Sammanfattning
Vänsterpartiet har på olika sätt, bl.a. genom en motion i januari 1994, visat på möjligheterna att avstå från ett medlemskap i EU. Vi har också kritiserat den förra regeringen för att den inte redovisat en genomtänkt politisk strategi för det fall att folkomröstningen blir ett ja till fortsatt nationellt självbestämmande och upprätthållande av folkstyre och demokrati och ett nej till EU-medlemskap. Vi förutsätter att den nya regeringen snabbt skaffar sig en politisk strategi för det fall folkomröstningen skulle leda till ett nej till EU-medlemskap.
Vänsterpartiet har godtagit att den förestående rådgivande folkomröstningens resultat får vara avgörande för riksdagens beslut om EU-medlemskap. När initiativrätt och beslutsmakt flyttas från riksdagen till följd av EU- medlemskapet blir det nödvändigt att så långt möjligt säkra det folkvalda parlamentets inflytande i EU:s beslutssystem. Motionen väcker en rad förslag med denna inriktning i väntan på den proposition om EU-nämnd som väntas. I motionen reses också krav på åtgärder för att motverka den försvagningen av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet som blir en följd av medlemskapet. På några områden som behandlas i propositionen väcks också förslag om den allmänna inriktningen av svensk politik i EU.
Inledning
För Vänsterpartiet är internationell solidaritet en självklar grund för politiken. Internationellt samarbete är en förutsättning för att kunna lösa många allvarliga problem som dominerar i världen och i vår världsdel Europa. Detta samarbete måste emellertid, för att bli starkt, så långt möjligt respektera principen om nationellt självbestämmande och nationella demokratiska spelregler.
Vänsterpartiets övertygelse är att lösningen av vår tids problem inte gynnas av att ett begränsat antal privilegierade länder i Västeuropa sluter sig samman i en demokratiskt bristfällig union, som syftar till att i första hand hävda sina intressen på världsarenan. Strävan att Europa ska bli en ledande världsmakt hotar att bygga upp onödiga motsättningar.
Vänsterpartiet har på olika sätt bland annat genom en motion i januari 1994 visat på möjligheterna att avstå från ett medlemskap i EU. Vi har också kritiserat den förra regeringen för att den inte redovisat en genomtänkt politisk strategi för det fall att folkomröstningen blir ett ja till fortsatt nationellt självbestämmande och upprätthållande av folkstyre och demokrati och ett nej till EU-medlemskap. Vi förutsätter att den nya regeringen snabbt skaffar sig en politisk strategi för det fall folkomröstningen skulle leda till ett nej till EU-medlemskap.
Den föreliggande propositionen visar att det är vid ett medlemskap som de stora ändringarna inträffar i Sveriges politiska system. Riksdagen fråntas viktiga delar av sin initiativ- och beslutsrätt och får mer karaktären av rådgivande organ. Såväl riksdag som regering kan bli bundna av direktverkande beslut även om Sverige uttryckligen och aktivt motsatt sig besluten i EU:s ministerråd. Regeringsformens formulering att ''all offentlig makt utgår från folket'' förlorar sitt reella innehåll.
Svenskt deltagande i EMU innebär att Riksbanken blir en del av det Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och ska agera i enlighet med den Europeiska centralbankens (ECB) riktlinjer och instruktioner. Riksdagens möjligheter till inflytande över penningpolitiken ersätts av att Sveriges riksbankschef blir medlem i ECB:s råd. Där har han dock inte till uppgift att bevaka svenska intressen utan ska främja unionens penningpolitik.
På utrikes- och säkerhetspolitikens område blir Sveriges röst förstärkt inom EU men i övriga internationella organ får Sverige svårt att hävda en annan mening än EU:s. På handelspolitikens område går Sverige in i ett system med antidumpingåtgärder och kvoter, som ökar risken att Sverige dras in i internationella handelskonflikter.
Bilden av EU som fredsprojekt är givetvis sann för medlemsländernas inbördes förhållanden. Risken att EU- länderna skulle råka i väpnad konflikt med varandra eller med Sverige måste emellertid anses försumbar, även om Sverige ej är medlem av unionen. EU/EG och Romtraktaten har inte hindrat att enskilda EU-länder, särskilt tidigare kolonialmakter, har varit inblandade i en lång rad krigsäventyr utanför Europa de senaste decennierna.
På jordbrukspolitikens område återinförs i och med EU- medlemskapet en omfattande och dyr regleringsverksamhet i Sverige.
EG:s regelverk har växt fram ur en lång följd av kompromisser mellan intressen i systemet och efterhand kompletterats med tilläggsbestämmelser. Detta har medfört att regler ibland är oklara och svåra att tolka och därför inte kommer i tillämpning. Av propositionen framgår också att betydande delar av fördraget Euratom och delar av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) inte längre tillämpas. Vi ifrågasätter det rimliga i att ansluta Sverige till regelverk och fördragstexter som bara har ett symbolvärde. Sverige bör vid ett medlemskap verka för att de bör avvecklas.
Vänsterpartiet har godtagit att den rådgivande folkomröstningens resultat får vara avgörande för riksdagens beslut om EU-medlemskap. Vänsterpartiet är givetvis berett att aktivt delta i riksdagsarbetet även vid ett medlemskap i Unionen. När initiativrätt och beslutsmakt flyttas från riksdagen är det nödvändigt att så långt möjligt ändå utnyttja de möjligheter som finns för att stärka det folkvalda parlamentets inflytande i EU:s beslutssystem. Riksdagen måste hitta metoder att verka styrande på regeringens beslut i EU-systemet. En god uppföljning av regeringens agerande är givetvis också nödvändig. Former för samarbete mellan riksdagen och Sveriges EU- parlamentariker måste utvecklas.
För att på ett tidigt stadium få kunskap om vilka förslag som bereds i EU-systemet måste ett effektivt informationssystem mellan EU och riksdagen formas. Alla riksdagens utskott måste ha sådan information att de kan arbeta effektivt med EU-relaterade frågor. Hur riksdagen organiserar sitt arbete åvilar talmanskonferensen att föreslå. Såväl det särskilda organet för EU-frågor som riksdagens utskott måste ha rätt att begära information från regeringen i EU-frågor.
Ett framgångsrikt arbete i EU förutsätter effektiv nationell beredning. De demokratiska förluster som medlemskapet innebär måste så långt möjligt kompenseras. En skyldighet för regeringen att samråda med Kommunförbund och Landstingsförbund bör finnas. För att det ekonomisk-politiska arbetet ska bli effektivt på internationell nivå bör också finnas en skyldighet för regeringen att samråda med Riksbanken.
Vid ett EU-medlemskap kommer det givetvis att finnas många tillfällen under mandatperioden att återkomma med krav om vilken politik Sveriges ministrar och regeringstjänstemän ska driva i EU-systemet. På några områden vill vi redan nu ge till känna några förslag.
Vi delar i många fall inte den analys som utvecklas i propositionen. Vi noterar också att de konsekvensutredningar som delvis ligger till grund för propositionen har utsatts för kritik för bristande allsidighet och objektivitet.
EU-arbetet och folkstyret
Arbetet för ett EU-medlemskap har av framför allt högerkrafterna drivits länge i vårt land. Från det att EU:s föregångare bildades 1957 och till nu har de högborgerliga partierna önskat ett medlemskap.
Socialdemokratin har varit mera tveksam och delad. 60- talets diskussion om ett eventuellt medlemskap ändades i och med att Tage Erlander i sitt berömda tal till metallkongressen 1961 slog fast att ett medlemskap i EEC (som EU då benämndes) var oförenligt med den svenska alliansfriheten såväl som med den nationella självbestämmanderätten och ''den svenska modellen''.
EEC:s utveckling till EG och EU med ett alltmer omfattande samarbete och fastare sammanlänkning av medlemsstaternas politik har kraftigt förstärkt giltigheten av Tage Erlanders analys från denna tid.
