Motion till riksdagen
1994/95:U16
av Sven Hulterström m.fl. (s)

med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen


Inledning och sammanfattning
Vi socialdemokrater har valt att i denna motion
huvudsakligen inrikta oss på de mer begränsade frågor där
enighet inte uppnåddes mellan den förra regeringen och
socialdemokraterna. Det innebär att denna motion i princip
inte berör de kanske viktigaste frågorna gällande ett
medlemskap i EU. Det är därför viktigt att understryka att
motionen inte ger en helhetsbild av socialdemokraternas
EU-politik, utan enbart skall ses som en reaktion på den
förra, borgerliga regeringens proposition. Den
socialdemokratiska regeringen kommer framdeles att på
andra sätt redovisa den politik som regeringen avser att
driva i EU vid ett eventuellt medlemskap.
Narkotikapolitiken ägnas speciell uppmärksamhet, men
det ojämförligt största område där socialdemokraterna har
avvikande uppfattning i förhållande till propositionen gäller
jordbruket. Även när det gäller miljöfrågor läggs en rad
förslag i motionen.
Det nedan redovisade arbetet under förhandlingarna,
med ett nära samråd mellan den föregående regeringen och
riksdagen, har således inneburit att de flesta frågor där
socialdemokraterna hade avvikande mening jämfört med
den sittande regeringen löstes under förhandlingsperioden.
Därav den synbara obalansen när det gäller ämnen och
deras omfattning i denna motion.
Förhandlingarna
Inför förhandlingarna fastställde socialdemokraterna 50
förhandlingskrav inom åtta sakområden.
Under hela förhandlingen hade de olika s-grupperna i
riksdagens utskott återkommande möten för att ta ställning
till det pågående förhandlingsarbetet. Regeringen
samrådde med riksdagens EU-delegation. De
socialdemokratiska ledamöterna framförde vad de olika
utskottsgrupperna kom fram till. På detta sätt framfördes
våra krav kontinuerligt och påverkade därigenom
förhandlingsprocessen.
De femtio kraven utvärderades i en rapport
(Socialdemokraterna och EU, Resultatet av våra 50 krav,
politisk redovisning 1994:6) som antogs av den
socialdemokratiska riksdagsgruppen. Där konstaterades att
en betydande del av kraven hade uppfyllts. Särskilt har de
socialdemokratiska förhandlingskraven fått genomslag när
det gäller miljöfrågor, arbetsrätt och arbetsmarknadsfrågor,
utrikes- och säkerhetspolitik, alkoholpolitik, fiske och
regionalpolitik.
Konsumentpolitiska frågor
Huvudsakligen stöder vi resonemangen och
bedömningarna som görs i propositionen. Det finns dock
några områden där vi vill göra följande påpekanden.
Den proposition rörande konsumentpolitiken som
åberopas har nyligen kommit riksdagen till del. Därför har
vi inte i denna motion tagit ställning till de förslag där man
hänvisar till konsumentpropositionen.
Det kan konstateras att den marknadskontroll som
beskrivs i propositionen (sid. 136) inte är tillfredsställande.
Enligt Konsumentverkets uppfattning riskerar Sverige att
bli en dumpingmarknad för varor som inte uppfyller
gällande säkerhetskrav.
Även när det gäller de finansiella tjänsterna (sid. 152) är
EU:s nuvarande regler mindre tillfredsställande ur svensk
synpunkt. Även det direktiv om distansförsäljning som är
under utarbetande i EU undantar finansiella tjänster.
Sverige måste med full kraft arbeta för att samma regler
gäller för försäljning av varor och tjänster.
Narkotikafrågor
Narkotikamissbruk är ett allvarligt samhällsproblem
som måste motverkas med kraft. Målet för samhällets
insatser måste vara att skapa ett narkotikafritt samhälle.
Svensk narkotikapolitik har varit framgångsrik.
Men orosmolnen hopar sig och det finns all anledning till
skärpt vaksamhet i kampen mot narkotikan. De
liberaliseringssträvanden som gör sig gällande på flera håll
i Europa är oroande. Men introducerandet av nya preparat
och nya transport- och smuggelvägar, bland annat via de
tidigare kommuniststaterna i Östeuropa, utgör andra hot.
Ett svenskt medlemskap i EU ställer betydande krav på
den svenska narkotikapolitiken. Avskaffandet av
tullgränsen måste mötas med kraftfulla alternativa
motåtgärder. Effektiva spanings- och
kriminalunderrättelseinsatser måste tillskapas mellan de
olika europeiska polismyndigheterna. Sverige måste även
vid ett medlemskap i EU ha en väl utbyggd gränskontroll
som ett led i brottsbekämpningen. Tullens och polisens
metoder måste förstärkas och utvecklas. Genom en ökad
samverkan mellan tull och polis bör effektiviteten kunna
skärpas.
Den fria rörligheten inom EU för varor, tjänster,
människor och kapital har aldrig avsetts gälla narkotika och
kriminalitet. Därför genomför nu EU en rad
''kompensatoriska åtgärder'': uppbyggnaden av Europol, av
övervakningscentret i Lissabon, det gemensamma
informationssystemet (CIS) samt ett gemensamt ansvar för
bevakningen av EU:s yttre gränser. Det är en klar fördel för
Sverige att delta i dessa program. Vi bör kunna ha en
pådrivande roll i detta arbete. Dessa åtgärder kommer dock
inte att nå full kraft förrän om 5--10 år.
Även vid ett svenskt EU-medlemskap är det möjligt att
behålla gränskontrollen mot narkotika. Trovärdigheten i
vår narkotikapolitik och EU:s ambitioner att lyfta
narkotikapolitiken till en fråga av ''allmänt intresse'' ger oss
anledning att med fasthet fullfölja den svenska restriktiva
narkotikapolitiken.
Mot denna bakgrund är det angeläget att
personkontrollen vid inre gränser, i fall av ett svenskt EU-
medlemskap, inte avvecklas förrän kompensatoriska
åtgärder har införts och utvecklats till en tillfredsställande
effektivitet både i Sverige och andra medlemsländer.
Miljöpolitiska frågor
Propositionens miljödel är i huvudsak beskrivande och
antyder vilken inriktning ett kommande miljöarbete inom
EU skall ha. En fördjupad svensk strategi för det
miljöpolitiska arbetet skall, enligt propositionen,
regeringen återkomma till under 1995.
