Inledning
Miljöproblemen är stora, i Sverige och i övriga världen. En av de största miljöförorenarna är transportsektorn som år efter år har ökat sina utsläpp. I allt fler länder är problemen med trafikinfarkter och därtill hörande utsläpp gigantiska.
Som ett led i miljöarbetet rustas järnvägsnäten i Europa nu upp kraftigt. Det investeras också i höghastighetståg och kombitrafik i syfte att stärka järnvägens konkurrenskraft. Järnvägen är ett smidigt och miljövänligt transportmedel som löser en del av problemen med bl.a. trafikinfarkter.
I Sverige är trafiksektorn, trots utveckling av avgasreningsteknik och renare drivmedel, den sektor som idag är mest miljöbelastande. Trafiken är den enskilt största källan till koldioxidutsläpp, medan den står för en betydligt mindre del av utsläppen i de flesta andra länder. Detta beror dock i första hand på att man i dessa länder är hänvisad till fossila bränslen för sin elförsörjning. Trafiken är dessutom den enda sektor som år efter år ökar sina utsläpp. Därför måste nu kraftfulla åtgärder vidtas inom transportsektorn för att uppnå de miljömål som riksdagen ställt upp.
Miljöarbetet måste ske på många plan samtidigt. En viktig del av detta miljöarbete inom trafiksektorn består i att förbättra järnvägens konkurrenskraft, både genom ökade satsningar på infrastrukturen och genom att öka effektiviteten genom att tillåta konkurrens inom järnvägssektorn.
I Sverige, vars järnvägsnät i allt störe utsträckning knyts till det kontinentala nätet, kommer det att investeras för 40 miljarder kronor mellan 1994 och 2003. Det är den största satsningen på järnväg i modern svensk historia. Från norr till söder rustas det svenska järnvägsnätet upp för att möta 2000- talets krav.
Traditionellt har järnvägstrafik drivits av nationella järnvägsförvaltningar. Dessa järnvägsförvaltningar, som drivs som monopol vad avser rätten att trafikera nätet, går inte sällan med stora underskott. Skall de stora satsningar som nu görs i järnvägsnäten i Europa få avsedd effekt, måste också lönsamheten och effektiviteten öka inom sektorn. Därför vidtas det nu åtgärder runt om i Europa för att stärka järnvägsförvaltningarnas lönsamhet och att förbättra effektiviteten. Arbetet har dock nått olika långt i olika länder. Sverige har härvidlag intagit en tätposition.
EG:s ministerråd utfärdade 1991 ett direktiv (91/440/EEG) om utvecklingen av järnvägarna inom EG. I direktivet ingår regler om en tydlig uppdelning mellan infrastruktur och järnvägsdrift, om förbättrad ekonomisk struktur för järnvägsföretagen samt om tillträde till järnvägsnätet. EG angav särskilt vikten av att de nationella järnvägsförvaltningarna ges en mer självständig och ekonomiskt oberoende ställning.
I övriga europeiska länder har man noggrant studerat den järnvägspolitik som drivits i Sverige under senare år. Det är ett faktum att Sverige i ett antal år har legat långt framme i förändringsarbetet inom järnvägssektorn och därmed i många avseenden utgjort ett mönster för andra länders förändringsarbete.
Genom riksdagens beslut 1988 fick det svenska järnvägssystemet en ny ansvarsfördelning genom uppdelningen av SJ i Banverket, infrastrukturansvarig myndighet, och trafikföretaget SJ. Denna ansvarsfördelning har fört med sig en rad positiva effekter för den svenska järnvägen. Investeringsnivån i SJ har på kommersiella grunder kunnat höjas markant samtidigt som investeringsnivån i järnvägens infrastruktur också har kunnat höjas kraftigt.
Under vårriksdagen fattade riksdagen beslut om en avreglering av trafiken på det svenska järnvägsnätet. Beslutet var endast ett logiskt steg i den kursförändring av trafikpolitiken som riksdagen beslutade om 1988. Trafikpolitiken hade under en lång period varit ett försummat område inom samhällssektorn. Investeringarna i infrastrukturen minskade från 2 % av BNP i mitten av 60- talet till den absolut lägsta nivån 1987, 0,4 procent. Ser man enbart till investeringarna i järnvägsnätet var de under en lång följd av år obetydliga och näst intill försumbara.