När frihandelsavtalet slöts 1972 fanns det i detta en ''utvecklingsbarhet'' som vänstern fruktade som en ''smygväg'' in i EG men som högern säkert hoppades skulle kunna leda dit.
Då EG:s utveckling mot en närmare sammanlänkning av länderna gick tämligen långsamt och något motstridigt under 1970-talet och början av 80-talet låg EG-frågan relativt stilla också i svensk debatt.
Men när planerna på en allt intimare sammanlänkning av medlemsstaterna tog form under 80-talet -- mot den inre marknaden och sedermera mot den europeiska unionen, restes åter mera offensivt kraven på ett svenskt närmande. Flera partier ansåg emellertid fortfarande att alliansfriheten skulle lägga hinder i vägen för ett direkt medlemskap.
Tanken på ett ekonomiskt samarbete mellan EG och EFTA började att ta form. Vid ett gemensamt ministermöte mellan EFTA och EG i december 1989 beslöts att förhandlingar om ett brett upplagt EES-avtal skulle inledas under första hälften av 1990.
Som ett led i att försöka göra aktörerna på finansmarknaden lugna och mera nöjda kom på hösten 1990 plötsligt ett förslag från den dåvarande socialdemokratiska regeringen att söka medlemskap.
Den svenska medlemskapsansökan kom således inte som en följd av ett folkligt krav eller någon bred folklig rörelse. Den var en följd av krav från storfinansen och högerkrafterna som tillmötesgicks för att mildra en akut valutakris.
Vänstern har genom sin historia gjort analysen av EG/EU som ett projekt vars huvudsida varit att stärka det västeuropeiska storkapitalets makt såväl globalt som inom Europa. Vi har också sett ett EG/EU-medlemskap som stridande mot alliansfriheten, och att det alltför mycket skulle tubba på den nationella suveräniteten. Ett EU- medlemskap skulle därmed också urholka demokratin. Därför har vänstern vänt sig emot varje förslag som banat väg för ett medlemskap i EG/EU.
Konsekvenserna för folkstyret
EU-medlemskapet innebär ett systemskifte i författningsmässig mening. Sveriges författning utgår ifrån en folksuveränitetsprincip, där folket i val direkt kan avgöra majoritetsförhållandena i riksdagen, som ska vara ''folkets främsta företrädare''.
EU:s traktater utgår däremot från en maktdelningsfilosofi, som dessutom fördelar makten så att den av folkmeningen relativt oberoende byråkratin, kommissionen, och domstolen tilldelas stor politisk makt, och där rådet -- som består av företrädare för regeringarna -- har en väsentlig beslutsmakt, medan de nationella -- direkt folkvalda -- parlamenten spelar en andrarangsroll på de områden EU omfattar.
EU:s parlament har mest kontrollerande uppgifter -- men en stor vidgning av EU-parlamentets beslutande funktioner skulle leda till att de nationella parlamentens roll än mer skulle förminskas.
Ett EU-medlemskap innebär alltså att vi, på de områden EU-rätten omfattar, övergår från en parlamentarisk demokrati till en maktdelning i huvudsak mellan regeringar och höga ämbetsmän inom kommission och EU-domstolen.
Enligt regeringsformen är det riksdagen som stiftar lag. Inom EU blir det emellertid regeringen som i ministerrådet är med och stiftar lag. Sverige får 4/90 av inflytandet över kommande EU-rätt.
Då rådets rättsskapande beslut också är giltiga i Sverige -- även för rättssubjekt inom landet -- innebär detta att andra EU-länders regeringar tillsammans har 86/90- inflytande över normgivningen bl.a. i Sverige på EU-rättens giltighetsområden. Vi måste också anamma hittillsvarande EU-rätt. Härigenom avhänds vi nationell suveränitet i betydande omfattning.
På de växande områden som EU-rätten omfattar, upphör alltså riksdagen att vara lagstiftare. Och på de områden där EU-rätten skulle strida mot svensk rätt, får den nationella rätten vika. Riksdagen som folkets främsta företrädare upphör alltså delvis att gälla, vilket i sin tur minskar folkets möjlighet att påverka politiken.
Regeringen får däremot en annan ställning. Den utövar Sveriges rösträtt vid tillkomsten av EU-rättsakter, utom i de fall dessa direkt kan beslutas av kommissionen eller formuleras av domstolen i dess domar. Över dessa delar av EU-rätten finns inget nationellt inflytande.
Ett EU-medlemskap urholkar såväl den grundläggande folksuveränitetsprincipen som den svenska parlamentarismen med riksdagen som lagstiftare och främsta företrädare för folket.
Bevara riksdagens makt
Skadorna för demokratin och parlamentarismen av EU- medlemskapet måste minimeras. Regeringen vill i föreliggande proposition ge riksdagen ett ''betydande'' inflytande över regeringens utövande av sin 4/90-påverkan av röstningen i unionen. Riksdagen skall dessutom få en ''i princip heltäckande information''. Skillnaden mellan detta och riksdagen som ''folkets främsta företrädare'' och lagstiftare är kvalitativ.
Propositionen är relativt oprecis i sin diskussion om riksdagens inflytande över Sveriges arbete i EU. Formerna för samråd och information är vagt definierade. Regeringens samråd ska enligt propositionen ske med ''organ som riksdagen bestämmer''. I allt som omfattas av EU-beslut, förvandlas riksdagen från lagstiftare till samrådsinstans och informationsmottagare. Detta innebär en stark uttunning av riksdagens ställning och en mycket stark förskjutning av makt från riksdag till regering.
I detta sammanhang har diskuterats en EU-nämnd som en möjlig lösning. Vi menar att en EU-nämnd bör inrättas, men att denna ska ha skyldighet att delegera sakfrågor av icke obetydlig vikt till riksdagens olika fackutskott. Regeringen ska ha skyldighet att informera om sina positioner och tänkta handlingslinjer, och den ska återrapportera om hur den handlat. Nämnden skall kunna fatta beslut som är riktningsgivande för regeringen. I frågor av större vikt skall beslut kunna tas av nämnden i förening med fackutskott.
Om regeringen inte får gehör för sin ståndpunkt eller väsentlig konflikt föreligger mellan regeringen å ena sidan och nämnd och fackutskott å den andra har regeringen att följa nämndens och fackutskottets mening, om inte riksdagen beslutar annorlunda.
Riksdagens olika fackutskott bör ges rätten att i EU- frågor få information av såväl övergripande som detaljerad art från regeringen. Detta bör antingen ske via EU- nämnden eller genom att utskotten direkt får inkalla företrädare för regeringen.
Vid ett par tillfällen per år skall regeringen ha skyldighet att inför riksdagens olika fackutskott ge övergripande information om kommande ärenden som berör respektive utskotts ansvarsområde.
När frågor som berör den kommunala eller landstingskommunala sektorn är under avhandling inom EU, skall regeringen ha skyldighet att samråda med Kommunförbundet och/eller Landstingsförbundet. När det gäller frågor av större vikt för den kommunala sektorns utveckling, ska till EU-nämndens sammanträden ett par representanter för Kommunförbundet resp Landstingsförbundet adjungeras med yttranderätt.
Det är också viktigt att Riksbankens och regeringens agerande i EU-systemet är samordnat. För denna samordning har såväl riksbanksfullmäktige som regering ett ansvar.
En modell som den ovan beskrivna kan möjligen synas trög. Kravet på demokrati medför ibland att beslutsfattandet måste få ta tid. Riksdagens inflytande över hur de svenska rösterna i rådet används får inte bara bli av det rådgivande slaget. Systemet förutsätter också att EU:s dagordningar och förslag kommer i god tid före ministerrådsmötena. Om inte parlamenten utövar ett mer aktivt inflytande på Europasamarbetet, kommer det i längden att ta allvarlig skada och leda till konflikter.
