Motion till riksdagen
1994/95:U203
av Carl Bildt m.fl. (m)

Biståndspolitiken


Innehåll 1.
Sammanfattning6 2.
Moderata 
utgångspunkter6 2.1
Dagens 
situation7 2.2
Läget 
i u-världen7 2.3
Befolkningsutvecklingen9 2.4
Västvärldens 
ansvar9 2.5
Tredje 
världen och Nord--Sydkonflikten10 3.
Hållbar 
utveckling10 3.1
Marknadsekonomi 
och demokrati10 3.2
Mänskliga 
rättigheter och demokrati11 3.3
Självbestämmande 
och ansvar11 3.4
Skuldproblematiken12 3.5
Biståndsberoendet12 4.
Vad 
bör Sverige göra?13 4.1
Frihandel13 4.2
Humanitärt 
bistånd14 4.3
Katastrofbistånd15 4.4
Fungerande 
rättsordning16 4.5
Demokratibistånd16 4.6
Multinationellt 
bistånd17 4.7
Biståndets 
organisation17 4.8
Enskilda 
organisationer och företag18 4.9
Biståndsanslagen18
Hemställan19

1. 
Sammanfattning
Förutsättningarna för u-ländernas fortsatta utveckling är
ljusa. Den helt dominerande delen av deras invånare bor i
länder som har snabb, eller mycket snabb tillväxt.
U-länderna har ett stort kapitaltillflöde, som motsvarar
nästan 5 procent av deras samlade ekonomier. Huvuddelen
sker genom privata investeringar och lån. Endast en fjärdedel
utgörs av bistånd.
Demokratin är på frammarsch. Antalet diktaturer har blivit
väsentligt färre.
Problemen är koncentrerade till de länder som kvarblir i
socialism eller feodalism. I dessa länder stagnerar
utvecklingen och fattigdomen ökar.
Det svenska biståndet skall bidra till att fattigdomen
utrotas. Det sker bäst genom att rättsstaten och
marknadsekonomin befästs även i u-länderna.
Svenskt bistånd skall inte utgå till statsmakten i diktaturer
eller till länder där regimen systematiskt bryter mot
mänskliga rättigheter.
Det är effektiviteten i bekämpningen av fattigdom som
skall vara avgörande för det svenska biståndets utformning.
Därför behövs en effektiv och oberoende utvärdering av det
svenska biståndet.
Biståndsinsatser bör upphandlas i konkurrens mellan
enskilda organisationer, företag samt offentliga organ inom
och utom Sverige.
Förslaget om en centraliserad statlig monopolmyndighet
på biståndsområdet avvisas.
Anslaget utvecklingssamarbete genom den nya
myndigheten bör minskas med i storleksordningen 1,7
miljarder kronor per år.
2. Moderata utgångspunkter
Fattigdomen i världen skall bekämpas. Det finns många
exempel som visar att ett land kan gå från stor fattigdom till
relativt välstånd på endast en generation (20--30 år).
Det finns därför välgrundad anledning att se mycket
optimistiskt på möjligheterna att skapa välstånd i alla jordens
länder. Genom att dra lärdom av erfarenheterna från de
länder som lyckats väl, kan fattigdomsbekämpningen
effektiviseras och påskyndas.
Biståndet kan och bör koncentreras till de strategiskt mest
betydelsefulla insatserna. ''Biståndet skall vara oljan i
motorn -- inte bensinen i tanken''.
Det effektivaste stöd ekonomiskt utvecklade länder kan ge
de fattigare länderna är dels att genom frihandel öppna våra
marknader för deras produkter, dels att hjälpa fram
demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, rättssamhälle
och marknadsekonomi.
Katastrofhjälp och humanitär hjälp som verkligen når de
drabbade skall också prioriteras i nödsituationer. Svensk u-
hjälp skall vara generös, men nyckelfrågan är vilka resultat
den ger, inte vad den kostar.
Effektivitet i biståndet gynnas inte genom etablering av en
centraliserad statlig biståndsbyråkrati, utan genom att via
UD bättre utnyttja de många olika organisationer och
samverkanskanaler som redan finns. Ledningen av svenskt
u-landsbistånd skall ligga hos riksdagen.
2.1 Dagens situation
Fem av sex människor på jorden lever i u-världen (låg- och
mellaninkomstländer enligt Världsbankens definition).
Cirka en miljard lever under absolut fattigdom d.v.s. de lever
i svält och sjukdom, ofta illiterata och förtryckta. De flesta
av dessa -- drygt 400 miljoner -- bor i Sydasien och cirka
250 miljoner i Afrika söder om Sahara. I detta område ökar
fattigdomen medan den minskar i Asien och alldeles särskilt
i Stilla Havsasien. Där pågår den snabbaste minskningen av
fattigdom som världen någonsin sett.
Det finns anledning till en betydande optimism vad gäller
utvecklingen i huvuddelen av u-världen.
Marknadsekonomins segertåg, inte bara i Asien utan även i
Östeuropa och Latinamerika, ger goda förhoppningar om
snabb tillväxt och en snabbt minskad fattigdom. Demokratin
har också gjort stora framsteg, främst i Östeuropa och
Latinamerika (där Kuba nu är det enda landet utan folkvald
regering) men också i Asien och med allt fler ljuspunkter i
Afrika. Det finns goda förutsättningar för att läget en
generation fram i tiden skall vara radikalt mycket bättre i
stora delar av u-världen. De orosmoln som finns gäller
främst Afrika och Mellanöstern.
2.2 Läget i u-världen
Kapital motsvarande uppemot 5 procent av u-ländernas
samlade BNP beräknas i år tillföras från de rika
västländerna. Huvuddelen är privata investeringar, lån och
gåvor. Offentligt bistånd utgör ca en fjärdedel av u-ländernas
nettotillskott av kapital. Såväl privata överföringar som
offentliga bistånd fördelas ojämnt. Investeringar och lån går
främst till länder med god tillväxt eller potentiellt god
tillväxt. Gåvor och bistånd tillförs naturligt nog främst de
fattigaste u-länderna.
