Rwanda och Burundi har under historiens gång upplevt
uppslitande inre stridigheter på grund av motsättningar
mellan de två befolkningsgrupperna hutu och tutsi. Under
1994 kulminerade misstron och hatet i massmord och
flyktingströmmar av inte tidigare skådat slag.
Massiva hjälpinsatser har satts in från FN:s sida och många
olika hjälporganisationer har varit på plats och gjort en
beundransvärd insats. De svenska insatserna förmedlades i
det akuta skedet främst genom Pingstmissionens U-
landshjälp (PMU). Sverige har avsatt 267 miljoner kronor till
Rwanda och rwandiska flyktingar i grannländerna fr.o.m.
budgetåret 1993/94. Av detta belopp har 147 miljoner kronor
förmedlats genom FN, främst UNHCR och WFP, och 119
miljoner genom enskilda organisationer, främst Röda korset
och PMU. De flesta insatserna gäller mat, vatten, sanitet och
sjukvård för flyktingarna samt ett begränsat stöd till FN:s
MR-observatörer.
Situationen i Rwanda är fortfarande mycket oroväckande.
Det kommer att behövas stora hjälpinsatser under lång tid
innan situationen normaliserats tillräckligt för att människor
skall kunna få sina mest elementära behov tillfredsställda.
Halva befolkningen befinner sig på annan ort än hemorten
även om en del nu börjar vända hemåt. En del som flytt från
hemorten befinner sig på annan ort i Rwanda, men det stora
flertalet finns fortfarande i massflyktingläger i
grannländerna Zaire, Tanzania och Burundi.
PMU fick i slutet av november besked om att de inte längre
kunde förvänta sig några bidrag till pågående läkarprojekt i
Bukavu, Zaire. I Goma, Zaire, har ytterligare 2 miljoner
kronor gjort det möjligt att fortsätta den
sjukvårdsverksamhet som drivs med zairisk och rwandisk
personal. Enligt PMU:s kontakter på plats råder det
fortfarande brist på mat men för detta ändamål har man
nekats ytterligare biståndspengar från Sverige genom SIDA.
PMU har också begärt 23 miljoner kronor för
återuppbyggnad av skolor men fått avslag. Ramen för
utvecklingsprojekt har dock utökats med en engångssumma
på 12 miljoner kronor för renovering av skolor.
Återuppbyggnadsprojektet kan därför bara delvis
genomföras.
Anledningen till att PMU kan anses särskilt lämpat att göra
en insats på olika områden är det mycket väl utvecklade
nätverk organisationen har genom de 1 150 församlingar
som byggts upp över hela landet i snart sagt varje kommun.
Skolverksamhet och sjukvård har hela tiden bedrivits
parallellt med det församlingsarbete som rwandierna är
ansvariga för.
I vår biståndsmotion vänder vi oss mot att bidragen till de
enskilda organisationerna skärs ned kraftigt i årets budget.
Vi anser att PMU borde få bidrag i den storleksordning de
begärt både till sjukvårdsinsatser, återuppbyggnad av skolor
och mat om signalerna att det fortfarande finns stora behov
visar sig stämma.
Jämsides med att den humanitära hjälpen fortsätter, finns
också ett mycket stort behov av andra typer av insatser.
Miljontals människor befinner sig i flyktingläger.
Säkerhetsläget i flyktinglägren i Zaire är mycket instabilt på
grund av närvaron av den slagna förra regeringsarmén och
milis. FN:s generalsekreterare har kommit med olika förslag
till att lösa säkerhetsproblemet i flyktinglägren i Zaire men
inga länder har velat ställa trupp till förfogande, inte heller
FN-polis för att övervaka ev. lokal trupp.
I Tanzania finns tecken på att man snarast vill återsända
flyktingarna till Rwanda. Ett antal flyktingar från Zaire har
också börjat återvända. Stora insatser behövs för att göra
deras återkomst till Rwanda så trygg som möjligt. Det är
väsentligt att en organiserad repatriering kan inledas så snart
som möjligt. En regional konferens om flyktingfrågor
planeras i Bujumbura, Burundi, till den 15--17 februari.