De mer exakta formerna för detta bör i enlighet med dessa riktlinjer snabbt utredas med det uttryckliga syftet att minimera skadorna för den parlamentariska demokratin med ett EU-medlemskap. Hur riksdagens arbete utformas åvilar talmanskonferensen att föreslå.
Offentlighet och sekretess
Offentlighetsprincipen är en omistlig del av vår demokrati. Den utgör en garanti för rättssäkerhet, oväldig förvaltning och effektivt folkstyre.
I EU-förhandlingarna sades den ej vara förhandlingsbar. Sveriges företrädare förklarade att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet är och förblir grundläggande principer i Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv. EU förutsatte i en gemensam motförklaring att Sverige skulle komma att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende.
Nu konstaterar propositionen att vissa ''skillnader'' kan komma att inträda när det gäller den politiska berednings- och beslutsprocessen. Underlaget för det offentliga samtalet kan komma att bli mindre omfattande, säger propositionen. Dessutom har regeringen tillsatt en särskild utredning för att förhindra att ett EU-medlemskap leder till obefogad sekretess och en proposition förbereds. Uppenbarligen kommer viktiga delar av den icke förhandlingsbara offentlighetsprincipen och meddelarskyddet att förloras vid ett medlemskap. Propositionens överslätande bedömningar är inte godtagbara.
Statsrådsberedningen har i ett PM av den 29 september 1994 betecknat det som olämpligt att regeringstjänstemän som mottagare av EG-handlingar undertecknar försäkringar om att förfara på ett visst sätt med dem. Det är av största vikt att regeringen tillbakavisar varje antydan från EU om att Sverige på grund av nämnda PM inte skulle vara en fullvärdig mottagare av EU-handlingar.
Handlingar från EU-organen har tre olika beteckningar för hemlighet: restricted, confidential och secret. En mängd handlingar, som tidigare avsett endast inrikespolitik, kommer efter EU-medlemskapet att behandlas enligt utrikessekretessens regler. Det är av största vikt att regeringen försvarar svenska tjänstemäns och politikers rätt att självständigt bedöma vilka handlingar eller uppgifter i handlingar som skall vara sekretessbelagda i Sverige. En svensk försvarsstrid i EU för offentlighetsprincip och meddelarfrihet kommer att ha ett stort och starkt stöd i hemmaopinionen.
För att kunna försvara offentlighetsprincipen som medlemmar av EU behövs ett förstärkt skydd för denna princip. Det undantag från offentlighetsprincipen som kan medges för utrikessekretess enligt 2 kap 2 § TF bör preciseras så att utrikessekretess inte skall kunna tillämpas på EU-handlingar i ärenden som berör svenska förhållanden.
Det är också av största vikt att regeringen vid ett medlemskap griper in i den process och de konflikter om offentlighet av dokument som pågår inom EU. Den brittiska tidningen The Guardians anmälan av ministerrådet till EG-domstolen för bristande öppenhet bör få svenskt stöd.
Vi får anledning att återkomma när den aviserade propositionen om förändringar i regler för utrikessekretessen läggs fram.
Utrikes- och säkerhetspolitik
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) ''skall omfatta alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar''.
GUSP blev aldrig föremål för några egentliga förhandlingar mellan Sverige och EU. Istället skrev Sverige under på att ''fullständigt och förbehållslöst'' anamma alla Maastrichtfördragets mål och bestämmelser. Sverige accepterade också att inte utnyttja vetorätten, när kvalificerad majoritet föreligger.
EU-medlemskapet innebär att Sverige avsagt sig sin utrikespolitiska valfrihet i alla de frågor, där EU tagit ställning. Detta får långtgående konsekvenser för Sveriges uppträdande i FN och andra internationella sammanhang. Danmark tvingades exempelvis till tystnad i diskussionen på FN:s befolkningskonferens, när man kom till känsliga abort- och preventivmedelsfrågor.
Neutralitetspolitiken har övergivits och ersatts med militär alliansfrihet syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde. Den militära alliansfriheten anses vara möjlig så länge Sverige inte blir medlem i Västeuropeiska unionen (VEU). Ett observatörskap i VEU anses inte innebära några förpliktelser som strider mot den militära alliansfriheten. Det finländska försvarsutskottet gjorde en annan bedömning, att observatörskapet skulle glida över i ett allt tätare försvarssamarbete. Ett sådant skulle samtidigt innebära försvarssamarbete med Nato, eftersom VEU ska vara Natos europeiska pelare enligt en av de av Sverige anammade deklarationer som fogades till Maastrichtavtalet.
Även utan ett direkt medlemskap i VEU kommer Sverige att få problem med att göra sin militära alliansfrihet trovärdig, eftersom vi ska vara med och fatta beslut om aktioner, som VEU ska verkställa. Sverige skall sålunda inte söka observatörskap i VEU.
EU är en framväxande global stormakt, inte bara ekonomiskt. När Sverige integreras i denna, förändras vårt förhållande till den internationella omgivningen i viktiga avseenden. Vi har inte längre att beakta säkerheten endast i det svenska närområdet utan i EU:s närområde. De konflikter som finns vid unionens yttre gränser kommer att beröra även oss. Till detta närområde hör Östeuropa, stora delar av Balkan, Medelhavets östra och södra kust samt en del av Afrikas västkust. Därtill kommer stora delar av de angränsande haven: Atlanten, Medelhavet, Östersjön och Svarta havet. Med Finland och Norge som medlemmar tillkommer även delar av Norra ishavet samt Ryssland.
Dessa genomgripande förändringar kommer att ställa väsentligt större krav på kunskaper och analys av internationella förhållanden än hittills. Den fristående fredsforskningen måste få ökade resurser.
Sverige skall energiskt motverka varje ambition att inom ramen för GUSP skapa ett ''befäst Europa'' och planer på att bygga upp offensiva, lättrörliga militära insatsstyrkor eller en kärnvapenkapacitet. Fredsbevarande insatser ska endast ske inom ramen för FN och Europeiska säkerhetskonferensen (ESK).
Vi måste arbeta för en alleuropeisk fredsordning enligt målsättningarna i ESK. Målet måste vara ett öppet och kärnvapenfritt Europa. Sverige måste verka för en EU- politik som stabiliserar Östersjöområdet och de baltiska staternas självständighet.
Sverige måste uppträda aktivare för att förhindra konflikter i EU:s ytterområden. Det betyder exempelvis att verka för en kraftfull politik för att stoppa de svåra brotten mot de mänskliga rättigheterna i det med VEU associerade Turkiet.
Som alliansfritt land bör Sverige stärka strävandena att utveckla icke-militära medel för att skapa fred, stabilitet och demokrati.
Detta ska Sverige verka för på regeringskonferensen 1996, då EU ska utforma sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik mer konkret. Om frågan om en gemensam vapenexportpolitik tas upp, ska Sverige arbeta för en restriktiv sådan, så att rustningarna minskar i världen.
Sverige ska vara en drivande kraft för fred, frihet, demokrati och rättvisa. Brott mot de mänskliga rättigheterna måste stoppas, om konflikter och massflykt ska kunna förebyggas.
När nu vår utrikespolitiska valfrihet inskränks genom EU-medlemskapet, kommer det att ställas stora krav på de svenska förhandlarnas förmåga att få övriga medlemmar att lyssna på vår röst. Men framför allt kommer det att krävas en upplyst och vaken folkopinion både inom och utom EU.
Östeuropapolitik
För att uppnå uthållig fred och avspänning måste klyftorna minska. En ''rikedomsridå'' får inte resas mellan öst och väst. De central- och östeuropeiska staterna måste inlemmas i ett allt tätare samarbete med Västeuropa. Det gäller också OSS-staterna. Ryssland får inte isoleras, så att nya stormaktsmotsättningar uppstår. Stödet till demokratisering är av central betydelse. Konflikter ska förebyggas innan de -- som i f.d. Jugoslavien -- leder till väpnade fientligheter. Detta arbete måste huvudsakligen bedrivas inom ESK.
