Motion till riksdagen
1994/95:U15
av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen


Sammanfattning
Vänsterpartiet har på olika sätt, bl.a. genom en motion
i januari 1994, visat på möjligheterna att avstå från ett
medlemskap i EU. Vi har också kritiserat den förra
regeringen för att den inte redovisat en genomtänkt politisk
strategi för det fall att folkomröstningen blir ett ja till
fortsatt nationellt självbestämmande och upprätthållande
av folkstyre och demokrati och ett nej till EU-medlemskap.
Vi förutsätter att den nya regeringen snabbt skaffar sig en
politisk strategi för det fall folkomröstningen skulle leda till
ett nej till EU-medlemskap.
Vänsterpartiet har godtagit att den förestående
rådgivande folkomröstningens resultat får vara avgörande
för riksdagens beslut om EU-medlemskap. När initiativrätt
och beslutsmakt flyttas från riksdagen till följd av EU-
medlemskapet blir det nödvändigt att så långt möjligt säkra
det folkvalda parlamentets inflytande i EU:s beslutssystem.
Motionen väcker en rad förslag med denna inriktning i
väntan på den proposition om EU-nämnd som väntas. I
motionen reses också krav på åtgärder för att motverka den
försvagningen av offentlighetsprincipen och
meddelarskyddet som blir en följd av medlemskapet. På
några områden som behandlas i propositionen väcks också
förslag om den allmänna inriktningen av svensk politik i
EU.
Inledning
För Vänsterpartiet är internationell solidaritet en
självklar grund för politiken. Internationellt samarbete är
en förutsättning för att kunna lösa många allvarliga problem
som dominerar i världen och i vår världsdel Europa. Detta
samarbete måste emellertid, för att bli starkt, så långt
möjligt respektera principen om nationellt
självbestämmande och nationella demokratiska spelregler.
Vänsterpartiets övertygelse är att lösningen av vår tids
problem inte gynnas av att ett begränsat antal privilegierade
länder i Västeuropa sluter sig samman i en demokratiskt
bristfällig union, som syftar till att i första hand hävda sina
intressen på världsarenan. Strävan att Europa ska bli en
ledande världsmakt hotar att bygga upp onödiga
motsättningar.
Vänsterpartiet har på olika sätt bland annat genom en
motion i januari 1994 visat på möjligheterna att avstå från
ett medlemskap i EU. Vi har också kritiserat den förra
regeringen för att den inte redovisat en genomtänkt politisk
strategi för det fall att folkomröstningen blir ett ja till
fortsatt nationellt självbestämmande och upprätthållande
av folkstyre och demokrati och ett nej till EU-medlemskap.
Vi förutsätter att den nya regeringen snabbt skaffar sig en
politisk strategi för det fall folkomröstningen skulle leda till
ett nej till EU-medlemskap.
Den föreliggande propositionen visar att det är vid ett
medlemskap som de stora ändringarna inträffar i Sveriges
politiska system. Riksdagen fråntas viktiga delar av sin
initiativ- och beslutsrätt och får mer karaktären av
rådgivande organ. Såväl riksdag som regering kan bli
bundna av direktverkande beslut även om Sverige
uttryckligen och aktivt motsatt sig besluten i EU:s
ministerråd. Regeringsformens formulering att ''all
offentlig makt utgår från folket'' förlorar sitt reella innehåll.
Svenskt deltagande i EMU innebär att Riksbanken blir
en del av det Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och
ska agera i enlighet med den Europeiska centralbankens
(ECB) riktlinjer och instruktioner. Riksdagens möjligheter
till inflytande över penningpolitiken ersätts av att Sveriges
riksbankschef blir medlem i ECB:s råd. Där har han dock
inte till uppgift att bevaka svenska intressen utan ska främja
unionens penningpolitik.
På utrikes- och säkerhetspolitikens område blir Sveriges
röst förstärkt inom EU men i övriga internationella organ
får Sverige svårt att hävda en annan mening än EU:s. På
handelspolitikens område går Sverige in i ett system med
antidumpingåtgärder och kvoter, som ökar risken att
Sverige dras in i internationella handelskonflikter.
Bilden av EU som fredsprojekt är givetvis sann för
medlemsländernas inbördes förhållanden. Risken att EU-
länderna skulle råka i väpnad konflikt med varandra eller
med Sverige måste emellertid anses försumbar, även om
Sverige ej är medlem av unionen. EU/EG och
Romtraktaten har inte hindrat att enskilda EU-länder,
särskilt tidigare kolonialmakter, har varit inblandade i en
lång rad krigsäventyr utanför Europa de senaste
decennierna.
På jordbrukspolitikens område återinförs i och med EU-
medlemskapet en omfattande och dyr regleringsverksamhet
i Sverige.
EG:s regelverk har växt fram ur en lång följd av
kompromisser mellan intressen i systemet och efterhand
kompletterats med tilläggsbestämmelser. Detta har medfört
att regler ibland är oklara och svåra att tolka och därför inte
kommer i tillämpning. Av propositionen framgår också att
betydande delar av fördraget Euratom och delar av
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) inte längre
tillämpas. Vi ifrågasätter det rimliga i att ansluta Sverige till
regelverk och fördragstexter som bara har ett symbolvärde.
Sverige bör vid ett medlemskap verka för att de bör
avvecklas.
Vänsterpartiet har godtagit att den rådgivande
folkomröstningens resultat får vara avgörande för
riksdagens beslut om EU-medlemskap. Vänsterpartiet är
givetvis berett att aktivt delta i riksdagsarbetet även vid ett
medlemskap i Unionen. När initiativrätt och beslutsmakt
flyttas från riksdagen är det nödvändigt att så långt möjligt
ändå utnyttja de möjligheter som finns för att stärka det
folkvalda parlamentets inflytande i EU:s beslutssystem.
Riksdagen måste hitta metoder att verka styrande på
regeringens beslut i EU-systemet. En god uppföljning av
regeringens agerande är givetvis också nödvändig. Former
för samarbete mellan riksdagen och Sveriges EU-
parlamentariker måste utvecklas.
För att på ett tidigt stadium få kunskap om vilka förslag
som bereds i EU-systemet måste ett effektivt
informationssystem mellan EU och riksdagen formas. Alla
riksdagens utskott måste ha sådan information att de kan
arbeta effektivt med EU-relaterade frågor. Hur riksdagen
organiserar sitt arbete åvilar talmanskonferensen att
föreslå. Såväl det särskilda organet för EU-frågor som
riksdagens utskott måste ha rätt att begära information från
regeringen i EU-frågor.
Ett framgångsrikt arbete i EU förutsätter effektiv
nationell beredning. De demokratiska förluster som
medlemskapet innebär måste så långt möjligt kompenseras.
En skyldighet för regeringen att samråda med
Kommunförbund och Landstingsförbund bör finnas. För att
det ekonomisk-politiska arbetet ska bli effektivt på
internationell nivå bör också finnas en skyldighet för
regeringen att samråda med Riksbanken.
Vid ett EU-medlemskap kommer det givetvis att finnas
många tillfällen under mandatperioden att återkomma med
krav om vilken politik Sveriges ministrar och
regeringstjänstemän ska driva i EU-systemet. På några
områden vill vi redan nu ge till känna några förslag.
Vi delar i många fall inte den analys som utvecklas i
propositionen. Vi noterar också att de
konsekvensutredningar som delvis ligger till grund för
propositionen har utsatts för kritik för bristande allsidighet
och objektivitet.
EU-arbetet och folkstyret
Arbetet för ett EU-medlemskap har av framför allt
högerkrafterna drivits länge i vårt land. Från det att EU:s
föregångare bildades 1957 och till nu har de högborgerliga
partierna önskat ett medlemskap.
Socialdemokratin har varit mera tveksam och delad. 60-
talets diskussion om ett eventuellt medlemskap ändades i
och med att Tage Erlander i sitt berömda tal till
metallkongressen 1961 slog fast att ett medlemskap i EEC
(som EU då benämndes) var oförenligt med den svenska
alliansfriheten såväl som med den nationella
självbestämmanderätten och ''den svenska modellen''.
EEC:s utveckling till EG och EU med ett alltmer
omfattande samarbete och fastare sammanlänkning av
medlemsstaternas politik har kraftigt förstärkt giltigheten
av Tage Erlanders analys från denna tid.
