Den 1 januari 1988 infördes ett register för fritidsbåtar.
Enligt lagen skulle varje svensk båt som inte går i
yrkesmässig trafik registreras om 1.
båten drevs med segel eller motor och skrovet hade en
största längd av minst fem meter eller 2.
båten drevs med en motor vars propelleraxeleffekt eller
motsvarande översteg tio kilowatt eller med flera motorer
vars sammanlagda effekt översteg nämnda tal.
Registreringsplikten inträdde då båten första gången
sjösattes eller då den utrustades med segel eller motor.
Registret fördes av sjöfartsverket och länsstyrelserna.
Båtarna tilldelades en registerbeteckning som bestod av tre
bokstäver och två siffror. Den anbringades väl synlig på båda
sidorna av båten.
Ändamålet med ett båtregister är att ge underlag för
kontroll av ordning och säkerhet till sjöss och att kunna
planera trafiken med fritidsbåtar. Registret skall även
användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande skatter,
tullar och indrivning.
Den årliga avgiften per registrerad båt har varit 30 kr.
Riksdagen beslutade i december 1992 på förslag av
trafikutskottets borgerliga majoritet (bet. 1992/93:Tu10) och
i enligt med proposition 1992/93:102 att avveckla
fritidsbåtsregistret fr.o.m. 1992 års utgång.
Som skäl för avveckling av registret har bl.a. hävdats att
detta skulle underlätta båtstölder och försäkringsbedrägerier.
Ett annat argument var att det inte bar sina kostnader.
Sistnämnda argument är i och för sig korrekt. Detta beror
emellertid på den missbedömning av antalet
registreringsbara fritidsbåtar som gjordes vid registrets
införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då till ca 400 000.
Den verkliga siffran visade sig emellertid vara enbart
ca 300 000.
Det var således genom att basera en orimligt låg
årsavgift -- 30 kr
per båt -- på ett orealistiskt antal båtar som registret blev
en dålig affär för statskassan.
Detta togs sedan av motståndarna, som nästan uteslutande
var båtbranschen närstående intressen, till intäkt för att slopa
båtregistret. Argument som myndighetsövergrepp,
integritetsbrott och överbyråkratisering är däremot
påståenden som saknar all grund. Bl.a. har riksskatteverket
vid ett flertal tillfällen upptäckt att ett inte oväsentligt antal
lyxbåtar smugglats in i landet.
Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott till
sjöss, såsom bl.a. hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana
avarter har visat sig lättare att hantera med ett båtregister som
är en absolut förutsättning för att överhuvudtaget kunna
identifiera stulna båtar.
Berörda myndigheter som rikspolisstyrelsen,
kustbevakningen, sjöpolisen och sjöräddningen ställer sig
positiva till ett båtregister. Sjöpolisen anser att stulna båtar
bara kan spåras genom någon form av registerbeteckning
samtidigt som man noterar att såväl fartsyndare som tjuvar
och rånare kunnat gripas tack vare registret. Enligt
sjöräddningen har registret också underlättat efterspaningen
av försvunna båtar. Ett avskaffande av båtregistret innebär
också ett påtagligt avbräck för exekutionsväsendet i dess
uppgift att hitta utmätningsbar egendom. De skäl för en
avveckling av fritidsbåtsregistret som departementschefen
och trafikutskottets borgerliga majoritet anförde vilar på en
synnerligen bräcklig grund. För det första motsatte sig en rad
tunga remissinstanser som Kustbevakningen, Statens
räddningsverk, Generaltullstyrelsen, Rikspolisstyrelsen,
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Jämtlands län, Larmtjänst AB, Svenska
stöldskyddsföreningen m.fl. att fritidsbåtregistret
avvecklades. För det andra anförde ett mindre antal
remissinstanser att någon form av frivillig registrering
''synes önskvärd''. Enbart ett fåtal organisationer, med
starka kopplingar till båtbranschen, ansåg att
fritidsbåtsregistret ''i sin nuvarande form bör upphöra''.
De enda instanser som förklarade sig vara kategoriska
motståndare till ett fritidsbåtsregister var sålunda dåvarande
ledningen av kommunikationsdepartementet och
trafikutskottets borgerliga majoritet. Som praktiskt taget
enda skäl för att slopa ett väl fungerande båtregister, som vid
årsskiftet 1992/1993 omfattade ca 300 000
fritidsbåtar, anförde utskottsmajoriteten (sid. 5 i bet.
1992/93:TU10) att det rörde sig om ett intrång i den
enskildes integritet. På följande sida i samma betänkande
skriver man att det frivilliga register som kunde tänkas
inrättas ''måste föras med hjälp av automatisk
databehandling''.
Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) är huvudman för
det frivilliga fritidsbåtsregister som nu finns tillgängligt.
Föreningen uppmanar båtägare att registrera sin båt i detta
register. Som skäl anges att stöldrisken minskar, att
möjligheten ökar att snabbt få tillbaka sin båt om den blir
stulen och att sjöräddningsarbetet underlättas. Detta är exakt
samma skäl som åberopades till fördel för det tidigare
existerande obligatoriska båtregistret. Därmed torde det en
gång för alla vara bevisat att ett så heltäckande båtregister
som möjligt är till stor fördel för samhället. Trots att några
särskilda krav på storlek etc. inte finns i det frivilliga registret
uppgår antalet registrerade båtar bara till ca 150 000.
Denna synnerligen blygsamma anslutning skall
jämföras med det totala antalet båtar i Sverige. Dessa uppgår
enligt Svenska Båtunionen till 1,3 miljoner med följande
fördelning på olika typer:
Kanoter
140 000)
Öppen småbåt utan motor
200 000)
Öppen småbåt med motor
450 000)
Motorbåt över 10 hk
200 000)
Övernattningsbara båtar
segelbåtar
90 000)
motorbåtar
90 000)
(Segelbrädor
130 000)
Totalt
1 300 000
Ett båtregister är för övrigt jämförbart med ett bilregister i
så måtto att det krävs ''spelregler'' såväl på sjön som på
vägarna. Sjöräddning, sjöspaning, narkotikabekämpning,
polisinsatser vid båtstölder m.m. kräver varje år stora
ekonomiska resurser, vilka till stor del faller på
skattebetalarna. Detta är ett fullkomligt orimligt förhållande.
Vi föreslår mot denna bakgrund att ett obligatoriskt
fritidsbåtsregister snarast återinförs. Den avgift, som det i ett
inledande skede skall åligga varje båtägare att betala, skall
förutom registerkostnaden också ge ett väsentligt bidrag till
samhällets kostnader för upprätthållande av en god
sjösäkerhet m.m.
Därför bör avgiften i ett inledningsskede inte understiga
300 kr
per båt och år. Om man väger samman samhällets totala
kostnader för sjösäkerhet etc. och de stora och obeskattade
förmögenhetsvärden som återfinns i ovan angivna båtmassa
talar starka skäl för att en regelrätt båtskatt snarast bör
införas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att återinföra fritidsbåtsregistret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om båtavgift och båtskatt.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)