I EU-samarbetet ska Sverige verka för en sådan integration öst--väst och en sådan inriktning på östbiståndet att det stöder en demokratisk utveckling.
Handelspolitik
EU:s handelspolitik är protektionistisk. Den syftar till att öka de västeuropeiska företagens konkurrenskraft gentemot de amerikanska och japanska. För att skydda sina egna och utestänga konkurrens tillgriper EU antidumpingtullar och andra handelshinder. Ett aktuellt exempel är den 30-procentiga straffavgift som införts på asiatiska TV-apparater på begäran av bl.a. franska Thomson och holländska Philips. Det underlättades av att Frankrike tidigare genomdrivit ett beslut att det bara ska krävas enkel majoritet för att införa antidumpingavgifter.
Sverige har inte haft sådana handelshinder men blir genom EU-medlemskapet skyldigt att införa dem.
Restriktioner finns för tekoprodukter från u-länder och östländer, vissa stålvaror från östländer samt skor, handskar, leksaker, glas- och porslinsvaror och radiomottagare från Kina. Cirka 50 % av tekoimporten från tredje land beräknas vara under någon form av begränsning. EG har även kvoter för tekovaror som lönbearbetats utanför gemenskapen.
Sverige försökte i förhandlingarna få behålla frihandeln. Men det avvisades av EU. Vi måste sålunda återinföra kvoter på textilvaror.
De u-länder i Asien och Latinamerika, som får generella handelspreferenser av EU, riskerar en försämring. Enligt uppgift vill EU-kommissionen reducera dessa och då inte bara för de asiatiska ''tigrarna'' utan även för Kina, Malaysia, Thailand, Indonesien, Indien och Pakistan.
Samtidigt samverkar EU med Internationella valutafonden (IMF) för att få u-länder att avskaffa sitt importskydd. EU-avtalen med de central- och östeuropeiska staterna har liknande effekt.
Sverige ska som EU-medlem arbeta för en förändring. EU bör vara öppen mot omvärlden, främja frihandel och vidga sitt ekonomiska samarbete med Central- och Östeuropa och med u-länderna. Handelspolitiken gentemot Central- och Östeuropa måste liberaliseras, och importkvoterna helst avskaffas före den tidpunkt EU har uppställt, 1997 års utgång. De ännu så länge relativt få produkter därifrån som är konkurrenskraftiga bör få exporteras fritt till Västeuropa.
I samverkan med andra frihandelsinriktade EU-länder bör Sverige verka för att minska de rika ländernas protektionism. Vi måste bli pådrivande i dessa frågor i EU, särskilt som vi inte kan delta självständigt i det nya handelsorganet WTO -- som ska ersätta GATT -- där EU kommer att tala ''med en röst''.
Biståndspolitik
EU behandlar olika grupper av u-länder mycket olika, vilket sammanhänger med gamla koloniala band. Mest gynnade är de stater -- flertalet är f.d. kolonier -- i Afrika, Karibien och Stilla havet (ACP-gruppen) som behandlas enligt Lomékonventionen. Sverige blir genom EU- medlemskapet delaktigt i detta ekonomisk-politiska system, där biståndet ofta är en form av kompensation för andra relationer som är mindre gynnsamma för u-landet, påpekade SIDA i sitt remissvar. ''De facto får Sverige således vara med och betala kompensation till länder som några europeiska stater exploaterat eller fortfarande exploaterar för sin egen nytta'', skrev SIDA.
Trots att EU genom Lomékonventionen givit de fattigaste u-länderna förmånligare behandling, har dessas handel med EU stadigt minskat. Fonderna STABEX och SYSMIN som skulle stabilisera ACP-ländernas exportinkomster är så konstruerade att nya exportsatsningar missgynnas. Utformningen har gjort det svårare för dem att bygga upp inhemsk industri och bryta sig ur råvaruberoendet. EU lägger mycket högre tullar på bearbetade varor än på råvaror. Ursprungsreglerna utgör också ett stort hinder.
Sverige bör verka för förbättringar i nästa Loméavtal, så att detta i större utsträckning stimulerar en diversifiering av de fattigaste ländernas export. EU:s allmänna preferenssystem och ursprungsreglerna måste ses över med avseende på deras effekter på u-ländernas möjlighet att bygga upp inhemska industrier. Det behövs insatser för förädling, marknadsföring, transport och distribution.
I propositionen sägs att subsidiaritetsprincipen gäller på biståndsområdet. Men den är långtifrån tillämpad ännu, för enligt samstämmiga bedömningar är EU-biståndet mycket centralstyrt, byråkratiskt och trögt. Om besluten ska fattas på EU-nivå ''endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna'' och därför ''bättre kan uppnås på gemenskapsnivå'', finns det ingen anledning för att EU ska kanalisera medlemsstaternas biståndsmedel för att ge ett ofta sämre bistånd.
Istället kan biståndsgivarna samarbeta på fältet och samordna insatserna för att underlätta för mottagarna att bedriva en långsiktig utvecklingspolitik. Här kan effektivitetsvinster göras genom nerbantad administration.
I väntan på en så långtgående åtgärd finns skäl att försöka förbättra EU-biståndet. Jämfört med det svenska är EU:s fragmenterat och svårt att överblicka för mottagarlandet. EU-biståndet är bundet, dvs. mindre kostnadseffektivt. EU utövar en form av budgetkontroll som minskar mottagarlandets möjligheter att bedriva en ansvarsfull och självständig budgetpolitik.
Livsmedelsbiståndet, som utgör cirka 20 procent av EU:s bistånd, är ett annat problem. Det är en form av dumpning som skadar u-ländernas producenter. Samma effekt har det fått i Östeuropa. Lettland har exempelvis tvingats ta emot råg från EU:s överskottsberg. Denna ''hjälp'' sänkte rågpriset drastiskt, och den lettiska regeringen hotade att skicka tillbaka rågen.
Enligt en rapport som läckt ut från EU:s revisionsrätt, har EU-biståndet till Östeuropa i vissa fall gjort mer skada än nytta och faktiskt hindrat reformer.
Det finns dåliga erfarenheter av hur EG-biståndet använts som påtryckningsmedel på u-länder för att gynna EG-länders intressen. Ett exempel på det var hotet att stoppa biståndet till Namibia efter att den namibiska regeringen hade hindrat illegalt havsfiske som bedrevs av bl.a. spanska trålare.
Enligt Maastrichtfördraget ska EU-länderna samordna sin biståndspolitik. Om en sådan samordning ska leda till bättre bistånd, måste de här anförda förhållandena ändras, vilket Sverige måste medverka till.
EU:s skuldpolitik är densamma som den som Världsbanken och IMF bedriver med s.k. strukturanpassning. Med tanke på den allt hårdare kritiken av denna politik, måste det bli en ändring. Inom EU måste Sverige verka för ett nytänkande, dels med tanke på EU:s ''tyngd'' i Världsbanken och IMF, dels därför att EU- länderna sammantaget står för mer än hälften av fordringarna på de afrikanska länderna söder om Sahara.
Ett annat problem som Sverige bör ta upp är EU:s biståndsorganisation. Den är nu uppdelad på två direktorat, ett som hanterar ACP-länderna och ett som sköter relationerna med alla andra mottagarländer. Denna splittring innebär flera praktiska problem. SIDA anser att Sverige bör verka för en sammanslagning av de två direktoraten, åtminstone vad avser biståndsadministrationen.
Sverige bör agera för ökat bistånd och för att minska inflytandet på EU:s biståndspolitik från kommersiella och protektionistiska särintressen hos finansiärerna över EU:s biståndspolitik. Tillsammans med likasinnade skall vi arbeta för att biståndet inriktas på fattigdomsbekämpning, kvinnor, miljö och förbättrad livsmedelsförsörjning i Afrika. Det förutsätter god svensk biståndskompetens i Bryssel.