När frihandelsavtalet slöts 1972 fanns det i detta en
''utvecklingsbarhet'' som vänstern fruktade som en
''smygväg'' in i EG men som högern säkert hoppades skulle
kunna leda dit.
Då EG:s utveckling mot en närmare sammanlänkning av
länderna gick tämligen långsamt och något motstridigt
under 1970-talet och början av 80-talet låg EG-frågan
relativt stilla också i svensk debatt.
Men när planerna på en allt intimare sammanlänkning
av medlemsstaterna tog form under 80-talet -- mot den inre
marknaden och sedermera mot den europeiska unionen,
restes åter mera offensivt kraven på ett svenskt närmande.
Flera partier ansåg emellertid fortfarande att alliansfriheten
skulle lägga hinder i vägen för ett direkt medlemskap.
Tanken på ett ekonomiskt samarbete mellan EG och
EFTA började att ta form. Vid ett gemensamt ministermöte
mellan EFTA och EG i december 1989 beslöts att
förhandlingar om ett brett upplagt EES-avtal skulle inledas
under första hälften av 1990.
Som ett led i att försöka göra aktörerna på
finansmarknaden lugna och mera nöjda kom på hösten 1990
plötsligt ett förslag från den dåvarande socialdemokratiska
regeringen att söka medlemskap.
Den svenska medlemskapsansökan kom således inte
som en följd av ett folkligt krav eller någon bred folklig
rörelse. Den var en följd av krav från storfinansen och
högerkrafterna som tillmötesgicks för att mildra en akut
valutakris.
Vänstern har genom sin historia gjort analysen av
EG/EU som ett projekt vars huvudsida varit att stärka det
västeuropeiska storkapitalets makt såväl globalt som inom
Europa. Vi har också sett ett EG/EU-medlemskap som
stridande mot alliansfriheten, och att det alltför mycket
skulle tubba på den nationella suveräniteten. Ett EU-
medlemskap skulle därmed också urholka demokratin.
Därför har vänstern vänt sig emot varje förslag som banat
väg för ett medlemskap i EG/EU.
Konsekvenserna för folkstyret
EU-medlemskapet innebär ett systemskifte i
författningsmässig mening. Sveriges författning utgår ifrån
en folksuveränitetsprincip, där folket i val direkt kan avgöra
majoritetsförhållandena i riksdagen, som ska vara ''folkets
främsta företrädare''.
EU:s traktater utgår däremot från en
maktdelningsfilosofi, som dessutom fördelar makten så att
den av folkmeningen relativt oberoende byråkratin,
kommissionen, och domstolen tilldelas stor politisk makt,
och där rådet -- som består av företrädare för
regeringarna -- har en väsentlig beslutsmakt, medan de
nationella -- direkt folkvalda -- parlamenten spelar en
andrarangsroll på de områden EU omfattar.
EU:s parlament har mest kontrollerande uppgifter --
men en stor vidgning av EU-parlamentets beslutande
funktioner skulle leda till att de nationella parlamentens roll
än mer skulle förminskas.
Ett EU-medlemskap innebär alltså att vi, på de områden
EU-rätten omfattar, övergår från en parlamentarisk
demokrati till en maktdelning i huvudsak mellan regeringar
och höga ämbetsmän inom kommission och EU-domstolen.
Enligt regeringsformen är det riksdagen som stiftar lag.
Inom EU blir det emellertid regeringen som i ministerrådet
är med och stiftar lag. Sverige får 4/90 av inflytandet över
kommande EU-rätt.
Då rådets rättsskapande beslut också är giltiga i
Sverige -- även för rättssubjekt inom landet -- innebär detta
att andra EU-länders regeringar tillsammans har 86/90-
inflytande över normgivningen bl.a. i Sverige på EU-rättens
giltighetsområden. Vi måste också anamma hittillsvarande
EU-rätt. Härigenom avhänds vi nationell suveränitet i
betydande omfattning.
På de växande områden som EU-rätten omfattar,
upphör alltså riksdagen att vara lagstiftare. Och på de
områden där EU-rätten skulle strida mot svensk rätt, får
den nationella rätten vika. Riksdagen som folkets främsta
företrädare upphör alltså delvis att gälla, vilket i sin tur
minskar folkets möjlighet att påverka politiken.
Regeringen får däremot en annan ställning. Den utövar
Sveriges rösträtt vid tillkomsten av EU-rättsakter, utom i de
fall dessa direkt kan beslutas av kommissionen eller
formuleras av domstolen i dess domar. Över dessa delar av
EU-rätten finns inget nationellt inflytande.
Ett EU-medlemskap urholkar såväl den grundläggande
folksuveränitetsprincipen som den svenska
parlamentarismen med riksdagen som lagstiftare och
främsta företrädare för folket.
Bevara riksdagens makt
Skadorna för demokratin och parlamentarismen av EU-
medlemskapet måste minimeras. Regeringen vill i
föreliggande proposition ge riksdagen ett ''betydande''
inflytande över regeringens utövande av sin 4/90-påverkan
av röstningen i unionen. Riksdagen skall dessutom få en ''i
princip heltäckande information''. Skillnaden mellan detta
och riksdagen som ''folkets främsta företrädare'' och
lagstiftare är kvalitativ.
Propositionen är relativt oprecis i sin diskussion om
riksdagens inflytande över Sveriges arbete i EU. Formerna
för samråd och information är vagt definierade.
Regeringens samråd ska enligt propositionen ske med
''organ som riksdagen bestämmer''. I allt som omfattas av
EU-beslut, förvandlas riksdagen från lagstiftare till
samrådsinstans och informationsmottagare. Detta innebär
en stark uttunning av riksdagens ställning och en mycket
stark förskjutning av makt från riksdag till regering.
I detta sammanhang har diskuterats en EU-nämnd som
en möjlig lösning. Vi menar att en EU-nämnd bör inrättas,
men att denna ska ha skyldighet att delegera sakfrågor av
icke obetydlig vikt till riksdagens olika fackutskott.
Regeringen ska ha skyldighet att informera om sina
positioner och tänkta handlingslinjer, och den ska
återrapportera om hur den handlat. Nämnden skall kunna
fatta beslut som är riktningsgivande för regeringen. I frågor
av större vikt skall beslut kunna tas av nämnden i förening
med fackutskott.
Om regeringen inte får gehör för sin ståndpunkt eller
väsentlig konflikt föreligger mellan regeringen å ena sidan
och nämnd och fackutskott å den andra har regeringen att
följa nämndens och fackutskottets mening, om inte
riksdagen beslutar annorlunda.
Riksdagens olika fackutskott bör ges rätten att i EU-
frågor få information av såväl övergripande som detaljerad
art från regeringen. Detta bör antingen ske via EU-
nämnden eller genom att utskotten direkt får inkalla
företrädare för regeringen.
Vid ett par tillfällen per år skall regeringen ha skyldighet
att inför riksdagens olika fackutskott ge övergripande
information om kommande ärenden som berör respektive
utskotts ansvarsområde.
När frågor som berör den kommunala eller
landstingskommunala sektorn är under avhandling inom
EU, skall regeringen ha skyldighet att samråda med
Kommunförbundet och/eller Landstingsförbundet. När det
gäller frågor av större vikt för den kommunala sektorns
utveckling, ska till EU-nämndens sammanträden ett par
representanter för Kommunförbundet resp
Landstingsförbundet adjungeras med yttranderätt.
Det är också viktigt att Riksbankens och regeringens
agerande i EU-systemet är samordnat. För denna
samordning har såväl riksbanksfullmäktige som regering ett
ansvar.
En modell som den ovan beskrivna kan möjligen synas
trög. Kravet på demokrati medför ibland att
beslutsfattandet måste få ta tid. Riksdagens inflytande över
hur de svenska rösterna i rådet används får inte bara bli av
det rådgivande slaget. Systemet förutsätter också att EU:s
dagordningar och förslag kommer i god tid före
ministerrådsmötena. Om inte parlamenten utövar ett mer
aktivt inflytande på Europasamarbetet, kommer det i
längden att ta allvarlig skada och leda till konflikter.
De mer exakta formerna för detta bör i enlighet med
dessa riktlinjer snabbt utredas med det uttryckliga syftet att
minimera skadorna för den parlamentariska demokratin
med ett EU-medlemskap. Hur riksdagens arbete utformas
åvilar talmanskonferensen att föreslå.
