsutveckling för Swedecorp och Swedfund, kunskaps- och teknologiöverföring för BITS samt landprogrammering med mera för SIDA. Gränserna mellan de olika myndigheternas ansvarsområden har i vissa fall blivit otydliga. Den målsättning som från början fanns med den biståndsorganisatoriska strukturen, att komplettera varandra, har i vissa fall lett till konkurrens mellan myndigheterna och samtidigt skapat förvirring hos mottagarländerna. För att så effektivt som möjligt förverkliga målsättningen med Sveriges utvecklingssamarbete krävs därför en tydlig och klar organisatorisk ansvars- och rollfördelning. Verksamheten är betjänt av en tydlig definition och målsättning, när det gäller de olika funktionerna som riktar sig mot näringslivsfrämjande respektive humanitärt/socialt inriktade behov.
Kristdemokraterna menar att regeringens roll är att styra biståndet och dess inriktning vad gäller biståndspolitikens övergripande mål och inriktning. Biståndsmyndigheterna ska vara idégivare och verkställare, men inte beslutande i biståndspolitiska frågor av övergripande karaktär.
Beträffande den organisatoriska strukturen föreslår kristdemokraterna en uppdelning i två myndigheter i stället för den byråkratiska koloss, ''stor-SIDA'', som regeringen planerar införa. En myndighet, SFID, Swedish Fund for International Development, bestående av BITS, Swedecorp och SIDAs infrastrukturbyrå, föreslås ta hand om näringslivs- och infrastrukturfrågor. Den andra myndigheten, övriga SIDA plus SAREC, ansvarar för det långsiktiga sociala- och forskningssamarbetet. Denna föreslagna struktur skulle på ett positivt sätt koncentrera och stärka den svenska biståndskompetensen med dess olika specialiteter, samtidigt som det svenska biståndsutbudet och dess organisation tydliggörs för våra samarbetsländer.
I det föreslagna ''stor-SIDA'' riskerar, som vi ser det, den specialkompetens och professionalism, som kännetecknar BITS och Swedecorp, att nedprioriteras och på sikt försvinna. Ett tydligt tecken på detta är de neddragningar som regeringen föreslår avseende BITS och Swedecorps myndighetsanslag för nästa budgetår. Detta trots att medvetenheten under de senaste åren tilltagit hos såväl givarländer som mottagarländer vad gäller betydelsen av att skapa ett bärkraftigt och dynamiskt näringsliv i våra samarbetsländer. Ett näringsliv, som genererar både arbetstillfällen och exportintäkter och som i allra högsta grad står för ett långsiktigt och varaktigt utvecklingssamarbete.
Under de senaste åren har åtgärder vidtagits för att förbättra styrnings- och samarbetsformerna i biståndet. Det gäller bland annat förändrade anslagsstrukturer, ny ordning för importstödet, integration av fältadministrationen samt införandet av landstrategier för en bättre styrning och samordning av det bilaterala biståndet. Landstrategierna skall upprättas för alla större mottagarländer -- totalt ett drygt 20-tal. Strategierna anger vad det svenska biståndet skall uppnå, vad som skall prioriteras och inom vilka områden svenskt bistånd skall aktiveras. I planeringsprocessen som leder fram till en färdig landsstrategi skall synpunkter inhämtas från den svenska resursbasen -- svenska företag och enskilda organisationer -- samt givetvis också från det mottagande landets regering. Landstrategierna bygger på att mottagarländerna känner ansvar för och själva prioriterar verksamheten. Redovisningen till riksdagen blir tydligare, både vad gäller resultaten och framtida planering. Den ökade vikten av resultatredovisning innebär också att landstrategier möjliggör att målen för olika insatser kan göras tydliga. Viktigt är därför att de mål som anges i samband med beslut om nya insatser är uppföljningsbara. Det måste vara möjligt att se och bedöma om man är på rätt väg, om insatserna fyller de syften som är planerade.