Ekonomisk politik och arbetslöshet
I unionstraktatens artikel 3a regleras i tre punkter hur medlemsstaternas ekonomiska politik ska samordnas och hur målet, en gemensam valuta skall nås genom att följande principer följs: stabila priser, sunda offentliga finanser och penning- och valutapolitiska förhållanden samt en hållbar betalningsbalans. Huvudmålet är prisstabilitet i en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.
Ett gemensamt centralbankssystem ska införas. Varje lands centralbanks självständighet gentemot regering och riksdag ska garanteras, och banken får inte bevilja staten kontokredit för att täcka statens kortsiktiga medelsbehov.
I unionstraktaten finns också de bestämda krav, konvergensvillkor, som alla EU-länder måste uppfylla för att bli med i den ekonomiska och monetära unionen. Underskotten i de offentliga budgetarna ska ned till 3 % eller mindre av BNP. Den offentliga skulden får vara högst 60 % av BNP. Prisökningen får vara högst 1,5 % över genomsnittet av prisstegringen i de tre länderna med lägst prisökning. Räntorna får vara högst 2 % över genomsnittet för de tre länderna med lägst ränta.
Vitbok om tillväxt och syselsättning
I EU-kommissionens vitbok i december 1993 om tillväxt- och sysselsättningsproblemen i EU underströks att de överordnade målen för den ekonomiska politiken och de nämnda konvergenskraven skulle gälla. Vitboken utredde inte ett eventuellt samband mellan den förda ekonomiska politiken, arbetslösheten och den svaga tillväxten. Vitboken fann helt andra förklaringar till arbetslösheten. Samtidigt kan man konstatera att i nästan varje EU-land, där priserna pressats ned, har arbetslösheten gått upp.
Vitboken förklarade arbetslösheten med stelhet på arbetsmarknaden och höga lönenivåer i förhållande till andra länder. Huvudförslagen i vitboken blev därför -- förutom bättre utbildning -- ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, större löneskillnader, ökad geografisk rörlighet, lägre löneökningar och -- om det behövs -- lönesänkningar. Med vitboken som grund antog ministerrådet i december 1993 riktlinjer för medlemsländernas ekonomiska politik.
Ekonomisk och politisk dogmatism
Formandet av EU:s ekonomiska politik, som dessutom i princip överordnas nationell lagstiftning, ger intrycket att det finns en sammanhållen nationalekonomisk teoribildning, monetarismen, som gör det möjligt att genom ett visst antal väl definierade ekonomisk-politiska beslut styra utvecklingen så att största möjliga välfärd åt alla nås. Någon sådan nationalekonomisk teori existerar inte. Därför blir i vissa stycken de rigida regler, som Sverige nu godtar, uttryck för ekonomisk och politisk dogmatism.
Även om de ovan beskrivna ekonomisk-politiska målen uppnås, kan arbetslösheten, klassklyftorna, massfattigdomen och de regionala obalanserna bli hur stora som helst, och den totala uppmätta aktivitetsnivån i ekonomin kan till och med krympa. En öppen marknadsekonomi, med fri konkurrens och prisstabilitet kan mycket väl också vara ett mycket eländigt samhälle där taggtråd, glassplitter på de rikas villamurar och en stor poliskår skyddar de besuttnas intressen från sluminvånarnas uppror. Miljöförstöringen kan givetvis också fortgå.
Låsningen till EMU en fara
Internationaliseringen har medfört en specialisering av produktionen i olika länder. För de nettoexportvärden som tillförs Sverige spelar skogsindustrin stor roll, I Norge har olja och fisk stor betydelse och i Danmark jordbruksprodukter. Om t.ex. priset på skogsindustriprodukter faller under lång tid kan Sverige som exportland behöva vidta precis motsatta ekonomisk- politiska åtgärder som importländerna. Offentliga utgifter kan behöva minskas. Skatter, avgifter och räntor kan behöva höjas och valutan planmässigt skrivas ned. Men då låses den ekonomiska politiken av gemensamma bestämmelser! En viktig skillnad mellan EU-området och t.ex. USA är att arbetskraften är mycket litet rörlig i EU på grund av de olika språken och andra kulturella skillnader. Medlemsländernas olika förutsättningar gör det hårda kravet på gemensam ekonomisk politik till en fara. Propositionen har inget att säga om de katastrofala konsekvenser som uppstod, när kronan knöts till ecun. Sannolikt uppstår liknande konsekvenser om svensk ekonomisk politik låses av EMU.
Sverige har inte begärt något hållbart undantag från EMU.
Storkapitalets union
Det finns ingen anledning att utgå från att den ekonomiska politik som ursprungligen utarbetats av ledande industri- och bankmän i lobbygruppen CMUE (Committee for the Monetary Union of Europe) innebär allmängiltiga lösningar. Den politik som formas i de transnationella bolagens och storbankernas direktionsrum torde ha som första mål att säkra dessa bolags och bankers långsiktiga intressen på den internationella arenan. På en rad områden har den politik som formats inom EU sina rötter just i de starka lobbygrupper som verkar för de stora bolagens och bankernas intressen. EU har på det sättet i hög grad blivit storkapitalets union, som styrs av ämbetsmän. De folkvalda politikerna har fått sin handlingsfrihet beskuren.
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken är inom EU huvudsakligen en nationell angelägenhet. I de flesta EU-länderna är den svagt utvecklad jämfört med Sverige. Det var först under år 1992 som EG-ländernas höga arbetslöshet blev en viktig fråga på ministerrådets dagordning. Det första konkreta resultatet av det nyväckta intresset var den ovan nämnda vitboken, som presenterades hösten 1993.
I EU-sammanhang behandlas åtgärder mot arbetslösheten inte som en del av den ekonomiska politiken utan som en social fråga.
I den sociala dimensionen behandlas också arbetsrättsliga frågor, arbetsmiljöfrågor och jämställdhet i arbetslivet. I Maastrichtförhandlingarna enades elva länder -- alla utom Storbritannien -- om det s.k. sociala protokollet. Här behandlas mål som att främja sysselsättning, förbättra levnads- och arbetsförhållanden, skapa ett fullgott socialt skydd, främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter samt utvecklingen av mänskliga resurser som ett medel att främja hög sysselsättning och bekämpa utslagning.
Svenska mål
Hela målsättningen för unionens ekonomiska politik måste omarbetas. Kampen mot arbetslösheten och för en rättvis fördelningspolitik måste bli en del av unionens övergripande ekonomisk-politiska mål. Den svenska hållningen måste vara att full sysselsättning, social rättvisa och ekologisk uthållighet också är ekonomiskt effektiva. De rättigheter löntagarna uppnått i vårt land måste värnas. Den svenska regeringen måste hävda principen att i Sverige gäller svenska löne- och anställningsvillkor från första arbetsdagen.
Målet att upprätta en gemensam valuta ska skrinläggas till dess fullödiga bevis finns för den gemensamma valutans överlägsenhet. Den kvarvarande nationella politiska kontrollen av valuta- och penningpolitik ska bibehållas. Förhandlingar bör inledas på global nivå i syfte att förhindra valutaspekulation och skärpa kontrollen över valutaflödena. Unionen måste inordna sig i en global ekonomisk politik som ger den största ekonomiska tillväxten i de fattigare delarna av världen.
Transportpolitik
I propositionen talas om en transportpolitik som bidrar till ekonomisk tillväxt samtidigt som minsta möjliga skada åsamkas miljön. Övergång till mer miljövänliga transporter ska stimuleras genom lämplig utformning av skatter och avgifter.
Detta är en riktig analys, men det rimmar illa med de förslag som finns om fordons mått och vikt och som kommer att få konsekvenser för Sverige senast den 1 juli 1998, då kvoterna avskaffas och ''cabotage'' ska kunna utföras helt fritt. Då kan också EU:s regler för fordonskombinationer komma att införas. Det innebär att man kommer att tillåta en största vikt på 48--50 ton på sex axlar och en totallängd på 20 meter.