Offentlighet och sekretess
Offentlighetsprincipen är en omistlig del av vår
demokrati. Den utgör en garanti för rättssäkerhet, oväldig
förvaltning och effektivt folkstyre.
I EU-förhandlingarna sades den ej vara förhandlingsbar.
Sveriges företrädare förklarade att offentlighetsprincipen
och meddelarskyddet är och förblir grundläggande
principer i Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella
arv. EU förutsatte i en gemensam motförklaring att Sverige
skulle komma att fullt ut följa gemenskapsrätten i detta
avseende.
Nu konstaterar propositionen att vissa ''skillnader'' kan
komma att inträda när det gäller den politiska berednings-
och beslutsprocessen. Underlaget för det offentliga
samtalet kan komma att bli mindre omfattande, säger
propositionen. Dessutom har regeringen tillsatt en särskild
utredning för att förhindra att ett EU-medlemskap leder till
obefogad sekretess och en proposition förbereds.
Uppenbarligen kommer viktiga delar av den icke
förhandlingsbara offentlighetsprincipen och
meddelarskyddet att förloras vid ett medlemskap.
Propositionens överslätande bedömningar är inte
godtagbara.
Statsrådsberedningen har i ett PM av den 29 september
1994 betecknat det som olämpligt att regeringstjänstemän
som mottagare av EG-handlingar undertecknar
försäkringar om att förfara på ett visst sätt med dem. Det är
av största vikt att regeringen tillbakavisar varje antydan
från EU om att Sverige på grund av nämnda PM inte skulle
vara en fullvärdig mottagare av EU-handlingar.
Handlingar från EU-organen har tre olika beteckningar
för hemlighet: restricted, confidential och
secret. En mängd handlingar, som tidigare avsett
endast inrikespolitik, kommer efter EU-medlemskapet att
behandlas enligt utrikessekretessens regler. Det är av
största vikt att regeringen försvarar svenska tjänstemäns
och politikers rätt att självständigt bedöma vilka handlingar
eller uppgifter i handlingar som skall vara sekretessbelagda
i Sverige. En svensk försvarsstrid i EU för
offentlighetsprincip och meddelarfrihet kommer att ha ett
stort och starkt stöd i hemmaopinionen.
För att kunna försvara offentlighetsprincipen som
medlemmar av EU behövs ett förstärkt skydd för denna
princip. Det undantag från offentlighetsprincipen som kan
medges för utrikessekretess enligt 2 kap 2 § TF bör
preciseras så att utrikessekretess inte skall kunna tillämpas
på EU-handlingar i ärenden som berör svenska
förhållanden.
Det är också av största vikt att regeringen vid ett
medlemskap griper in i den process och de konflikter om
offentlighet av dokument som pågår inom EU. Den
brittiska tidningen The Guardians anmälan av ministerrådet
till EG-domstolen för bristande öppenhet bör få svenskt
stöd.
Vi får anledning att återkomma när den aviserade
propositionen om förändringar i regler för
utrikessekretessen läggs fram.
Utrikes- och säkerhetspolitik
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
(GUSP) ''skall omfatta alla frågor som berör unionens
säkerhet, inbegripet utformningen på lång sikt av en
gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle kunna leda
till ett gemensamt försvar''.
GUSP blev aldrig föremål för några egentliga
förhandlingar mellan Sverige och EU. Istället skrev Sverige
under på att ''fullständigt och förbehållslöst'' anamma alla
Maastrichtfördragets mål och bestämmelser. Sverige
accepterade också att inte utnyttja vetorätten, när
kvalificerad majoritet föreligger.
EU-medlemskapet innebär att Sverige avsagt sig sin
utrikespolitiska valfrihet i alla de frågor, där EU tagit
ställning. Detta får långtgående konsekvenser för Sveriges
uppträdande i FN och andra internationella sammanhang.
Danmark tvingades exempelvis till tystnad i diskussionen på
FN:s befolkningskonferens, när man kom till känsliga
abort- och preventivmedelsfrågor.
Neutralitetspolitiken har övergivits och ersatts med
militär alliansfrihet syftande till att vårt land ska kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde. Den militära
alliansfriheten anses vara möjlig så länge Sverige inte blir
medlem i Västeuropeiska unionen (VEU). Ett
observatörskap i VEU anses inte innebära några
förpliktelser som strider mot den militära alliansfriheten.
Det finländska försvarsutskottet gjorde en annan
bedömning, att observatörskapet skulle glida över i ett allt
tätare försvarssamarbete. Ett sådant skulle samtidigt
innebära försvarssamarbete med Nato, eftersom VEU ska
vara Natos europeiska pelare enligt en av de av Sverige
anammade deklarationer som fogades till
Maastrichtavtalet.
Även utan ett direkt medlemskap i VEU kommer
Sverige att få problem med att göra sin militära alliansfrihet
trovärdig, eftersom vi ska vara med och fatta beslut om
aktioner, som VEU ska verkställa. Sverige skall sålunda
inte söka observatörskap i VEU.
EU är en framväxande global stormakt, inte bara
ekonomiskt. När Sverige integreras i denna, förändras vårt
förhållande till den internationella omgivningen i viktiga
avseenden. Vi har inte längre att beakta säkerheten endast
i det svenska närområdet utan i EU:s närområde. De
konflikter som finns vid unionens yttre gränser kommer att
beröra även oss. Till detta närområde hör Östeuropa, stora
delar av Balkan, Medelhavets östra och södra kust samt en
del av Afrikas västkust. Därtill kommer stora delar av de
angränsande haven: Atlanten, Medelhavet, Östersjön och
Svarta havet. Med Finland och Norge som medlemmar
tillkommer även delar av Norra ishavet samt Ryssland.
Dessa genomgripande förändringar kommer att ställa
väsentligt större krav på kunskaper och analys av
internationella förhållanden än hittills. Den fristående
fredsforskningen måste få ökade resurser.
Sverige skall energiskt motverka varje ambition att inom
ramen för GUSP skapa ett ''befäst Europa'' och planer på
att bygga upp offensiva, lättrörliga militära insatsstyrkor
eller en kärnvapenkapacitet. Fredsbevarande insatser ska
endast ske inom ramen för FN och Europeiska
säkerhetskonferensen (ESK).
Vi måste arbeta för en alleuropeisk fredsordning enligt
målsättningarna i ESK. Målet måste vara ett öppet och
kärnvapenfritt Europa. Sverige måste verka för en EU-
politik som stabiliserar Östersjöområdet och de baltiska
staternas självständighet.
Sverige måste uppträda aktivare för att förhindra
konflikter i EU:s ytterområden. Det betyder exempelvis att
verka för en kraftfull politik för att stoppa de svåra brotten
mot de mänskliga rättigheterna i det med VEU associerade
Turkiet.
Som alliansfritt land bör Sverige stärka strävandena att
utveckla icke-militära medel för att skapa fred, stabilitet
och demokrati.
Detta ska Sverige verka för på regeringskonferensen
1996, då EU ska utforma sin gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik mer konkret. Om frågan om en gemensam
vapenexportpolitik tas upp, ska Sverige arbeta för en
restriktiv sådan, så att rustningarna minskar i världen.
Sverige ska vara en drivande kraft för fred, frihet,
demokrati och rättvisa. Brott mot de mänskliga
rättigheterna måste stoppas, om konflikter och massflykt
ska kunna förebyggas.
När nu vår utrikespolitiska valfrihet inskränks genom
EU-medlemskapet, kommer det att ställas stora krav på de
svenska förhandlarnas förmåga att få övriga medlemmar att
lyssna på vår röst. Men framför allt kommer det att krävas
en upplyst och vaken folkopinion både inom och utom EU.
Östeuropapolitik
För att uppnå uthållig fred och avspänning måste
klyftorna minska. En ''rikedomsridå'' får inte resas mellan
öst och väst. De central- och östeuropeiska staterna måste
inlemmas i ett allt tätare samarbete med Västeuropa. Det
gäller också OSS-staterna. Ryssland får inte isoleras, så att
nya stormaktsmotsättningar uppstår. Stödet till
demokratisering är av central betydelse. Konflikter ska
förebyggas innan de -- som i f.d. Jugoslavien -- leder till
väpnade fientligheter. Detta arbete måste huvudsakligen
bedrivas inom ESK.