Socialdemokraterna har varit skeptiska till den
borgerliga regeringens EU-politik på miljöområdet. I
propositionen föreslås att den strategi för att påverka
miljöarbetet i EU som regeringen lade fram i en skrivelse
(skr.
1992/93:255) för riksdagen våren 1993 skall fullföljas.
Socialdemokraterna delar inte den uppfattningen utan
anser att en betydligt mer handlingsinriktad strategi behövs.
En sådan strategi skall enligt vår mening utarbetas och
presenteras för riksdagen redan i början av 1995.
I den här motionen nöjer vi oss med att komplettera den
förra borgerliga regeringens redovisning av inriktningen av
det svenska miljöarbetet inom ramen för EU. Det är denna
helhet (dvs. propositions- och motionstexten) som kommer
att ligga till grund för den socialdemokratiska regeringens
miljöpolitiska arbete i EU. Riksdagen bör ge regeringen i
uppdrag att återkomma med en mer grundlig redovisning av
detta miljöpolitiska arbete i början av 1995.
Med tanke på att Sveriges resurser är förhållandevis små
kommer vi att vara tvungna att hårt prioritera de för oss
viktigaste områdena. Det gäller utsläppsbegränsningar
inom EU för att klara våra miljömål, i de fall det handlar
om långväga föroreningar. Särskilda åtgärder krävs för att
minska utsläppen av försurande och gödande ämnen. Det
är särskilt viktigt att få ner utsläppen från energiproduktion
och trafik.
EG:s varubestämmelser inklusive kemikaliehantering är
andra områden som skall prioriteras. EU:s inställning till
viktiga internationella frågor, som exempelvis miljön i
Central- och Östeuropa, skall vi vara med och påverka.
Våra tankar om sektorsansvar för miljön måste få
genomslag i EU både inom trafik- och energisektorn, men
också inom jordbruket.
Det är också angeläget att Sverige verkar för att enskilda
länder i EU har rätt att gå före på miljöområdet. EG:s
framtida regelverk bör därför i huvudsak bygga på
minimiregler så att enskilda länder tillåts ha högre
miljökrav. De enskilda länderna måste också få behålla sin
frihet att använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.
Varje land måste självt kunna bestämma om regler för den
offentliga upphandlingen. Inför de omprövningar EU lovat
på miljöområdet med anledning av Sveriges
medlemsförhandlingar är det angeläget att vi aktivt
påverkar EU i dessa frågor. För Sverige och svensk miljö är
det mycket viktigt att EU:s nya regler minst når upp till vår
svenska nivå.
Det svenska miljöarbetet i EU
För att ett litet land som Sverige ska kunna påverka EU:s
miljöarbete krävs information om svensk miljöpolitik på
flera språk samt att resurser finns för utarbetande av nya
förslag och bakgrundsinformation. Vad gäller
miljöpolitiken är det särskilt viktigt att Sverige aktivt
påverkar för att:minska utsläppen av försurande och
gödande ämnen,förbättra kemikaliekontrollen i EU-
länderna,via avgifter och andra styrmedel minska
koldioxidutsläppen,förbättra miljön i Östeuropa.
Särskild vikt skall Sverige lägga vid att påverka EU på
de områden där medlemskapsförhandlingarna drivit fram
översyn av EU:s regler. Det gäller speciellt
kemikalieområdet. Men även trafik- och energisektorn är
viktiga. Sverige skall arbeta för att miniminivåerna för
beskattning av bensin och diesel höjs liksom att
svavelhalten i eldningsolja regleras. Sverige skall aktivt
agera för att få genomslag för fler ekonomiska styrmedel
inom EU. Det gäller bl.a. koldioxidskatt på bränslen samt
svavel- och kväveoxidavgifter. Även inom
jordbrukssektorn är det angeläget att EU använder
ekonomiska styrmedel för att minska utsläppen av kemiska
bekämpningsmedel och gödande ämnen.
Det behövs också ett kraftfullt engagemang från EU:s
sida när det gäller internationell miljöpolitik. De
handelspolitiska miljöfrågorna behöver lyftas fram både
inom EU och inom WTO (GATT-avtalets efterföljare).
Uppföljningen av Riokonferensen liksom arbetet med
internationella konventioner kan bli mer effektivt och ställa
EU i spetsen för världens miljöarbete.
Samarbetet mellan Öst- och Västeuropa behöver öka.
Sverige skall aktivt verka för ett ökat EU-engagemang vad
gäller östbiståndet.
Stödet till Central- och Östeuropa måste bidra till en
miljöanpassad utveckling. En förutsättning är att den
ekonomiska situationen i dessa länder förbättras. Därför
bör Sverige verka för att EU öppnar sin marknad för bl.a.
livsmedel, stål och textilier från öst. Kärnsäkerheten måste
förbättras och säkerhetsmässigt undermåliga reaktorer tas
ur drift.
Det är också angeläget att Sverige påverkar EU att ställa
miljökrav på de länder som eftersträvar ett medlemskap,
t.ex. vad gäller avgaskrav på nya fordon och höga miljökrav
på förbränningsanläggningar.
Sverige bör aktivt ge stöd till EU-kommissionens femte
miljöhandlingsprogram särskilt vad gäller
miljökonsekvensbeskrivningar av planer, program och
policybeslut, gröna nationalräkenskaper samt en stärkt roll
för den fysiska riksplaneringen.
Miljökonsekvensbeskrivningar bör göras för alla större
projekt som erhåller EU-bidrag. Sverige bör också
medverka till att EG:s miljöregler efterlevs bättre.
EU är en av världens största biståndsgivare. Det är
angeläget att miljömål ingår i allt bistånd. Sverige skall
driva på så att EU-länderna snarast uppnår FN:s
biståndsmål om 0,7 % av BNP. Kraven kommer att öka på
genomarbetade svenska förslag och
bakgrundsdokumentation liksom på information om svensk
miljöpolitik. Utbildning och kompetensförstärkning behövs
på många områden för att Sverige skall kunna påverka
EU:s miljöarbete.
