Inledning och sammanfattning
Vi socialdemokrater har valt att i denna motion huvudsakligen inrikta oss på de mer begränsade frågor där enighet inte uppnåddes mellan den förra regeringen och socialdemokraterna. Det innebär att denna motion i princip inte berör de kanske viktigaste frågorna gällande ett medlemskap i EU. Det är därför viktigt att understryka att motionen inte ger en helhetsbild av socialdemokraternas EU-politik, utan enbart skall ses som en reaktion på den förra, borgerliga regeringens proposition. Den socialdemokratiska regeringen kommer framdeles att på andra sätt redovisa den politik som regeringen avser att driva i EU vid ett eventuellt medlemskap.
Narkotikapolitiken ägnas speciell uppmärksamhet, men det ojämförligt största område där socialdemokraterna har avvikande uppfattning i förhållande till propositionen gäller jordbruket. Även när det gäller miljöfrågor läggs en rad förslag i motionen.
Det nedan redovisade arbetet under förhandlingarna, med ett nära samråd mellan den föregående regeringen och riksdagen, har således inneburit att de flesta frågor där socialdemokraterna hade avvikande mening jämfört med den sittande regeringen löstes under förhandlingsperioden. Därav den synbara obalansen när det gäller ämnen och deras omfattning i denna motion.
Förhandlingarna
Inför förhandlingarna fastställde socialdemokraterna 50 förhandlingskrav inom åtta sakområden.
Under hela förhandlingen hade de olika s-grupperna i riksdagens utskott återkommande möten för att ta ställning till det pågående förhandlingsarbetet. Regeringen samrådde med riksdagens EU-delegation. De socialdemokratiska ledamöterna framförde vad de olika utskottsgrupperna kom fram till. På detta sätt framfördes våra krav kontinuerligt och påverkade därigenom förhandlingsprocessen.
De femtio kraven utvärderades i en rapport (Socialdemokraterna och EU, Resultatet av våra 50 krav, politisk redovisning 1994:6) som antogs av den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Där konstaterades att en betydande del av kraven hade uppfyllts. Särskilt har de socialdemokratiska förhandlingskraven fått genomslag när det gäller miljöfrågor, arbetsrätt och arbetsmarknadsfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik, alkoholpolitik, fiske och regionalpolitik.
Konsumentpolitiska frågor
Huvudsakligen stöder vi resonemangen och bedömningarna som görs i propositionen. Det finns dock några områden där vi vill göra följande påpekanden.
Den proposition rörande konsumentpolitiken som åberopas har nyligen kommit riksdagen till del. Därför har vi inte i denna motion tagit ställning till de förslag där man hänvisar till konsumentpropositionen.
Det kan konstateras att den marknadskontroll som beskrivs i propositionen (sid. 136) inte är tillfredsställande. Enligt Konsumentverkets uppfattning riskerar Sverige att bli en dumpingmarknad för varor som inte uppfyller gällande säkerhetskrav.
Även när det gäller de finansiella tjänsterna (sid. 152) är EU:s nuvarande regler mindre tillfredsställande ur svensk synpunkt. Även det direktiv om distansförsäljning som är under utarbetande i EU undantar finansiella tjänster. Sverige måste med full kraft arbeta för att samma regler gäller för försäljning av varor och tjänster.
Narkotikafrågor
Narkotikamissbruk är ett allvarligt samhällsproblem som måste motverkas med kraft. Målet för samhällets insatser måste vara att skapa ett narkotikafritt samhälle. Svensk narkotikapolitik har varit framgångsrik.
Men orosmolnen hopar sig och det finns all anledning till skärpt vaksamhet i kampen mot narkotikan. De liberaliseringssträvanden som gör sig gällande på flera håll i Europa är oroande. Men introducerandet av nya preparat och nya transport- och smuggelvägar, bland annat via de tidigare kommuniststaterna i Östeuropa, utgör andra hot.
Ett svenskt medlemskap i EU ställer betydande krav på den svenska narkotikapolitiken. Avskaffandet av tullgränsen måste mötas med kraftfulla alternativa motåtgärder. Effektiva spanings- och kriminalunderrättelseinsatser måste tillskapas mellan de olika europeiska polismyndigheterna. Sverige måste även vid ett medlemskap i EU ha en väl utbyggd gränskontroll som ett led i brottsbekämpningen. Tullens och polisens metoder måste förstärkas och utvecklas. Genom en ökad samverkan mellan tull och polis bör effektiviteten kunna skärpas.
Den fria rörligheten inom EU för varor, tjänster, människor och kapital har aldrig avsetts gälla narkotika och kriminalitet. Därför genomför nu EU en rad ''kompensatoriska åtgärder'': uppbyggnaden av Europol, av övervakningscentret i Lissabon, det gemensamma informationssystemet (CIS) samt ett gemensamt ansvar för bevakningen av EU:s yttre gränser. Det är en klar fördel för Sverige att delta i dessa program. Vi bör kunna ha en pådrivande roll i detta arbete. Dessa åtgärder kommer dock inte att nå full kraft förrän om 5--10 år.
Även vid ett svenskt EU-medlemskap är det möjligt att behålla gränskontrollen mot narkotika. Trovärdigheten i vår narkotikapolitik och EU:s ambitioner att lyfta narkotikapolitiken till en fråga av ''allmänt intresse'' ger oss anledning att med fasthet fullfölja den svenska restriktiva narkotikapolitiken.
Mot denna bakgrund är det angeläget att personkontrollen vid inre gränser, i fall av ett svenskt EU- medlemskap, inte avvecklas förrän kompensatoriska åtgärder har införts och utvecklats till en tillfredsställande effektivitet både i Sverige och andra medlemsländer.
Miljöpolitiska frågor
Propositionens miljödel är i huvudsak beskrivande och antyder vilken inriktning ett kommande miljöarbete inom EU skall ha. En fördjupad svensk strategi för det miljöpolitiska arbetet skall, enligt propositionen, regeringen återkomma till under 1995.
