Sjöfarten har stor betydelse för det svenska samhället. Av den svenska utrikeshandeln transporteras 95 procent sjöledes, och av inrikes transporter över 30 mil sker 49 procent på köl. Sjöfarten erbjuder säkra, miljövänliga och kostnadseffektiva transporter som kan genomföras utan krav på statliga subventioner och med mycket ringa investeringar.
Den transoceant verksamma delen av den svenska handelsflottan har aldrig tidigare varit så modern eller haft så stor omfattning som nu, men på grund av en tidigare orealistik socialdemokratisk sjöfartspolitik kan denna verksamhet ej längre bedrivas under svensk flagg.
Den svenskflaggade delen av handelsflottan uppvisar däremot en hög medelålder och osäkra framtidsutsikter. Om ej driftsförutsättningarna förbättras så att omfattande nyinvesteringar kommer till stånd inom de närmaste åren kommer troligen avvecklingen av den svenskflaggade delen av flottan att fortsätta.
En internationell näring
Det svenska engagemanget utomlands har ökat kraftigt. Det svenskägda tonnaget under utländsk flagg är nu fem gånger större än det svenskflaggade. Samtidigt är medelåldern för det utlandsflaggade tonnaget 12 år jämfört med 28 år för det svenskflaggade. Den medialt förankrade bilden av bekvämlighetsflagg som hemvist för föråldrat och undermåligt tonnage stämmer inte, merparten av det utlandsflaggade svenska tonnaget uppfyller de högsta internationella kraven och drivs med hög ambitionsnivå när det gäller säkerhet och miljö. Genom en intensiv och framgångsrik facklig kampanj har en betydande del av svensk rederinäring drivits bort från svensk registrering, och möjligheterna att anställa svenskt befäl och driva verksamheten under svensk tillsyn har upphört. Risken att denna framgångsrika del av rederinäringen helt lämnar Sverige inom ett antal år är stor.
Vi finner denna utveckling olycklig. Den svenskägda flottan bidrar till att skapa en sjöfartsmiljö för mäklare, konsulter, försäkringsbolag och andra ''shipping'' företag. Dessa verksamheter har varit framgångsrika i Sverige. För att denna kringverksamhet skall kunna fortsätta måste en viss volym finnas. Om rederierna väljer att helt flytta sin verksamhet utanför landet så kommer också en stor del av denna sjöfartsmiljö att upphöra.
Svenska rederier borde ha samma möjligheter som övriga svenska företag att bedriva verksamhet i utlandet på samma sätt som andra svenska industriföretag och på samma villkor som gäller för deras utländska konkurrenter.
Ett svenskt internationellt sjöfartsregister hade kunnat lösa dessa problem. En framtida långsiktig lösning måste skapas inom EU:s ram.
Europeiska unionen
Genom Sveriges inträde i Europeiska unionen skapas helt nya förutsättningar för den svenska sjöfarten. Kustsjöfart blir, med några få undantag, möjlig för svenskt tonnage inom hela Europa samtidigt som den svenska kustsjöfarten, som tidigare varit till stor del skyddad, öppnas för utländsk konkurrens.
Inom Europeiska unionen har sjöfartspolitiken, delvis genom konkurrens från bekvämlighetstonnage med lågkostnadsbesättningar, urartat till ett oöverskådligt system med olika nationella regler för skattebefrielse, dubbelregistrering, driftssubventioner och nybyggnadsstöd. Arbetet med att utveckla en gemensam sjöfartspolitik har ännu inte varit framgångsrikt.
På längre sikt finns det ingen anledning att sjöfartsnäringen skall drivas i ett system med skattebefrielse eller driftssubventioner. Inom Europeiska unionen måste den svenska regeringen kraftfullt verka för en gemensam sjöfartspolitik som utan stöd bygger på sunda affärsmässiga förhållanden.