Avgaskrav för bilar
Det är angeläget att Sverige driver på inom EU för att
förverkliga ett mer miljöanpassat transportsystem. Enligt
de beräkningar som gjorts medför ett medlemskap i EU ett
ökat transportarbete. För att detta inte skall leda till ökade
miljöutsläpp krävs åtgärder både här hemma och inom EU,
både för att minska den nuvarande ökningstakten av
transportarbetet och för att styra mot större andel järnväg
och sjöfart. Samtidigt måste fordonsparken bli renare.
Sverige skall aktivt verka för skärpta avgaskrav och
tillverkaransvar inom EU.
Detsamma gäller användandet av ekonomiska styrmedel
för att stimulera till renare fordon och bränslen,
motsvarande de svenska miljöklasserna för bilar, dieselolja
och bensin. EU:s miniminivåer för beskattning av bensin
och diesel bör höjas.
Sverige bör också agera för att minska bilarnas
bränsleförbrukning samt för att miljökrav ställs på utsläpp
från arbetsmaskiner och arbetsredskap. Vi bör samtidigt
driva på för att minska flygets utsläpp.
Kemiska produkter
Under den period då EU:s översyn av
kemikaliekontrollen pågår måste Sverige aktivt medverka
genom kunskapsöverföring både till tjänstemän och
politiker i kommissionen och i de olika länderna. Särskilt
skall hanteringen av bekämpningsmedel prioriteras. Men
det är också viktigt att aktivt agera för att de enskilda
länderna skall kunna använda ekonomiska styrmedel.
För Sveriges del gäller det bl.a. möjligheterna att
differentiera avgifterna på bekämpningsmedel samt att
behålla och höja avgiften på kadmium i handelsgödsel. I
regeringens strategi för EU-arbetet skall detta arbete
redovisas mer i detalj.
Sverige skall aktivt driva på EU:s arbete för att få
genomslag för producentansvar, substitutionsprincipen
samt en strikt tillämpning av försiktighetsprincipen i EU:s
samtliga länder.
Luft- och vattenföroreningar
EU bör införa regler för utsläpp från stora befintliga
förbränningsanläggningar. Dessa står i dag för en mycket
stor andel av de försurande utsläppen. Vi bör också sträva
mot att EG:s direktiv för utsläpp från nya
förbränningsanläggningar når upp till de svenska kraven.
Tillsammans med krav på högsta tillåtna svavelhalt i tung
eldningsolja och krav på sjöfarten kommer det att kraftigt
minska svavelnedfallet i Sverige.
Sverige skall aktivt verka för att EU antar en strategi för
att minska kolväteutsläppen och därmed också
ozonhalterna nära markytan, som bl.a. skadar skog och
grödor. Sverige skall aktivt stötta kommissionens arbete att
lägga fast krav om återvinning av bensinångor (muffar)
samt verka för skärpta miljökrav på små
energianläggningar.
Sverige tog initiativ till den s.k. Ronnebykonferensen
som var början till ett aktivt samarbete för att minska
utsläppen av miljöföroreningar till Östersjön. Det arbetet
måste fortsätta och bör bli en del i ett aktivt EU-arbete där
Sverige tar på sig en ledande roll.
Industrins miljöarbete
Sverige skall aktivt driva på EU:s arbete med
tillståndskrav för industrin. Kraven bör bygga på bästa
tillgängliga teknik. Det är också viktigt att påverka för att
få en hög grad av öppenhet för allmänheten och att
sakägaren ges rätt att överklaga tillståndsbeslutet.
Avfall
Avfallspolitiken i vissa EU-länder är delvis bättre och
mer framsynt än den svenska. Det gäller bl.a. Tyskland,
Nederländerna och Danmark. Det är viktigt att Sverige
sällar sig till dessa länder och aktivt påverkar EU-arbetet så
att tydliga minimiregler införs om minskning av
avfallsmängderna och producentansvar. Detsamma gäller
krav på deponier och förbränningsanläggningar liksom krav
på behandling av miljöfarligt avfall. Även på detta område
måste Sverige agera för ökad användning av ekonomiska
styrmedel.
Jordbruk och fiske
Livsmedelspolitiken är ett område där medlemskapet
innebär en tydlig förändring. Medlemskap i EU innebär
också ett medlemskap i den gemensamma
jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskepolitiken.
Den borgerliga regeringen har under perioden 1991--1994
genomfört en anpassning av den svenska politiken till
förhållandena inom EU. Vi har kritiserat denna anpassning
då den alltför ensidigt har gynnat producenterna medan
konsumentperspektivet lyst med sin frånvaro. Enligt vår
uppfattning hade den bästa förberedelsen varit att fullt ut
genomföra 1990 års beslut om en intern avreglering av den
svenska jordbrukspolitiken. Den borgerliga regeringen har
dock inte fullföljt beslutet. Subventioner och exportstöd har
återinförts. Förädlingsindustrins marginaler har tillåtits öka
samtidigt som priserna till bonden sänkts. En följd av tre
års borgerlig regering är att skattebetalarnas kostnader för
jordbruket ökat.
Konsumentens intresse av bra mat till rimliga priser bör
dominera livsmedelspolitiken. Ett medlemskap i EU
kommer sannolikt, till följd av den förändrade
jordbrukspolitiken som innebär att prisstöd ersätts med
direktstöd samt att våra gränser öppnas för import, att
innebära en viss matprissänkning. En framtida sänkning av
tullar och införselavgifter, till följd av GATT-avtalet,
kommer att inleda en friare handel också på en större
världsmarknad vilket kan skapa ytterligare vinster för
konsumenten.
Socialdemokraternas syn på EU:s livsmedelspolitik
Frågor som rör livsmedel, landsbygdsutveckling och
regionalpolitik har stor betydelse inom EU. EU:s politik
med en gemensam jordbrukspolitik (CAP) och regionalstöd
över strukturfonderna har gradvis utvecklats sedan
gemenskapen bildades i början av 1960-talet. Större delen
av den gemensamma budgeten går till dessa ändamål. Den
politik som i dag förs inom livsmedelsområdet har, enligt
socialdemokraternas uppfattning, en rad brister. Vi vill
därför, efter ett medlemskap, arbeta för att förändra
politiken på en rad viktiga punkter. Det är dock viktigt att
understryka att våra förslag ligger i linje med det
förändringsarbete vilket, sedan slutet av 1980-talet, inletts
inom gemenskapen. Den gemensamma jordbrukspolitiken
är i dag en källa till budgetproblem och kan komma att
förhindra ett närmare samarbete med länderna i Öst- och
Centraleuropa. En fri handel med livsmedel förutsätter en
effektiv livsmedelskontroll och en större samsyn i
veterinära och fytosanitära frågor. Konsumenten har ett
intresse av att varorna märks tydligt och att skadliga
ingredienser utesluts. Alla dessa faktorer påverkar EU:s
politik redan i dag. Men arbetet kan påskyndas och vi
socialdemokrater vill prioritera de livsmedelspolitiska
frågorna inom EU.