I EU-samarbetet ska Sverige verka för en sådan
integration öst--väst och en sådan inriktning på östbiståndet
att det stöder en demokratisk utveckling.
Handelspolitik
EU:s handelspolitik är protektionistisk. Den syftar till
att öka de västeuropeiska företagens konkurrenskraft
gentemot de amerikanska och japanska. För att skydda sina
egna och utestänga konkurrens tillgriper EU
antidumpingtullar och andra handelshinder. Ett aktuellt
exempel är den 30-procentiga straffavgift som införts på
asiatiska TV-apparater på begäran av bl.a. franska
Thomson och holländska Philips. Det underlättades av att
Frankrike tidigare genomdrivit ett beslut att det bara ska
krävas enkel majoritet för att införa antidumpingavgifter.
Sverige har inte haft sådana handelshinder men blir
genom EU-medlemskapet skyldigt att införa dem.
Restriktioner finns för tekoprodukter från u-länder och
östländer, vissa stålvaror från östländer samt skor,
handskar, leksaker, glas- och porslinsvaror och
radiomottagare från Kina. Cirka 50 % av tekoimporten från
tredje land beräknas vara under någon form av
begränsning. EG har även kvoter för tekovaror som
lönbearbetats utanför gemenskapen.
Sverige försökte i förhandlingarna få behålla frihandeln.
Men det avvisades av EU. Vi måste sålunda återinföra
kvoter på textilvaror.
De u-länder i Asien och Latinamerika, som får generella
handelspreferenser av EU, riskerar en försämring. Enligt
uppgift vill EU-kommissionen reducera dessa och då inte
bara för de asiatiska ''tigrarna'' utan även för Kina,
Malaysia, Thailand, Indonesien, Indien och Pakistan.
Samtidigt samverkar EU med Internationella
valutafonden (IMF) för att få u-länder att avskaffa sitt
importskydd. EU-avtalen med de central- och
östeuropeiska staterna har liknande effekt.
Sverige ska som EU-medlem arbeta för en förändring.
EU bör vara öppen mot omvärlden, främja frihandel och
vidga sitt ekonomiska samarbete med Central- och
Östeuropa och med u-länderna. Handelspolitiken gentemot
Central- och Östeuropa måste liberaliseras, och
importkvoterna helst avskaffas före den tidpunkt EU har
uppställt, 1997 års utgång. De ännu så länge relativt få
produkter därifrån som är konkurrenskraftiga bör få
exporteras fritt till Västeuropa.
I samverkan med andra frihandelsinriktade EU-länder
bör Sverige verka för att minska de rika ländernas
protektionism. Vi måste bli pådrivande i dessa frågor i EU,
särskilt som vi inte kan delta självständigt i det nya
handelsorganet WTO -- som ska ersätta GATT -- där EU
kommer att tala ''med en röst''.
Biståndspolitik
EU behandlar olika grupper av u-länder mycket olika,
vilket sammanhänger med gamla koloniala band. Mest
gynnade är de stater -- flertalet är f.d. kolonier -- i Afrika,
Karibien och Stilla havet (ACP-gruppen) som behandlas
enligt Lomékonventionen. Sverige blir genom EU-
medlemskapet delaktigt i detta ekonomisk-politiska
system, där biståndet ofta är en form av kompensation för
andra relationer som är mindre gynnsamma för u-landet,
påpekade SIDA i sitt remissvar. ''De facto får Sverige
således vara med och betala kompensation till länder som
några europeiska stater exploaterat eller fortfarande
exploaterar för sin egen nytta'', skrev SIDA.
Trots att EU genom Lomékonventionen givit de
fattigaste u-länderna förmånligare behandling, har dessas
handel med EU stadigt minskat. Fonderna STABEX och
SYSMIN som skulle stabilisera ACP-ländernas
exportinkomster är så konstruerade att nya
exportsatsningar missgynnas. Utformningen har gjort det
svårare för dem att bygga upp inhemsk industri och bryta
sig ur råvaruberoendet. EU lägger mycket högre tullar på
bearbetade varor än på råvaror. Ursprungsreglerna utgör
också ett stort hinder.
Sverige bör verka för förbättringar i nästa Loméavtal, så
att detta i större utsträckning stimulerar en diversifiering av
de fattigaste ländernas export. EU:s allmänna
preferenssystem och ursprungsreglerna måste ses över med
avseende på deras effekter på u-ländernas möjlighet att
bygga upp inhemska industrier. Det behövs insatser för
förädling, marknadsföring, transport och distribution.
I propositionen sägs att subsidiaritetsprincipen gäller på
biståndsområdet. Men den är långtifrån tillämpad ännu, för
enligt samstämmiga bedömningar är EU-biståndet mycket
centralstyrt, byråkratiskt och trögt. Om besluten ska fattas
på EU-nivå ''endast om och i den mån som målen för den
planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås
av medlemsstaterna'' och därför ''bättre kan uppnås på
gemenskapsnivå'', finns det ingen anledning för att EU ska
kanalisera medlemsstaternas biståndsmedel för att ge ett
ofta sämre bistånd.
Istället kan biståndsgivarna samarbeta på fältet och
samordna insatserna för att underlätta för mottagarna att
bedriva en långsiktig utvecklingspolitik. Här kan
effektivitetsvinster göras genom nerbantad administration.
I väntan på en så långtgående åtgärd finns skäl att
försöka förbättra EU-biståndet. Jämfört med det svenska är
EU:s fragmenterat och svårt att överblicka för
mottagarlandet. EU-biståndet är bundet, dvs. mindre
kostnadseffektivt. EU utövar en form av budgetkontroll
som minskar mottagarlandets möjligheter att bedriva en
ansvarsfull och självständig budgetpolitik.
Livsmedelsbiståndet, som utgör cirka 20 procent av
EU:s bistånd, är ett annat problem. Det är en form av
dumpning som skadar u-ländernas producenter. Samma
effekt har det fått i Östeuropa. Lettland har exempelvis
tvingats ta emot råg från EU:s överskottsberg. Denna
''hjälp'' sänkte rågpriset drastiskt, och den lettiska
regeringen hotade att skicka tillbaka rågen.
Enligt en rapport som läckt ut från EU:s revisionsrätt,
har EU-biståndet till Östeuropa i vissa fall gjort mer skada
än nytta och faktiskt hindrat reformer.
Det finns dåliga erfarenheter av hur EG-biståndet
använts som påtryckningsmedel på u-länder för att gynna
EG-länders intressen. Ett exempel på det var hotet att
stoppa biståndet till Namibia efter att den namibiska
regeringen hade hindrat illegalt havsfiske som bedrevs av
bl.a. spanska trålare.
Enligt Maastrichtfördraget ska EU-länderna samordna
sin biståndspolitik. Om en sådan samordning ska leda till
bättre bistånd, måste de här anförda förhållandena ändras,
vilket Sverige måste medverka till.
EU:s skuldpolitik är densamma som den som
Världsbanken och IMF bedriver med s.k.
strukturanpassning. Med tanke på den allt hårdare kritiken
av denna politik, måste det bli en ändring. Inom EU måste
Sverige verka för ett nytänkande, dels med tanke på EU:s
''tyngd'' i Världsbanken och IMF, dels därför att EU-
länderna sammantaget står för mer än hälften av
fordringarna på de afrikanska länderna söder om Sahara.
Ett annat problem som Sverige bör ta upp är EU:s
biståndsorganisation. Den är nu uppdelad på två direktorat,
ett som hanterar ACP-länderna och ett som sköter
relationerna med alla andra mottagarländer. Denna
splittring innebär flera praktiska problem. SIDA anser att
Sverige bör verka för en sammanslagning av de två
direktoraten, åtminstone vad avser
biståndsadministrationen.
Sverige bör agera för ökat bistånd och för att minska
inflytandet på EU:s biståndspolitik från kommersiella och
protektionistiska särintressen hos finansiärerna över EU:s
biståndspolitik. Tillsammans med likasinnade skall vi
arbeta för att biståndet inriktas på fattigdomsbekämpning,
kvinnor, miljö och förbättrad livsmedelsförsörjning i
Afrika. Det förutsätter god svensk biståndskompetens i
Bryssel.