I regeringens biståndsproposition nämns begreppet landstrategier, men ingenting om regeringen tänker fullfölja den strategi, som den borgerliga regeringen angivit. Dock föreslås, att samarbetsavtal återinföres, vilket innebär risker för att mottagarländerna i framtiden återigen kommer att uppfatta, att svenskt bistånd erhålles med automatik, utan att kompletterande krav och villkor på ett mer effektivt handhavande kan resas under avtalperiodens längd.
Kristdemokraterna anser att ett återgående till fleråriga samarbetsavtal riskerar att leda till samma inflexibilitet och ineffektivitet, som präglade biståndet innan samarbetsavtalen togs bort.
Kristdemokraterna föreslår vidare att en ny biståndsorganisation, under utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete, bildas, bestående av två myndigheter. En myndighet -- SFID -- inriktad på näringslivs- och infrastrukturfrågor, den andra -- SIDA -- på forsknings- och sociala frågor. När den nya organisationen bildats läggs BITS, SAREC och Swedecorp ner.
Kristdemokraterna förespråkar vidare att landstrategier bibehålls med tillhörande planeringsprocess, utgörande regeringens styrinstrument gällande det bilaterala utvecklingssamarbetet med Sveriges tjugo största biståndsmottagande länder, dock med ett exkluderande av samarbetsavtal.
II.5 Asylkostnader som belastar biståndsbudgeten
När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 angavs i regeringsdeklarationen en målsättning att begränsa finansieringen av asylkostnader -- kostnader för flyktingmottagande i Sverige -- via biståndsbudgeten. På grund av de besvärande ekonomiska förutsättningarna som förelåg vid regeringsövertagandet kom denna begränsning att inskränka sig till att utgöra 5 %, dvs. 35 miljoner kronor per år under mandatperioden. Detta kommenterades av socialdemokraterna i en partimotion inför budgetåret 1993/94 under rubriken ''De fattigas rätt. En biståndspolitik för en gemensam framtid'' enligt följande:
När det gäller avräkning för asylkostnader finner vi det anmärkningsvärt att regeringen under hela mandatperioden har lagt sig på en nivå av 665 miljoner kronor. När avräkningarna introducerades byggde dessa på beräkningar och OECD/DACs definitioner av vad som får räknas som bistånd. För detta fick den socialdemokratiska regeringen utstå mycket kritik. Den nuvarande regeringen utfäste sig i regeringsdeklarationen 1991 att successivt lyfta ut sådana asylkostnader. Så har emellertid inte skett. Det är nu uppenbart att ingen egentlig budgetberedning av denna avräkning äger rum. Samtidigt som nu varje år 665 miljoner kronor avräknas har nämligen antalet asylsökande från tredje världen minskat. Andelen är nu bara ca 7%. Uppskattningar visar att detta motiverar avräkningar om högst 140 -- 200 miljoner kronor enligt DAC-reglerna.
Trots denna kritik, så sent som förra budgetåret, föreslår den socialdemokratiska regeringen att biståndsbudgeten skall belastas med ytterligare 300 miljoner kronor för täckande av asylkostnader. Någon ökad invandring från tredje världen under nästa budgetår, som står i proportion till den av socialdemokraterna, utifrån egna beräkningar uppräknade kostnaden från 140 miljoner kronor till totalt 965 miljoner kronor, är svårfunnen och torde inte existera. Istället låter man medvetet de fattigaste och mest utsatta människorna i tredje världen vara med och betala det svenska budgetunderskottet.
Kristdemokraterna anser att ett sådant handlingssätt är ovärdigt och oacceptabelt. ''De fattigas rätt'' kan inte innebära att de fattiga också måste ta ansvar för upprätthållandet av Sveriges standard och välfärd vid sidan om kampen för sin egen överlevnad. Hungerns och fattigdomens rot är orättvisa. För att komma till rätta med detta krävs en politik som kräver genomgripande förändringar för att skifta balansen till förmån för de fattiga. Ekonomisk tillväxt och en rättvisare inkomstfördelning förutsätter en utvecklingspolitik, som bygger på solidaritet och respekt för individen. I en sådan utvecklingspolitik finns inte plats för tricksande med budgetanslag.