Det viktigaste steget är en fortsatt och fördjupad CAP-
reform efter 1997 som också omfattar vin- och
trädgårdsnäringen. Ett övergripande problem inom
livsmedelsområdet är att kontrollen är alltför svag inom
vissa områden och länder. En europeisk
livsmedelsmyndighet, knuten till kommissionen, kan ge
kraft åt arbetet med att förbättra kontrollen och därmed
minska risken att otjänliga livsmedel når konsumenten. Ett
sådant förslag har redan diskuterats men ej genomförts. Det
är angeläget att på kort sikt agera inom EU för att:
förstärka livsmedelskontrollen genom att inrätta en
europeisk livsmedelsmyndighet, som finansieras inom
FEOGAS ramminimera användningen av olika kemiska
tillsatser för att konservera livsmedelförbjuda
bestrålning av livsmedelöka livsmedlens tjänlighet
genom fördjupade kvalitets- och hälsokravinföra en
tydligare märkning av livsmedel med avseende på ursprung
och tillsatserförbättra djurskyddet med den svenska
djurskyddslagstiftningen som utgångspunkt (begränsa
tillåten transporttid, båsplatser, begränsa intensiv
boskapsuppfödning).
Propositionen prioriterar jordbrukets särintressen
Konsumenten skall, enligt socialdemokratins
uppfattning, stå i centrum för livsmedelspolitiken. Denna
syn genomsyrar inte de avvägningar och förslag som
presenteras i propositionen. Vår kritik kan sammanfattas i
fem punkter:
1. Propositionens avsnitt om livsmedelspolitiken efter
Sveriges medlemskap i EU tillmötesgår snäva
sektorsintressen på bekostnad av skattebetalare,
konsumenter och vår miljö.
2. Viktiga principer i miljöpolitiken åsidosätts i
regeringens förslag till förmån för ett subventionstänkande
där nedsmutsaren skall betalas för att inte smutsa ned.
Effekten blir att subventionen tas ut på marker som inte är
bördiga medan den intensiva odlingen, med en massiv insats
av handelsgödsel och bekämpningsmedel, fortsätter på de
bättre markerna. Jordbrukets miljöproblem kan komma att
förvärras.
3. Livsmedelspolitiken förvandlas av regeringen till snäv
jordbrukspolitik -- en politik för att tillmötesgå
särintressen. Man saknar ett program för att i dess helhet
påverka EU:s livsmedelspolitik i en mer konsumentvänlig
riktning.
4. Det är de redan välbeställda slättbönderna samt
övriga bönder i södra Sverige som gynnas av förslagen.
Jordbruket i norra Sverige får ett lägre stöd än i dag. De
möjligheter som finns inom EU:s
landsbygdsutvecklingsprogram utnyttjas inte alls.
5. Förslagen innebär en kraftig ökning av budgetens
utgifter för jordbrukspolitik. Statsbudgeten försvagas
kraftigt, samtidigt som subventionerna till jordbruket ökar
med ca 5 miljarder kronor eller 140 000 kronor per
heltidsbonde.
Vi socialdemokrater föreslår därför en rad förändringar
i propositionens förslag med det övergripande syftet att:
få till stånd en mer rättvis fördelning av EU-medlemskapets
kostnader och intäkter mellan konsumenter, skattebetalare
och bönderbidra till en minskning av utgifterna över
statsbudgeten till jordbruketbegränsa jordbrukets
negativa påverkan på miljön genom att bl.a. använda
miljöavgifterna som ekonomiska styrmedelöka
jordbrukets positiva påverkan på miljön genom att
prioritera åtgärder för landskapsvård och ett bevarande av
den biologiska mångfaldenöka den svenska
livsmedelssektorns konkurrenskraft genom en mer offensiv
konkurrenspolitik.
Våra förslag redovisas nedan under respektive rubrik.
Jordbruket
Enligt propositionen medför EU:s jordbrukspolitik en
ökning av intäkterna till det svenska jordbruket. Det gäller
framför allt vegetabilieproduktionen där en gynnsam
prisnivå kombineras med de generella arealbidragen.
Animalieproduktionen väntas klara en skärpt konkurrens
genom lägre foderkostnader och den konkurrensfördel som
ges av de långa transportavstånden till Sverige. Våra
beräkningar visar att stödet till jordbruket under 1995/96
kan öka med uppemot 34 procent jämfört med år 1993/94
om förslagen i propositionen genomförs. Detta uppnås
genom ett massivt utnyttjande av s.k. miljöstöd och stöd till
mindre gynnade områden.
I detta sammanhang bör man erinra sig det
livsmedelspolitiska beslutet 1990 som innebar en intern
avreglering av jordbrukspolitiken under en femårig
övergångsperiod fram t.o.m. budgetåret 1995/96. 13,6
miljarder kronor anvisades av riksdagen för att underlätta
övergången till en fri inre marknad med
jordbruksprodukter. Bl.a. har 3,3 miljarder kronor betalats
ut i s.k. omställningsstöd. Inkomststöd på sammanlagt 5,5
och 5,3 miljarder har betalats ut till vegetabilie- respektive
animalieproducenterna. Enbart dessa tre stödformer
överskrider den av riksdagen anvisade ramen. Nu
konstateras i propositionen att ett EU-medlemskap innebär
ökade intäkter i förhållande till ett fullföljande av beslutet
1990. Om så är fallet innebär detta att bönderna redan fått
kompensation för en anpassning som är större än den som
väntas inom den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP).
De producenter som mottagit omställningsstöd kommer
efter ett EU-medlemskap att kunna få ut såväl trädes- som
arealbidrag för dessa marker. Detta försvaras med
hänvisning till att minskningen av exportkostnaderna
överstiger kostnaden för omställningsbidragen sett över
hela omställningsperioden. Därmed skulle bidraget, enligt
propositionen, ändå kunna ses som samhällsekonomiskt
lönsamt. Förutsättningen är dock att den areal som anslutits
haft genomsnittlig avkastning samt att det strukturella
spannmålsöverskottet minskat med bortemot 600 000 
till 700 000 ton. Det har emellertid inte varit fallet.