Det skulle få enorma ekonomiska och miljömässiga konsekvenser, om vi blir tvungna att korta lastbilarnas längd från 24 till 16 eller 18 meter. Det skulle förmodligen krävas dubbelt så många lastbilar. Koloxidutsläppen skulle öka med 700 000 ton/år och kostnaderna med 20 %. Skogsindustrin skulle åsamkas 50 % högre transportkostnader och gränsen för lönsam avverkning skulle flyttas närmare industrierna. Särskilt för skogsindustrin är det av utomordentlig vikt att Sverige kan behålla sina mått- och viktregler för inrikes lastbilstrafik. Virkestransporterna kan bara till en ringa del tas över av järnvägstrafik.
Österrike har genom medlemskapsförhandlingarna fått en uppgörelse som gör det möjligt att behålla det s.k. ekopunktsystemet gentemot de nuvarande medlemsstaterna. Vid ett medlemskap torde Sverige få anpassa sin trafik genom Österrike till detta system. Det bör utredas om Sverige också kan införa ett ekopunktsystem för den gränsöverskridande lastbilstrafiken.
Motorcyklar
EU:s typgodkännandedirektiv för motorcyklar kan komma att innebära att man överhuvudtaget inte får ändra någonting på sin motorcykel. Detta skulle t.ex. med stor säkerhet innebära slutet för den chopperkultur som utvecklats i Sverige och som varit helt förenlig med svensk fordonskontroll och svenska trafiksäkerhetskrav.
Sverige har idag liberala regler för ombyggande av fordon, utan att det synes ha påverkat trafiksäkerheten negativt. Svensk trafiksäkerhet är hög med internationella mått mätt.
EU:s nuvarande körkortsdirektiv innehåller delar som talar rakt emot de erfarenheter, som dragits i Sverige och andra nordeuropeiska länder. Direktiven kan uppfattas som diskriminerande för Sveriges motorcyklister. Kraven på harmonisering av bestämmelser för motorcyklar bör begränsas till de fall då de är till fördel för miljökrav och höjd trafiksäkerhet.
Det finns också förslag om effektbegränsning. Det är högst oklart om en effektbegränsning är till gagn eller skada för trafiksäkerheten. Däremot kommer det att bli nödvändigt att bygga upp ett kontrollsystem.
Hälso- och socialpolitik
Narkotika
Det är beklagligt att Sverige i förhandlingarna inte arbetat för att få behålla nuvarande gränskontroll, framför allt av narkotikapolitiska skäl. Vid ett EU-medlemskap bör Sverige arbeta för att kunna stoppa narkotikan vid gränsen. Sverige ska vara pådrivande i den diskussion, som förekommer i vissa EU-länder för att få behålla en viss kontroll i anslutning till den inre gränsen. Målsättningen måste för Sveriges vidkommande vara bibehållen gränskontroll.
Detta är utomordentligt viktigt av flera skäl, men framför allt därför att de så kallade kompensatoriska åtgärderna -- t.ex. Europol -- bara är i början av sitt uppbyggnadsskede. Det är dessutom oklart, om de kommer att omfatta alla typer av narkotika, då t.ex. cannabis är fullt legalt i flera EU-länder. Dessutom riktar sig de ''kompensatoriska'' åtgärderna endast mot smuggling av stora mängder, inte mot små och medelstora mängder. Mycket av arbetet kommer att riktas mot de yttre gränserna, men 70 procent av det amfetamin som kommer till Sverige tillverkas i Holland -- även större delen av cannabis.
Alkoholen
Alkoholen är vår tids största sociala och medicinska problem. Den insikten delas av det stora flertalet i vårt land. I dag nyttjar över en halv miljon svenskar alkohol i direkt skadlig utsträckning. Enligt experterna kommer detta antal att fördubblas efter ett inträde i EU. Ute i Europa ser det än värre ut än i Sverige, och i många länder ökar alkoholproblemen som följd av en hög arbetslöshet.
Vänsterpartiet har ställt sig bakom Världshälsoorganisationens (WHO) Europamål om att fram till år 2000 sänka alkoholkonsumtionen med 25 procent. Idag finns inga prognoser som tyder på att vi skulle nå målet. De tolv EU-länderna står även bakom detta mål, men åtgärderna för att minska alkoholens skadeverkningar lyser i stort sett med sin frånvaro.
Starka kapitalintressen styr i allt större utsträckning vårt drickande. Det gäller inte bara tillverkning och distribution utan också värderingar och dryckesmönster. Det handlar om en mångmiljardindustri med mycket höga vinster som -- trots att den lever på mångas olycka -- har fri etableringsrätt.
Tio procent av den brukade arealen i EU-länderna är vinodlingar. Av ölet tillverkas 20 % inom EU, och av spriten svarar unionen för 35 % av världsproduktionen. Det är ett vinhav och en ölfors som väntar på att få flöda in i Sverige.
Vid en anpassning till de nu av EU-kommissionen föreslagna skattebanden kommer vi att få en avgjort annorlunda prisbild i Sverige. Det är högst troligt att alkoholpriserna relativt snabbt kommer att sänkas med en tredjedel. En sänkning av priset skulle avsevärt öka tillgängligheten för breda grupper, särskilt ungdomar.
Något formellt tvång att sänka alkoholskatter blir det inte genom EU-medlemskapet. Men när gränshandeln blir fri, kommer frågan ändå att väckas, eftersom folk då kommer att handla sin sprit utomlands.
De svenska förhandlarna har på ett lättvindigt sätt sålt ut tillverknings- och distributionsmonopolet genom en brevväxling och hoppas sedan på att domstolarna ska vara snälla och låta oss behålla Systembolaget. Några garantier för att så blir fallet finns inte. Många experter och andra bedömare tror inte att Sverige eller övriga Norden får några undantag när det gäller försäljningsmonopolet.
Som EU-medlem skall Sverige agera kraftfullt för att EU ska få en alkoholpolitik värd namnet. Alkoholfrågan ska inte behandlas som jordbrukspolitik. Sverige måste verka för att alkoholpolitiken görs till ett instrument för en god folkhälsa. Sverige måste få med sig övriga länder i ett sådant långsiktigt arbete. Det kan ta flera generationer att få gehör för detta i ett alkoholdränkt Europa.
Före sommaren avslutade alkoholkommissionen sitt arbete med att föreslå åtgärder för en ny svensk alkoholpolitik. Vänsterpartiet anser att dessa förslag kan ligga till grund för Sveriges arbete för att få till stånd en acceptabel EU-politik på detta område.
Miljögarantin
Det enda konkreta förhandlingsresultatet vad gäller miljön i avtalet är den fyraåriga övergångsperiod för våra strängare regler för vissa kemikalier. Under tiden har EU lovat att se över sina regler, som sedan ska gälla i Sverige. Sverige har inte fått några garantier för att översynen ska leda till en skärpning av EU:s bestämmelser.
I övrigt handlar avtalet om regler som inte strider mot EU:s men i flera fall kan komma att göra det. I några fall innebär de försämringar. Sveriges krav på garantier för permanenta undantag har inte tillgodosetts på något område, där det verkligen varit konflikt mellan Sveriges och EU:s regler.
Förhandlingarna har nästan bara handlat om att Sverige ska slippa försämra sitt miljöskydd. De har inte handlat om rätten för ett land att gå före och skärpa sina miljöregler eller om hur den traditionella ekonomiska tillväxten i Europa ska kunna omorienteras mot ett ekologiskt hållbart samhälle.
I propositionen hänvisas till den s.k. miljögarantin i artikel 100a.4 som en möjlighet för Sverige att också efter fyra år kunna behålla sina strängare regler. I den allmänna debatten hänvisas också till att EU-kommissionen nu en andra gång godkänt att Tyskland kan använda miljögarantin för att förbjuda det giftiga ämnet pentaklorfenol (PCP). Godkännandet förtydligar att det är förenat med avsevärda hinder att använda denna miljögaranti. Ett land som vill använda garantin måste anmäla detta till kommissionen, som ska undersöka om sådana åtgärder inte utgör handelshinder. Dessutom ska kommissionen godkänna att det är ett rimligt miljökrav. Till sist riskerar ändå landet att någon anmäler den strängare miljöregeln till EG-domstolen och att denna upphäver regeln. Det är först efter domstolens godkännande som miljögarantin gäller fullt ut.
