med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Jordbrukspolitiken
Inledning
Resultatet i avtalsförhandlingarna på
jordbrukspolitikens område innnebär att Sveriges jordbruk
i princip ska vara anpassat efter EU:s gemensamma
jordbrukspolitik (CAP) direkt från det datum Sverige blir
EU-medlem. Ett införlivande av svenskt jordbruk i CAP
innebär att ungefär nuvarande produktion inom
vegetabilie- och animaliesektorn kan upprätthållas. På kort
sikt kommer intäkterna från produktförsäljningen att
minska medan intäkterna från direktstöd kommer att öka.
Den gemensamma EU-budgeten kommer att bekosta ca
77 % av de stödåtgärder som blir följden av en svensk
tillämpning av CAP. Det innebär i korthet att statens totala
utgifter för jordbrukssektorn minskar vid ett medlemskap i
EU.
Strukturstöd, Norrlandsstöd och miljöersättning
Sedan ett år tillbaka pågår en reform av CAP i syfte att
minska intensiteten i odlingen och därmed överskotten.
Prisstödet till spannmål minskar under en treårsperiod med
ca 30 % i samband med en övergång från prisstöd till
direktstöd. En produktionsbaserad arealersättning föreslås
också för Sverige i EU-propositionen.
För att lågproducerande områden såsom Norrland och
södra Sveriges skogs- och mellanbygder skall uppnå en
likvärdig ekonomisk bärkraft som de mer högproducerande
områdena, är det av största vikt att föreslagna ramar för
Norrlandsstödet, strukturstödet i form av LFA (för mindre
gynnade områden) och miljöersättning inte naggas i kanten.
En oro finns idag för att de föreslagna ramarna avseende
dessa stöd inte följs. Till skillnad från övriga stöd till
jordbruket kräver dessa tre stödformer (Norrlandsstöd,
strukturstöd och miljöersättning) nationell
medfinansiering. De besparingar som en ny (s)-regering
föreslår kan alltså endast ske vad dessa stöd anbelangar.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen slagit fast mål för
jordbruket om ett öppet och varierat landskap/levande
landsbygd, mål för att minska växtnäringsläckaget och
riskerna vid användning av bekämpningsmedel samt målet
att bevara biologisk mångfald och kulturvärden i
landskapet. Om dessa målsättningar ska kunna uppfyllas
måste stödnivåerna vad gäller stöd till Norrland och skogs-
och mellanbygderna ligga på minst dagens nivå. Vad gäller
riksdagens ambition om en kraftigt utökad areal ekologisk
odling samt en miljöanpassning av jordbruket i övrigt,
måste stödinsatserna kraftfullt höjas från dagens nivå. Vi
vill därför betona vikten av att de föreslagna ramarna för
miljöersättning verkligen hålls. För att underlätta
finansieringen av miljöersättningen är vi beredda att stödja
en höjning av miljöavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel. En förutsättning för det är dock att en
höjning av dessa miljöavgifter innebär att inkomna medel
återförs till miljöarbetet inom jordbrukssektorn.
Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett
detaljerat förslag till miljöprogram för jordbruket.
Principer för arealsättning
I propositionen slås fast vikten av att Sverige som
medlemmar i EU verkar för en förenkling och avreglering
av den gemensamma jordbrukspolitiken. Därvid bör
beaktas fördelen med att så långt möjligt få den önskade
effekten genom en generell och över hela landet lika
arealersättning, lika oberoende av gröda. I begreppet
''gröda'' skulle i ett sådant system också vall och
gröngödsling ingå.
Som medlemmar i EU övertar Sverige också CAP-
reformens trädesprogram. Jag vill här peka på ev. negativa
konsekvenser för det ekologiska jordbruket. Ekologiska
gårdar med animalieproduktion använder en stor del av
arealen (inklusive spannmålsareal) för produktion till
odling av eget foder. Ett trädeskrav skulle därför drastiskt
minska den areal som används för direkt avsalu av
spannmål. Det skulle medföra att stora delar av
avsaluspannmålen försvinner och åtminstone på kort sikt
riskera de gångna årens arbete med att bygga upp en
marknad för ekologiskt spannmål.