Det strukturella överskottet har totalt sett minskat med
högst 300 000 ton. En stor del av minskningen kan härledas
till en generellt lägre intensitet i odlingen och endast en
mindre del till omställningsprogrammet. Den samlade
besparingen -- beräknad som minskade exportkostnader --
uppgår därmed till högst 1,5 miljarder kronor vilket får
vägas mot omställningsprogrammets kostnad på ca 3,3
miljarder kronor.
Spannmål och oljeväxter
Den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken
som inleddes 1992 innebär att priserna till bonden, fram till
och med år 1997 på spannmål och oljeväxter skall närma sig
världsmarknadspriset. Producenterna skall kompenseras
genom ett generellt arealbidrag. Samtidigt skall ca 15
procent av arealen läggas i träda. Programmet bygger på en
kombination av prissänkningar, direkta inkomststöd och
produktionsbegränsningar. Det har redan visat sig att
kostnaderna blir högre än väntat samtidigt som
produktionen inte gått ned lika kraftigt som avsetts.
Socialdemokraterna anser därför att det finns starka skäl att
fördjupa reformen inom vegetabilieområdet. Priserna bör
sänkas till världsmarknadsnivå och gränsskyddet avskaffas.
Arealbidragen bör riktas mot mindre jordbruk och deras
värde begränsas kraftigt för de stora och intensiva
producenterna. Miljöaspekterna bör ges en starkare
ställning bl.a. genom införande av avgifter på handelsgödsel
och bekämpningsmedel enligt principen att nedsmutsaren
skall betala. En framtida inriktning av CAP enligt dessa
utgångspunkter skulle gynna jordbruket i länder, likt
Sverige, där merparten av arealen finns hos små och
medelstora jordbruk samt där kemikalieanvändningen
begränsats.
Propositionen belyser sambanden mellan valutakurser,
interventionspriser, marknadssituation och kostnader för
insatsvaror. Vi ifrågasätter till vissa delar denna analys bl.a.
för att den inte visar på de betydande skillnader i lönsamhet
som kan uppstå mellan odling av brödsäd och odling av
foderspannmål. Ej heller de regionala konsekvenserna av
detta redovisas. Helt klart är dock att spannmålsodlingen,
på de bästa jordarna i slättområdena, kraftigt kommer att
öka sin lönsamhet vid ett EU-medlemskap. Hur kraftig
lönsamhetsförbättringen blir beror bl.a. på framtida
valutakursförändringar och situationen på den svenska
spannmålsmarknaden. Ett fortsatt stort
spannmålsöverskott kommer att pressa priserna på den
svenska marknaden ned under interventionspriset medan
en produktionsbalans torde medföra att det genomsnittliga
spannmålspriset till bonden blir högre än det garanterade
priset.
När det gäller EU:s generella arealbidrag föreslås i
propositionen att det skall beräknas i relation till
spannmålsavkastningen i respektive skördeområde. För att
minska antalet produktionsregioner bör dock
skördeområden med avkastning inom ett visst intervall
tillhöra en och samma klass med en gemensam
ersättningsnivå. Totalt blir det 11 klasser med en skillnad på
ca 200 kronor mellan klasserna. Skillnaden mellan lägsta
och högsta bidrag blir, med denna konstruktion, hela 2 200
kronor. Denna spännvidd liksom det stora antalet klasser
kommer att förstärka den kapitaliseringseffekt som följer
av ett generellt arealbidrag. Vi anser därför att antalet
klasser skall minskas, samtidigt som skillnaden mellan
klasserna bör begränsas. Hur en sådan modell skall
utformas behöver utredas vidare och vi föreslår att
regeringen, mot denna bakgrund, får fatta beslut i frågan.
Förmalningsavgiften och fettvaruavgiften
Vi socialdemokrater ställer oss avvisande till förslaget att
utan begränsningar restituera de avgifter som betalats in för
befintligt lager per den 1 januari 1995. Allt talar för att
trögheter i anpassningsprocessen, med endast gradvisa
förändringar av prisnivån i olika led, innebär att
restitutionen blir en engångssubvention till
förädlingsindustri och partihandel.
Dessutom skapas ett direkt incitament att bygga upp
lager i syfte att få restitution för att därefter sälja lagren till
intervention eller exportera dem med exportstöd. Det
sämsta som kan hända utan restitution är att inga lager
byggs upp under november och december 1994. Dvs.
förädlingsindustrin upphör att köpa in spannmål från odlare
och spannmålshandlare. Detta är ingen nackdel om
propositionen har rätt i att marknadspriset på spannmål
inom EU är högre än i Sverige. Spannmålen skulle i detta
fall betinga ett högre pris efter den 1 januari 1995.
Systemet är också förenat med en rad
avgränsningsproblem mellan parti- och detaljhandel som,
ur konkurrenssynpunkt, är mycket tvivelaktiga. Det saknas
därför skäl att restituera dessa avgifter.
Stärkelsen
Enligt propositionen kommer medlemskapet att
innebära en temporär men kraftig konkurrensnackdel för
den svenska stärkelseindustrin vilket skulle motivera en
övergångskompensation på totalt 36 miljoner kronor vid ett
medlemskap. Argumentet att kostnaden skulle ha uppstått
vid ett utanförskap är naturligtvis inte hållbart. De skäl som
framförs är, enligt vår mening, inte starka nog för att utge
en sådan kompensation i dagens statsfinansiella läge. Vi
avstyrker därför förslaget att kompensera stärkelsen med 36
miljoner i samband med ett medlemskap i EU.
Mjölkkvoterna
EG:s mjölkkvotering infördes 1985. Att den till skillnad
från vår svenska kvotering inte kunnat avskaffas beror
främst på att kvotsystemet inte lyckats uppnå balans mellan
utbud och efterfrågan inom EU. Totalkvoten innebär en
viss överproduktion. Det råder dock bred enighet om att
kvotsystemet är ineffektivt och bidrar till bristande
konkurrens, högre priser och en låg förändringstakt inom
jordbruket. Kostnaderna bärs till stora delar av
konsumenterna. En annan effekt av kvotsystemet är
bevarandet av en ineffektiv industristruktur och tendenser
att nationellt upprätthålla monopol eller monopolliknande
förhållanden på marknaden för mejeriprodukter. Sverige
bör aktivt arbeta för att kvotsystemet avskaffas.