Kristdemokraterna yrkar därför avslag på regeringens begäran att höja avräkningen från biståndsbudgeten med ytterligare 300 miljoner kronor.
II.6 Katastrofbistånd
De senaste åren har präglats av ett antal svåra katastrofer. Katastrofer som blivit mer komplexa och som kräver allt större resurser. Svältkatastrofen i Somalia, torkan i södra Afrika, kriget i det forna Jugoslavien, inbördeskrigen i Burundi och Rwanda, samt nu senast kriget i Tjetjenien är exempel på katastrofer som inneburit stora lidanden och omänskliga umbäranden för hundratusentals människor. Alltför ofta sätts hjälpinsatserna in för sent, långt efter det att många människor hunnit dö i krig och svält.
Att förebygga katastrofer har funnits med på givarsamfundets agenda under lång tid, men ändå inte givit så mycket av synliga resultat. Det kan paradoxalt nog vara lättare att få fram pengar efter det att katastrofen är ett faktum än före. Men vetskapen om att katastrofer kan förebyggas måste driva oss till att satsa mer finansiella resurser på exempelvis förvarningssystem inom FN:s ram eller enskilt i olika länder, i syfte att begränsa konsekvenserna av katastrofer i katastrofbenägna områden.
En annan viktig aspekt av katastrofbiståndet är långsiktigheten. Att återuppbygga ett land eller en region efter det att en katastrof har inträffat kräver ofta lika mycket resurser och engagemang, som vid det akuta katastrofläget. Detta långsiktigt inriktade arbete kan också kopplas ihop med det förebyggande arbetet genom att man bygger dammar och fördämningar, cyklonskydd och etablerar varningssystem. Inför risken av militära konflikter kan diplomatiska resurser ställas till förfogande. Sverige, som har kompetenta och erfarna diplomater, bör här kunna spela en betydelsefull roll i olika konflikthärdar, exempelvis i Burundi och Rwanda. Ett problem som växer i styrka är den svåra balansgång mellan biståndet och ibland nödvändiga militära aktioner. Ofta kräver dessa militära aktioner, vars syfte är att skapa fred och stabilitet och ge möjlighet till humanitära insatser, mångdubbelt mycket mer resurser än det reguljära biståndet. Ett exempel på detta är Somalia, där den militära närvaron kostade tio gånger mer än biståndsinsatserna.
Kostnadsaspekten gör också att samordning dels mellan de olika multilaterala institutionerna, dels mellan länder och enskilda organisationer är fundamental. Det måste därför vara av högsta prioritet att stärka FN-organet DHA (Departement of Humanitarian Affairs) i dess roll som koordinator av katastrofinsatser inom FN-familjen.
II.7 Det multilaterala utvecklingssamarbetet
En tredjedel av biståndsbudgeten avsätts för det multilaterala utvecklingssamarbetet. De uttalade kraven på ökad effektivitet inom det bilaterala utvecklingssamarbetet måste också gälla det multilaterala. Situationen i världen idag med växande ömsesidigt beroende, ökad fattigdom, växande flykting- och migrationsströmmar, miljöproblem och befolkningsökningar visar behovet av internationellt samarbete och samförstånd. Under de senaste åren har Sverige agerat kraftigt vad gäller en ökad effektivitet inom FN. Tillsammans med de övriga nordiska länderna har olika förslag till reformer redovisats genom det så kallade nordiska FN-projektet. Flera av dessa förslag har också accepterats av FNs medlemmar och implementeras för närvarande inom FNs operativa verksamheter på det ekonomiska och sociala området. Detta reformarbete måste fortsätta och förstärkas. I egenskap av stor givare till FN-systemet har Sverige unika möjligheter till påverkan.