Ekonomisk politik och arbetslöshet
I unionstraktatens artikel 3a regleras i tre punkter hur
medlemsstaternas ekonomiska politik ska samordnas och
hur målet, en gemensam valuta skall nås genom att följande
principer följs: stabila priser, sunda offentliga finanser och
penning- och valutapolitiska förhållanden samt en hållbar
betalningsbalans. Huvudmålet är prisstabilitet i en öppen
marknadsekonomi med fri konkurrens.
Ett gemensamt centralbankssystem ska införas. Varje
lands centralbanks självständighet gentemot regering och
riksdag ska garanteras, och banken får inte bevilja staten
kontokredit för att täcka statens kortsiktiga medelsbehov.
I unionstraktaten finns också de bestämda krav,
konvergensvillkor, som alla EU-länder måste uppfylla för
att bli med i den ekonomiska och monetära unionen.
Underskotten i de offentliga budgetarna ska ned till 3 %
eller mindre av BNP. Den offentliga skulden får vara högst
60 % av BNP. Prisökningen får vara högst 1,5 % över
genomsnittet av prisstegringen i de tre länderna med lägst
prisökning. Räntorna får vara högst 2 % över genomsnittet
för de tre länderna med lägst ränta.
Vitbok om tillväxt och syselsättning
I EU-kommissionens vitbok i december 1993 om tillväxt-
och sysselsättningsproblemen i EU underströks att de
överordnade målen för den ekonomiska politiken och de
nämnda konvergenskraven skulle gälla. Vitboken utredde
inte ett eventuellt samband mellan den förda ekonomiska
politiken, arbetslösheten och den svaga tillväxten.
Vitboken fann helt andra förklaringar till arbetslösheten.
Samtidigt kan man konstatera att i nästan varje EU-land,
där priserna pressats ned, har arbetslösheten gått upp.
Vitboken förklarade arbetslösheten med stelhet på
arbetsmarknaden och höga lönenivåer i förhållande till
andra länder. Huvudförslagen i vitboken blev därför --
förutom bättre utbildning -- ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden, större löneskillnader, ökad geografisk
rörlighet, lägre löneökningar och -- om det behövs --
lönesänkningar. Med vitboken som grund antog
ministerrådet i december 1993 riktlinjer för
medlemsländernas ekonomiska politik.
Ekonomisk och politisk dogmatism
Formandet av EU:s ekonomiska politik, som dessutom i
princip överordnas nationell lagstiftning, ger intrycket att
det finns en sammanhållen nationalekonomisk
teoribildning, monetarismen, som gör det möjligt att genom
ett visst antal väl definierade ekonomisk-politiska beslut
styra utvecklingen så att största möjliga välfärd åt alla nås.
Någon sådan nationalekonomisk teori existerar inte. Därför
blir i vissa stycken de rigida regler, som Sverige nu godtar,
uttryck för ekonomisk och politisk dogmatism.
Även om de ovan beskrivna ekonomisk-politiska målen
uppnås, kan arbetslösheten, klassklyftorna,
massfattigdomen och de regionala obalanserna bli hur stora
som helst, och den totala uppmätta aktivitetsnivån i
ekonomin kan till och med krympa. En öppen
marknadsekonomi, med fri konkurrens och prisstabilitet
kan mycket väl också vara ett mycket eländigt samhälle där
taggtråd, glassplitter på de rikas villamurar och en stor
poliskår skyddar de besuttnas intressen från sluminvånarnas
uppror. Miljöförstöringen kan givetvis också fortgå.
Låsningen till EMU en fara
Internationaliseringen har medfört en specialisering av
produktionen i olika länder. För de nettoexportvärden som
tillförs Sverige spelar skogsindustrin stor roll, I Norge har
olja och fisk stor betydelse och i Danmark
jordbruksprodukter. Om t.ex. priset på
skogsindustriprodukter faller under lång tid kan Sverige
som exportland behöva vidta precis motsatta ekonomisk-
politiska åtgärder som importländerna. Offentliga utgifter
kan behöva minskas. Skatter, avgifter och räntor kan
behöva höjas och valutan planmässigt skrivas ned. Men då
låses den ekonomiska politiken av gemensamma
bestämmelser! En viktig skillnad mellan EU-området och
t.ex. USA är att arbetskraften är mycket litet rörlig i EU på
grund av de olika språken och andra kulturella skillnader.
Medlemsländernas olika förutsättningar gör det hårda
kravet på gemensam ekonomisk politik till en fara.
Propositionen har inget att säga om de katastrofala
konsekvenser som uppstod, när kronan knöts till ecun.
Sannolikt uppstår liknande konsekvenser om svensk
ekonomisk politik låses av EMU.
Sverige har inte begärt något hållbart undantag från
EMU.
Storkapitalets union
Det finns ingen anledning att utgå från att den
ekonomiska politik som ursprungligen utarbetats av
ledande industri- och bankmän i lobbygruppen CMUE
(Committee for the Monetary Union of Europe) innebär
allmängiltiga lösningar. Den politik som formas i de
transnationella bolagens och storbankernas direktionsrum
torde ha som första mål att säkra dessa bolags och bankers
långsiktiga intressen på den internationella arenan. På en
rad områden har den politik som formats inom EU sina
rötter just i de starka lobbygrupper som verkar för de stora
bolagens och bankernas intressen. EU har på det sättet i
hög grad blivit storkapitalets union, som styrs av
ämbetsmän. De folkvalda politikerna har fått sin
handlingsfrihet beskuren.
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken är inom EU huvudsakligen en
nationell angelägenhet. I de flesta EU-länderna är den svagt
utvecklad jämfört med Sverige. Det var först under år 1992
som EG-ländernas höga arbetslöshet blev en viktig fråga på
ministerrådets dagordning. Det första konkreta resultatet
av det nyväckta intresset var den ovan nämnda vitboken,
som presenterades hösten 1993.
I EU-sammanhang behandlas åtgärder mot
arbetslösheten inte som en del av den ekonomiska politiken
utan som en social fråga.
I den sociala dimensionen behandlas också
arbetsrättsliga frågor, arbetsmiljöfrågor och jämställdhet i
arbetslivet. I Maastrichtförhandlingarna enades elva
länder -- alla utom Storbritannien -- om det s.k. sociala
protokollet. Här behandlas mål som att främja
sysselsättning, förbättra levnads- och arbetsförhållanden,
skapa ett fullgott socialt skydd, främja dialogen mellan
arbetsmarknadens parter samt utvecklingen av mänskliga
resurser som ett medel att främja hög sysselsättning och
bekämpa utslagning.
Svenska mål
Hela målsättningen för unionens ekonomiska politik
måste omarbetas. Kampen mot arbetslösheten och för en
rättvis fördelningspolitik måste bli en del av unionens
övergripande ekonomisk-politiska mål. Den svenska
hållningen måste vara att full sysselsättning, social rättvisa
och ekologisk uthållighet också är ekonomiskt effektiva. De
rättigheter löntagarna uppnått i vårt land måste värnas. Den
svenska regeringen måste hävda principen att i Sverige
gäller svenska löne- och anställningsvillkor från första
arbetsdagen.
Målet att upprätta en gemensam valuta ska skrinläggas
till dess fullödiga bevis finns för den gemensamma valutans
överlägsenhet. Den kvarvarande nationella politiska
kontrollen av valuta- och penningpolitik ska bibehållas.
Förhandlingar bör inledas på global nivå i syfte att förhindra
valutaspekulation och skärpa kontrollen över
valutaflödena. Unionen måste inordna sig i en global
ekonomisk politik som ger den största ekonomiska
tillväxten i de fattigare delarna av världen.
Transportpolitik
I propositionen talas om en transportpolitik som bidrar
till ekonomisk tillväxt samtidigt som minsta möjliga skada
åsamkas miljön. Övergång till mer miljövänliga transporter
ska stimuleras genom lämplig utformning av skatter och
avgifter.
Detta är en riktig analys, men det rimmar illa med de
förslag som finns om fordons mått och vikt och som kommer
att få konsekvenser för Sverige senast den 1 juli 1998, då
kvoterna avskaffas och ''cabotage'' ska kunna utföras helt
fritt. Då kan också EU:s regler för fordonskombinationer
komma att införas. Det innebär att man kommer att tillåta
en största vikt på 48--50 ton på sex axlar och en totallängd
på 20 meter.