Socialdemokraterna har varit skeptiska till den borgerliga regeringens EU-politik på miljöområdet. I propositionen föreslås att den strategi för att påverka miljöarbetet i EU som regeringen lade fram i en skrivelse (skr.
1992/93:255) för riksdagen våren 1993 skall fullföljas. Socialdemokraterna delar inte den uppfattningen utan anser att en betydligt mer handlingsinriktad strategi behövs. En sådan strategi skall enligt vår mening utarbetas och presenteras för riksdagen redan i början av 1995.
I den här motionen nöjer vi oss med att komplettera den förra borgerliga regeringens redovisning av inriktningen av det svenska miljöarbetet inom ramen för EU. Det är denna helhet (dvs. propositions- och motionstexten) som kommer att ligga till grund för den socialdemokratiska regeringens miljöpolitiska arbete i EU. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med en mer grundlig redovisning av detta miljöpolitiska arbete i början av 1995.
Med tanke på att Sveriges resurser är förhållandevis små kommer vi att vara tvungna att hårt prioritera de för oss viktigaste områdena. Det gäller utsläppsbegränsningar inom EU för att klara våra miljömål, i de fall det handlar om långväga föroreningar. Särskilda åtgärder krävs för att minska utsläppen av försurande och gödande ämnen. Det är särskilt viktigt att få ner utsläppen från energiproduktion och trafik.
EG:s varubestämmelser inklusive kemikaliehantering är andra områden som skall prioriteras. EU:s inställning till viktiga internationella frågor, som exempelvis miljön i Central- och Östeuropa, skall vi vara med och påverka. Våra tankar om sektorsansvar för miljön måste få genomslag i EU både inom trafik- och energisektorn, men också inom jordbruket.
Det är också angeläget att Sverige verkar för att enskilda länder i EU har rätt att gå före på miljöområdet. EG:s framtida regelverk bör därför i huvudsak bygga på minimiregler så att enskilda länder tillåts ha högre miljökrav. De enskilda länderna måste också få behålla sin frihet att använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Varje land måste självt kunna bestämma om regler för den offentliga upphandlingen. Inför de omprövningar EU lovat på miljöområdet med anledning av Sveriges medlemsförhandlingar är det angeläget att vi aktivt påverkar EU i dessa frågor. För Sverige och svensk miljö är det mycket viktigt att EU:s nya regler minst når upp till vår svenska nivå.
Det svenska miljöarbetet i EU
För att ett litet land som Sverige ska kunna påverka EU:s miljöarbete krävs information om svensk miljöpolitik på flera språk samt att resurser finns för utarbetande av nya förslag och bakgrundsinformation. Vad gäller miljöpolitiken är det särskilt viktigt att Sverige aktivt påverkar för att:minska utsläppen av försurande och gödande ämnen,förbättra kemikaliekontrollen i EU- länderna,via avgifter och andra styrmedel minska koldioxidutsläppen,förbättra miljön i Östeuropa.
Särskild vikt skall Sverige lägga vid att påverka EU på de områden där medlemskapsförhandlingarna drivit fram översyn av EU:s regler. Det gäller speciellt kemikalieområdet. Men även trafik- och energisektorn är viktiga. Sverige skall arbeta för att miniminivåerna för beskattning av bensin och diesel höjs liksom att svavelhalten i eldningsolja regleras. Sverige skall aktivt agera för att få genomslag för fler ekonomiska styrmedel inom EU. Det gäller bl.a. koldioxidskatt på bränslen samt svavel- och kväveoxidavgifter. Även inom jordbrukssektorn är det angeläget att EU använder ekonomiska styrmedel för att minska utsläppen av kemiska bekämpningsmedel och gödande ämnen.
Det behövs också ett kraftfullt engagemang från EU:s sida när det gäller internationell miljöpolitik. De handelspolitiska miljöfrågorna behöver lyftas fram både inom EU och inom WTO (GATT-avtalets efterföljare). Uppföljningen av Riokonferensen liksom arbetet med internationella konventioner kan bli mer effektivt och ställa EU i spetsen för världens miljöarbete.
Samarbetet mellan Öst- och Västeuropa behöver öka. Sverige skall aktivt verka för ett ökat EU-engagemang vad gäller östbiståndet.
Stödet till Central- och Östeuropa måste bidra till en miljöanpassad utveckling. En förutsättning är att den ekonomiska situationen i dessa länder förbättras. Därför bör Sverige verka för att EU öppnar sin marknad för bl.a. livsmedel, stål och textilier från öst. Kärnsäkerheten måste förbättras och säkerhetsmässigt undermåliga reaktorer tas ur drift.
Det är också angeläget att Sverige påverkar EU att ställa miljökrav på de länder som eftersträvar ett medlemskap, t.ex. vad gäller avgaskrav på nya fordon och höga miljökrav på förbränningsanläggningar.
Sverige bör aktivt ge stöd till EU-kommissionens femte miljöhandlingsprogram särskilt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar av planer, program och policybeslut, gröna nationalräkenskaper samt en stärkt roll för den fysiska riksplaneringen. Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras för alla större projekt som erhåller EU-bidrag. Sverige bör också medverka till att EG:s miljöregler efterlevs bättre.
EU är en av världens största biståndsgivare. Det är angeläget att miljömål ingår i allt bistånd. Sverige skall driva på så att EU-länderna snarast uppnår FN:s biståndsmål om 0,7 % av BNP. Kraven kommer att öka på genomarbetade svenska förslag och bakgrundsdokumentation liksom på information om svensk miljöpolitik. Utbildning och kompetensförstärkning behövs på många områden för att Sverige skall kunna påverka EU:s miljöarbete.
Avgaskrav för bilar
Det är angeläget att Sverige driver på inom EU för att förverkliga ett mer miljöanpassat transportsystem. Enligt de beräkningar som gjorts medför ett medlemskap i EU ett ökat transportarbete. För att detta inte skall leda till ökade miljöutsläpp krävs åtgärder både här hemma och inom EU, både för att minska den nuvarande ökningstakten av transportarbetet och för att styra mot större andel järnväg och sjöfart. Samtidigt måste fordonsparken bli renare. Sverige skall aktivt verka för skärpta avgaskrav och tillverkaransvar inom EU.