Att, som regeringen gör, hota med framtida tjugoprocentiga neddragningar till FNs olika utvecklingsorgan är en högst tveksam strategi. I synnerhet i tider då FN, trots sin skröplighet och svaghet ändå utgör den kanske enda multilaterala institution med brett medlemskap, som har möjlighet till global påverkan. FN blir vad dess medlemmar gör det till, är en ofta upprepad slogan. Detta måste fortsättningsvis gälla även Sveriges roll i FN-arbetet. Kritik riktades ofta från socialdemokratiskt håll mot den borgerliga regeringen för bristande intresse för FN och dess verksamhet. Att då själva hota med en tjugoprocentig nedskärning av bidragen till FN innebär att man riskerar att ytterligare begränsa FNs möjligheter till insatser inom de ekonomiska och sociala sektorerna.
Sverige bör även efter FNs 50-årsjubileum och efter presentationen av Carlsson-kommissionens rapport 1995 ha en positiv och generös inställning till FN och dess arbete. Genom en konstruktiv dialog och konkreta reformförslag når vi säkerligen längre än med hotfulla antydningar om kraftiga bidragsnedskärningar.
III. Kristdemokraternas förslag till biståndsbudget för budgetåret 1995/96 (mkr)
Multilat. bistånd FN:s ek. och soc. verksamhet 1994/95 anvisat 1995/96 12 mån 1995/96 18 mån regeringens förslag 12 mån
UNDP 610 600 900 600 UNFPA 140 120 180 140 UNICEF 350 340 510 340 WFP 270 250 375 252 UNWRA 146 150 225 150 UNHCR 275 280 420 270 ITC 15 12 18 12 FN:s narkotika- bekämpn. 50 40 60 44 Intern. fin. institutioner
Världsbanksgruppen 639 636 954 636 Reg. utv. banker 133 134 201 134 Övr. utv.fonder 105 131 196,5 131 Övr. multil. samarbete
Miljöinsatser 150 150 225 145 IPPF 89 70 105 72 WMU 18 18 27 18 Multil.rekryt. 62 48 72 48 FN:s aktioner för fred/återuppb. 150 145 217,5 100 Övriga insatser 93 83 124,5 83
TOTALT 3 295 3 207 4 810,5 3 175
Bilat. bistånd 1994/95 anvisat 1995/96 12 mån 1995/96 18 mån regeringens förslag 12 mån
Afrika
Angola 60 150 225 140 Botswana 55 40 60 40 Eritrea 30 40 60 20 Etiopien 130 140 210 130 Guinea-Bissau 0 10 15 35 Kenya 80 65 97,5 65 Moçambique 245 245 367,5 245 Namibia 85 70 105 75 Sydafrika 220 240 360 230 Tanzania 295 260 390 260 Uganda 95 95 142,5 95 Zambia 135 130 195 125 Zimbabwe 135 120 180 120 Övriga länder 65 0 0 0 Reg. insatser 165 70 105 70
Bilat. bistånd 1994/95 anvisat 1995/96 12 mån 1995/96 18 mån regeringens förslag 12 mån
Asien
Bangladesh 130 120 180 120 Indien 305 290 435 300 Kambodja 100 80 120 80 Sri Lanka 50 60 90 40 Laos 100 80 120 90 Vietnam 180 170 255 170 Västbanken/Gaza 104 120 180 120 Reg. insatser 20 15 22,5 15 Latinamerika
Centralamerika & Karibien 260 260 390 260 Nicaragua 155 150 225 120 Sydamerika 125 120 180 120
Demokrati, MR & konfliktslösning 206 200 300 185 Tekn.sam. & Kap utv.