Då ekologiskt lantbruk lever upp till CAP-reformens
alla krav på en extensiv och balanserad produktion, bör det
vara en angelägen uppgift för Sverige att få till stånd en
särregel för det ekologiska jordbruket som innebär att en
anslutning till trädesprogrammet skall vara frivillig.
Mjölkregleringen
Vid ett EU-medlemskap skall Sverige tillämpa EG:s
regelverk för mjölkkvoter. I EG infördes år 1984 ett system
med mjölkkvoter för att begränsa mjölkproduktionen och
upprätthålla priserna till producenterna. I enlighet med
EU:s regelverk på området ska Sverige bl a fördela given
mjölkkvot på gårdsnivå (varje gård ges en leverans- och
direktförsäljningskvot), införa ett system med superavgifter
vid överproduktion samt upprätta ett kontrollsystem och
föra statistik. EU:s regler ger dock stor frihet att inom
ramarna utforma systemet med mjölkkvoter med hänsyn till
de speciella förutsättningar som gäller för varje land,
exempelvis att skapa en nationell mjölkkvotsreserv att
fördela till gårdar som expanderar, nystartar eller
effektiviserar.
Enligt nuvarande förslag ska landet delas in i tre
regioner från norr till söder. Framtida omfördelning av
mjölkkvoter ska i huvudsak äga rum inom regionerna.
Avsikten med dessa regioner är att motverka att
mjölkproduktionen på sikt flyttar från ''Norrland till
Skåne''. Men risken med nuvarande indelning är
fortfarande att framtida mjölkproduktion flyttar från
skogsbygd till slättbygd. För att motverka en sådan
utveckling bör övervägas att dela in södra regionen i en
''skogsbygdsdel'' och en ''slättbygdsdel''. Förslagsvis skulle
de gränser som nu föreslås gälla för södra LFA-området
kunna nyttjas för att särskilja skogs- och slättbygd.
Fri prisbildning eller administrativt fastställda priser?
I propositionen tas nu ställning för att ej utnyttjade
mjölkkvoter (ex. när mjölkproduktion läggs ned) skall
kunna överlåtas inom ramen för fri prisbildning.
Alternativet -- att likt Danmark istället låta överlåtelser ske
inom ramen för ett administrativt fastställt pris och där
överföringen av kvoter sker genom en myndighet, är enligt
vår mening att föredra.
Vid en fri prisbildning kan priset komma att sättas av de
producenter som köper kvantiteter för mindre
avkastningsökningar. I en sådan situation kommer det fria
priset på marknaden att motsvara marginalkostnaden för de
producenter som endast köper till en marginell
kvotkvantitet. Detta kan leda till att nystartare och företag
som önskar genomföra större utökning får svårt att köpa
kvoter på marknaden vilket gör att strukturutvecklingen
avstannar. Även om denna fördelning i viss mening kan
sägas vara effektiv är det inte givet att de mest
betalningsstarka också är de mest konkurrenskraftiga
producenterna. Ytterligare ett skäl att förorda
administrativt fastställda priser är de risker som föreligger
att inom regionerna på sikt få en omfördelning av
mjölkproduktionen bort från skogsbygderna -- där
alternativ jordbruksverksamhet är starkt begränsad -- till
slättbygderna. En sådan utveckling skulle stå i strid med
viktiga miljömål.
Grundfördelning av mjölkkvoter
I det förslag till grundfördelning (initial fördelning) av
mjölkkvoter på gårdsnivå, föreslås en generell neddragning
av mjölkproduktionen för alla med 3 % och att det bästa
produktionsåret av 91, 92 eller 93 kan väljas som utgångsår.
För de företag som nystartat eller utökat produktionen
under 1 juli till den 31 december 1994 ges möjlighet att
tilldelas en kvot för den nya leveranskapaciteten istället för
den faktiska produktionen under något av basåren.
