En framgångsrik regionalpolitisk åtgärd är 70-talets
omlokalisering av ett stort antal statliga myndigheter från
Stockholm till mellanstäder med roll av storstadsalternativ.
Det dåvarande trycket på Stockholmsregionen med risker för
överhettning lättade. Personalavgången skapade utrymme
för att höja kompetensnivån i verken genom nyrekrytering ur
de stora årskullar som lämnade det då utbyggda
högskolesystemet. Staten fick lägre kostnader för sin egen
verksamhet. Enligt Statskontorets utvärdering uppgick
vinsten 1986/87 till 270 miljoner kronor om året.
Sist men inte minst kom de utflyttade verken och
myndigheterna att få stor betydelse för regionernas förmåga
att växla om till en mer kunskaps- och tjänsteorienterad
utveckling.
Nu börjar nya behov av att utveckla verkens kompetens att
göra sig gällande. Samtidigt kan man notera tendenser till att
de storstadslokaliserade universiteten och högskolorna blir
alltmer lokala i den meningen att de huvudsakligen försörjer
den egna regionen med arbetskraft. Detta kan på sikt, om
inget görs, leda till växande krav från statliga verk att flytta
åter till storstadsområdena. Oroande signaler finns. När
Domänverket fusionerades med ASSI flyttade
huvudkontoret omedelbart från Falun till Stockholm. Detta
får på inga villkor bli mönsterbildande.
Men hänsyn såväl till effektiviteten i statens egen
verksamhet som till regionernas förmåga att bidra till
samhällsutveckling och tillväxt bör det istället vara en första
rangens angelägenhet att bygga upp goda kunskapsmiljöer i
de berörda mellanstäderna. Dessa miljöer måste ha bredd
och allmängiltighet för att tjäna regionens egen utveckling
likaväl som att möjliggöra rekrytering och mångsidig
utveckling av verkens kompetenser. Samtidigt bör själva
förekomsten av de statliga verksamheterna och deras
kompetenser utnyttjas för att skapa sådana djupa och rika
forskningsmiljöer som de mindre/medelstora högskolorna
behöver för att utvecklas positivt.
Den utbyggnad regeringen föreslår för de mindre och
medelstora högskolorna ligger väl i linje med det förda
resonemanget. Hanterandet av dessa högskolor präglas dock
alltjämt av väl mycket schablontänkande och enkla
likhetsprinciper i medelstilldelning och dylikt. Vi menar att
utvecklingen nu måste drivas vidare mot ett mycket mer
effektivt utnyttjande av de synergieffekter som regionalt är
möjliga att uppnå. Den profilering och individualisering av
forskningsverksamheterna som blir följden bör, väl
utformade, ge fördelar för hela högskolan.
De antydda möjligheterna kan illustreras med
förhållandena inom transportområdet. Som
transportforskningsutredningen visade är området
underförsörjt med forskning. Ekonomiska resurser har
tillförts genom KFB och ökade FoU-budgetar inom bl.a.
Vägverket och Banverket. De institutionella och personella
resurserna för att bedriva kvalificerad forskning motsvarar
dock inte områdets betydelse. Det saknas bl.a. utvecklade
institutioner för samhällsvetenskaplig forskning liksom för
brett vetenskaplig forskning kring transporter som i
samhället integrerade system. Samspelet transporter--
informationsteknologi på olika plan hör också till de
områden som saknar resurser för långsiktig
kunskapsuppbyggnad.
Transporterna har stor och mångsidig betydelse för miljö
och användning av naturresurser. Omvänt kan man anta att
kraven på ekologisk uthållighet i det framtida samhället får
djupgående strukturella återverkningar på
transportsystemen. Som problematik är miljöfrågan
sannolikt större än trafiksäkerhetsfrågan. Medan den senare
till helt nyligen hanterades av ett särskilt ämbetsverk saknar
de statliga transportverken miljökompetens av ens
tillnärmelsevis samma omfattning. Situationen har sin
motsvarighet på forskningssidan. De institutionella
resurserna för långsiktigt kunskapsuppbyggande forskning
är ytterst begränsade.