Sjöfartsstödet
I stället för ett internationellt register införde den socialdemokratiska regeringen under 1989 ett kontant driftsstöd till svensk sjöfart. Ingen näringsgren kan i längden basera sin verksamhet på statliga bidrag. All erfarenhet visar att detta leder till stagnation och förfall för näringen.
När stödet infördes befann sig den svenskflaggade flottan i en akut kris. Förlusterna var stora och verksamheten avvecklades helt i flera rederier. Genom den växelkursförändring som sedan skedde har förutsättningarna radikalt förändrats. Det svenska kostnadsläget är inte längre högre än i många andra EU-länder. Stödet har dessutom kommit att få en mer omfattande tillämpning än vad som ursprungligen var avsett. Med tanke på statens ansträngda finansiella situation är det rimligt att även rederinäringen medverkar i den budgetsanering som nu är synnerligen nödvändig. Vi föreslår därför en minskning av det utgående stödet med inriktningen att detta helt avvecklas senast 1998. Det är samtidigt viktigt att rederinäringen får rimliga och internationellt konkurrenskraftiga villkor. Den nu tillträdande sjöfartspolitiska utredningen bör få i uppdrag att noga följa utvecklingen.
Kapitalförsörjning
Som tidigare nämnts är medelåldern på det svenskflaggade tonnaget i dag mycket hög. Investeringsbehovet är därför stort men nyanskaffningar i rederinäringen är mycket kapitalkrävande. För flertalet av de mindre rederierna är kapitalanskaffningen ett mycket stort problem.
Den gamla partrederiformen är ofta en effektiv och lämplig driftsform, speciellt för de mindre rederierna, och en översyn av reglerna för partrederier skulle på ett enkelt sätt öka tillströmningen av riskvilligt kapital till sjöfartsnäringen.
Återanskaffningsfonder
Det enskilda skeppet utgör oftast en betydande del av rederiets kapitaltillgångar. Försäljning och nyanskaffning av skepp ingår som en normal företeelse i rederiets verksamhet och måste kunna bedrivas fortlöpande under flera verksamhetsår utan att skattemässiga konsekvenser drabbar rederiet. Speciellt för de mindre rederierna innebär dagens regler, med strikt tidsmässig uppdelning mellan räkenskapsår, att köp och försäljning av skepp inte kan ske på kommersiella grunder utan måste ske när beskattningsreglerna gör en affär möjlig.
Återanskaffningsfonderna för skepp bör därför återinföras.
Kustsjöfart
Sverige har en 270 mil lång kust och de flesta av våra industrier och större delen av befolkningen lever vid eller nära kusten eller vid någon av våra stora sjöar. Förutsättningarna för en väl fungerande kustsjöfart är därför goda och den svenska kustsjöfarten har redan i dag en stor omfattning.
Av det totala inrikes transportarbetet på sträckor över 30 mil i Sverige, 46 224 miljoner ton-kilometer, svarar kustsjöfarten för 49 procent. Detta faktum avspeglas ej i den offentliga debatten som helt domineras av väg- och järnvägsfrågor.
Möjligheterna att utöka de inrikes sjöburna transporterna, utan stora och dyra investeringar, är goda. Kraven på modern kustsjöfart är i dag annorlunda än förr. Punktlighet och regularitet måste kunna garanteras, och lasthanteringen måste kunna ske på ett med industrin i övrigt integrerat sätt.
De bestämmelser som reglerar sjöfarten måste därför anpassas så att konkurrensförutsättningarna blir de samma som gäller för landtransportföretag. Särregler för bemanning, arbetstid och tillsyn bör ses över så att sjöfarten får samma driftsförutsättningar som andra transportörer.
Bemanning
De svenska bemanningsreglerna har en lång historisk bakgrund. Reglerna är i huvudsak baserade på fartområde och registertonnage. Teknisk utrustning och reellt behov har däremot ingen betydelse.