Detsamma gäller användandet av ekonomiska styrmedel för att stimulera till renare fordon och bränslen, motsvarande de svenska miljöklasserna för bilar, dieselolja och bensin. EU:s miniminivåer för beskattning av bensin och diesel bör höjas.
Sverige bör också agera för att minska bilarnas bränsleförbrukning samt för att miljökrav ställs på utsläpp från arbetsmaskiner och arbetsredskap. Vi bör samtidigt driva på för att minska flygets utsläpp.
Kemiska produkter
Under den period då EU:s översyn av kemikaliekontrollen pågår måste Sverige aktivt medverka genom kunskapsöverföring både till tjänstemän och politiker i kommissionen och i de olika länderna. Särskilt skall hanteringen av bekämpningsmedel prioriteras. Men det är också viktigt att aktivt agera för att de enskilda länderna skall kunna använda ekonomiska styrmedel.
För Sveriges del gäller det bl.a. möjligheterna att differentiera avgifterna på bekämpningsmedel samt att behålla och höja avgiften på kadmium i handelsgödsel. I regeringens strategi för EU-arbetet skall detta arbete redovisas mer i detalj.
Sverige skall aktivt driva på EU:s arbete för att få genomslag för producentansvar, substitutionsprincipen samt en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen i EU:s samtliga länder.
Luft- och vattenföroreningar
EU bör införa regler för utsläpp från stora befintliga förbränningsanläggningar. Dessa står i dag för en mycket stor andel av de försurande utsläppen. Vi bör också sträva mot att EG:s direktiv för utsläpp från nya förbränningsanläggningar når upp till de svenska kraven. Tillsammans med krav på högsta tillåtna svavelhalt i tung eldningsolja och krav på sjöfarten kommer det att kraftigt minska svavelnedfallet i Sverige.
Sverige skall aktivt verka för att EU antar en strategi för att minska kolväteutsläppen och därmed också ozonhalterna nära markytan, som bl.a. skadar skog och grödor. Sverige skall aktivt stötta kommissionens arbete att lägga fast krav om återvinning av bensinångor (muffar) samt verka för skärpta miljökrav på små energianläggningar.
Sverige tog initiativ till den s.k. Ronnebykonferensen som var början till ett aktivt samarbete för att minska utsläppen av miljöföroreningar till Östersjön. Det arbetet måste fortsätta och bör bli en del i ett aktivt EU-arbete där Sverige tar på sig en ledande roll.
Industrins miljöarbete
Sverige skall aktivt driva på EU:s arbete med tillståndskrav för industrin. Kraven bör bygga på bästa tillgängliga teknik. Det är också viktigt att påverka för att få en hög grad av öppenhet för allmänheten och att sakägaren ges rätt att överklaga tillståndsbeslutet.
Avfall
Avfallspolitiken i vissa EU-länder är delvis bättre och mer framsynt än den svenska. Det gäller bl.a. Tyskland, Nederländerna och Danmark. Det är viktigt att Sverige sällar sig till dessa länder och aktivt påverkar EU-arbetet så att tydliga minimiregler införs om minskning av avfallsmängderna och producentansvar. Detsamma gäller krav på deponier och förbränningsanläggningar liksom krav på behandling av miljöfarligt avfall. Även på detta område måste Sverige agera för ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Jordbruk och fiske
Livsmedelspolitiken är ett område där medlemskapet innebär en tydlig förändring. Medlemskap i EU innebär också ett medlemskap i den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskepolitiken. Den borgerliga regeringen har under perioden 1991--1994 genomfört en anpassning av den svenska politiken till förhållandena inom EU. Vi har kritiserat denna anpassning då den alltför ensidigt har gynnat producenterna medan konsumentperspektivet lyst med sin frånvaro. Enligt vår uppfattning hade den bästa förberedelsen varit att fullt ut genomföra 1990 års beslut om en intern avreglering av den svenska jordbrukspolitiken. Den borgerliga regeringen har dock inte fullföljt beslutet. Subventioner och exportstöd har återinförts. Förädlingsindustrins marginaler har tillåtits öka samtidigt som priserna till bonden sänkts. En följd av tre års borgerlig regering är att skattebetalarnas kostnader för jordbruket ökat.
Konsumentens intresse av bra mat till rimliga priser bör dominera livsmedelspolitiken. Ett medlemskap i EU kommer sannolikt, till följd av den förändrade jordbrukspolitiken som innebär att prisstöd ersätts med direktstöd samt att våra gränser öppnas för import, att innebära en viss matprissänkning. En framtida sänkning av tullar och införselavgifter, till följd av GATT-avtalet, kommer att inleda en friare handel också på en större världsmarknad vilket kan skapa ytterligare vinster för konsumenten.
Socialdemokraternas syn på EU:s livsmedelspolitik
Frågor som rör livsmedel, landsbygdsutveckling och regionalpolitik har stor betydelse inom EU. EU:s politik med en gemensam jordbrukspolitik (CAP) och regionalstöd över strukturfonderna har gradvis utvecklats sedan gemenskapen bildades i början av 1960-talet. Större delen av den gemensamma budgeten går till dessa ändamål. Den politik som i dag förs inom livsmedelsområdet har, enligt socialdemokraternas uppfattning, en rad brister. Vi vill därför, efter ett medlemskap, arbeta för att förändra politiken på en rad viktiga punkter. Det är dock viktigt att understryka att våra förslag ligger i linje med det förändringsarbete vilket, sedan slutet av 1980-talet, inletts inom gemenskapen. Den gemensamma jordbrukspolitiken är i dag en källa till budgetproblem och kan komma att förhindra ett närmare samarbete med länderna i Öst- och Centraleuropa. En fri handel med livsmedel förutsätter en effektiv livsmedelskontroll och en större samsyn i veterinära och fytosanitära frågor. Konsumenten har ett intresse av att varorna märks tydligt och att skadliga ingredienser utesluts. Alla dessa faktorer påverkar EU:s politik redan i dag. Men arbetet kan påskyndas och vi socialdemokrater vill prioritera de livsmedelspolitiska frågorna inom EU.