I Stilla Havsasien bor 40 procent av u-världens befolkning.
Biståndsflödet är blygsamt -- knappt 5 dollar per invånare.
Här pågår en oerhört stark ekonomisk utveckling. Tillväxten
ligger på 8--10 procent årligen. Fattigdomen minskar
snabbare än någonsin tidigare i världshistorien. Länderna
befinner sig i en stark marknadsekonomisk revolution. Detta
är särskilt tydligt i Kina, där en tidigare förlamande
socialistisk planekonomi avvecklas, men där enpartidiktatur
fortfarande råder.
I Sydasien lever 30 procent av u-världens befolkning.
Även här är biståndet 5 dollar per invånare. Regionen -- inte
minst Indien -- präglades länge av stagnation. En
kombination av feodalism och demokratisk socialism ledde
till ''hindi rate of growth''. Även i Indiens muslimska
grannländer var tillväxten per capita svag. Nu tycks dock en
stabil tillväxt ha inletts, även om det är för tidigt att avgöra
om den är uthållig. En betydande minskning av fattigdomen
sker dock, och en marknadsekonomisk revolution, inspirerad
från öst, kommer förhoppningsvis att få stabilt fotfäste.
Mellanöstern och Nordafrika (arabvärlden och Iran) -- den
tredje av u-världens kulturkretsar svarar för cirka 6 procent
av u-världens befolkning. Biståndet motsvarar nästan 40
dollar per person, det högsta per capita av u-världens olika
regioner. Området har också tagit emot oerhört stora resurser
de senaste 20 åren genom främst oljeexport. Trots detta och
trots ett betydligt gynnsammare utgångsläge än övriga Asien
och Afrika har regionen som helhet haft en förvånansvärt
svag utveckling. Undantagen från denna regel har varit små
länder med ibland fabulöst stora inkomster i form av
betalning för olja. Men i det stora hela har fattigdomen inte
undanröjts i den takt som borde ha varit rimlig. Arabisk
socialism och muslimsk utvecklingsfientlighet har hämmat
utvecklingen. Egypten som är världens största enskilda
mottagare av u-landsbistånd har drabbats allra hårdast av
Nassers arabiska socialism. Andelen absolut fattiga är
visserligen betydligt lägre än i Afrika söder om Sahara och
Sydasien, men har inte visat några tecken till att minska. Den
ekonomiska utvecklingen har också stagnerat, trots ofta
betydande naturtillgångar.
I Afrika söder om Sahara (Sub-Saharan Africa) bor en
knapp sjundedel -- 14 procent -- av u-världens befolkning.
Biståndet motsvarar 35 dollar per person. Detta är det
område som inger den största oron. Här sker den stora
ökningen i antalet absolut fattiga. Kontinenten bär på ett
tungt kolonialt arv med dess fixering på statsstyrning.
''Vildarna'' antogs inte förstå sitt eget bästa och skulle därför
sättas under förmyndare. Efterföljande diktaturer och
stamstrider förvärrade bilden. Detta bittra arv förvärrades av
den afrikanska socialismen som efter avkolonialiseringen
fick stort genomslag på grund av inflytande både från väst-
och östeuropeisk socialism. Även svensk socialism har ett
betydande ansvar för denna fattigdomsskapande politik.
Denna dubbla börda har lett till negativ tillväxt och ökande
massfattigdom. Ännu ses få ljuspunkter. Kontinentens
dominerande ekonomi -- Sydafrika -- har också hämmats av
sitt rasförtryck, som utestängt den stora majoriteten från att
bidra till utvecklingen. Den nya utvecklingen i Sydafrika
innebär en vändpunkt om landet lyckas både befästa
demokratin och genomföra det marknadsekonomiska
systemskifte som är absolut nödvändigt för att skapa en
snabb tillväxt. Utvecklingen i Afrika söder om Sahara
förtjänar särskild uppmärksamhet av väst.
I Latinamerika bor en tiondel av tredje världens
befolkning. Latinamerika får 11 dollar per person i bistånd.
Detta var det område som jämte Östeuropa hade det mest
gynnsamma utgångsläget. Flera av länderna hade tidigt på
1900-talet en levnadsstandard på god europeisk nivå.
Uruguay och Argentina tillhörde under mellankrigstiden
världens fem rikaste länder. Det är därför anmärkningsvärt
att det råder så stor fattigdom i Latinamerika -- som praktiskt
taget förskonats från krig -- jämfört med utvecklingen i
Europa som härjats av två världskrig.
Förklaringen till stagnationen och i många fall nedgången
har varit den latinamerikanska fixeringen till staten. I
åtskilliga länder har statsmakten använts som skydd för
privilegier åt dem som innehaft den politiska makten. Det
kan gälla små eliter utanför statsmakten eller statsmakten
själv, ofta i form av armén eller det härskande partiet.
Utmärkande har varit regleringsivern och tendensen att
skydda ekonomin från konkurrens utifrån, ofta benämnd
merkantilism. Bristen på konkurrens har lett till påtaglig
inneffektivitet och ofta ett stort statsägande. Under de
senaste åren har emellertid alla diktatorer utom Fidel Castro
på Kuba fallit. Frihandel, avregleringar och privatiseringar
har börjat ta fart. Från att ha varit en hotande skuldbomb för
hela världsekonomin, har Sydamerika blivit en magnet för
internationellt kapital. Ökande ekonomiskt samarbete över
hela den amerikanska kontinenten ger åtskilliga av
Latinamerikas länder goda utsikter till stabil tillväxt. I de
sydligaste länderna har denna nu pågått i åtskilliga år med
näst intill asiatiska tillväxttal.