Regeringen föreslår att kvoterna, i första omgången,
skall fördelas på produktionen endera året 1991, 1992 eller
1993. Vi socialdemokrater anser att den första fördelningen
skall utgå från ett genomsnitt av produktionen år 1991 och
1992. När fördelningen görs skall särskild hänsyn tas till
jordbrukare som lagt om sin produktion till ekomjölk. Den
reserv som då uppstår skall i första hand tillfalla
jordbrukare som nystartat under perioden 1993 fram till den
1 januari 1995 och först därefter skall kvoter fördelas på de
jordbrukare som byggt ut produktionen under år 1993.
Vi anser också att hela kvotadministrationen bör utföras
av en statlig myndighet. SMR eller annan privat
organisation bör inte ges myndighetsliknande uppgifter.
Det är särskilt viktigt att se till att den småskaliga och
fristående förädlingsindustrin inte missgynnas i samband
med fördelningen av kvoter och deras administration.
Medlemskap i en nationell organisation eller
sammanslutning skall inte vara ett villkor för att kunna
verka inom den kvoterade produktionen och dess förädling.
Konkurrensverket bör ges i uppdrag att noga följa
utvecklingen inom detta område mot bakgrund av den
bristande konkurrensen inom förädlingsledet med den
dominerande ställning som innehas av
jordbrukskooperationen. Frågan om leverans- och
mottagningspliktens eventuella förenlighet med EU:s
konkurrensregler bör också prövas i de fall denna plikt
fortfarande förekommer inom mejerinäringen.
Mjölkproduktionen kommer att regleras med
mjölkkvoter för varje gård. Att införa produktionskvoter
för mjölk ger upphov till att kvoterna kapitaliseras i form av
ett högre pris på gårdar eller att det kan uppstå oreglerad
handel med kvoterna. Vi vill ha ett system som håller
tillbaka dessa effekter.
Systemet för tilldelning och överlåtelse av kvoter skall
konstrueras så att man tar hänsyn till mjölkproduktionens
stora betydelse för jordbruket i norra Sverige.
Strukturåtgärder inom jordbruket inklusive stöd till
mindre gynnade områden i södra Sverige
Propositionens utgångspunkt är att strukturstöden skall
användas så att konkurrensen sker på så likartade villkor
som möjligt. Detta ter sig vid första anblicken som en rimlig
utgångspunkt. Men det råder skilda naturliga
förutsättningar mellan de områden som klassificerats som
missgynnade (Less Favoured Areas, LFA) inom EU. Skilda
naturgivna förutsättningar, vid samma stödnivå, ger ett
utfall som inte är konkurrensneutralt. Inom EU har man
heller inte strävat efter att etablera en
konkurrensneutralitet genom ett likvärdigt utfall av stöden.
Man har fastställt maximibelopp eller maximigränser för
olika stöd samtidigt som stöden frikopplats från
produktionen bl.a. genom att knytas till djur- eller
arealenheter. Att utöver detta verka för någon slags
konkurrensneutralitet ställer sig i praktiken mycket svårt då
det saknas jämförelsegrund.
Socialdemokraterna anser det därför rimligt att i första
hand använda andra utgångspunkter vid bedömningen av
hur vi i Sverige skall hantera struktur- och LFA-stöden. En
viktig utgångspunkt blir vår förmåga att över statsbudgeten
finansiera den svenska andelen av strukturstöden vilken i de
flesta fall uppgår till mer än 70 procent av det totala
stödbeloppet. Här måste det ske en politisk bedömning av
hur mycket subventioner som skall läggas på jordbruket i
förhållande till andra utgiftsbehov för skola, vård, försvar
osv. En annan viktig utgångspunkt blir hur vi ser på den
svenska livsmedelsproduktionens framtid.
Det behövs inför ett EU-medlemskap ett samlat och
effektiviserat program för tillämpad forskning och
utveckling inom livsmedelsindustrin. Samhället har stått för
en stor del av forskningen inom livsmedelsområdet, nu
måste industrin stå för en ökad andel.
Vi vill betona produktutvecklingens avgörande
betydelse särskilt inom områden där livsmedel har
egenskaper som har en positiv påverkan på vår hälsa.
Andra områden för forskning och utveckling kan vara
produktionsprocesser, transporter, mät- och
kontrollmetoder. En uppgift är att finna nya former för att
på ett bättre sätt knyta samman företagen och
forskarvärlden. Vi måste se till att också de små företagen
engageras och får del av resultaten inom FoU-området.
Permanenta stöd bör, som också antyds i propositionen,
nedprioriteras. Stöd som ökar livsmedelssektorns
konkurrenskraft, genom att utveckla produktionen inom de
områden där Sverige har fördelar genom kunnande, teknisk
utveckling eller klimat, bör prioriteras. När det gäller EU:s
investeringsstöd för små och medelstora företag är det
enligt gällande regler inte rimligt att den storskaliga
livsmedelsindustrin, med dess i dagsläget goda likviditet,
skall kunna erhålla investeringsstöd som finansieras av EU
och den svenska statsbudgeten. I de fall där det är möjligt
bör den svenska andelen av stödet finansieras inom den
privata sektorn genom exempelvis banklån eller avgifter.
De inom EU obligatoriska sektors- och
programplanerna utgör det instrument som används för att
styra inriktningen av strukturåtgärderna. Samråd mellan
berörda myndigheter och näringslivet är en viktig del av
planeringsarbetet. Lantbrukskooperationens roll blir att
tillsammans med övrig livsmedelsindustri ge synpunkter på
prioriteringar och lämna underlag för myndigheternas
arbete. Propositionens förslag att sektorsplanerna skall
kunna upprättas av ''näringen'' är däremot oacceptabelt.
Detta ansvar skall ligga på en statlig myndighet, i första
hand länsstyrelsernas lantbruksenheter.
EU:s regelverk innebär att stöd kan utgå till södra
Sveriges skogs- och mellanbygder genom att dessa är att
betrakta som missgynnade områden. Stödområdets
framtida omfattning och inriktning kommer att diskuteras i
kontakt med EU-kommissionen.