Sverige har inbjudits delta i förberedelserna till konferensen.
I det regionala toppmöte om Rwanda som hölls i Nairobi,
Kenya, den 7 januari i år framkom tidvis skarpa
motsättningar mellan Rwanda och Zaire respektive
Tanzania. Rwanda har visat stark tveksamhet till att delta i
den regionala flyktingkonferensen med mindre Zaire och
Tanzania fullföljer tidigare åtaganden om avväpning i lägren.
Det är viktigt att se Rwanda i ett regionalt perspektiv. Oro,
konflikter och flyktingproblem sprider sig lätt från ett land
till ett annat. Grannländerna är medvetna om detta och
försöker på olika sätt bidra till en lösning av problemen bl.a.
genom den planerade flyktingkonferensen. OAU och Global
Coalition for Africa har också hållit en konferens om
demobiliseringsproblem i området, som fått stöd genom
SIDA.
I det stora repatrieringsarbete som måste ske, torde bl.a.
PMU ha ovanligt goda förutsättningar att göra en insats, inte
minst med tanke på det nätverk de har i de flesta
kommunerna i Rwanda. PMU har ansökt om medel för
sådant arbete men fått avslag. Vi anser att medel bör ställas
till PMU:s förfogande för detta nödvändiga arbete.
Om det skall finnas några förutsättningar för en stabil
utveckling i positiv riktning i Rwanda behövs ett djupgående
freds- och försoningsarbete. De djupgående klyftor och den
misstro som skapats genom massmorden med fruktan för att
en liknande händelseutveckling skall upprepas kommer att
ta lång tid att överbrygga. Sverige stöder på olika sätt de
freds- och försoningsskapande insatser som sedan en tid är
på gång i området. Sverige har bl.a. bidragit till de MR-
observatörer som sänts till området av UNHCR.
Förutom den konferens om flyktingfrågor som planeras
äga rum i Bujumbura i februari planeras också en konferens
som skall behandla den politiska situationen i området. Den
organiseras av FN med stöd från ett antal NGO:s (frivilliga
organisationer).
En politisk grupp på nio länder ''Friends of Rwanda
Support Group'', där även Sverige är med, bildades i
Washington i september 1994 på inbjudan av USA. OAU är
med genom Tunisien, flera europeiska länder deltar och även
Kanada och Japan. Syftet är att ge internationellt stöd åt
fredsprocessen och att ge eftertryck åt behovet av
samordning av insatser både inom och utom FN.
Den tutsidominerade RPF-regeringen i Rwanda saknar så
gott som helt resurser att administrera landet vilket är en
förutsättning för att kunna ta emot och sörja för flyktingarna
när de återkommer. Det kommer att behövas biståndsinsatser
för att klara de rent humanitära behoven men det finns också
trängande behov av annan art för att över huvud taget få
landet att fungera. RPF-regeringen behöver vidgas med
företrädare för hutu för att få en bred förankring. En
demokratisering av samhället är nödvändig och en
fungerande förvaltning behöver byggas upp. För att detta
skall kunna ske inom en inte alltför avlägsen framtid behövs
kvalificerat stöd utifrån i form av rådgivning men också mer
praktisk hjälp.
FN-organisationen UNAMIR har fått ett förlängt mandat
till i juni 1995 som bland annat syftar till att skydda
Rwandatribunalens personal och verksamhet. Denna
internationella tribunal skall pröva misstankar om allvarliga
brott mot humanitär rätt. UNAMIR har också till uppgift att
skydda internflyktingarna i Rwanda och distributionen av
bistånd men också att ge stöd i det nationella
försoningsarbetet.
Man kan inte undgå att göra reflektionen att en lång rad
organisationer både inom och utom FN:s ram såväl som
grannländerna och många andra länder är inblandade i en
mångfald av olika projekt. Skälet till detta är naturligt nog
omfattningen av katastrofen i Rwanda, som också berör hela
regionen. Till en början har det säkert varit nödvändigt att
man ställt upp från många håll för att avhjälpa den
omedelbara nöden.