Det skulle få enorma ekonomiska och miljömässiga
konsekvenser, om vi blir tvungna att korta lastbilarnas
längd från 24 till 16 eller 18 meter. Det skulle förmodligen
krävas dubbelt så många lastbilar. Koloxidutsläppen skulle
öka med 700 000 ton/år och kostnaderna med 20 %.
Skogsindustrin skulle åsamkas 50 % högre
transportkostnader och gränsen för lönsam avverkning
skulle flyttas närmare industrierna. Särskilt för
skogsindustrin är det av utomordentlig vikt att Sverige kan
behålla sina mått- och viktregler för inrikes lastbilstrafik.
Virkestransporterna kan bara till en ringa del tas över av
järnvägstrafik.
Österrike har genom medlemskapsförhandlingarna fått
en uppgörelse som gör det möjligt att behålla det s.k.
ekopunktsystemet gentemot de nuvarande
medlemsstaterna. Vid ett medlemskap torde Sverige få
anpassa sin trafik genom Österrike till detta system. Det bör
utredas om Sverige också kan införa ett ekopunktsystem för
den gränsöverskridande lastbilstrafiken.
Motorcyklar
EU:s typgodkännandedirektiv för motorcyklar kan
komma att innebära att man överhuvudtaget inte får ändra
någonting på sin motorcykel. Detta skulle t.ex. med stor
säkerhet innebära slutet för den chopperkultur som
utvecklats i Sverige och som varit helt förenlig med svensk
fordonskontroll och svenska trafiksäkerhetskrav.
Sverige har idag liberala regler för ombyggande av
fordon, utan att det synes ha påverkat trafiksäkerheten
negativt. Svensk trafiksäkerhet är hög med internationella
mått mätt.
EU:s nuvarande körkortsdirektiv innehåller delar som
talar rakt emot de erfarenheter, som dragits i Sverige och
andra nordeuropeiska länder. Direktiven kan uppfattas som
diskriminerande för Sveriges motorcyklister. Kraven på
harmonisering av bestämmelser för motorcyklar bör
begränsas till de fall då de är till fördel för miljökrav och
höjd trafiksäkerhet.
Det finns också förslag om effektbegränsning. Det är
högst oklart om en effektbegränsning är till gagn eller skada
för trafiksäkerheten. Däremot kommer det att bli
nödvändigt att bygga upp ett kontrollsystem.
Hälso- och socialpolitik
Narkotika
Det är beklagligt att Sverige i förhandlingarna inte
arbetat för att få behålla nuvarande gränskontroll, framför
allt av narkotikapolitiska skäl. Vid ett EU-medlemskap bör
Sverige arbeta för att kunna stoppa narkotikan vid gränsen.
Sverige ska vara pådrivande i den diskussion, som
förekommer i vissa EU-länder för att få behålla en viss
kontroll i anslutning till den inre gränsen. Målsättningen
måste för Sveriges vidkommande vara bibehållen
gränskontroll.
Detta är utomordentligt viktigt av flera skäl, men
framför allt därför att de så kallade kompensatoriska
åtgärderna -- t.ex. Europol -- bara är i början av sitt
uppbyggnadsskede. Det är dessutom oklart, om de kommer
att omfatta alla typer av narkotika, då t.ex. cannabis är fullt
legalt i flera EU-länder. Dessutom riktar sig de
''kompensatoriska'' åtgärderna endast mot smuggling av
stora mängder, inte mot små och medelstora mängder.
Mycket av arbetet kommer att riktas mot de yttre
gränserna, men 70 procent av det amfetamin som kommer
till Sverige tillverkas i Holland -- även större delen av
cannabis.
Alkoholen
Alkoholen är vår tids största sociala och medicinska
problem. Den insikten delas av det stora flertalet i vårt land.
I dag nyttjar över en halv miljon svenskar alkohol i direkt
skadlig utsträckning. Enligt experterna kommer detta antal
att fördubblas efter ett inträde i EU. Ute i Europa ser det
än värre ut än i Sverige, och i många länder ökar
alkoholproblemen som följd av en hög arbetslöshet.
Vänsterpartiet har ställt sig bakom
Världshälsoorganisationens (WHO) Europamål om att
fram till år 2000 sänka alkoholkonsumtionen med 25
procent. Idag finns inga prognoser som tyder på att vi skulle
nå målet. De tolv EU-länderna står även bakom detta mål,
men åtgärderna för att minska alkoholens skadeverkningar
lyser i stort sett med sin frånvaro.
Starka kapitalintressen styr i allt större utsträckning vårt
drickande. Det gäller inte bara tillverkning och distribution
utan också värderingar och dryckesmönster. Det handlar
om en mångmiljardindustri med mycket höga vinster som --
trots att den lever på mångas olycka -- har fri
etableringsrätt.
Tio procent av den brukade arealen i EU-länderna är
vinodlingar. Av ölet tillverkas 20 % inom EU, och av spriten
svarar unionen för 35 % av världsproduktionen. Det är ett
vinhav och en ölfors som väntar på att få flöda in i Sverige.
Vid en anpassning till de nu av EU-kommissionen
föreslagna skattebanden kommer vi att få en avgjort
annorlunda prisbild i Sverige. Det är högst troligt att
alkoholpriserna relativt snabbt kommer att sänkas med en
tredjedel. En sänkning av priset skulle avsevärt öka
tillgängligheten för breda grupper, särskilt ungdomar.
Något formellt tvång att sänka alkoholskatter blir det
inte genom EU-medlemskapet. Men när gränshandeln blir
fri, kommer frågan ändå att väckas, eftersom folk då
kommer att handla sin sprit utomlands.
De svenska förhandlarna har på ett lättvindigt sätt sålt
ut tillverknings- och distributionsmonopolet genom en
brevväxling och hoppas sedan på att domstolarna ska vara
snälla och låta oss behålla Systembolaget. Några garantier
för att så blir fallet finns inte. Många experter och andra
bedömare tror inte att Sverige eller övriga Norden får några
undantag när det gäller försäljningsmonopolet.
Som EU-medlem skall Sverige agera kraftfullt för att
EU ska få en alkoholpolitik värd namnet. Alkoholfrågan
ska inte behandlas som jordbrukspolitik. Sverige måste
verka för att alkoholpolitiken görs till ett instrument för en
god folkhälsa. Sverige måste få med sig övriga länder i ett
sådant långsiktigt arbete. Det kan ta flera generationer att
få gehör för detta i ett alkoholdränkt Europa.
Före sommaren avslutade alkoholkommissionen sitt
arbete med att föreslå åtgärder för en ny svensk
alkoholpolitik. Vänsterpartiet anser att dessa förslag kan
ligga till grund för Sveriges arbete för att få till stånd en
acceptabel EU-politik på detta område.
Miljögarantin
Det enda konkreta förhandlingsresultatet vad gäller
miljön i avtalet är den fyraåriga övergångsperiod för våra
strängare regler för vissa kemikalier. Under tiden har EU
lovat att se över sina regler, som sedan ska gälla i Sverige.
Sverige har inte fått några garantier för att översynen ska
leda till en skärpning av EU:s bestämmelser.
I övrigt handlar avtalet om regler som inte strider mot
EU:s men i flera fall kan komma att göra det. I några fall
innebär de försämringar. Sveriges krav på garantier för
permanenta undantag har inte tillgodosetts på något
område, där det verkligen varit konflikt mellan Sveriges och
EU:s regler.
Förhandlingarna har nästan bara handlat om att Sverige
ska slippa försämra sitt miljöskydd. De har inte handlat om
rätten för ett land att gå före och skärpa sina miljöregler
eller om hur den traditionella ekonomiska tillväxten i
Europa ska kunna omorienteras mot ett ekologiskt hållbart
samhälle.
I propositionen hänvisas till den s.k. miljögarantin i
artikel 100a.4 som en möjlighet för Sverige att också efter
fyra år kunna behålla sina strängare regler. I den allmänna
debatten hänvisas också till att EU-kommissionen nu en
andra gång godkänt att Tyskland kan använda miljögarantin
för att förbjuda det giftiga ämnet pentaklorfenol (PCP).