Tekn. samarb. & Int kurser 335 375 562,5 375 Näringslivssamarbete 135 125 187,5 115 Särskilda miljöinsatser 230 230 345 205 Forskningssamarbete 425 400 600 400 Särskilda program 305 260 390 240
Katastrofer och återuppbyggnad 1 140 1 140 1 710 1 000
Folkrörelser och Enskilda org. 1 000 1 000 1 500 850
Ekon. reform. & skuldlättnader 1 000 950 1 425 800 Krediter för utveckling
U-krediter 430 350 525 340 Biståndskrediter 50 50 75 50 Kostn.fältpers. 60 55 82,5 55 Information 25 25 37,5 24,4
TOTALT 8 665 8 300 12 450 7 724,4
Bilat. bistånd 1994/95 anvisat 1995/96 12 mån 1995/96 18 mån regeringens förslag 12 mån
Ramanslag för de nya myndigheterna
SIDA 317,2 305,7 458,6 378,8 SFID 74,7 73,1 109,6 -- Sandö 32,3 34,5 51,8 34,5
Bidrag till EU:s gemensamma bistånd 0 60 90 60
Swedfund Intl. 0 0 0 0 Nordiska Afrikainstitutet 6 6,1 9,1 6,1 Övrigt 66,9 48,9 73,4
Avräkningar
Asylkostn. 665 665 997,5 965 EU-avgift 0 707 1 060,5 707 Löner.adm. avg m.m 237,9 252,7 379 260,3
TOTALT 13 360 13 660 20 490 13 360
III.1 Kommentarer till Kristdemokraternas förslag till biståndsbudget för budgetåret 1995/96
Huvudinriktningen i kds förslag till biståndsbudget för budgetåret 1995/96 är en ökad prioritering av det fattigdomsbekämpande biståndet.
Förslaget innebär att det totala biståndet för nästa budgetår (12 mån) blir 13 660 miljoner kronor vilket innebär en höjning med 300 miljoner kronor jämfört med innevarande budgetår. I och med medlemskapet i EU från och med 1 januari 1995 är det nödvändigt att 707 miljoner kronor avsätts till EUs gemensamma biståndsinsatser.
Till skillnad från regeringen föreslår inte kds att ytterligare medel tas från biståndsbudgeten för att bekosta flyktingars asylkostnader i Sverige. Tvärtom borde målsättningen vara att undvika att använda biståndsmedel för att täcka den typen av kostnader.
När det gäller det multilaterala utvecklingssamarbetet har stödet till FNs ekonomiska och sociala verksamhet avseende FNs flyktingkommissarie, UNHCR, FNs barnfond, UNICEF, samt UNRWA, FNs organ för bistånd till palestinska flyktingar, prioriterats. Stöd till flyktingar, gatubarn och indirekt fredsuppgörelsen mellan PLO och Israel förtjänar, som kds ser det, särskild uppmärksamhet.
Uppföljningen och integreringen av de beslut som fattades vid miljökonferensen UNCED 1992 är av stor betydelse. De fattiga länderna måste, bl.a. genom konkreta insatser från GEF, få erfara att den rika världen menar allvar med sina utfästelser om insatser på miljöområdet. Kds föreslår därför en fortsatt hög prioritering av miljöinsatser. En väsentlig del av FNs arbete är konflikthantering. Effektivare och mer koordinerade insatser för fred och återuppbyggnad, som syftar till att fokusera på de civila och humanitära aspekterna, är därför av stor vikt. FNs aktioner för fred och återuppbyggnad bör därför även fortsättningsvis få starkt stöd.
Avseende det bilaterala utvecklingssamarbetet anser kds att större vikt bör läggas vid att stödja de fattigaste länderna i Afrika. Vi noterar med förvåning regeringens förslag, att stödet till asiatiska mottagarländer, några av dem socialistiska enpartistater, får en växande del av det totala bilaterala biståndet jämfört med Sveriges afrikanska samarbetsländer. Detta trots att de flesta samarbetsländerna i Asien kan uppvisa en starkare ekonomisk tillväxt än de afrikanska och därmed ett mindre beroende av bistånd. Dessutom uppvisar några av dessa länder en mycket långsam utveckling mot demokrati och pluralism. Kds anser, i motsats till regeringen, att de fattigaste länderna i Afrika, som redan är demokratier eller befinner sig i en demokratisk process, även fortsättningsvis bör ha ett kraftfullt ekonomiskt stöd. Angola, Eritrea, Etiopien, Sydafrika och Moçambique är exempel på stater för vilka det reguljära biståndet och stöd till ekonomiska reformer tillsammans med skuldlättnadsåtgärder kan vara betydelsefulla instrument, som förstärker och stöttar idag svaga demokratier. Kds föreslår därför ökat eller oförändrat bistånd till dessa länder.