Stora insatser från olika håll kommer utan tvekan också att
behövas för att göra det möjligt för flyktingarna att återvända
hem. Det är därför viktigt att det internationella samhället
inte förlorar intresset för Rwanda och närliggande länder,
som berörs av katastrofen.
Samtidigt måste det innebära en stor påfrestning för
rwandierna att de behöver hjälp på snart sagt alla områden
och att denna hjälp kommer från så många olika
organisationer och länder. Detta kräver oerhört många olika
kontakter och en förmåga till anpassning, som man knappast
kan förvänta sig av ett land som utsatts för så stora
påfrestningar.
I synnerhet torde det vara mindre lämpligt att alltför många
parter är inblandade i de freds- och försoningssamtal som nu
kommer att bli alltmer betydelsefulla. Detta inte minst på
grund av frågans komplicerade natur. Två etniska grupper,
där det förekommit motsättningar under mycket lång tid, står
emot varandra. Förlusten av många människoliv gör att svåra
känslor behöver bearbetas. Samtidigt kommer tribunalen att
pågå som kan väcka olika reaktioner. I denna svåra process
behöver framtidstron födas och hoppet växa om att en
gemensam framtid är möjlig i Rwanda även för dem som inte
vågat återvända. Ett misslyckande, som skulle innebära ett
återfall i massmördandet och leda till förnyad massflykt,
måste till varje pris undvikas. Farhågorna gäller i viss mån
också Burundi.
Dessa faktorer och flera andra skäl gör att vi tror att en
insats på högsta nivå från ett eller ett par länder på FN:s
uppdrag skulle vara värd att pröva och med all sannolikhet
skulle kunna leda till ett säkrare resultat och mer
tillfredsställande resultat.
Det är vår övertygelse att Sverige, gärna tillsammans med
Norge, skulle kunna spela en huvudroll i detta sammanhang.
Både Norge och Sverige har i olika internationella
sammanhang vunnit stort förtroende genom sin skicklighet
och genom det faktum att de gjort sig kända för att inte vara
ute efter att vinna egna fördelar.
En del länder som nu är inblandade är gamla
kolonialmakter med intressen i Afrika. USA ses inte alltid
med blida ögon därför att de förväntas vilja vinna inflytande
för egen räkning.
Ytterligare ett skäl till att vi tror att Sverige och Norge
skulle ha större förutsättningar att kunna göra en samlad
insats på högsta nivå är den nordiska närvaro som går mycket
långt tillbaka i tiden, som sträcker sig över ett stort område
och som varit förtroendeskapande.
Svenska Pingstmissionen har funnits i Kivuprovinsen i
Zaire sedan början av 1920-talet. I församlingarna, som styrs
av infödda ledare, finns c:a 300 000 medlemmar. Norsk
mission har också funnits mycket länge och har ett stort
medlemsantal. I Burundi finns c:a 250 000 medlemmar. I
Rwanda har den svenska pingstmissionen funnits sedan 1941
och har 220 000 medlemmar. Detta innebär ett tätt nätverk
spritt i alla tre länderna. De svenska och i Zaire även de
norska medarbetarna har sedan 1960-talet i huvudsak ägnat
sig åt utbildning och sjukvårdsarbete. Den humanitära
insatsen har betytt mycket för utveckling av skolor och
sjukvård och har därmed skapat ett grundmurat förtroende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att enskilda organisationer ges
fortsatta möjligheter att göra biståndsinsatser i Rwanda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att
utrikespolitiskt föra upp Rwanda- och Burundikonflikterna
på en högre prioriteringsnivå än vad som anförts i
regeringens proposition 1994/1995:100,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att företa en svensk eller
svensk/norsk freds- och försoningsinsats på högsta nivå och
utveckling av de demokratiska institutionerna i Rwanda.
Stockholm den 23 januari 1995
Ingrid Näslund (kds)
Rolf Åbjörnsson (kds)
Åke Carnerö (kds)
Tuve Skånberg (kds)