2.3 Befolkningsutvecklingen
Befolkningstillväxten i u-världen är 1,8 procent årligen
(knappt 80 miljoner människor). Utvecklingen påverkas
både av höga födelsetal och snabbt stigande medellivslängd
i u-länderna. Trenden är dock fallande överallt, särskilt
påtagligt i Asien och Latinamerika.
Med nuvarande födelsetal beräknas genomsnittskvinnan
föda 3,5 barn. Utvecklingen varierar dock. I Stilla Havsasien
föder hon i genomsnitt 2,5, i Latinamerika 3,0, i Sydasien
4,0, i Mellanöstern/Nordafrika 5,1 och i Afrika söder om
Sahara 6,3 barn. I de utvecklade industriländerna är
födelsetalet 1,7 barn. Inom en tioårsperiod beräknas Stilla
Havsasien och Latinamerika vara nere på nära nog
europeiska nivåer. All erfarenhet visar att människor mycket
snabbt anpassar födelsetalen efter stigande ekonomisk
standard. Ett undantag från detta kan dock spåras i
arabvärlden och Iran där kvinnans ställning är mera utsatt.
Erfarenheten visar också att en bättre utbildning och en
starkare ställning för kvinnorna är det starkaste incitamentet
för en balanserad befolkningsutveckling. Det återstår dock
att se ett kraftigt fall i födelsetalen i Afrika söder om Sahara.
Befolkningstalen faller dock inte lika snabbt som
födelsetalen eftersom dagens stora barn- och ungdomskullar
kommer att ge fler i fertil ålder, och därmed kommer under
en betydande övergångsperiod fler barn att födas. Vidare
kommer den ökande medellivslängden (i Kina från 37 till 67
år) att öka befolkningsantalen.
2.4 Västvärldens ansvar
De utvecklade marknadsekonomierna -- ''väst'' -- har
ansvar för att stödja och hjälpa utvecklingen i de fattigare
länderna. Först och främst därför att kristen och humanistisk
medkänsla bjuder detta. Men också för att minska
spänningar och konflikter, samt faktiskt också av
materialistiska skäl. En värld där många eller helst alla
nationer lever i välstånd innebär också rikare möjligheter för
oss själva.
Den djupt utvecklingsfientliga föreställningen att somliga
måste vara fattiga för att andra skall kunna få välstånd har
inget stöd i verkligheten. Tvärtom är frihandel och öppna
ekonomier en förutsättning för utveckling. Våra liv och våra
livsvillkor är inte fastställda en gång för alla, utan vi själva
har ansvar för utvecklingen.
U-länder är fattiga av två skäl. De kan ha kommit igång
sent och därför först nu påbörjat den utvecklingsprocess som
västerlandet inledde på 1800-talet. I andra fall är orsaken att
utvecklingen hindrats, vanligen av statsmakten. Långt ifrån
alla u-länder har ett kolonialt förflutet. I många fall gäller
den bistra sanningen att utvecklingsländer främst
kännetecknas av brist på utveckling.
2.5 Tredje världen och Nord--Sydkonflikten
Begreppet tredje världen har sitt ursprung i en anti-västlig
och socialistiskt färgad afro-asiatisk gruppering, med början
på 1950-talet. I politisk mening kom tredje världen att nära
förknippas med det kommunistiska blocket. Strävan efter
demokrati och marknadsekonomi -- västs ideologiska
fundament -- karakteriserades av många ledare i tredje
världen som imperialism och nykolonialism. Tredje-
världsbegreppet kom att utgöra en stark hämsko på
utvecklingen. Kommunistiska länder sågs ofta som ideal.
Enpartistat blev regel snarare än undantag. Socialismen blev
rättesnöre som ekonomiskt och socialt system.
Föreställningen att u-världen var fattig p.g.a. västvärldens
rikedom var ett centralt tema, som ledde till olika krav på
kompensation.
Genom kommunistblockets sönderfall och socialismens
avveckling i Östeuropa har också begreppet tredje världen
fallit samman. Det finns inte längre något ideologiskt eller
materiellt understöd för detta begrepp. Tvärtom
kännetecknas u-länderna av stora skillnader sinsemellan,
både vad gäller utvecklingsnivå och utvecklingstakt. Det
ideologiska systemskiftet i u-världen är lika stort som det i
Östeuropa. På de flesta håll är nu strävan att efterlikna den
utveckling man kunnat beskåda i Stilla Havsasien. Det är
detta som är den viktigaste orsaken till en starkt
underliggande optimism om u-världens utveckling.
3. Hållbar utveckling
Det är viktigt att tillväxten är uthållig. I det mycket korta
perspektivet kan tillväxt vinnas genom att man föröder andra
resurser t.ex. genom tvångsarbete eller naturskövling, vilket
vi tydligast sett i de socialistiska länderna. Men uthållig
tillväxt fordrar naturligtvis omsorg om det som ger
grunderna för välståndet, nämligen kunskapskapital och
materiellt kapital. Det är därför en stabil rättsordning och
enskild äganderätt är lika centrala för utvecklingen som
ekologisk medvetenhet.
3.1 Marknadsekonomi och demokrati
Under den svenska biståndsverksamhetens historia har i
nuvärde satsats totalt mer än 200 miljarder kronor. En stor
del av dessa pengar har utifrån en missuppfattning om
grundläggande förhållanden bakom ekonomisk och social
utveckling gått till tvivelaktiga projekt i länder med
utvecklingsfientliga strukturer och regimer. Fjolårets
analyser av det svenska biståndet ger klara belägg för detta.