Det viktigaste steget är en fortsatt och fördjupad CAP- reform efter 1997 som också omfattar vin- och trädgårdsnäringen. Ett övergripande problem inom livsmedelsområdet är att kontrollen är alltför svag inom vissa områden och länder. En europeisk livsmedelsmyndighet, knuten till kommissionen, kan ge kraft åt arbetet med att förbättra kontrollen och därmed minska risken att otjänliga livsmedel når konsumenten. Ett sådant förslag har redan diskuterats men ej genomförts. Det är angeläget att på kort sikt agera inom EU för att: förstärka livsmedelskontrollen genom att inrätta en europeisk livsmedelsmyndighet, som finansieras inom FEOGAS ramminimera användningen av olika kemiska tillsatser för att konservera livsmedelförbjuda bestrålning av livsmedelöka livsmedlens tjänlighet genom fördjupade kvalitets- och hälsokravinföra en tydligare märkning av livsmedel med avseende på ursprung och tillsatserförbättra djurskyddet med den svenska djurskyddslagstiftningen som utgångspunkt (begränsa tillåten transporttid, båsplatser, begränsa intensiv boskapsuppfödning).
Propositionen prioriterar jordbrukets särintressen
Konsumenten skall, enligt socialdemokratins uppfattning, stå i centrum för livsmedelspolitiken. Denna syn genomsyrar inte de avvägningar och förslag som presenteras i propositionen. Vår kritik kan sammanfattas i fem punkter:
1. Propositionens avsnitt om livsmedelspolitiken efter Sveriges medlemskap i EU tillmötesgår snäva sektorsintressen på bekostnad av skattebetalare, konsumenter och vår miljö.
2. Viktiga principer i miljöpolitiken åsidosätts i regeringens förslag till förmån för ett subventionstänkande där nedsmutsaren skall betalas för att inte smutsa ned. Effekten blir att subventionen tas ut på marker som inte är bördiga medan den intensiva odlingen, med en massiv insats av handelsgödsel och bekämpningsmedel, fortsätter på de bättre markerna. Jordbrukets miljöproblem kan komma att förvärras.
3. Livsmedelspolitiken förvandlas av regeringen till snäv jordbrukspolitik -- en politik för att tillmötesgå särintressen. Man saknar ett program för att i dess helhet påverka EU:s livsmedelspolitik i en mer konsumentvänlig riktning.
4. Det är de redan välbeställda slättbönderna samt övriga bönder i södra Sverige som gynnas av förslagen. Jordbruket i norra Sverige får ett lägre stöd än i dag. De möjligheter som finns inom EU:s landsbygdsutvecklingsprogram utnyttjas inte alls.
5. Förslagen innebär en kraftig ökning av budgetens utgifter för jordbrukspolitik. Statsbudgeten försvagas kraftigt, samtidigt som subventionerna till jordbruket ökar med ca 5 miljarder kronor eller 140 000 kronor per heltidsbonde.
Vi socialdemokrater föreslår därför en rad förändringar i propositionens förslag med det övergripande syftet att: få till stånd en mer rättvis fördelning av EU-medlemskapets kostnader och intäkter mellan konsumenter, skattebetalare och bönderbidra till en minskning av utgifterna över statsbudgeten till jordbruketbegränsa jordbrukets negativa påverkan på miljön genom att bl.a. använda miljöavgifterna som ekonomiska styrmedelöka jordbrukets positiva påverkan på miljön genom att prioritera åtgärder för landskapsvård och ett bevarande av den biologiska mångfaldenöka den svenska livsmedelssektorns konkurrenskraft genom en mer offensiv konkurrenspolitik.
Våra förslag redovisas nedan under respektive rubrik.
Jordbruket
Enligt propositionen medför EU:s jordbrukspolitik en ökning av intäkterna till det svenska jordbruket. Det gäller framför allt vegetabilieproduktionen där en gynnsam prisnivå kombineras med de generella arealbidragen. Animalieproduktionen väntas klara en skärpt konkurrens genom lägre foderkostnader och den konkurrensfördel som ges av de långa transportavstånden till Sverige. Våra beräkningar visar att stödet till jordbruket under 1995/96 kan öka med uppemot 34 procent jämfört med år 1993/94 om förslagen i propositionen genomförs. Detta uppnås genom ett massivt utnyttjande av s.k. miljöstöd och stöd till mindre gynnade områden.
I detta sammanhang bör man erinra sig det livsmedelspolitiska beslutet 1990 som innebar en intern avreglering av jordbrukspolitiken under en femårig övergångsperiod fram t.o.m. budgetåret 1995/96. 13,6 miljarder kronor anvisades av riksdagen för att underlätta övergången till en fri inre marknad med jordbruksprodukter. Bl.a. har 3,3 miljarder kronor betalats ut i s.k. omställningsstöd. Inkomststöd på sammanlagt 5,5 och 5,3 miljarder har betalats ut till vegetabilie- respektive animalieproducenterna. Enbart dessa tre stödformer överskrider den av riksdagen anvisade ramen. Nu konstateras i propositionen att ett EU-medlemskap innebär ökade intäkter i förhållande till ett fullföljande av beslutet 1990. Om så är fallet innebär detta att bönderna redan fått kompensation för en anpassning som är större än den som väntas inom den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP).
De producenter som mottagit omställningsstöd kommer efter ett EU-medlemskap att kunna få ut såväl trädes- som arealbidrag för dessa marker. Detta försvaras med hänvisning till att minskningen av exportkostnaderna överstiger kostnaden för omställningsbidragen sett över hela omställningsperioden. Därmed skulle bidraget, enligt propositionen, ändå kunna ses som samhällsekonomiskt lönsamt. Förutsättningen är dock att den areal som anslutits haft genomsnittlig avkastning samt att det strukturella spannmålsöverskottet minskat med bortemot 600 000 till 700 000 ton. Det har emellertid inte varit fallet. Det strukturella överskottet har totalt sett minskat med högst 300 000 ton. En stor del av minskningen kan härledas till en generellt lägre intensitet i odlingen och endast en mindre del till omställningsprogrammet. Den samlade besparingen -- beräknad som minskade exportkostnader -- uppgår därmed till högst 1,5 miljarder kronor vilket får vägas mot omställningsprogrammets kostnad på ca 3,3 miljarder kronor.