SAU, sekretariatet för analys av utvecklingssamarbetet, redovisade under 1994 några mycket uppmärksammade utvärderingar av det svenska biståndet och dess effekter till bl.a. Tanzania och Guinea-Bissau. Resultatet var minst sagt nedslående och måste beaktas i de landstrategier som planeras att upprättas för dessa två länder. I avvaktan på att landstrategierna färdigställs bör biståndet anpassas till en rimlig nivå. Bristen på framgång för fattigdomsbekämpningen i dessa länder, trots stora insatser från givarsamfundet, kan till viss del härledas till de långa samarbetsavtalen, vilka innebar en automatik i biståndsgivningen utan att handfasta utvärderingar eller krav restes under de år avtalen löpte. Kristdemokraterna beklagar regeringens förslag att återinföra dessa samarbetsavtal.
När det gäller bistånd till övriga samarbetsländer föreslår kristdemokraterna en ökning till Sri Lanka som ett stöd för den pågående fredsprocessen och det försoningsarbete som inletts efter valet 1994. Flertalet av de fattigaste länderna i världen genomgår för närvarande någon form av strukturanpassningsprogram. Det innebär en kombination av politiska, ekonomiska och sociala förändringar och medför en ekonomisk liberalisering och utvidgning av marknadsmässiga mekanismer. Målsättningen med dessa program är att bygga upp en ändamålsenlig och slagkraftig industri, som kan ge sysselsättning, generera exportintäkter samt ge en ekonomisk tillväxt. Ett kraftfullt biståndspolitiskt instrument som kan och bör användas är, förutom stöd till dessa strukturanpassningsprogram, användandet av den kompetens och professionalism som sedan en följd av år finns inom den svenska biståndsapparaten när det gäller näringslivsfrämjande insatser. BITS, Swedecorp och Swedfund har under de senaste åren fått ökat utrymme i ett breddat svenskt bistånd och skapat förväntningar hos våra mottagarländer om ett växande framtida samarbete.
I den organisationsmodell som Kristdemokraterna föreslår gälla för det svenska biståndet skulle den erfarenhet och kunnighet som finns samlad hos BITS och Swedecorp komma mer till sin rätt än vad som är fallet idag. Kristdemokraterna föreslår därför högre anslag till dessa myndigheter än vad regeringen anför i sitt budgetförslag. Kristdemokraternas förslag för anslagen till katastrofbistånd, enskilda organisationer, ekonomiska reformer och skuldlättnadsprogram samt asylkostnader har lämnats tidigare i motionstexten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 1-procentsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de enskilda organisationernas betydelse,
3. att riksdagen till enskilda organisationer anslår 150 miljoner kronor utöver regeringens förslag och således anslår 1 000 miljoner kronor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att huvudansvaret för världsbanksfrågorna återgår till Utrikesdepartementet medan ansvaret för internationella finansiella frågor fortsatt hanteras i Finansdepartementet,
5. att riksdagen till stödet för ekonomiska reformer och skuldlättnader anslår 150 miljoner kronor utöver regeringens förslag och således anslår 950 miljoner kronor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny biståndsorganisation som delas upp i två enheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att landstrategier bibehålls med tillhörande planeringsprocess för Sveriges största biståndsmottagande länder,
8. att riksdagen avslår regeringens begäran att höja avräkningen från biståndsbudgeten med ytterligare 300 miljoner kronor för ökade asylkostnader,
9. att riksdagen i övrigt bifaller den fördelning av biståndsanslaget som föreslås i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati, mänskliga rättigheter och bistånd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnornas roll i biståndspolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om världshandelns, marknadsekonomins och rättssamhällets betydelse för ekonomisk utveckling,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöåtgärder som en väsentlig del av svenskt bistånd,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av ett brett perspektiv på befolkningsfrågan,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uthållighet beträffande katastrofbiståndet.
Stockholm den 23 januari 1995 Alf Svensson (kds) Ingrid Näslund (kds) Göran Hägglund (kds) Inger Davidson (kds) Rose-Marie Frebran (kds) Mats Odell (kds) Chatrine Pålsson (kds)