Från biståndets början och i alltför många decennier har en
socialistisk utvecklingsmodell och världsbild styrt
biståndspolitiken. Marknadsekonomins principer och
fundament, som har skapat välstånd och tillväxt i Sverige,
har aldrig på allvar satts i centrum för biståndseliternas
maktutövning i mottagarländerna. Inte förrän nu efter
murens och Sovjetunionens fall, har planhushållningens
katastrofala konsekvenser för de fattiga folken blivit
tillräckligt tydliga för att kunna leda till en förändring av
biståndspolitiken.
Det som skapar välstånd och tillväxt är inte bistånd till en
centralmakt som domineras av det enda partiets
nomenklatura och byråkratskikt. Välstånd och tillväxt
uppstår i en miljö av självägande bönder, entreprenörskap,
småföretagande, enskilt ägande, privat sparande, fri
konkurrens, fri prisbildning, fri handel, avreglering,
privatisering, rättstrygghet och politiska fri- och rättigheter.
Först i en sådan miljö kan bistånd, vid sidan av att lindra nöd,
också bidra till ekonomisk, politisk och social utveckling.
Bortsett från katastrofhjälp bör statligt bistånd endast ges
till projekt som stöder en marknadsekonomisk utveckling.
De länder som inte kan redovisa sådana mål för sin
samhällsomvandling, i kombination med tydliga och snabba
framsteg när det gäller både mänskliga och politiska fri- och
rättigheter, skall inte längre kunna få svenskt bilateralt
bistånd. Till det marknadsekonomiska biståndsmålet som
slogs fast av riksdagen 1993 skall kopplas krav på
ekonomiska och politiska reformer i mottagarländerna.
3.2 Mänskliga rättigheter och demokrati
Absolut grundläggande för det svenska biståndssamarbetet
skall vara att mottagarlandets politiska system karakteriseras
av respekt för de mänskliga rättigheterna och de
fundamentala friheterna, d.v.s. respekt för medborgerliga fri-
och rättigheter, med det demokratiska flerpartisystemets fria
yttranderätt, fria åsiktsbildning och fria val liksom
ekonomiska rättigheter i centrum. Rätten att starta och driva
företag skall vara lagligt skyddad.
För att ett land skall kunna ta emot svenskt bistånd måste
det antingen vara en demokrati eller ha en fast och tydlig
rörelse i denna riktning. Symboliska steg i demokratisk
riktning får ej ses som undanflykter för ett fortsatt bistånd.
Självutnämnda folkföreträdare skall inte kunna erhålla
svenska biståndsmedel.
Det är självklart att ett land som Sverige inte skall bistå
länder där det förekommer fysisk eller psykisk tortyr,
misshandel eller förödmjukelser av medborgare för deras
politiska eller religiösa övertygelses skull, eller för att de
tillhör en kulturell eller etnisk minoritet.
Rättsstaten är central. En fungerande rättsordning är
oundgänglig för att medborgare skall kunna få sina
rättigheter skyddade och för att få en marknadsekonomi att
fungera. För att fungera måste reglerna ha legitimitet hos
befolkningen. Ett stort utvecklingsproblem har här varit en
alltför stark överklass bestående av nomenklaturan och de
styrande och en för liten medelklass.
En demokratisk struktur som gör det möjligt för en
befolkning att avsätta en regering som inte fungerat väl är
det korrektiv som behövs. Den offentliga sektorn bör hållas
minimal. En stor offentlig förvaltning har på många håll varit
en betydande källa till korruption.
3.3 Självbestämmande och ansvar
Ett u-lands utveckling avgörs i allt väsentligt av inhemska
förhållanden. Det går inte att utifrån försöka utveckla ett land
åt dess befolkning. En god regering ser till att människorna
får möjlighet att bidra till utvecklingen genom egna initiativ
och egna ansträngningar. Föreställningen att en regering
skall kommendera folkkommuner och arbetsbrigader som
under sång konstruerar väldiga stålverk har ingenstans lett
till framgång.
Det är människorna själva som utifrån sina egna
värderingar och önskemål skapar det goda samhället.
Familjens ansvar för sina barn och satsningar på nästa
generation genom sparande, investeringar och inte minst
utbildning är nödvändiga förutsättningar för en uthållig
utveckling.
3.4 Skuldproblematiken
Vissa u-länder är hårt skuldtyngda. Det handlar dels om
mycket fattiga u-länder, huvudsakligen i Afrika, som i
absoluta tal inte har så stor skuldbörda, men som i relation
till sin egen ekonomi har stora problem. Dessa skuldbördor
hanteras huvudsakligen genom biståndssystemet.
Dels handlar det om mer utvecklade u-länder --
medelinkomstländer -- där statsmakten har ådragit sig stora
skulder, ofta genom ohämmat slöseri. 21
medelinkomstländer har definierats som gruppen högt
skuldsatta. Mer än hälften av dessa är råvarurika länder som
har utnyttjat tider med goda priser på olja och andra råvaror
till att ytterligare förstärka resurserna genom lån.
Statsmakten har i tider av stora inkomster och därmed god
kreditvärdighet ådragit sig mycket stora skulder. I åtskilliga
fall har dessutom pengarna på olika sätt ''försvunnit''.
Hälften av dessa hårt skuldsatta länder är oljeexportörer och
fem av dem är tidigare eller nuvarande kommunistländer. En
statlig skuldsanering, där skulder avskrivs eller villkoren
mildras, är berättigad för länder som genomgår systemskifte.
I Östeuropa finns flera exempel på detta. Tidigare
ansvarslösa diktaturer har hejdlöst lånat pengar för att säkra
makten. Nytillkomna demokratiska regimer får ärva en
orimligt tung skuldbörda. Detsamma kommer att gälla Kuba
när detta land blir fritt och får en demokratisk regering.
I övriga fall är det oftast olämpligt med skuldlättnader.
Risken är att oansvariga regeringar belönas för sin
oansvarighet. Inte sällan är ju dessutom pengarna
undanförda. Ett av statsbankrutt framtvingat systemskifte
kan ofta vara att föredra, om man därmed lyckas slå sönder
en djupt korrupt och utvecklingsfientlig statsmakt. Då måste
en rekonstruktion ske, till fördel för befolkningen i landet.
