När riksdagen år 1988 beslutade om sjöfartspolitiska åtgärder var det med det uttalande syftet att kunna trygga tillgången till en svenskflaggad handelsflotta av rimlig omfattning. Beredskapsaspekten tillmättes stor betydelse för denna inställning.
De s.k. sjöfartspolitiska åtgärderna innebar inte annat än att riksdagen överlämnade den svenska sjöfartens framtid, tillsammans med motsvarande samhällsintressen, helt och villkorslöst åt sjöfartsmarknadens fria spel. Den marknad där konjunktursvängningarna är våldsamma, och fartygen i många fall ses enbart som spekulationsobjekt.
En fortsatt utflaggning av den svenska handelsflottan innebär stora ekonomiska förluster för staten, dels i form av uteblivna skatter och arbetsgivaravgifter, dels också i form av hög arbetslöshet bland sjömän. Dessutom kan inte en fortsatt utflaggning av svenska fartyg till bekvämlighetsflagg och nationella register, exempelvis NIS, betraktas som en sund utvecklingsform. Konkurrensen från länder som t.ex. Liberia, Panama, Cypern och Singapore, som vanligen tillhandahåller bekvämlighetsflagg, är osund.
Det förtjänar att understrykas att under dessa flaggor och ett antal andra länder, som förekommer på ITF:s lista, återfinns den allra sämsta delen av världshandelsflottan, den del som under tarvliga förhållanden fått en extra respit innan den skall huggas upp till skrot.
Den personal som anställs på dessa fiffelflaggade fartyg har inga möjligheter att driva fackliga krav, i flera av dessa länder är strejk helt förbjuden. Personal saknar möjligheter att påverka sin situation.
Besättningarna utgörs i allmänhet av befäl från traditionella sjöfartsländer och av manskap från låglöneländer, t.ex. Filippinerna, Indien och nu även Östeuropa. Detta gör att redarna kan välja en besättning som är garanterat samarbetsvillig och som inte ställer krav på löner, arbetsförhållanden, säkerhet osv.
För de nya redarna kan affärerna lika gärna handla om frimärken eller fastigheter. En redare har uttryckt att ''vi köper och säljer fartyg för att tjäna pengar, inte för att långsiktigt bedriva sjöfart''. Om man inte ställer högre krav på redarna kommer med all säkerhet stora katastrofer att ske i framtiden.
Estonia var inget skräckfartyg även om svagheter och problem på färjan, i rederiet och i myndighetskontrollen avslöjats. Men katastrofen har fäst uppmärksamheten på de enorma missförhållanden som finns inom den internationella sjöfarten, ett modernt sjöröveri som pågår ständigt och runt om på världshaven. Problemen och missförhållandena är inte nya. Den ansvarslösa sjöfarten har bedrivits i årtionden.
För bara något år sedan gick det Liberiaregistrerade tankfartyget Braer på grund vid Shetlandsöarnas sydspets. Det läckte olja, spred död och förintelse i växt- och djurliv i ett stort område. Strax därefter slog den polska färjan Jan Heweliusz runt och gick till botten med besättningsmän och passagerare, däribland åtskilliga svenska lastbilschaufförer.
Med hjälp av uppgifter från bland annat Svenska sjöfolksförbundet rapporterades om olyckor och tillbud varje vecka. På mindre än ett år hade fyra stora tankfartyg förlist, sex stora fartyg drabbades av allvarliga maskinhaverier, tolv fartyg kolliderade, elva fartyg hade fattat eld eller exploderat.
36 av 49 olycksfartyg seglade under bekvämlighetsflagg. Det betyder, förutom stora brister i sjövärdighet och säkerhet, i många fall också en form av modernt slaveri för besättningarna.
Nu har avslöjanden om korruption och ansvarslöshet i de privatägda klassningssällskapen, som skall kontrollera skrov och maskiner, kommit fram. Från London larmade det stora brittiska försäkringskonsortiet UK P & T Club, som försäkrar 25 procent av väldstonnaget och 50 procent av det svenskägda, om häpnadsväckande brister.
Eftersom man inte litade på klassningssällskapen kontrollerade försäkringsbolaget självt mellan juli 1990 och juli 1992 832 fartyg. Av dessa var 349 i sådan kondition att de inte kunde godkännas. 80 fartyg var så dåliga att de anmäldes till oberoende inspektörer för att deras framfart skulle kunna stoppas. Alla dessa fartyg hade godkänts av olika klassningssällskap!
Dessa förhållanden gör att tusentals svenska sjömän är arbetslösa i Sverige. De betalas i form av förstörd miljö vid våra kuster. De betalas av svenska skattebetalare. Säkra förhållanden och anständiga arbetsvillkor till sjöss är inget särintresse för de sjöfackliga organisationerna utan berör oss alla. Inte minst alla passagerare inom färjetrafiken.
Staten måste nu ta sitt ansvar för svensk sjöfart så att vi kan behålla handelsflottan under svensk flagg. Den nu tillsatta kommittén bör inte bara titta på bemanningskostnader och rationaliseringar, utan lägga större vikt vid miljö, sjösäkerhet och utbildning av svenska sjömän.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjöfartspolitiken.
Stockholm den 24 januari 1995 Karl-Erik Persson (v) Jan Jennehag (v)