Spannmål och oljeväxter
Den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som inleddes 1992 innebär att priserna till bonden, fram till och med år 1997 på spannmål och oljeväxter skall närma sig världsmarknadspriset. Producenterna skall kompenseras genom ett generellt arealbidrag. Samtidigt skall ca 15 procent av arealen läggas i träda. Programmet bygger på en kombination av prissänkningar, direkta inkomststöd och produktionsbegränsningar. Det har redan visat sig att kostnaderna blir högre än väntat samtidigt som produktionen inte gått ned lika kraftigt som avsetts. Socialdemokraterna anser därför att det finns starka skäl att fördjupa reformen inom vegetabilieområdet. Priserna bör sänkas till världsmarknadsnivå och gränsskyddet avskaffas. Arealbidragen bör riktas mot mindre jordbruk och deras värde begränsas kraftigt för de stora och intensiva producenterna. Miljöaspekterna bör ges en starkare ställning bl.a. genom införande av avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel enligt principen att nedsmutsaren skall betala. En framtida inriktning av CAP enligt dessa utgångspunkter skulle gynna jordbruket i länder, likt Sverige, där merparten av arealen finns hos små och medelstora jordbruk samt där kemikalieanvändningen begränsats.
Propositionen belyser sambanden mellan valutakurser, interventionspriser, marknadssituation och kostnader för insatsvaror. Vi ifrågasätter till vissa delar denna analys bl.a. för att den inte visar på de betydande skillnader i lönsamhet som kan uppstå mellan odling av brödsäd och odling av foderspannmål. Ej heller de regionala konsekvenserna av detta redovisas. Helt klart är dock att spannmålsodlingen, på de bästa jordarna i slättområdena, kraftigt kommer att öka sin lönsamhet vid ett EU-medlemskap. Hur kraftig lönsamhetsförbättringen blir beror bl.a. på framtida valutakursförändringar och situationen på den svenska spannmålsmarknaden. Ett fortsatt stort spannmålsöverskott kommer att pressa priserna på den svenska marknaden ned under interventionspriset medan en produktionsbalans torde medföra att det genomsnittliga spannmålspriset till bonden blir högre än det garanterade priset.
När det gäller EU:s generella arealbidrag föreslås i propositionen att det skall beräknas i relation till spannmålsavkastningen i respektive skördeområde. För att minska antalet produktionsregioner bör dock skördeområden med avkastning inom ett visst intervall tillhöra en och samma klass med en gemensam ersättningsnivå. Totalt blir det 11 klasser med en skillnad på ca 200 kronor mellan klasserna. Skillnaden mellan lägsta och högsta bidrag blir, med denna konstruktion, hela 2 200 kronor. Denna spännvidd liksom det stora antalet klasser kommer att förstärka den kapitaliseringseffekt som följer av ett generellt arealbidrag. Vi anser därför att antalet klasser skall minskas, samtidigt som skillnaden mellan klasserna bör begränsas. Hur en sådan modell skall utformas behöver utredas vidare och vi föreslår att regeringen, mot denna bakgrund, får fatta beslut i frågan.
Förmalningsavgiften och fettvaruavgiften
Vi socialdemokrater ställer oss avvisande till förslaget att utan begränsningar restituera de avgifter som betalats in för befintligt lager per den 1 januari 1995. Allt talar för att trögheter i anpassningsprocessen, med endast gradvisa förändringar av prisnivån i olika led, innebär att restitutionen blir en engångssubvention till förädlingsindustri och partihandel.
Dessutom skapas ett direkt incitament att bygga upp lager i syfte att få restitution för att därefter sälja lagren till intervention eller exportera dem med exportstöd. Det sämsta som kan hända utan restitution är att inga lager byggs upp under november och december 1994. Dvs. förädlingsindustrin upphör att köpa in spannmål från odlare och spannmålshandlare. Detta är ingen nackdel om propositionen har rätt i att marknadspriset på spannmål inom EU är högre än i Sverige. Spannmålen skulle i detta fall betinga ett högre pris efter den 1 januari 1995.
Systemet är också förenat med en rad avgränsningsproblem mellan parti- och detaljhandel som, ur konkurrenssynpunkt, är mycket tvivelaktiga. Det saknas därför skäl att restituera dessa avgifter.
Stärkelsen
Enligt propositionen kommer medlemskapet att innebära en temporär men kraftig konkurrensnackdel för den svenska stärkelseindustrin vilket skulle motivera en övergångskompensation på totalt 36 miljoner kronor vid ett medlemskap. Argumentet att kostnaden skulle ha uppstått vid ett utanförskap är naturligtvis inte hållbart. De skäl som framförs är, enligt vår mening, inte starka nog för att utge en sådan kompensation i dagens statsfinansiella läge. Vi avstyrker därför förslaget att kompensera stärkelsen med 36 miljoner i samband med ett medlemskap i EU.
Mjölkkvoterna
EG:s mjölkkvotering infördes 1985. Att den till skillnad från vår svenska kvotering inte kunnat avskaffas beror främst på att kvotsystemet inte lyckats uppnå balans mellan utbud och efterfrågan inom EU. Totalkvoten innebär en viss överproduktion. Det råder dock bred enighet om att kvotsystemet är ineffektivt och bidrar till bristande konkurrens, högre priser och en låg förändringstakt inom jordbruket. Kostnaderna bärs till stora delar av konsumenterna. En annan effekt av kvotsystemet är bevarandet av en ineffektiv industristruktur och tendenser att nationellt upprätthålla monopol eller monopolliknande förhållanden på marknaden för mejeriprodukter. Sverige bör aktivt arbeta för att kvotsystemet avskaffas.