3.5 Biståndsberoendet
Vissa länder har råkat i s.k. biståndsberoende. En så stor
andel av deras samlade ekonomi är beroende av
biståndstillförsel att deras tillväxtkraft har skadats. Länder
som Tanzania som har mottagit mycket stora biståndsflöden
(40 procent av BNP) under mycket lång tid har ändå haft
negativ tillväxt, d.v.s. befolkningen har blivit allt fattigare.
Det är svårt att spåra direkta samband mellan bistånd och
utveckling. Länder med blygsamt bistånd har ofta mycket
kraftig tillväxt. Det är ibland mycket svårt att ge bistånd i
former som stimulerar utvecklingen. Orsaken är att det
offentliga biståndet lätt stärker statsmakten i mottagarlandet
vilken ofta utgör det starkaste hindret för utveckling.
Bistånd till statsmakten i diktaturer eller enpartistater
stödjer direkt eller indirekt den sittande regimen, även när de
går till väl definierade och kontrollerade projekt. Biståndet
kommer därigenom att stödja en inkompetent regerings
ambition att stanna kvar vid makten och fortsätta förtrycket.
Iakttagelsen att stat till stat-biståndet har
svårdokumenterade positiva effekter får dock inte leda till
slutsatsen att sådant bistånd inte kan vara av godo för
utvecklingsländerna. Men mycket tyder på att ett land inte
bör få mer bistånd än högst cirka 10 procent av BNP. Risken
är betydande att större bistånd leder till ett motsvarande
bortfall av egna produktiva resurser och dessutom till
inflation och korruption.
Undantag måste dock göras i samband med katastrofer --
där dock biståndet bör begränsas till exempelvis den
bortfallna skörden och nästa års utsäde -- så att den egna
jordbruksproduktionen inte varaktigt slås ut. I länder som
mer eller mindre faller sönder (t.ex. Somalia) blir också
landets försörjning i betydande delar ett ansvar för
omvärlden, men detta är rena undantag.
4. Vad bör Sverige göra?
Sveriges insatser skall inriktas på att ge bidrag till en snabb
välfärdsutveckling i världens fattigaste länder. Det finns
anledning att se med stor optimism på dessa möjligheter.
Utvecklingen i Stilla Havsasien kan i mycket tjäna som en
förebild. En tillväxt på över 6 procent årligen bör
eftersträvas.
Svenskt bistånd skall vara effektivt -- det gagnar
mottagarländerna bäst. Vi måste därför lära oss att utvärdera
effekterna i form av uppnådda resultat, snarare än i
förbrukade pengar. Det svenska s.k. enprocentsmålet leder i
sammanhanget tankarna fel. Medelsförbrukningen är inte
det primära i sammanhanget -- det är istället den avveckling
av fattigdom som vi bidrar till.
4.1 Frihandel
För u-länderna som helhet spelar frihandeln en väsentligt
mycket större roll än biståndet. Handelsvolymen uppgår till
storleksordningen 800 miljarder dollar, vilket är mer än
tiofalt större än biståndsvolymen. Det är inte genom
exercerande med biståndsvolymer världsfattigdomen
avskaffas. Utvecklingen påskyndas genom det
internationella utbytet av främst idéer, men också kapital,
varor, tjänster och personer. Genom den internationella
konkurrensen befrämjas effektivitet. Lokala monopol och
resursslöseri motverkas, vilket är särskilt viktigt för
resursknappa ekonomier. Genom handelsutbytet får länderna
nödvändig teknik som finansieras genom export. Det är
viktigt att se till att världshandeln växer med åtminstone 6
procent per år. Genom att i-länderna öppnar sina gränser kan
bättre avsättningsmöjligheter för u-ländernas produkter
skapas. De generella u-landspreferenserna liksom EU:s
tullfrihet spelar en viktig roll för många av de fattigaste u-
länderna. Trots detta finns fortfarande betydande hinder,
främst på områden som teko och jordbruksprodukter. Den
nya världshandelsorganisationen WTO (GATT:s
efterträdare) har en central roll för att bevaka att inte
frihandeln urgröps av protektionistiska krafter, och för att
gränshindren sänks ytterligare. Det ligger i linje med svensk
politik att här vara kraftigt pådrivande.
Genom avregleringen av kapitalmarknader har u-världen
gynnats. För dem som växer kraftigt är det inte svårt att
attrahera kapital från väst. Detta gäller för såväl så kallade
portföljinvesteringar som direktinvesteringar. Också mycket
fattiga u-länder som har god tillväxt har inga problem att
attrahera tillräckligt med kapital. I Stilla Havsasien liksom
även i Sydasien och Latinamerika sker en mycket stark
kapitaltillströmning på kommersiella villkor. Det handlar om
cirka 200 miljarder dollar per år. Tack vare sina
råvarurikedomar, främst olja och gas, är Mellanöstern och
Nordafrika också väl försörjda med tillströmmande kapital.
De länder som saknar stora oljerikedomar får i stället ett
mycket stort bistånd.
Sverige har jämfört med andra västländer ett relativt
begränsat handelsutbyte med u-länderna. Endast cirka 8
procent av Sveriges utrikeshandel sker med u-världen, vilket
är betydligt mindre än EG:s cirka 15 procent och den
samlade västvärldens dryga 20 procent. Den svenska
importen från Afrika söder om Sahara är t.ex. nästan
obefintlig. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
kommer sannolikt att medföra förbättringar på detta område.
4.2 Humanitärt bistånd
Det bilaterala svenska biståndet bör i första hand ges så att
det når fram direkt till människorna i de berörda länderna.