Sverige måste med kraft verka för att enskilda länder i EU ges större möjligheter att införa strängare miljöregler.
Konsumentpolitik
Som medlem i EU ska Sverige arbeta för att Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas. Strävan ska vara att i överensstämmelse med de mål och prioriteringar, som gäller för den svenska konsumentpolitiken, ta till vara konsumenternas intressen.
I juni 1992 antog EG sitt produktsäkerhetsdirektiv, vilket innebär att endast ''säkra'' varor får släppas ut på EU- marknaden. Huvudprincipen är att den som tillhandahåller produkter (tillverkaren etc.) har ansvaret för att de är säkra och själv kontrollerar sina produkter. Fristående provnings- och certifieringsorgan behöver bara anlitas om olycksrisken är stor.
Vänsterpartiet anser att sådana fristående provnings- och certifieringsorgan ska anlitas om minsta misstanke om olycksrisk föreligger.
Nationella produktsäkerhetsregler med strängare krav än de gemensamt fastställda tillåts inte. Två av de viktigaste produktrelaterade direktiven inom konsumentområdet gäller leksakers säkerhet och personlig skyddsutrustning. Sverige har klagat på att EU:s säkerhetsnivå vad gäller leksaker är för låg. Risker för hörselskador och allergier finns exempelvis inte med. CE-märket som visar att en produkt håller EU-standard, kan sättas dit av tillverkaren själv, om denne anser att varan uppfyller EU:s krav. Den statliga kontrollen kan sättas in i form av stickprov först efter att varan nått handeln, då det kan vara för sent. Myndigheten är inte skyldig att ingripa mot en vara som inte uppfyller CE-märkningens krav.
Livsmedel
EU kräver liksom Sverige innehållsdeklaration av livsmedelsingredienser i fallande skala, dvs. det som finns i störst mängd först. Men när det handlar om sammansatta ingredienser, när en vara som korv ingår i ett annat livsmedel som t.ex. pyttipanna, gäller andra regler. Om de sammansatta ingredienserna utgör mindre än 25 procent av varans totalinnehåll, behöver de inte innehållsdeklareras, bara namnges. Enligt svenska bestämmelser måste man innehållsdeklarera sammansatta ingredienser om de utgör över 5 procent av varans totalinnehåll. Dessutom måste råvaruingredienser som är kända för att framkalla allergier eller överkänslighetsreaktioner -- t.ex. mjölk, ägg, fisk och nötter -- alltid deklareras, även om de utgör mindre än 5 procent. Redan små mängder av nämnda ingredienser kan medföra allvarliga konsekvenser för vissa personer.
EU:s regler om förpackningsdag och bakdag innehåller endast krav på märkning med bäst före-dag eller med sista förbrukningsdag på särskilt ömtåliga varor, som dock inte är definierade. Det blir då svårare för konsumenten att avgöra hur gammal en vara är. Att producenterna slipper sätta ut förpacknings- och bakdag kan gynna ökad användning av konserveringsmedel.
I Sverige får baslivsmedel inte färgas. I godis, glass, läsk och desserter vill EU tillåta azofärger, t.ex. tartrazin. Azofärger som är allergiframkallande har varit förbjudna i Sverige i åtskilliga år.
Jordbrukspolitik
Vid EU-medlemskap går utvecklingen av jordbrukssektorn baklänges. Subventionerna ökar, byråkrati och oöverskådliga regelverk återkommer, och utvecklingen av ett mer ekologiskt jordbruk försvåras delvis.
Det ekologiska lantbruket -- jordbruk och trädgårdsnäring -- behandlas ytterst styvmoderligt i propositionen. Den glädjande utvecklingen av en ekologisk produktion kommenteras knappt alls. Det avgörande trendbrottet i konsumenternas intresse för ekologiskt odlade produkter, som nu har resulterat i en brist på snart sagt alla slag av eko-produkter, kommenteras i en felstavad mening i slutet av ett stycke.
Det ska slås fast att villkoren för ekologiskt lantbruk inte ska försämras, utan att nya regler ska gynna det ekologiska jordbrukets expansion.
Ekologiska lantbruk har i praktiken redan minskat sina kvoter och uppfyllt villkor kring träda. Av både miljöskäl och ur rättviseaspekter är det därför rimligt att det ekologiska jordbruket inte drabbas av de generellt verkande produktionsbegränsningarna. Inte minst ur konsumentsynpunkt är det viktigt att vi inte stör den successiva övergången till konsumtion av eko-produkter.
Fördelningen av kvoterna inom mjölkproduktionen ska göras på ett sådant sätt att producenter som gått över till eller är i begrepp att starta ekologisk mjölkproduktion inte ska drabbas av inskränkningar av kvoterna.
Sedan 1986 får vi i Sverige inte blanda antibiotika i foder för att förbättra djurens tillväxt. EU tillåter generellt antibiotikainblandning i foder, alltså även i tillväxtbefrämjande syfte. Den ohämmade användningen av antibiotika gör att bakteriestammar lätt utvecklar motståndskraft. T.ex. finns det en salmonellastam, som är motståndskraftig mot nästan all antibiotika. Den finns ännu inte i Sverige. Vi bör arbeta för att få behålla våra nuvarande regler även efter 1995, då en översyn ska ske.
Staten ska inte skära i de delfinansierade programmen.
Norrland och övriga skogsbygder drabbas, om miljöersättningar/LFA minskar. Även de miljömässigt bästa lantbruken i alla regioner drabbas generellt. Dessa stöd får inte minska, om vi menar allvar med vår regionalpolitik och strävan efter ett mer ekologiskt lantbruk.
Norrlandsregionen är inte självförsörjande på jordbruksprodukter utom vad gäller mjölk. Den neddragning på 3 % som föreslås i region 1 har i princip redan gjorts, varför någon ytterligare neddragning inte behövs.
Det är oroande att de drygt 700 jordbrukare, som är registrerade som pensionärer, inte kan få vare sig LFA-stöd eller nationellt stöd. Någon form av övergångslösning måste tillskapas för denna kategori jordbrukare.
Det är inte heller godtagbart om reglerna för EU-stödet och nationellt stöd utformas så att höjning av produktionen av produkter, som underproduceras i Norrland, försvåras.
Miljöavgifterna på bekämpningsmedel, handelsgödsel etc ska höjas. Det drabbar mest dem som gynnas av EU:s subventioner (CAP-stöden) och kan användas till att stödja ekologisk odling. Det har följaktligen en eftertraktad dubbel effekt. Detta har även en stor spridningspotential i övriga EU. Ett flertal länder bereder för närvarande dessa frågor. Sverige kan här komma att tjäna som ett gott exempel.
För att motverka snedfördelning av CAP-medel bör vi utreda möjligheten av att endast ha en region i arealstödssystemet. En region innebär lägre incitament för nya överskott. Det innebär större intresse för fodersädsodling, ekologiskt riktigare växtföljder och möjligheter för vettigare näringsflöden i form av gödsel inom jordbruket.
EU:s jordbrukspolitik är utformad för att gynna de egna bönderna. Den leder till en dumpning av jordbruksprodukter, som försvårar för u-länder och östländer att expandera sin jordbruksexport på världsmarknaden. Gränsskydd för jordbruks- och trädgårdsprodukter med tullar, rörliga avgifter, importminimipriser och licenser är vanligt förekommande.
Sverige måste arbeta för att minska denna protektionism.
Kultur- och mediapolitik
Film och TV räknas i EU bara delvis till det kulturella området och ses främst som tillhandahållande av tjänster. EU har emellertid fattat en del beslut om gemensamma regler på detta mediaområde.