En stor del av animalieproduktionen finns i dag inom det
tänkta stödområdet (ca 85 procent om vi också räknar in
norra Sverige). Det är troligt att en höjning av stödnivån
inom dessa områden skulle innebära att ytterligare
produktion förlades dit. Förslagen i propositionen innebär
att direktstöden till jordbruket i dessa områden ökar med
minst 640 miljoner kronor. En sådan ökning av
subventionsnivån kommer att leda till att ytterligare
produktion flyttar in i stödområdet. Därmed skulle
programmets kostnader komma att öka betydligt.
En stor del av direktbidragen är tänkta att utgå som
ersättning för produktion av s.k. kollektiva varor som t.ex.
ett öppet och varierat landskap samt en bevarad biologisk
mångfald genom hävd av hagmarker. Vi har inget att erinra
mot en sådan uppläggning. Vi socialdemokrater anser dock
att vi inte ser något skäl att öka nivån på stödet till det
svenska jordbruket (mätt enligt den accepterade PSE-
metoden). Detta tillåter inte våra statsfinanser. Vi avstyrker
samtidigt inrättandet av miljöprogrammet för ekonomisk
bärkraft med den inriktning det givits i propositionen. Vi
återkommer till detta när vi behandlar frågan om hur
Sverige bör hantera EU:s miljöstöd. Det slutliga
fastställandet av nivåerna på olika direktbidrag och hur de
skall fördelas mellan åtgärder kan först ske efter att EU-
kommissionen godkänt stödens inriktning och nivåer.
Jordbruket i norra Sverige
Propositionen berör tre viktiga frågor: stödets nivå, hur
det skall betalas ut och dess finansiering.
Stödet till jordbruket i norra Sverige har, sedan mitten
av 1970-talet, betalats ut i förhållande till produktionens
omfattning och med en nivå som räknats fram för att hålla
kostnadstäckningsgraden oförändrad över tiden. En
oförändrad kostnadstäckningsgrad 1995/96 i jämförelse
med situationen år 1990 skulle kräva en samlad stödnivå på
ca 1,4 miljarder kronor, dvs. mer än 300 miljoner kronor
utöver vad som föreslås i propositionen. Detta bör ses mot
bakgrund av att man samtidigt föreslår att skogs- och
mellanbygderna i södra Sverige skall tillföras ett stöd på
minst 640 miljoner kronor.
Enligt vår uppfattning innebär detta att man missgynnar
de områden norr om den 62:a breddgraden som Sverige i
förhandlingen fört fram som ett av de tyngsta skälen till att
få en stor tilldelning av struktur- och regionalstödsmedel
från EU. Socialdemokraterna anser att detta är
oacceptabelt. En del av den besparing som uppstår, i
förhållande till propositionen, genom en sänkning av
stödnivån till det södra stödområdet får därför användas för
att finansiera uppräkningen av Norrlandsstödet. Behovet
att tillskjuta medel över den svenska statsbudgeten blir
dock avhängigt av bl.a. hur vi utnyttjar det generella
arealstödet och fastställer dess nivåer samt hur miljöstödet
läggs ut regionalt.
Socialdemokraterna har länge hävdat att stödet, efter ett
EU-medlemskap, måste byggas upp av flera olika delar med
EU:s LFA-stöd i botten påbyggt med miljöstöd,
strukturstöd, stöd till landsbygdsutveckling och ett
eventuellt nationellt stöd i toppen. Genom att addera olika
stöd kan nivån upprätthållas med en stor andel finansiering
från EU:s jordbruksfond och därmed också avlasta den
svenska statsbudgeten.
Propositionen delar i stora drag denna princip för
utformningen av stödet efter ett medlemskap. Vi menar
dock att de strukturstöd (investerings- och startstöd) och
stöd till landsbygdsutveckling som utgår inom stödområdet
skall avräknas från den framräknade stödnivån. Detta
oberoende av om dessa stöd är riktade till enskilda
delområden eller företag. Den adderade nivån på stödet till
norra Sverige skall enligt vårt förslag fastställas till 1,4
miljarder kronor för budgetåret 1995/96. De invändningar
som vi riktat mot miljöstödsprogrammet i andra avsnitt
gäller också det föreslagna miljöstöd Nord.
I förhållande till förslagen i propositionen innebär våra
förslag en omprioritering av den svenska delfinansieringen
av miljö-, LFA- och strukturprogrammen till stöd åt
jordbruket i norra Sverige.
Kompletterande miljöersättning till jordbruket
Jordbruket ger upphov till både negativa och positiva
effekter på miljön och kulturlandskapet. Till de negativa
effekterna hör läckaget av kemikalier ut i grundvatten och
vattendrag, emissioner av ammoniak och kväve samt en
minskad biologisk mångfald som en följd av det intensiva
slättjordbruket med dess utpräglade monokulturer. Öppna
landskap i älvdalar, den biologiska mångfalden i
traditionella betesmarker och hävden av hagar med
stengärdsgårdar och våtmarker är exempel på positiva
värden som kan skapas genom jordbruksproduktionen.
Vår politik under åren före regeringsskiftet 1991 utgick
från att de negativa effekterna skulle begränsas genom en
kombination av ekonomiska styrmedel (avgifter),
utbildning och licensiering samt reglering (förbud att
genomföra vissa åtgärder eller utnyttja vissa kemikalier).
Politiken var mycket framgångsrik. Sverige är ett undantag
bland OECD-länderna genom att vi kraftigt kunnat minska
kemikalieanvändningen i jordbruket. Trenden har dock
vänt efter det att den borgerliga regeringen avskaffade
prisregleringsavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel. Användningen ökade kraftigt under år
1993.
De positiva värdena, i de fall de hotades av bl.a.
nedläggning av jordbruksmark, skulle hävdas genom att
samhället efterfrågade deras produktion. Bonden skulle
kunna ersättas för de positiva effekterna av sin
yrkesverksamhet. En viktig princip i detta sammanhang var
dock att ersättningen inte skulle överstiga den kostnad som
uppstod om bonden fortsatte att hävda marken på
traditionellt vis.
Vår syn på dessa frågor ansluter till de internationella
principer som utvecklats inom bl.a. OECD när det gäller
den s.k. PPP-principen (principen att nedsmutsaren skall
betala). Förslagen i propositionen följer inte dessa kriterier.