Dagens moderna sjöfart ställer helt andra individuella krav och skapar helt andra betingelser än tidigare. Sjöfartsverket har visserligen möjlighet att lämna dispenser från reglerna, men de fackliga organisationerna har tilldelats vetorätt i dessa sammanhang. Detta har verksamt bidragit till att den tekniska utvecklingen har varit långsammare i den svenska handelsflottan än i övriga europeiska.
Bemanningsreglerna bör helt inriktas på behovet av säkerhetsbemanning, större individuell anpassning skall kunna ges och den fackliga vetorätten bör upphöra.
Arbetsrätt
Den år 1991 införda ändringen i medbestämmandelagen, den s.k. Lex Britannia, innebär att svensk facklig organisation tillerkänns förhandlingsrätt även för verksamhet som bedrivs i annat land om ägarsamband på något sätt kan styrkas med verksamhet i Sverige. Lagen har verksamt bidragit till att svenska rederier nu undviker registrering i Sverige. Sedan sin tillkomst har lagen endast åberopats i ett fåtal fall, men redan dess existens innebär att nya verksamheter inte etableras här. Den bör snarast avskaffas.
Under förra året infördes en ny regel för personalövergång vid företagsförsäljningar enligt EU-krav. Inom unionen görs dock undantag för skepp, något som inte införts i den svenska lagstiftningen. Eftersom denna lag kommer i direkt konflikt med annan svensk lagstiftning och därför inte kan tillämpas bör undantaget enligt EUs regelverk snarast införas även här.
För bestämmelser om sjuklön, arbetstid och semester finns speciella regler för sjöfarten. Dessa regler har historiska orsaker men saknar i dag betydelse. Bestämmelserna bör därför anpassas till de generella bestämmelser som gäller för svensk arbetsmarknad.
Hamnverksamhet
Kostnader för hamnverksamheten utgör en mycket betydande del av den totala transportkostnaden. Även här är det viktigt att förhållandena är konkurrensneutrala. De volymmässigt stora bulktransporterna betalar till fullo sina hamnkostnader, men bil- eller järnvägsgods hanteras i många hamnar fritt ''på andra sidan kajkanten''. Detta egendomliga förhållande är möjligt på grund av föråldrade avtalsförhållanden och gamla traditioner. Många hamnar har dock insett att sjötransporterna härigenom missgynnas och vidtagit förändringar i sin avgiftspolitik. Sjöfartens kostnader skall självfallet inte vara annorlunda än för andra transportmedel.
Det fackliga monopolet i stuveribranschen verkar hämmande på utveckling och arbetsmetoder i våra hamnar. Stuveriarbetarnas ''de facto'' monopol tycks inte kunna angripas med stöd av nuvarande konkurrenslagstiftning, varför andra utvägar måste sökas. Sverige bör till att börja med utnyttja sig av möjligheten att under den 12- månadersperiod som följer efter den 24 juli 1995 säga upp ILO-konvention 137, vilken stuveriarbetarnas organsiationer ofta hänvisar till som stöd för sitt konserverande krav på ''ensamrätt'' till allt hamnarbete.
Teknisk utveckling, t.ex. i form av självlossare, skall inte få motverkas eller förhindras av fackliga bemanningskrav. Även andra för hamnarnas kunder skadliga effekter till följd av monopolsituationen måste undanröjas genom att konkurrenslagstiftningen tillämpas på ett mer effektivt sätt.
Farledsverksamhet
Staten ansvarar genom Sjöfartsverket för utprickning och farleder utmed kusterna. Denna verksamhet bedrivs enligt affärsmässiga grunder, och Sjöfartsverket skall även lämna avkastning på eget kapital till Staten. Som ett led i denna anpassning har Sjöfartsverket numera blivit ett affärsverk. Sjöfartens kostnader betalas med avgifter och Sjöfartsverket skall även betala avkastning på beräknat eget kapital.
I andra länder tillämpas inte denna kalkylmetod och som ett resultat blir den totala avgiftsnivån nu ibland så hög att direktanlöp av svensk hamn försvåras och befraktarna i stället föredrar omlastning i kontinenthamn. Merkostnaden för ett anlöp i Sverige för ett större ro/ro skepp blir över 100 000 kronor jämfört med Norge och över 50 000 kronor jämfört med Antwerpen.