Godkännandet förtydligar att det är förenat med avsevärda
hinder att använda denna miljögaranti. Ett land som vill
använda garantin måste anmäla detta till kommissionen,
som ska undersöka om sådana åtgärder inte utgör
handelshinder. Dessutom ska kommissionen godkänna att
det är ett rimligt miljökrav. Till sist riskerar ändå landet att
någon anmäler den strängare miljöregeln till EG-domstolen
och att denna upphäver regeln. Det är först efter
domstolens godkännande som miljögarantin gäller fullt ut.
Sverige måste med kraft verka för att enskilda länder i
EU ges större möjligheter att införa strängare miljöregler.
Konsumentpolitik
Som medlem i EU ska Sverige arbeta för att
Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög
konsumentskyddsnivå också förverkligas. Strävan ska vara
att i överensstämmelse med de mål och prioriteringar, som
gäller för den svenska konsumentpolitiken, ta till vara
konsumenternas intressen.
I juni 1992 antog EG sitt produktsäkerhetsdirektiv,
vilket innebär att endast ''säkra'' varor får släppas ut på EU-
marknaden. Huvudprincipen är att den som tillhandahåller
produkter (tillverkaren etc.) har ansvaret för att de är säkra
och själv kontrollerar sina produkter. Fristående provnings-
och certifieringsorgan behöver bara anlitas om olycksrisken
är stor.
Vänsterpartiet anser att sådana fristående provnings-
och certifieringsorgan ska anlitas om minsta misstanke om
olycksrisk föreligger.
Nationella produktsäkerhetsregler med strängare krav
än de gemensamt fastställda tillåts inte. Två av de viktigaste
produktrelaterade direktiven inom konsumentområdet
gäller leksakers säkerhet och personlig skyddsutrustning.
Sverige har klagat på att EU:s säkerhetsnivå vad gäller
leksaker är för låg. Risker för hörselskador och allergier
finns exempelvis inte med. CE-märket som visar att en
produkt håller EU-standard, kan sättas dit av tillverkaren
själv, om denne anser att varan uppfyller EU:s krav. Den
statliga kontrollen kan sättas in i form av stickprov först
efter att varan nått handeln, då det kan vara för sent.
Myndigheten är inte skyldig att ingripa mot en vara
som inte uppfyller CE-märkningens krav.
Livsmedel
EU kräver liksom Sverige innehållsdeklaration av
livsmedelsingredienser i fallande skala, dvs. det som finns i
störst mängd först. Men när det handlar om sammansatta
ingredienser, när en vara som korv ingår i ett annat
livsmedel som t.ex. pyttipanna, gäller andra regler. Om de
sammansatta ingredienserna utgör mindre än 25 procent av
varans totalinnehåll, behöver de inte innehållsdeklareras,
bara namnges. Enligt svenska bestämmelser måste man
innehållsdeklarera sammansatta ingredienser om de utgör
över 5 procent av varans totalinnehåll. Dessutom måste
råvaruingredienser som är kända för att framkalla allergier
eller överkänslighetsreaktioner -- t.ex. mjölk, ägg, fisk och
nötter -- alltid deklareras, även om de utgör mindre
än 5 procent. Redan små mängder av nämnda ingredienser
kan medföra allvarliga konsekvenser för vissa personer.
EU:s regler om förpackningsdag och bakdag innehåller
endast krav på märkning med bäst före-dag eller med sista
förbrukningsdag på särskilt ömtåliga varor, som dock inte
är definierade. Det blir då svårare för konsumenten att
avgöra hur gammal en vara är. Att producenterna slipper
sätta ut förpacknings- och bakdag kan gynna ökad
användning av konserveringsmedel.
I Sverige får baslivsmedel inte färgas. I godis, glass, läsk
och desserter vill EU tillåta azofärger, t.ex. tartrazin.
Azofärger som är allergiframkallande har varit förbjudna i
Sverige i åtskilliga år.
Jordbrukspolitik
Vid EU-medlemskap går utvecklingen av
jordbrukssektorn baklänges. Subventionerna ökar,
byråkrati och oöverskådliga regelverk återkommer, och
utvecklingen av ett mer ekologiskt jordbruk försvåras
delvis.
Det ekologiska lantbruket -- jordbruk och
trädgårdsnäring -- behandlas ytterst styvmoderligt i
propositionen. Den glädjande utvecklingen av en ekologisk
produktion kommenteras knappt alls. Det avgörande
trendbrottet i konsumenternas intresse för ekologiskt
odlade produkter, som nu har resulterat i en brist på
snart sagt alla slag av eko-produkter, kommenteras i en
felstavad mening i slutet av ett stycke.
Det ska slås fast att villkoren för ekologiskt lantbruk inte
ska försämras, utan att nya regler ska gynna det ekologiska
jordbrukets expansion.
Ekologiska lantbruk har i praktiken redan minskat sina
kvoter och uppfyllt villkor kring träda. Av både miljöskäl
och ur rättviseaspekter är det därför rimligt att det
ekologiska jordbruket inte drabbas av de generellt
verkande produktionsbegränsningarna. Inte minst ur
konsumentsynpunkt är det viktigt att vi inte stör den
successiva övergången till konsumtion av eko-produkter.
Fördelningen av kvoterna inom mjölkproduktionen ska
göras på ett sådant sätt att producenter som gått över till
eller är i begrepp att starta ekologisk mjölkproduktion inte
ska drabbas av inskränkningar av kvoterna.
Sedan 1986 får vi i Sverige inte blanda antibiotika i foder
för att förbättra djurens tillväxt. EU tillåter generellt
antibiotikainblandning i foder, alltså även i
tillväxtbefrämjande syfte. Den ohämmade användningen
av antibiotika gör att bakteriestammar lätt utvecklar
motståndskraft. T.ex. finns det en salmonellastam, som är
motståndskraftig mot nästan all antibiotika. Den finns ännu
inte i Sverige. Vi bör arbeta för att få behålla våra
nuvarande regler även efter 1995, då en översyn ska ske.
Staten ska inte skära i de delfinansierade programmen.
Norrland och övriga skogsbygder drabbas, om
miljöersättningar/LFA minskar. Även de miljömässigt
bästa lantbruken i alla regioner drabbas generellt. Dessa
stöd får inte minska, om vi menar allvar med vår
regionalpolitik och strävan efter ett mer ekologiskt
lantbruk.
Norrlandsregionen är inte självförsörjande på
jordbruksprodukter utom vad gäller mjölk. Den
neddragning på 3 % som föreslås i region 1 har i princip
redan gjorts, varför någon ytterligare neddragning inte
behövs.
Det är oroande att de drygt 700 jordbrukare, som är
registrerade som pensionärer, inte kan få vare sig LFA-stöd
eller nationellt stöd. Någon form av övergångslösning måste
tillskapas för denna kategori jordbrukare.
Det är inte heller godtagbart om reglerna för EU-stödet
och nationellt stöd utformas så att höjning av produktionen
av produkter, som underproduceras i Norrland, försvåras.
Miljöavgifterna på bekämpningsmedel, handelsgödsel
etc ska höjas. Det drabbar mest dem som gynnas av EU:s
subventioner (CAP-stöden) och kan användas till att stödja
ekologisk odling. Det har följaktligen en eftertraktad
dubbel effekt. Detta har även en stor spridningspotential i
övriga EU. Ett flertal länder bereder för närvarande dessa
frågor. Sverige kan här komma att tjäna som ett gott
exempel.
För att motverka snedfördelning av CAP-medel bör vi
utreda möjligheten av att endast ha en region i
arealstödssystemet. En region innebär lägre incitament för
nya överskott. Det innebär större intresse för
fodersädsodling, ekologiskt riktigare växtföljder och
möjligheter för vettigare näringsflöden i form av gödsel
inom jordbruket.
EU:s jordbrukspolitik är utformad för att gynna de egna
bönderna. Den leder till en dumpning av
jordbruksprodukter, som försvårar för u-länder och
östländer att expandera sin jordbruksexport på
världsmarknaden. Gränsskydd för jordbruks- och
trädgårdsprodukter med tullar, rörliga avgifter,
importminimipriser och licenser är vanligt förekommande.
Sverige måste arbeta för att minska denna
protektionism.
Kultur- och mediapolitik
Film och TV räknas i EU bara delvis till det kulturella
området och ses främst som tillhandahållande av tjänster.
EU har emellertid fattat en del beslut om gemensamma
regler på detta mediaområde.