Regeringen föreslår att kvoterna, i första omgången, skall fördelas på produktionen endera året 1991, 1992 eller 1993. Vi socialdemokrater anser att den första fördelningen skall utgå från ett genomsnitt av produktionen år 1991 och 1992. När fördelningen görs skall särskild hänsyn tas till jordbrukare som lagt om sin produktion till ekomjölk. Den reserv som då uppstår skall i första hand tillfalla jordbrukare som nystartat under perioden 1993 fram till den 1 januari 1995 och först därefter skall kvoter fördelas på de jordbrukare som byggt ut produktionen under år 1993.
Vi anser också att hela kvotadministrationen bör utföras av en statlig myndighet. SMR eller annan privat organisation bör inte ges myndighetsliknande uppgifter. Det är särskilt viktigt att se till att den småskaliga och fristående förädlingsindustrin inte missgynnas i samband med fördelningen av kvoter och deras administration.
Medlemskap i en nationell organisation eller sammanslutning skall inte vara ett villkor för att kunna verka inom den kvoterade produktionen och dess förädling.
Konkurrensverket bör ges i uppdrag att noga följa utvecklingen inom detta område mot bakgrund av den bristande konkurrensen inom förädlingsledet med den dominerande ställning som innehas av jordbrukskooperationen. Frågan om leverans- och mottagningspliktens eventuella förenlighet med EU:s konkurrensregler bör också prövas i de fall denna plikt fortfarande förekommer inom mejerinäringen.
Mjölkproduktionen kommer att regleras med mjölkkvoter för varje gård. Att införa produktionskvoter för mjölk ger upphov till att kvoterna kapitaliseras i form av ett högre pris på gårdar eller att det kan uppstå oreglerad handel med kvoterna. Vi vill ha ett system som håller tillbaka dessa effekter.
Systemet för tilldelning och överlåtelse av kvoter skall konstrueras så att man tar hänsyn till mjölkproduktionens stora betydelse för jordbruket i norra Sverige.
Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till mindre gynnade områden i södra Sverige
Propositionens utgångspunkt är att strukturstöden skall användas så att konkurrensen sker på så likartade villkor som möjligt. Detta ter sig vid första anblicken som en rimlig utgångspunkt. Men det råder skilda naturliga förutsättningar mellan de områden som klassificerats som missgynnade (Less Favoured Areas, LFA) inom EU. Skilda naturgivna förutsättningar, vid samma stödnivå, ger ett utfall som inte är konkurrensneutralt. Inom EU har man heller inte strävat efter att etablera en konkurrensneutralitet genom ett likvärdigt utfall av stöden. Man har fastställt maximibelopp eller maximigränser för olika stöd samtidigt som stöden frikopplats från produktionen bl.a. genom att knytas till djur- eller arealenheter. Att utöver detta verka för någon slags konkurrensneutralitet ställer sig i praktiken mycket svårt då det saknas jämförelsegrund.
Socialdemokraterna anser det därför rimligt att i första hand använda andra utgångspunkter vid bedömningen av hur vi i Sverige skall hantera struktur- och LFA-stöden. En viktig utgångspunkt blir vår förmåga att över statsbudgeten finansiera den svenska andelen av strukturstöden vilken i de flesta fall uppgår till mer än 70 procent av det totala stödbeloppet. Här måste det ske en politisk bedömning av hur mycket subventioner som skall läggas på jordbruket i förhållande till andra utgiftsbehov för skola, vård, försvar osv. En annan viktig utgångspunkt blir hur vi ser på den svenska livsmedelsproduktionens framtid.
Det behövs inför ett EU-medlemskap ett samlat och effektiviserat program för tillämpad forskning och utveckling inom livsmedelsindustrin. Samhället har stått för en stor del av forskningen inom livsmedelsområdet, nu måste industrin stå för en ökad andel.
Vi vill betona produktutvecklingens avgörande betydelse särskilt inom områden där livsmedel har egenskaper som har en positiv påverkan på vår hälsa. Andra områden för forskning och utveckling kan vara produktionsprocesser, transporter, mät- och kontrollmetoder. En uppgift är att finna nya former för att på ett bättre sätt knyta samman företagen och forskarvärlden. Vi måste se till att också de små företagen engageras och får del av resultaten inom FoU-området.
Permanenta stöd bör, som också antyds i propositionen, nedprioriteras. Stöd som ökar livsmedelssektorns konkurrenskraft, genom att utveckla produktionen inom de områden där Sverige har fördelar genom kunnande, teknisk utveckling eller klimat, bör prioriteras. När det gäller EU:s investeringsstöd för små och medelstora företag är det enligt gällande regler inte rimligt att den storskaliga livsmedelsindustrin, med dess i dagsläget goda likviditet, skall kunna erhålla investeringsstöd som finansieras av EU och den svenska statsbudgeten. I de fall där det är möjligt bör den svenska andelen av stödet finansieras inom den privata sektorn genom exempelvis banklån eller avgifter.
De inom EU obligatoriska sektors- och programplanerna utgör det instrument som används för att styra inriktningen av strukturåtgärderna. Samråd mellan berörda myndigheter och näringslivet är en viktig del av planeringsarbetet. Lantbrukskooperationens roll blir att tillsammans med övrig livsmedelsindustri ge synpunkter på prioriteringar och lämna underlag för myndigheternas arbete. Propositionens förslag att sektorsplanerna skall kunna upprättas av ''näringen'' är däremot oacceptabelt. Detta ansvar skall ligga på en statlig myndighet, i första hand länsstyrelsernas lantbruksenheter.
EU:s regelverk innebär att stöd kan utgå till södra Sveriges skogs- och mellanbygder genom att dessa är att betrakta som missgynnade områden. Stödområdets framtida omfattning och inriktning kommer att diskuteras i kontakt med EU-kommissionen.