Genderperspektivet skall beaktas generellt i allt svenskt
biståndsarbete. En bättre utbildning av och en starkare
ställning för kvinnorna är karakteristiskt för alla länder som
tagit sig ur fattigdomsproblemen. Kvinnor är ofta
småföretagare eller potentiella sådana. En viktig uppgift är
nu att engagera kvinnor redan i planeringsstadierna för
biståndet.
Erfarenheterna från såväl västerlandets utveckling som de
framgångsrika u-länderna visar att utvecklingen främst bärs
fram av följande faktorer.
Lantbruket är den viktigaste faktorn och ger utkomst åt 60
procent av u-ländernas befolkningar. Familjejordbruket är
hörnstenen i all utveckling. Genom äganderätten främjas
långsiktiga satsningar. Men en fri prisbildning kvävs ofta.
Inte sällan har jordbrukspriserna hållits nere av staten i syfte
att gynna stadsbefolkningen. Sådana prisregleringar, ibland
även kombinerade med tvångsuppköp, har haft förödande
konsekvenser. Jordreformer som innebär att man försöker ge
den enskilde brukaren äganderätt till sin jord behövs ofta.
Många kollektivjordbruk eller andra former av feodala
jordbruk behöver styckas.
Småföretagsamheten är grunden för såväl jordbruk som
industri och servicenäringar. Ett land kan aldrig utvecklas
utan ett stort antal företagare. Företagare måste kunna få
verka på gynnsamma villkor vilket är särskilt viktigt då det i
u-länder ofta handlar om mycket små familjeföretag. Många
företagare är dessutom kvinnor varför den fria
företagsamheten har stor betydelse från
jämställdhetssynpunkt. Det stora tillskottet av arbetskraft
som följer av befolkningsökningen måste få sin försörjning
inom företagssektorn. Biståndets främsta uppgift skall vara
att bidra till att skapa förutsättningarna för en positiv
näringslivsutveckling i form av marknadsekonomi med fasta
spelregler, fungerande kapitalförsörjning och lagfäst
äganderätt. Marknadsekonomins institutioner i form av
banker, rättsväsen och börsverksamhet kan behöva
utvecklas. Statligt bistånd skall däremot inte gå till
produktion. Jordbruk och företag skall klara sig på egen
hand. Direkt stöd snedvrider och får ofta skadlig effekt. Får
vissa företag eller jordbruk stöd slås konkurrenter ut. Sådana
skador förorsakade av subventionspolitik har ofta
underskattats.
Utbildningsnivån är en tredje avgörande faktor. En god
grundutbildning som når ut till hela befolkningen, särskilt
kvinnorna, har spelat stor roll i alla länder som lyckats ta sig
ur fattigdomen. Statens främsta uppgift skall vara att stödja
just den breda grundutbildningen och yrkesutbildningen.
Staten behöver däremot inte själv utföra utbildningen och
skall absolut inte monopolisera den. Redan vid blygsamma
offentliga satsningar kan skolan ge stora bidrag till
utvecklingsansträngningar. Alfabetiseringen i Vietnam och
Kuba visar dock att inget hjälper om innehållet i
utbildningen i sig är fel. Kvalificerad utbildning ger i u-
länder en snabb avkastning i form av goda inkomster. Men
denna är huvudsakligen förebehållen nomenklaturans barn.
Stipendier för högre utbildning åt studiebegåvningarna ökar
landets utvecklingspotential och skapar en politiskt
betydelsefull medelklass. Bistånd till utbildning och annan
kunskapsöverföring handlar inte alltid om stora
biståndsvolymer, men däremot om mycket strategiskt viktiga
insatser.
Infrastruktur är ett viktigt område där felsatsningar ofta
görs. I ett fattigt u-land behövs i första hand rent vatten,
avlopp, vägar och elförsörjning. Med undantag för vägar kan
de flesta infrastrukturinvesteringar göras självfinansierande.
Statliga subventioner resulterar ofta i att kvaliteten blir låg
och underhållet bristfälligt. Världsbanken har visat att
mycket stora vattenresurser slösas bort, inte minst i länder
med knappa vattentillgångar, därför att staten genom
subventioner gör vattenanvändningen kostnadsfri för
brukarna. Prismekanismer krävs för en fungerande
hushållning med knappa resurser. Ur såväl miljö- som
effektivitetsperspektiv är det viktigt att inte bidra till
resursslöseri.
Hälsovård är det område där man på kort tid fått störst
utdelning av även blygsamma resurser. Även här gäller att
staten bör ge stöd till rätt insatser, men absolut inte försöka
monopolisera verksamheten i egen regi. Mödra- och
barnhälsovård, familjeplanering och vaccinering kan
tillsammans med enkel hygien- och hälsoutbildning ge
mycket stora framsteg. Den avancerade sjukvården bör
däremot finansieras med sjukvårdsförsäkringar snarare än
knappa skatte- eller biståndsmedel.
Regional samverkan bör också stimuleras. Regionalt
samarbete har kraftigt bidragit till framstegen i både
västvärlden och Stilla Havsasien, både genom att stimulera
tillväxt och att minska konfliktorsaker. Många av u-världens
samarbetsorganisationer är ''papperstigrar'' som behöver
effektiviseras, och ett ökande intresse härför gör sig nu
märkbart.
Med den framtida huvudsakliga inriktningen på i vid
mening humanitärt bistånd som direkt når ut till invånarna
i mottagarländerna, uppnår vi också överensstämmelse med
subsidiaritetsprincipen.
Korruption och maktmissbruk är en stor risk med det
bilaterala biståndet. Sådant påverkar uppfyllandet av de
biståndspolitiska målen negativt och kan aldrig accepteras.
Nästan alltid leder korruption och planhushållning till fel
allokering av resurserna, vilket omgående drabbar de fattiga.