Alternativet till svenskt direktanlöp blir då antingen färjetransport eller landtransport av godset till utländsk hamn. I båda alternativen förlorar Sjöfartsverket hela inkomsten. Landtransport från Norrland erhåller dessutom ett direkt kontant transportstöd vilket ytterligare försvårar möjligheterna till direktanlöp av norrlandshamnar och innebär ytterligare en konkurrenssnedvridande subvention till sjötransportens nackdel.
Vägverket och Banverket finansieras med budgetmedel och inget avkastningskrav finns på deras investeringar. Inte heller SJ har något avkastningskrav, och man betalar vanligen heller inte kapitalkostnader för anläggningar och rullande materiel. De svenska sjöfartsavgifterna har nu blivit så höga att de leder till sänkta inkomster för statsverket, snedvrider konkurrensen mellan transportslagen och motverkar den mest energieffektiva transportformen.
Lotsväsendet
Sedan de nya lotsbestämmelserna tillkom har lotstvånget och dispensreglerna varit föremål för otaliga diskussioner.
Reglerna för lotsning är schablonartade och motsvarar inte de krav som näringen och sjösäkerheten ställer. I många fall har det inträffat att den lots, som anlitas har väsentligt mindre erfarenhet av den aktuella leden än befälhavaren ombord. I vissa fall finns inga behöriga lotsar till den aktuella platsen, men regler om lotstvång och lotsavgift gäller trots detta.
Tillämpningen av dispenser har delegerats till respektive sjöfartsområde vilket ger utrymme för godtycke och varierande tillämpningar på olika platser utmed kusten.
En översyn av lotsbestämmelserna erfordras därför.
Miljö
Genom sin låga energiförbrukning är sjöfarten ett miljövänligt transportslag. Man kan dock inte bortse från de enskilda utsläppskällor som finns och som genom sin storlek ofta blir betydande problem. Inte minst färjetrafiken svarar för omfattande luftföroreningar i kuststäderna och i känsliga skärgårdsavsnitt. Samma krav på svavelutsläpp bör ställas på sjöfarten som för andra liknande verksamheter. De svenska färjerederierna har visat stor öppenhet för sådana krav, men det är viktigt att konkurrensförutsättningarna blir lika och att svenska rederier inte drabbas av speciella kostnader. Sverige bör genom bilaterala överenskommelser och genom Östersjökonventionen verka för att regler om högsta svavelhalt i bunkerolja blir likformigt gällande i alla svenska farvatten.
Samtidigt är förutsättningarna för avgasrening inom sjöfarten stora. De jämna driftsförhållandena och de goda installationsförutsättningarna innebär att sjöfarten väl kan leva upp till de krav på avgasrening som kan ställas. De försök som under ett par år gjorts i bl.a. M/S Aurora uppvisar mycket goda resultat. Även här är det viktigt att svenska bestämmelser blir konkurrensneutrala och att mindre miljömedvetna rederier inte ges möjlighet att konkurrera med lägre kostnader.
Internationellt bör Sverige verka för att Östersjön får den speciella status som miljökänsligt område så att särskilda miljökrav kan tillämpas. Regeringen måste också kraftfullt verka för striktare miljökrav inom Europeiska unionen.
Sjösäkerheten
Sjöfarten erbjuder ett säkert transportalternativ såväl för gods som för passagerare. Sjösäkerhetsarbetet måste dock ständigt föras vidare och haveririsker analyseras och elimineras. Erfarenheterna från höstens tragiska förlisning av den estniska färjan Estonia måste påverka det framtida arbetet. Det nordiska samarbetet som påbörjats för bättre säkerhet i ro/ro skepp är angeläget och regeringen bör verka för att de regler som de nordiska länderna kommer fram till också blir accepterade som standardkrav inom unionen.