En stor del av animalieproduktionen finns i dag inom det tänkta stödområdet (ca 85 procent om vi också räknar in norra Sverige). Det är troligt att en höjning av stödnivån inom dessa områden skulle innebära att ytterligare produktion förlades dit. Förslagen i propositionen innebär att direktstöden till jordbruket i dessa områden ökar med minst 640 miljoner kronor. En sådan ökning av subventionsnivån kommer att leda till att ytterligare produktion flyttar in i stödområdet. Därmed skulle programmets kostnader komma att öka betydligt.
En stor del av direktbidragen är tänkta att utgå som ersättning för produktion av s.k. kollektiva varor som t.ex. ett öppet och varierat landskap samt en bevarad biologisk mångfald genom hävd av hagmarker. Vi har inget att erinra mot en sådan uppläggning. Vi socialdemokrater anser dock att vi inte ser något skäl att öka nivån på stödet till det svenska jordbruket (mätt enligt den accepterade PSE- metoden). Detta tillåter inte våra statsfinanser. Vi avstyrker samtidigt inrättandet av miljöprogrammet för ekonomisk bärkraft med den inriktning det givits i propositionen. Vi återkommer till detta när vi behandlar frågan om hur Sverige bör hantera EU:s miljöstöd. Det slutliga fastställandet av nivåerna på olika direktbidrag och hur de skall fördelas mellan åtgärder kan först ske efter att EU- kommissionen godkänt stödens inriktning och nivåer.
Jordbruket i norra Sverige
Propositionen berör tre viktiga frågor: stödets nivå, hur det skall betalas ut och dess finansiering.
Stödet till jordbruket i norra Sverige har, sedan mitten av 1970-talet, betalats ut i förhållande till produktionens omfattning och med en nivå som räknats fram för att hålla kostnadstäckningsgraden oförändrad över tiden. En oförändrad kostnadstäckningsgrad 1995/96 i jämförelse med situationen år 1990 skulle kräva en samlad stödnivå på ca 1,4 miljarder kronor, dvs. mer än 300 miljoner kronor utöver vad som föreslås i propositionen. Detta bör ses mot bakgrund av att man samtidigt föreslår att skogs- och mellanbygderna i södra Sverige skall tillföras ett stöd på minst 640 miljoner kronor.
Enligt vår uppfattning innebär detta att man missgynnar de områden norr om den 62:a breddgraden som Sverige i förhandlingen fört fram som ett av de tyngsta skälen till att få en stor tilldelning av struktur- och regionalstödsmedel från EU. Socialdemokraterna anser att detta är oacceptabelt. En del av den besparing som uppstår, i förhållande till propositionen, genom en sänkning av stödnivån till det södra stödområdet får därför användas för att finansiera uppräkningen av Norrlandsstödet. Behovet att tillskjuta medel över den svenska statsbudgeten blir dock avhängigt av bl.a. hur vi utnyttjar det generella arealstödet och fastställer dess nivåer samt hur miljöstödet läggs ut regionalt.
Socialdemokraterna har länge hävdat att stödet, efter ett EU-medlemskap, måste byggas upp av flera olika delar med EU:s LFA-stöd i botten påbyggt med miljöstöd, strukturstöd, stöd till landsbygdsutveckling och ett eventuellt nationellt stöd i toppen. Genom att addera olika stöd kan nivån upprätthållas med en stor andel finansiering från EU:s jordbruksfond och därmed också avlasta den svenska statsbudgeten.
Propositionen delar i stora drag denna princip för utformningen av stödet efter ett medlemskap. Vi menar dock att de strukturstöd (investerings- och startstöd) och stöd till landsbygdsutveckling som utgår inom stödområdet skall avräknas från den framräknade stödnivån. Detta oberoende av om dessa stöd är riktade till enskilda delområden eller företag. Den adderade nivån på stödet till norra Sverige skall enligt vårt förslag fastställas till 1,4 miljarder kronor för budgetåret 1995/96. De invändningar som vi riktat mot miljöstödsprogrammet i andra avsnitt gäller också det föreslagna miljöstöd Nord.
I förhållande till förslagen i propositionen innebär våra förslag en omprioritering av den svenska delfinansieringen av miljö-, LFA- och strukturprogrammen till stöd åt jordbruket i norra Sverige.
Kompletterande miljöersättning till jordbruket
Jordbruket ger upphov till både negativa och positiva effekter på miljön och kulturlandskapet. Till de negativa effekterna hör läckaget av kemikalier ut i grundvatten och vattendrag, emissioner av ammoniak och kväve samt en minskad biologisk mångfald som en följd av det intensiva slättjordbruket med dess utpräglade monokulturer. Öppna landskap i älvdalar, den biologiska mångfalden i traditionella betesmarker och hävden av hagar med stengärdsgårdar och våtmarker är exempel på positiva värden som kan skapas genom jordbruksproduktionen.
Vår politik under åren före regeringsskiftet 1991 utgick från att de negativa effekterna skulle begränsas genom en kombination av ekonomiska styrmedel (avgifter), utbildning och licensiering samt reglering (förbud att genomföra vissa åtgärder eller utnyttja vissa kemikalier). Politiken var mycket framgångsrik. Sverige är ett undantag bland OECD-länderna genom att vi kraftigt kunnat minska kemikalieanvändningen i jordbruket. Trenden har dock vänt efter det att den borgerliga regeringen avskaffade prisregleringsavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Användningen ökade kraftigt under år 1993.
De positiva värdena, i de fall de hotades av bl.a. nedläggning av jordbruksmark, skulle hävdas genom att samhället efterfrågade deras produktion. Bonden skulle kunna ersättas för de positiva effekterna av sin yrkesverksamhet. En viktig princip i detta sammanhang var dock att ersättningen inte skulle överstiga den kostnad som uppstod om bonden fortsatte att hävda marken på traditionellt vis.
Vår syn på dessa frågor ansluter till de internationella principer som utvecklats inom bl.a. OECD när det gäller den s.k. PPP-principen (principen att nedsmutsaren skall betala). Förslagen i propositionen följer inte dessa kriterier. Miljön används t.o.m. som täckmantel för att maximalt utnyttja EU-bidrag i syfte att öka intäkterna till jordbruket. Endast en tredjedel av de anvisade resurserna knyts till bivillkor av miljökaraktär. Merparten kommer att användas som ett rent inkomststöd. Vi avstyrker därmed inrättandet av detta program.