Den viktigaste regeln är TV-direktivet, som bygger på en Europarådskonvention. Direktivet säger att minst hälften av de program som visas i medlemsländernas TV- kanaler om möjligt ska vara europeiska. Direktivet innehåller också vissa bestämmelser om reklam. Tobaksreklam är helt förbjuden. TV-program får inte innehålla något som hetsar mot ras, kön, religion eller nationalitet. Medlemsstaterna ska också kunna vidta åtgärder mot pornografi och meningslöst våld.
Det är emellertid vårt intryck att övervakningen av att dessa regler följs är svag, och överträdelser beivras alltför sällan. Sverige bör aktivt verka för att reglerna enligt TV- direktivet följs genom effektivare myndighetssamarbete mellan länderna.
Till följd av den fria varucirkulationen kan det inträffa att kulturföremål som tillhör det nationella kulturarvet förs ut ur landet. I EU finns regler om licensplikt och återförande av kulturföremål, som förts ut ur landet. Väsentliga delar av våra kulturskatter skyddas inte säkert av dessa regler. Regeringen bör skyndsamt utarbeta förslag hur föremål tillhörande det nationella kulturarvet ska kunna skyddas.
Invandrings- och asylpolitik
Det förefaller som om Sverige i förhandligarna med EU valt att inta en passiv hållning i invandrings- och asylfrågorna. Man har passivt godtagit EU-majoritetens politik. Om regeringen fortsätter denna linje vid ett svenskt medlemskap försvinner fördelen med att ha rösträtt i dessa frågor.
Dublinkonventionen
Sverige har accepterat Dublinkonventionen i anslutningsfördraget. Det sägs i propositionen att konventionen kan komma att aktualisera vissa smärre ändringar i utlänningslagen. Men den viktigaste konsekvensen av Dublinkonventionen förbigås med tystnad. Den asylsökande får inte själv bestämma i vilket land han/hon skall söka asyl och ett avslag i ett EU-land kommer att gälla i alla EU-länder. I dag skiftar praxis mellan olika länder och man gör olika bedömningar av skyddsbehovet. Det förekommer fall där en asylsökande fått avslag på sin ansökan i ett land därför att skälen ansetts för svaga, men sedan beviljats asyl i ett annat EU-land på samma skäl.
Det är därför nödvändigt att -- som både Kommissionen och Europaparlamentet framhållit -- harmonisera tillämpningen både av flyktingbegreppet, olika de facto- flyktingbegrepp och uppehållstillstånd av humanitära skäl. Här måste Sverige ta initiativ och verka kraftigt pådrivande för att EU-staterna antar en kompletterande flyktingdefinition efter mönster av OAU-konventionen och Cartagena-deklarationen.
Yttre gränskontrollkonventionen
Yttergränskonventionen har ännu inte trätt i kraft. I december 1993 presenterade Kommissionen ett reviderat förslag. Den enskilda artikel i denna konvention som utgör det allvarligaste potentiella hotet mot den som måste fly, handlar om det s.k. transportöransvaret. Om det tillämpas strängt och förenas med visumtvång kommer de som flyr för sina liv att stoppas redan vid flygbolagens incheckningsdiskar i hemlandet. På detta sätt kortsluts 1951 års flyktingkonvention.
Regeringen bör inom EU-samarbetet verka för att artikel 14 om transportöransvaret i förslaget till yttergränskonvention tas bort eller att regeln mildras så att den inte får effekten att skära av de nödställdas livlinor. Här kan ledning sökas i UNHCR:s kommentarer till betämmelsen. UNHCR kräver att staterna -- om de anser sig nödgade att införa transportöransvar utformar det på ett sådant sätt att det inte hindrar flyktingar att söka asyl. Ansvaret skall bara inträda om staten kan bevisa att tranportören medfört någon i fullt medvetande om att han/hon inte lämnat sitt land på grund av förföljelse. Staten måste ha bevisbördan eftersom det är staten och inte transportörens personal som skall avgöra asylfrågan.
EU-parlamentet har i en resolution våren 1994 förklarat att bestämmelsen om transportöransvar i den föreslagna konventionen är oacceptabel.
Mycket nära anknytning till denna konvention har det europeiska informationssystemet (EIS). Den spärrlista som förutsätts i den yttre gränskontrollkonventionen är det avsikten att EIS skall svara för. Spärrlistan kommer självfallet att innebära risker för den enskildes rättssäkerhet och integritet. Regeringen måste fortlöpande samråda med riksdagen om arbetet med denna konvention och hur de nämnda riskerna skall elimineras eller i vart fall begränsas i största möjliga utsträckning.
Andra hinder för flyktingar
I en resolution antagen av Ministerrådet lyfts nya avslagsgrunder för asylansökningar fram. Har den asylsökande passerat ett säkert tredje värdland kan han/hon skickas tillbaka dit. Dessutom sluts f.n. mängder av s.k återtagandeavtal mellan EU-stater och länder i Öst- och Centraleuropa. Kommissionen har i sin ''Draft Communication'' till EU-parlamentet och ministerrådet tidigare i år påpekat att denna politik utsätter länderna i Öst- och Centraleuropa för svåra budget- och handläggningsproblem och föreslog inrättandet av en europeisk flyktingfond för finansierande av flyktingprojekt i dessa länder.
Om de förhållandevis rika länderna i Västeuropa inte tar sin del av ansvaret kan man bidra till att äventyra den demokratiska utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. Regeringen bör i EU-samarbetet motverka de tydliga tendenserna i många EU-stater att söka skyffla över ansvaret för flyktingarna på utanförstående länder.
Familjeåterförening
Ministerrådet har i juni 1993 antagit en resolution om harmonisering av reglerna om familjeåterförening. Resolutionen är så restriktiv beträffande rätten till familjeåterförening att den strider mot europeiska sociala stadgan i fråga om åldersgränsen för barn. Den tillåter också staterna att ställa krav på bostad, försörjning och sjukförsäkring innan tillstånd ges.
Regeringen måste verka för att harmoniseringen sker på en högre nivå än f.n. Annars är risken stor att vi så småningom skärper våra egna regler av rädsla att annars framstå som ett land där särskilt förmånliga regler gäller.
Sveriges hållning
Utöver det som redan berörts måste regeringen verka för att förebyggande insatser får ökat utrymme. Det gäller fredsskapande åtgärder, begränsningar och helst successivt upphörande av vapenexport och främjande av mänskliga rättigheter och social och ekonomisk utveckling i flyktingarnas hemländer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen,
2. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- hos regeringen begär att den skall verka för att dagordningar och beslutsunderlag från EU:s ministerråd tillställs regeringen i god tid före ministerrådsmötena,1
3. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- i enlighet med vad i motionen anförts ger talmanskonferensen i uppdrag att snabbt utreda hur riksdagens EU-arbete skall formas,1
4. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att skydda och förstärka offentlighetsprincip och meddelarskydd,
5. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utrikes- och säkerhetspolitik i EU,
6. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om politik i EU gentemot Östeuropa,
7. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande i EU angående EU:s handelspolitik mot tredje land,
8. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande inom EU när det gäller biståndspolitik och skuldpolitik gentemot fattiga länder,
9. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska mål för ekonomisk politik och politik mot arbetslöshet i EU,
10. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska krav inom transportpolitikens område i EU-samarbetet,
11. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälso- och socialpolitik i EU-samarbetet,
12. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljögarantin enligt artikel 100 a.4 i Romfördraget,
13. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentpolitik i EU- samarbetet,
14. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges jordbrukspolitik i EU-samarbetet,
15. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder på kultur- och mediaområdet i EU-samarbetet,
16. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens hållning i EU- samarbetet på invandrings- och asylområdet.
Stockholm den 18 oktober 1994 Gudrun Schyman (v) Björn Samuelson (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Eva Zetterberg (v) Bengt Hurtig (v)
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisas till KU.