Förprövningsansökan för ny- eller tillbyggnaden skall vara
inlämnad före den 1 mars 1994 och vara slutbesiktigad före
den 1 januari 1995. Den kvot som tilldelas reduceras
dessutom med en självrisk. Denna självrisk föreslås öka
desto närmare sista december 1994 slutbesiktningen äger
rum. För perioden 1 juli 1992 till den 31 december 1993
föreslås självrisken bli 25 % för den totala
mjölkkobesättningen. Denna höjs därefter med 0,5 % per
månad fram till december 1994. Det är vår uppfattning att
en mer ansvarsfull och generös hållning gentemot
nystartare och de som utökat produktionen, bör visas.
Förslaget innebär i princip att en gård som byggt ut med
samma procentsats självrisken ligger på, har 100 % självrisk
på utbyggnaden! Rimligare hade naturligtvis varit att inte
lägga självrisken på hela mjölkkobesättningen utan på den
utökade delen.
Sveriges ambition vid förhandlingarna var att erhålla en
nationell kvot om 3 500 miljoner kg samt att individuella
kvoter inte skulle behöva tillämpas. Bakgrunden till
denna position var en önskan om att så långt möjligt
undvika de negativa effekter som individuella kvoter har
vad gäller strukturutveckling, administration m.m. Detta
ska ses mot bakgrund av de förändringar som skedde under
1980-talet och 1990 års beslut. Budskapet i 1990 års beslut
var mycket tydligt: Se till att Du och Ditt företag är effektivt
och konkurrenskraftigt. För många innebar det att man
valde att lägga ner, för andra att söka öka sin effektivitet
och konkurrenskraft genom att planera för en utökning av
produktionsvolymen. Sådana beslut på en företagsenhet tar
emellertid en ansenlig tid att effektuera. Från utredning och
förslag om hur tillbyggnad skall ske till dess lån och firmor
ordnats, utbyggnad genomförts etc, tar det minst ett
par tre år. På andra grunder har kds motsatt sig 1990 års
beslut, men det handlar ändå om att minimera de
olägenheter som nu har uppstått.
I argumentationen för varför självrisken ska utformas
enligt gällande förslag hävdas att lantbrukare länge känt till
att en minskning av vårt lands mjölkproduktion kan bli
fallet vid ett medlemskap i EU och att därför nystartare och
utbyggare skall bära ett mycket stort ansvar för att vårt
lands kvot kan hållas. Denna argumentation kan inte anses
vara rimlig med hänsyn till 1990 års beslut och då det inte
någon gång under 1992 eller 1993 fastslogs att gårdskvoter
skulle bli resultatet av förhandlingarna. Detta faktum
ställdes Sverige inför först i mars i år.
Mot bakgrund av ovanstående är vårt förslag att den
generella neddragningen av mjölkproduktionen ökas något
för att öka utrymmet för nystartare och utbyggare och
möjliggöra en sänkning av självrisken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att anvisade ramar för
miljöersättning, strukturstöd och stöd till nordligt jordbruk
bibehålls,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att återkomma med ett
detaljerat förslag till miljöprogram för jordbruket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att höjda miljöavgifter kan tas
ut för att delfinansiera utvecklingen av ett hälsomässigt och
miljömässigt ekologiskt bättre anpassat jordbruk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i EU verka för en förenkling
av CAP på så sätt att en generell och lika arealersättning
inkluderande vall och gröngödsling prövas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i EU verka för att
trädeskravet för ekologiskt lantbruk blir frivilligt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att överföring av mjölkkvoter
bör hanteras av Jordbruksverket inom ramen för ett system
med administrativt fastställda priser,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att dela in södra mjölkregionen
i en ''skogsbygdsdel'' och en ''slättbygdsdel'',
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att öka den generella
neddragningen av mjölkkvoter något för att öka utrymmet
för jordbruksföretag som nystartat eller byggt ut
mjölkproduktionen fram till den 31 december 1994 varvid
den maximala självrisken bör minimeras till 25 % avseende
den utbyggda delen.
Stockholm den 18 oktober 1994
Dan Ericsson (kds)
Holger Gustafsson (kds)