Den viktigaste regeln är TV-direktivet, som bygger på
en Europarådskonvention. Direktivet säger att minst
hälften av de program som visas i medlemsländernas TV-
kanaler om möjligt ska vara europeiska. Direktivet
innehåller också vissa bestämmelser om reklam.
Tobaksreklam är helt förbjuden. TV-program får inte
innehålla något som hetsar mot ras, kön, religion eller
nationalitet. Medlemsstaterna ska också kunna vidta
åtgärder mot pornografi och meningslöst våld.
Det är emellertid vårt intryck att övervakningen av att
dessa regler följs är svag, och överträdelser beivras alltför
sällan. Sverige bör aktivt verka för att reglerna enligt TV-
direktivet följs genom effektivare myndighetssamarbete
mellan länderna.
Till följd av den fria varucirkulationen kan det inträffa
att kulturföremål som tillhör det nationella kulturarvet förs
ut ur landet. I EU finns regler om licensplikt och
återförande av kulturföremål, som förts ut ur landet.
Väsentliga delar av våra kulturskatter skyddas inte säkert
av dessa regler. Regeringen bör skyndsamt utarbeta förslag
hur föremål tillhörande det nationella kulturarvet ska
kunna skyddas.
Invandrings- och asylpolitik
Det förefaller som om Sverige i förhandligarna med EU
valt att inta en passiv hållning i invandrings- och
asylfrågorna. Man har passivt godtagit EU-majoritetens
politik. Om regeringen fortsätter denna linje vid ett svenskt
medlemskap försvinner fördelen med att ha rösträtt i dessa
frågor.
Dublinkonventionen
Sverige har accepterat Dublinkonventionen i
anslutningsfördraget. Det sägs i propositionen att
konventionen kan komma att aktualisera vissa smärre
ändringar i utlänningslagen. Men den viktigaste
konsekvensen av Dublinkonventionen förbigås med
tystnad. Den asylsökande får inte själv bestämma i vilket
land han/hon skall söka asyl och ett avslag i ett EU-land
kommer att gälla i alla EU-länder. I dag skiftar praxis
mellan olika länder och man gör olika bedömningar av
skyddsbehovet. Det förekommer fall där en asylsökande
fått avslag på sin ansökan i ett land därför att skälen ansetts
för svaga, men sedan beviljats asyl i ett annat EU-land på
samma skäl.
Det är därför nödvändigt att -- som både Kommissionen
och Europaparlamentet framhållit -- harmonisera
tillämpningen både av flyktingbegreppet, olika de facto-
flyktingbegrepp och uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Här måste Sverige ta initiativ och verka kraftigt pådrivande
för att EU-staterna antar en kompletterande
flyktingdefinition efter mönster av OAU-konventionen och
Cartagena-deklarationen.
Yttre gränskontrollkonventionen
Yttergränskonventionen har ännu inte trätt i kraft. I
december 1993 presenterade Kommissionen ett reviderat
förslag. Den enskilda artikel i denna konvention som utgör
det allvarligaste potentiella hotet mot den som måste fly,
handlar om det s.k. transportöransvaret. Om det tillämpas
strängt och förenas med visumtvång kommer de som flyr för
sina liv att stoppas redan vid flygbolagens
incheckningsdiskar i hemlandet. På detta sätt kortsluts 1951
års flyktingkonvention.
Regeringen bör inom EU-samarbetet verka för att
artikel 14 om transportöransvaret i förslaget till
yttergränskonvention tas bort eller att regeln mildras så att
den inte får effekten att skära av de nödställdas livlinor. Här
kan ledning sökas i UNHCR:s kommentarer till
betämmelsen. UNHCR kräver att staterna -- om de anser
sig nödgade att införa transportöransvar utformar det på ett
sådant sätt att det inte hindrar flyktingar att söka asyl.
Ansvaret skall bara inträda om staten kan bevisa att
tranportören medfört någon i fullt medvetande om att
han/hon inte lämnat sitt land på grund av förföljelse. Staten
måste ha bevisbördan eftersom det är staten och inte
transportörens personal som skall avgöra asylfrågan.
EU-parlamentet har i en resolution våren 1994 förklarat
att bestämmelsen om transportöransvar i den föreslagna
konventionen är oacceptabel.
Mycket nära anknytning till denna konvention har det
europeiska informationssystemet (EIS). Den spärrlista som
förutsätts i den yttre gränskontrollkonventionen är det
avsikten att EIS skall svara för. Spärrlistan kommer
självfallet att innebära risker för den enskildes rättssäkerhet
och integritet. Regeringen måste fortlöpande samråda med
riksdagen om arbetet med denna konvention och hur de
nämnda riskerna skall elimineras eller i vart fall begränsas i
största möjliga utsträckning.
Andra hinder för flyktingar
I en resolution antagen av Ministerrådet lyfts nya
avslagsgrunder för asylansökningar fram. Har den
asylsökande passerat ett säkert tredje värdland kan han/hon
skickas tillbaka dit. Dessutom sluts f.n. mängder av s.k
återtagandeavtal mellan EU-stater och länder i Öst- och
Centraleuropa. Kommissionen har i sin ''Draft
Communication'' till EU-parlamentet och ministerrådet
tidigare i år påpekat att denna politik utsätter länderna i
Öst- och Centraleuropa för svåra budget- och
handläggningsproblem och föreslog inrättandet av en
europeisk flyktingfond för finansierande av flyktingprojekt
i dessa länder.
Om de förhållandevis rika länderna i Västeuropa inte tar
sin del av ansvaret kan man bidra till att äventyra den
demokratiska utvecklingen i Öst- och Centraleuropa.
Regeringen bör i EU-samarbetet motverka de tydliga
tendenserna i många EU-stater att söka skyffla över
ansvaret för flyktingarna på utanförstående länder.
Familjeåterförening
Ministerrådet har i juni 1993 antagit en resolution om
harmonisering av reglerna om familjeåterförening.
Resolutionen är så restriktiv beträffande rätten till
familjeåterförening att den strider mot europeiska sociala
stadgan i fråga om åldersgränsen för barn. Den tillåter
också staterna att ställa krav på bostad, försörjning och
sjukförsäkring innan tillstånd ges.
Regeringen måste verka för att harmoniseringen sker på
en högre nivå än f.n. Annars är risken stor att vi så
småningom skärper våra egna regler av rädsla att annars
framstå som ett land där särskilt förmånliga regler gäller.
Sveriges hållning
Utöver det som redan berörts måste regeringen verka för
att förebyggande insatser får ökat utrymme. Det gäller
fredsskapande åtgärder, begränsningar och helst successivt
upphörande av vapenexport och främjande av mänskliga
rättigheter och social och ekonomisk utveckling i
flyktingarnas hemländer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:19 Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen,
2. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- hos regeringen begär att den skall
verka för att dagordningar och beslutsunderlag från EU:s
ministerråd tillställs regeringen i god tid före
ministerrådsmötena,1
3. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- i enlighet med vad i motionen anförts
ger talmanskonferensen i uppdrag att snabbt utreda hur
riksdagens EU-arbete skall formas,1
4. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder för att skydda
och förstärka offentlighetsprincip och meddelarskydd,
5. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utrikes- och
säkerhetspolitik i EU,
6. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om politik i EU gentemot
Östeuropa,
7. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande i EU
angående EU:s handelspolitik mot tredje land,
8. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges agerande inom
EU när det gäller biståndspolitik och skuldpolitik gentemot
fattiga länder,
9. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenska mål för
ekonomisk politik och politik mot arbetslöshet i EU,
10. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenska krav inom
transportpolitikens område i EU-samarbetet,
11. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om hälso- och socialpolitik i
EU-samarbetet,
12. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om miljögarantin enligt
artikel 100 a.4 i Romfördraget,
13. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om konsumentpolitik i EU-
samarbetet,
14. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om Sveriges jordbrukspolitik
i EU-samarbetet,
15. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder på kultur- och
mediaområdet i EU-samarbetet,
16. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i
folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om regeringens hållning i EU-
samarbetet på invandrings- och asylområdet.

Stockholm den 18 oktober 1994

Gudrun Schyman (v)

Björn Samuelson (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Eva Zetterberg (v)

Bengt Hurtig (v)
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisas till KU.