De högre utbildningarna är smala, huvudsakligen
ingenjörsutbildningar med inriktning på nybyggande av
trafikleder. Drift- och underhållsfrågor liksom breda frågor
om transportsystemen som sådana, om transporter och
samhälle, eller om transporter och miljö är knappast alls
företrädda. Det är därför i ett nationellt perspektiv
nödvändigt att bygga upp nya och förstärka befintliga
institutionella resurser inom transportområdet.
Den nuvarande forsknings--utbildningsstrukturen är
splittrad och saknar samband med verkens lokalisering. För
att balansera bristerna har Högskolan i Falun/Borlänge med
stöd av Vägverket och Banverket börjat bygga upp Centrum
för transport och samhälle (CTS) i Borlänge. Centret har
utvecklats snabbt både i volym och kvalitet. Kontaktnätet
rymmer såväl internationella forskningsinstitutioner som
nyckelföretag såsom ABB Signal. Avtal om samarbete med
Uppsala Universitet (UU) och KTH innehåller både
professorsprogram om fem tjänster och utbildning av
civilingenjörer. Arbetet går nu vidare med sikte på att inför
nästa treårsperiod presentera förslag som i vidgad samverkan
med UU och KTH utvecklar CTS till en internationell
transporthögskola.
Mot bakgrund såväl av bristerna i institutionell
forskningskapacitet som av verkens behov av
kompetensutveckling, inte minst vad gäller miljöfrågorna, är
en kraftfull utbyggnad motiverad. Själva storleken gör det
samtidigt nödvändigt att forma den nya enheten mot
bakgrund av någon idé till nationell strukturplan. En sådan
skulle t.ex. kunna innebära att de tekniska högskolorna
vidareutvecklas från sina tekniska utgångspunkter och
respektive profiler. Forskningen vid Linköpings Universitet
profileras mot sjö- och luftfart, eventuellt också mot sådana
system- och strukturfrågor som ITs ökade användning på alla
plan kommer att aktualisera. Den internationella
transporthögskolan i Falun/Borlänge vidareutvecklar en
profil med breda samhällsvetenskapliga frågor, ekonomi,
trafiksäkerhet och IT-tillämpning i ban- och vägsystem. Stor
kapacitet bör dessutom skapas för forskning omkring
ekologisk uthållighet och transportsystemens struktur.
Lämpliga delar av VTIs kompetens skulle med en sådan
uppläggning kunna integreras i dessa högskolecentra och
återstoden t.ex. förvandlas till ett branschforskningsinstitut
finansierat av transportbranschen och av transportverken i
Borlänge och förlagt dit. Med Vägverk och Banverk också
medverkande finansiellt i uppbyggnaden av
transporthögskolan skulle man på det sättet åstadkomma ett
nationellt kunskapscentrum i Falun/Borlänge med en unik
samverkan mellan statliga verk, företag och
högskoleväsende.
Även andra nationella strukturer kan tänkas. Vi har med
vår redovisning närmast velat illustrera vårt inledande
resonemang om möjliga synergieffekter med samtidiga
fördelar för statlig sektorverksamhet, regional utveckling
och högskoleutbyggnad. Andra mellanstäder med andra
statliga verk har säkerligen motsvarande möjligheter. Därför
är det angeläget att regeringen uppmärksammar
möjligheterna och inför nästa treårsperiod ger utrymme för
de olika högskolorna att i sin planering effektivt ta dessa
möjligheter tillvara. Behovet av besparingar i statsbudgeten
gör det dubbelt angeläget att rationella sektorsöverskridande
initiativ inte hämmas av snäva planeringsdirektiv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett nationellt kunskapscentrum i
Falun/Borlänge med samverkan mellan statliga verk, företag
och högskolan.
Stockholm den 17 januari 1995
Per Erik Granström (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Laila Bäck (s)
Arne Mellqvist (s)