Det andra delprogrammet har utformats i syfte att ''betala nedsmutsaren för att sluta smutsa ned''. Detta delprogram fick i remissomgången mycket stark kritik från bl.a. SLU, Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen. Med nuvarande utformning är det en stor risk att programmet kommer att användas till att ställa om mer marginella marker till ekologisk odling. Samtidigt kan bonden bibehålla eller t.o.m. öka intensiteten i odlingen på de bättre markerna där miljöproblemen i dag är störst. Bondens intäkter maximeras. Miljön blir lidande. Detta kan inte försvaras och vi avstyrker inrättandet av detta program.
Socialdemokraterna föreslår att det inrättas ett miljöprogram. De tidigare programmen för Landskapsvård, Nola m.m. bör därutöver sammanföras i ett nytt program för kompletterande miljöersättning där brukaren kan betalas för kontraktsvis produktion av kollektiva nyttigheter. Hagmarker, hävdade marker i älvdalar samt fäbods- och finntorpsmiljöer i norra Sverige samt motsvarande områden i södra Sveriges skogs- och mellanbygder måste betraktas som speciellt skyddsvärda. Dessutom bör man ge möjlighet att teckna kontrakt för återställande av bl.a. våtmarker, gärdsgårdar och dikesrenar i slättbygderna. De program för känsliga områden som bedrivs inom bl a Storbritannien kan tjäna som en förebild för hur sådana åtgärder kan utformas. Vi förutsätter dock att detta kan ske inom ramen för de miljöåtgärder som är kopplade till CAP-reformen och regleras inom rådsförordning 2078/92.
Regeringen bör, med ledning av vad som anförts ovan, återkomma till riksdagen med detaljregleringar och föreskrifter för ett miljöprogram som kan börja att träda i kraft under första halvåret 1995.
Landsbygdsutveckling
Propositionen ger ingen vägledning för hur Sverige skall utnyttja de medel till landsbygdsutveckling som EU anvisar och hur vi skall ansluta oss till EU:s landsbygdsutvecklingsprogram. Detta är märkligt inte minst mot bakgrund av att Centerpartiet tidigare framställt sig som pådrivande i dessa frågor. Denna stödform har stort intresse genom att stödet är temporärt, kan användas för att bredda jordbruksföretagets verksamhet inom småskalig förädling och kan användas för att marknadsföra regionalt förankrade varumärken och specialiteter. Regeringen bör därför återkomma till Riksdagen med en mer detaljerad plan för hur denna stödform skall användas och avvägas i förhållande till övriga insatser.
Övriga frågor
Regionalpolitik
Regeringen har inte med tillräcklig kraft drivit uppföljningen av de regionalpolitiska förhandlingarna. Flera stora frågor kvarstår att lösa internt inom landet och vid samtal med kommissionen. Det gäller den geografiska avgränsningen av de s.k. mål 2 och 5b, resursfördelning mellan samtliga mål samt klarlägganden om utrymmet för att använda. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med slutgiltiga förslag.
Parternas roll i EU-arbetet
I avsnitt 33 behandlas bl.a. intresseorganisationernas roll i EU-arbetet. Betoningen av deras roll och av förankringen i Sverige av svenska ställningstaganden i Bryssel är riktig. Det som saknas är den speciella roll som arbetsmarknadens parter måste ha under denna förankringsprocess.
I EU har parterna genom bl.a. den sociala dialogen och den ekonomiska och sociala kommittén fått fasta kanaler för inflytande. Detta måste ha en motsvarighet i Sverige. Det är viktigt att finna en väl fungerande form för att ge arbetsmarknadens parter inflytande över frågor inom EU där parterna berörs.
Finansiering
Sveriges medlemsavgift till EG beräknas uppgå till ca 18 miljarder kronor 1995 för att 1999 -- efter infasningen -- uppgå till ca 21 miljarder kronor. Belastningen på folkhushållet är väsentligt mindre på grund av det betydande återflödet.
Det statsfinansiella läget gör det nödvändigt att fullt ut finansiera avgiften. Finansieringen bör utformas så att de sociala utgifterna inte berörs.
Det underskott som återstår efter justering av de budgetposter som berörs av ett medlemskap bör i huvudsak finansieras ur produktionen. Finansieringen bör fördelas så att de som drar särskilt stor ekonomisk nytta av ett medlemskap också i motsvarande grad bidrar till finansieringen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotikafrågor vid ett svenskt EU-medlemskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för det miljöpolitiska arbetet inom EU,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av olika miljöfrågor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s varubestämmelser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Central- och Östeuropa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sektorsansvar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta resurser för miljöarbetet i EU,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska prioriterade områden inom trafik och miljö, kemikaliehantering, luft- och vattenföroreningar respektive avfall,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livsmedelspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om spannmål och oljeväxter,
12. att riksdagen avslår förslaget om att restituera avgifterna avseende förmalning och fettvaror och i övrigt ger regeringen till känna vad i motionen anförts om detta,
13. att riksdagen avslår förslaget om att kompensera stärkelsen med 36 miljoner kronor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mjölkkvoter,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till mindre gynnade områden i södra Sverige,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordbruket i norra Sverige,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kompletterande miljöersättning till jordbruket,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landsbygdsutveckling,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalpolitiken.
Stockholm den 18 oktober 1994 Sven Hulterström (s) Ingegerd Sahlström (s) Anita Johansson (s) Mats Lindberg (s) Kjell Nordström (s) Ulrica Messing (s) Kurt Ove Johansson (s) Jan Bergqvist (s) Lars Hedfors (s) Lars-Erik Lövdén (s) Anita Persson (s) Maj-Lis Lööw (s) Britt Bohlin (s) Maj-Inger Klingvall (s) Åke Gustavsson (s) Berit Löfstedt (s) Monica Öhman (s) Inga-Britt Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Johnny Ahlqvist (s) Lennart Nilsson (s)