Sjösäkerhetsarbetet har i stor utsträckning historiskt kommit att inriktas på att mildra konsekvenserna av en olycka. Sjöfarten bör i större utsträckning -- på samma sätt som sedan länge flyget -- arbeta mer med förebyggande åtgärder.
Inspektionsverksamheten har hittills huvudsakligen koncentrerats till bestämmelser och kontroll av teknisk utrustning. Erfarenheterna från de flesta haverier tyder numera på att det inte är tekniska fel som förorsakar haveriet utan istället handhavandefel. Inom IMO har arbetet med att förbättra de internationella reglerna pågått en tid och förslag finns nu på införandet av ISM-koden, ett regelsystem som även innefattar ''managementfrågor'' såväl för den landbaserade organisationen som för arbetet ombord. Sverige bör aktivt verka för att detta regelverk snarast möjligt införs i internationella sammanhang men även med bilaterala överenskommelser tillse att det så snart som möjligt blir obligatoriskt för sjöfart på svenska hamnar.
Utbildning
Sjöbefälsutbildning bedrivs i dag av Stiftelsen Chalmers i Göteborg och av Högskolan i Kalmar. Mellan dessa två skolor finns ingen formell samordning. Likartad utbildning bedrivs också av Marinen vid Berga och av Kustbevakningen i Karlskrona. I Malmö finns World Maritime University, ett FN-universitet med internationell sjöfartsutbildning.
Vid Chalmers i Göteborg har man under senare år gjort försök med utvidgad utbildning syftande till internationell ''master''-nivå och förhoppningen är att utveckla undervisningen till doktorandnivå.
Med den förändrade befälsroll med utökat ombordansvar som nu blir allt vanligare finns behovet av en breddad utbildningsprofil med större inriktning på handelsrätt, juridik och beteendevetenskap.
På liknande sätt kan de övriga skolorna profileras för mer speciella utbildningar, och ett bättre samutnyttjande av resurserna -- t.ex. simulatorer -- kan erhållas.
En organiserad samverkan mellan de olika utbildningsanstalterna -- i form av en ''Sjöfartshögskola'' -- skulle därför kunna innebära stora fördelar för utbildningen totalt. Förutsättningarna för detta bör närmare utredas.
Med hävisning till de anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en långsiktig gemensam sjöfartspolitik inom Europeiska unionens ram, utan subventioner och baserad på sunda affärsmässiga förhållanden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdraget till den sjöpolitiska kommittén,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna för partrederier,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återanskaffningsfonderna för skepp bör återinföras,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensförutsättningarna för sjöfarten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bemanningsreglerna och det fackliga vetot,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särbestämmelser rörande arbetstid och semester,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den utvidgade avtalsrätten i medbestämmandelagen, den s.k. lex Britannia, bör slopas,2
9. att riksdagen beslutar att ILO:s konvention 137 bör sägas upp i enlighet med vad som anförts i motionen,2
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjöfartsavgifter och konkurrensneutralitet,
11. att riksdagen hos regeringen begär att en översyn görs av reglerna för lotsning i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilaterala överenskommelser bör träffas om högsta svavelhalt i bunkerolja för färjerederier med trafik på svensk hamn,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för skärpta miljökrav för sjöfarten inom Europeiska unionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de gemensamma nordiska regler som tillkommer som en följd av Estonia-haveriet blir gällande inom Europeiska unionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ISM-koden bör innefattas i svensk lagstiftning,
16. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna till en fördjupad samverkan inom högre maritim utbildning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 19 januari 19951 Wiggo Komstedt (m) Jan Sandberg (m) Tom Heyman (m) Birgitta Wistrand (m) Ulla Löfgren (m) Jeppe Johnsson (m) Lars Björkman (m) Carl G Nilsson (m) 1) Yrkande 4 hänvisat till SkU 2) Yrkande 6--9 hänvisade till AU 3) Yrkande 12 hänvisat till JoU