4.3 Katastrofbistånd
Katastrofbistånd gör mycket god nytta för att mildra
verkningarna av krig, översvämningar, torka, vulkanutbrott,
jordbävningar och liknande. Ett sådant bistånd får dock inte
bli långvarigt. Då är risken att de egna produktiva resurserna
slås ut. Det livsmedelsbistånd som ofta är nödvändigt i
samband med en katastrof bör inte pågå längre än en
skördeperiod. I princip bör det omfatta den bortfallna
skörden och nästa säsongs utsäde. Risken är annars
betydande att det egna jordbruket delvis slås ut genom billig
tillförsel av livsmedel utifrån. Incitamenten att producera för
avsalu slås undan.
4.4 Fungerande rättsordning
Stöd till byggande av rättsstaten och dess institutioner skall
prioriteras särskilt högt. Viktigt är att söka överföra begrepp
som rättssäkerhet, omutbarhet och andra för rättsstaten
fundamentala principer. Samtidigt handlar det ofta om
känsliga områden där mottagarlandets regering sällan vill se
utländskt engagemang. Idén att överheten -- staten -- kunde
förlora mot den enskilde individen innebar ett oerhört steg
framåt i den västerländska civilisationen. Denna
grundläggande princip måste fås accepterad i en majoritet av
jordens länder.
En fungerande rättsordning är en förutsättning för att
marknadsekonomiska insitutioner skall kunna skapas och att
medborgarna skall kunna känna trygghet. I en rättsstat
fordras lagstyre -- det är lagarna som reglerar vad
myndigheterna har rätt, respektive inte rätt att göra. Vidare
fordras förbud mot retroaktiv lagstiftning och förbud mot
specialdomstolar. Rättegångarna skall vara öppna och
styrkeförhållandena i en rättegång skall vara lika, d.v.s. en
åtalad skall ha rätt till offentlig försvarare och rättshjälp om
han inte själv har möjlighet att stå för kostnaderna.
Dessa behov av rättsliga institutioner är ofta en stor brist i
dagens u-länder. Det saknas rättsliga ramar som äganderätt
vilket förutsätter tillgång till t.ex. lantmäteriverksamhet och
fastighetsregister, kontraktsrätt, civilrätt, domstolar,
polisväsende och kronofogdemyndigheter. Utan dessa är det
svårt att få igång en fungerande marknadsekonomi och
därmed öka tillväxten i landet. Den hjälp som behövs är i
form av massiv kunskapsöverföring.
4.5 Demokratibistånd
Diktaturer och enpartistater måste bringas att övergå till
demokrati. Bistånd skall aldrig utgå till länder som inte
antingen är demokratier, eller som visar klara, målmedvetna
och irreversibla steg i riktning mot demokrati.
Genomförande av fria och hemliga val är ett av de krav som
måste uppfyllas för att bli accepterade i internationella
församlingar. Dessa stater har ett klart behov av assistans
från FN:s nya Institut för valövervakning, som ju nu
tillkommer på svenskt initiativ. Sådan valassistans är en
viktig del av biståndet.
Uppbyggandet av ett flerpartisystem kan också behöva
stöd i ett initialskede. Här handlar det om att skapa
organisatoriska och tekniska förutsättningar för att de
nybildade partierna skall kunna verka som opinionsbildare.
Stöd härför bör av principiella skäl inte kanaliseras via
regeringarna, vare sig i mottagar- eller givarlandet. I stället
bör sådant stöd kunna kanaliseras genom fristående
stiftelser.
En fri press behöver också byggas upp i många tidigare
enpartistater. Stöd till nystartade oberoende tidningar bör
också kunna kanaliseras via samma kanaler.
Demokratibiståndet är av vital betydelse för
mottagarlandets framtid. Att stabilt förankra demokratin i en
tidigare diktaturstat kräver lång tids målmedvetet arbete, och
fordrar stora resurser. Det är ytterligt angeläget att snabbt
skapa de stiftelser -- av olika politisk färg -- som skall
kanalisera detta bistånd, oavsett om man väljer att skapa nya
sådana, eller utgår från exempelvis Timbro och ABF.
4.6 Multinationellt bistånd
Den del av biståndet som administreras av mottagarlandets
statsförvaltning är det som har visat sig vara minst
framgångsrikt. Sekretariatet för analys av
utvecklingssamarbete (Sasda) har nyligen presenterat
skrämmande rapporter från Tanzania, Zambia, Guinea-
Bissau och Nicaragua. Slutsatserna kan generaliseras. Det
ekonomiska bistånd som skulle genereras har uteblivit eller
rent av motverkats. Tillskotten till statskassan har medverkat
till resursslöseri och dålig kostnadskontroll, och dessutom
möjliggjort för förtryckarregimer att fortsätta onödigt länge.
Korruption har legat nära till hands.
Världsbanken och Internationella Valutafonden har
kommit att ställa betydande krav på u-länderna, för att de
skall få bistånd av olika slag. Detta har varit en mycket
väsentlig faktor bakom de goda utvecklingsresultaten.
Biståndspengar har därmed inte längre kunnat slussas till
regeringar som kan göra vad de behagar med dessa.
Regeringen tvingas leverera utveckling till sitt folk i utbyte
mot hjälp och stöd, något som naturligtvis ogillats av
korrupta och utvecklingsfientliga regimer.
Bakom detta trendskifte ligger framväxten av en
betydande och inflytelserik grupp ekonomer som är födda
och uppvuxna i u-världen, främst Sydasien. Genom sin nära
och djupa erfarenhet av fattigdom och brist på utveckling har
de särskilt starkt reagerat mot kravlöshet och ineffektivitet
samtidigt som en del kantigheter i Världsbankens och IMF:s
agerande kunnat slipas bort.
Sveriges insatser i form av gåvobistånd till olika former av
produktion -- här kallat tillväxtbiståndet -- bör vara mycket
begränsat, och skall administreras av Världsbanken och
Internationella Valutafonden. Det är där som den
internationella expertisen finns, liksom andra resurser som
gör att Sverige slipper de dyra kostnaderna för
administration och förvaltning av tillväxtbiståndet.