Miljön används t.o.m. som täckmantel för att maximalt
utnyttja EU-bidrag i syfte att öka intäkterna till jordbruket.
Endast en tredjedel av de anvisade resurserna knyts till
bivillkor av miljökaraktär. Merparten kommer att användas
som ett rent inkomststöd. Vi avstyrker därmed inrättandet
av detta program.
Det andra delprogrammet har utformats i syfte att
''betala nedsmutsaren för att sluta smutsa ned''. Detta
delprogram fick i remissomgången mycket stark kritik från
bl.a. SLU, Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen.
Med nuvarande utformning är det en stor risk att
programmet kommer att användas till att ställa om mer
marginella marker till ekologisk odling. Samtidigt kan
bonden bibehålla eller t.o.m. öka intensiteten i odlingen på
de bättre markerna där miljöproblemen i dag är störst.
Bondens intäkter maximeras. Miljön blir lidande. Detta
kan inte försvaras och vi avstyrker inrättandet av detta
program.
Socialdemokraterna föreslår att det inrättas ett
miljöprogram. De tidigare programmen för
Landskapsvård, Nola m.m. bör därutöver sammanföras i
ett nytt program för kompletterande miljöersättning där
brukaren kan betalas för kontraktsvis produktion av
kollektiva nyttigheter. Hagmarker, hävdade marker i
älvdalar samt fäbods- och finntorpsmiljöer i norra Sverige
samt motsvarande områden i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder måste betraktas som speciellt skyddsvärda.
Dessutom bör man ge möjlighet att teckna kontrakt för
återställande av bl.a. våtmarker, gärdsgårdar och
dikesrenar i slättbygderna. De program för känsliga
områden som bedrivs inom bl a Storbritannien kan tjäna
som en förebild för hur sådana åtgärder kan utformas. Vi
förutsätter dock att detta kan ske inom ramen för de
miljöåtgärder som är kopplade till CAP-reformen och
regleras inom rådsförordning 2078/92.
Regeringen bör, med ledning av vad som anförts ovan,
återkomma till riksdagen med detaljregleringar och
föreskrifter för ett miljöprogram som kan börja att träda i
kraft under första halvåret 1995.
Landsbygdsutveckling
Propositionen ger ingen vägledning för hur Sverige skall
utnyttja de medel till landsbygdsutveckling som EU anvisar
och hur vi skall ansluta oss till EU:s
landsbygdsutvecklingsprogram. Detta är märkligt inte
minst mot bakgrund av att Centerpartiet tidigare framställt
sig som pådrivande i dessa frågor. Denna stödform har stort
intresse genom att stödet är temporärt, kan användas för att
bredda jordbruksföretagets verksamhet inom småskalig
förädling och kan användas för att marknadsföra regionalt
förankrade varumärken och specialiteter. Regeringen bör
därför återkomma till Riksdagen med en mer detaljerad
plan för hur denna stödform skall användas och avvägas i
förhållande till övriga insatser.
Övriga frågor
Regionalpolitik
Regeringen har inte med tillräcklig kraft drivit
uppföljningen av de regionalpolitiska förhandlingarna.
Flera stora frågor kvarstår att lösa internt inom landet och
vid samtal med kommissionen. Det gäller den geografiska
avgränsningen av de s.k. mål 2 och 5b, resursfördelning
mellan samtliga mål samt klarlägganden om utrymmet för
att använda. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma
med slutgiltiga förslag.
Parternas roll i EU-arbetet
I avsnitt 33 behandlas bl.a. intresseorganisationernas roll
i EU-arbetet. Betoningen av deras roll och av förankringen
i Sverige av svenska ställningstaganden i Bryssel är riktig.
Det som saknas är den speciella roll som arbetsmarknadens
parter måste ha under denna förankringsprocess.
I EU har parterna genom bl.a. den sociala dialogen och
den ekonomiska och sociala kommittén fått fasta kanaler för
inflytande. Detta måste ha en motsvarighet i Sverige. Det
är viktigt att finna en väl fungerande form för att ge
arbetsmarknadens parter inflytande över frågor inom EU
där parterna berörs.
Finansiering
Sveriges medlemsavgift till EG beräknas uppgå till ca 18
miljarder kronor 1995 för att 1999 -- efter infasningen --
uppgå till ca 21 miljarder kronor. Belastningen på
folkhushållet är väsentligt mindre på grund av det
betydande återflödet.
Det statsfinansiella läget gör det nödvändigt att fullt ut
finansiera avgiften. Finansieringen bör utformas så att de
sociala utgifterna inte berörs.
Det underskott som återstår efter justering av de
budgetposter som berörs av ett medlemskap bör i huvudsak
finansieras ur produktionen. Finansieringen bör fördelas så
att de som drar särskilt stor ekonomisk nytta av ett
medlemskap också i motsvarande grad bidrar till
finansieringen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumentpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotikafrågor vid ett svenskt
EU-medlemskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en strategi för det miljöpolitiska
arbetet inom EU,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av olika miljöfrågor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EU:s varubestämmelser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Central- och Östeuropa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sektorsansvar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta resurser för
miljöarbetet i EU,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska prioriterade områden
inom trafik och miljö, kemikaliehantering, luft- och
vattenföroreningar respektive avfall,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om livsmedelspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om spannmål och oljeväxter,
12. att riksdagen avslår förslaget om att restituera
avgifterna avseende förmalning och fettvaror och i övrigt
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om detta,
13. att riksdagen avslår förslaget om att kompensera
stärkelsen med 36 miljoner kronor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mjölkkvoter,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strukturåtgärder inom
jordbruket inklusive stöd till mindre gynnade områden i
södra Sverige,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordbruket i norra Sverige,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompletterande miljöersättning
till jordbruket,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om landsbygdsutveckling,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionalpolitiken.

Stockholm den 18 oktober 1994

Sven Hulterström (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Anita Johansson (s)

Mats Lindberg (s)

Kjell Nordström (s)

Ulrica Messing (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Jan Bergqvist (s)

Lars Hedfors (s)

Lars-Erik Lövdén (s)

Anita Persson (s)

Maj-Lis Lööw (s)

Britt Bohlin (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Åke Gustavsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Monica Öhman (s)

Inga-Britt Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Johnny Ahlqvist (s)

Lennart Nilsson (s)