Efter kommunernas övertagande av riksfärdtjänsten kan man konstatera att det råder skillnader i kommunernas tolkning av skyldighet att erbjuda riksfärdtjänst. I olika kommuners regelverk för tillstånd att åka riksfärdtjänst finner man bl.a. följande:den resande skall inte vara ombud i ideell förening eller organisation. Att på detta sätt utestänga vissa grupper av människor från föreningsliv måste ses som en felaktig tolkning av SFS 1993:963.den resande skall i första hand använda allmänna kommunikationer ibland med ledsagare. Anledningen till denna regel är att det blir för dyrt med taxi.
Färdtjänsten borde intas som en skyldighetsbestämmelse i lagen, vilket torde innebära att kommunen är skyldig att tillhandahålla färdtjänst till alla som har behov. Bestämmelsen skall ej ange begränsningar i antal eller avstånd. Det är behovet som skall styra. Däremot får man ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Grundtanken skall dock vara att de som har behov inte skall ha högre kostnader för sitt resande är de som är friska.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skyldighetsbestämmelse för kommunerna angående riksfärdtjänst.
Stockholm den 25 januari 1995 Ingegerd Wärnersson (s)