Världsbankens och Internationella Valutafondens
framgångsrika arbete kan till exempel studeras i
Latinamerika där de bland annat har medverkat till att
dramatiskt lätta skuldbördan för flera av de skuldtyngda
mottagarländerna efter omförhandlingar. Som medlemsland
har Sverige insyn och möjlighet till inflytande i båda
organisationernas arbete.
4.7 Biståndets organisation
Det är effekten på situationen och framtiden för invånarna
i de fattigaste länderna som är det avgörande, för allt
biståndsarbete.
Mål och medel för biståndet fastställs av riksdagen. Målet
skall utformas så att effekterna är mätbara och därmed
resultatet möjligt att utvärdera.
Organisationen bör ha en effektivitetsstimulerande
struktur. Ett nyckelord i sammanhanget är flexibilitet.
Behoven i u-världen är så olika och mångskiftande att man
till varje pris måste söka undvika att skapa en tung och rigid
biståndsbyråkrati, eller en stelbent och oflexibel organisation
av biståndsspecialister, som sedan skall hållas med lämpliga
arbetsuppgifter. Det nyligen framlagda förslaget om ett
''Super-SIDA'' -- mammutorganet dit de flesta nuvarande
biståndsorganen sammanförs -- måste därför med kraft
motverkas, om inte svenskt bistånd helt skall förstelna. Vi
anser att man i stället successivt bör övergå till en beställar-
utförarmodell som efter hand får ersätta nuvarande system.
I takt med att fattigdomen minskar i de mer framgångsrika
regionerna kommer allt mer av biståndet att inriktas mot
Afrika söder om Sahara, där behovet av kontinuerlig
resultatuppföljning också är störst.
Utrikesdepartementet skall inrikta sig på upphandling och
kontroll av biståndet. Utvärdering är av väsentlig betydelse,
och bör ske genom ett av UD och myndigheterna oberoende
utvärderingsorgan. Ambassaderna skall naturligt ansvara för
uppföljningen av insatserna ute på fältet.
4.8 Enskilda organisationer och företag
Upphandling av biståndsprojekt skall ske på lika villkor
mellan enskilda organisationer, företag och offentliga organ
i och utanför Sverige. Stora och små ideella organisationer
såsom Röda korset, kyrkorna, Rädda Barnen, men också t.ex.
Svenska Afghanistankommittén och Internationella NGO
bör efter hand, och på lika villkor, överta uppgifter som idag
utförs av SIDA. Ofta kan organisationer och företag i u-
länder som utvecklats snabbt vara ett bättre alternativ än i-
landsbaserad verksamhet. Statlig egenregiverksamhet ute på
fältet skall ske endast efter konkurrensupphandling.
4.9 Biståndsanslagen
Med hänvisning till ovanstående resonemang bör
biståndssanslagen fördelas med utgångspunkt från följande
kriterier.Stöd för systemskiften som genererar snabb
tillväxt och fattigdomsutrotningStöd för ansvarsfull
skuldavskrivning till länder som genomgått systemskiften
Hänsyn till biståndets hittillsvarande effekter på
utvecklingen i mottagarlandetHänsyn till det totala
kapitalinflödet i landet och till graden av biståndsberoende
Hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter och
demokrati.
Bidragen till internationella biståndsprogram bör inriktas
mer mot stöd till internationella finansieringsinstitutioner.
En motsvarande minskning bör ske på stödet till FN:s
ekonomiska och sociala verksamhet.
När det gäller det bilaterala biståndet bör det få en
förändrad inriktning och omfattning.
Antalet programländer bör minska och några nya bör inte
tillkomma. Anslaget utvecklingssamarbete genom den nya
myndigheten bör minskas med i storleksordningen 1,7
miljarder kronor per år.
Den närmare fördelningen av anslagen för
biståndsändamål redovisas i separat kommittémotion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndspolitikens
huvudsakliga inriktning skall vara att bidra till utrotning av
den absoluta fattigdomen,
2. att riksdagen beslutar att utformningen och ledningen av
det svenska u-landsbiståndet skall ligga hos riksdagen och
regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att svenskt bistånd inte skall utgå
till statsmakterna i diktaturer eller i länder där regimen
konsekvent bryter mot de mänskliga rättigheterna i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att svenskt bistånd skall bidra till
skuldlättnader i länder som genomgår systemskifte och som
har ärvt en orimlig skuldbörda,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sveriges medverkan i
skuldavskrivningar sker på sådant sätt att vanstyre,
ansvarslöshet och korruption ej uppmuntras,
6. att riksdagen beslutar att svenskt bistånd inte skall utgå
till länder med mycket hög andel bistånd i relation till
bruttonationalprodukten i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i EU och
internationella fora skall arbeta för ökad frihandel,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att primärhälsovård, inklusive
barnbegränsning, och grundläggande utbildning, särskilt för
kvinnor, skall ha hög angelägenhet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om katastrofbiståndet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bidra till uppbyggande av
rättsstaten och dess institutioner,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biståndet genom Världsbanken
och Internationella valutafonden på sikt bör ökas,
12. att riksdagen beslutar att biståndets effekter på
mottagarlandets utveckling bör utvärderas i enlighet med
vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisationen av
biståndsmyndigheterna,
14. att riksdagen beslutar att ett organ för en oberoende
utvärdering av biståndet bör skapas i enlighet med vad som
anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frivilligorganisationernas roll
i biståndet successivt bör stärkas,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla biståndsprojekt skall
upphandlas och att det skall ske på lika villkor mellan privata
och offentliga organ i Sverige och utomlands,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndsanslagen.

Stockholm den 19 januari 1995

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)
1 Yrkande 7 hänvisat till NU