De ökade satsningarna på järnvägsnätet är en viktig förutsättning för att flera skall kunna resa på järnvägen, men den är inte tillräcklig. För att järnvägen skall nå de marknadsandelar som vi tror är rimliga och nödvändiga för att motivera investeringarna i infrastrukturen, måste konkurrensen öka och de kundanpassade lösningarna bli ännu flera.
Alltsedan början av 90-talet har det pågått ett långsiktigt arbete för att öka effektiviteten genom att bl a öka konkurrensen inom marknaderna. Detta arbete har bl a resulterat i en avreglering av marknaderna för flygtrafik, post och tele, taxi- och busstrafik. Med telelagen som trädde i kraft den 1 juli 1993 har statsmakterna givits ett instrument för att upprätthålla de telepolitiska målen på en marknad med flera aktörer.
Två av den förra regeringens beslut om avregleringar har dock rivits upp eller försenats av den sittande regeringen. Det ena är beslutet om att avskaffa Svensk Bilprovnings monopol och det andra är nämnda avreglering av järnvägstrafiken. Detta kan bara beklagas.
Det är ett faktum att de grundläggande förutsättningarna för konkurrens skapades redan genom 1988 års trafikpolitiska beslut. Uppdelningen av ansvaret för infrastrukturen resp för trafiken gav en möjlighet att öppna bannätet för flera operatörer. SJ fick dock monopol på hela järnvägsnätet. Trafikhuvudmännen fick samtidigt trafikeringsrätt för persontrafik på länsjärnvägarna. Men inom järnvägssektorn har redan en viss begränsad konkurrens införts. Den angelägna, interregionala persontrafken som inte kan drivas på företagsekonomiska villkor upphandlas numera i konkurrens och LKAB fick trafikeringsrätten för malmtransporter på den s k malmbanan fr o m den 1 januari 1993.
Erfarenheterna från denna begränsade konkurrens är mycket positiva. Konkurrensutsättningen av den interregionala persontrafiken har lett till kostnadssänkningar med över 100 miljoner kronor per år, och beslutet att ge LKAB trafikeringsrätten sänkte LKAB:s transportkostnader med ca 20 %. Många anser att beslutet räddade LKAB:s verksamhet långsiktigt.
Till ovanstående skall även privatfinansieringen av Arlandabanan läggas. Det vinnande konsortiet, Arlanda Link AB, har uttryckt intresse av att driva viss interregional trafik i Sverige utöver trafiken till Arlanda Flygplats. Detta betyder att vi på det svenska järnvägsnätet nu har ytterligare en tung aktör som kan ta upp konkurrensen med SJ om bl a trafiken i Mälardalen. Förutsättningen är dock att SJ:s monopol avskaffas.
I ett europeiskt perspektiv är SJ ett mycket effektivt järnvägsföretag. Hela järnvägsmarknaden står dock inför mycket stora utmaningar de kommande åren. Även om konkurrensen från andra sektorer är hård saknas till stor del konkurrens inom sektorn. SJ har ensamrätt till person- och godstrafik på huvuddelen av stomnätet, och trafikhuvudmännen har ensamrätt till persontrafik på länsjärnvägsnätet.
Järnvägstrafik har av tradition uppfattats som ett s k naturligt monopol med stordriftsfördelar. Detta skulle kunna innebära att en järnvägsmarknad med flera operatörer försämrar järnvägens ekonomi och därmed dess konkurrenskraft gentemot andra transportslag. Det naturliga monopolet är emellertid till stor del att finna i själva infrastrukturen. Utöver detta finns det vissa begränsade stordriftsfördelar inom trafikverksamheten såsom de s k gemensamma funktionerna som ligger utanför vad som idag betecknas som infrastruktur under statligt ansvar. Beslutet om avreglering av järnvägstrafiken våren 1994 var en avreglering enligt svensk modell som tog hänsyn till dessa s k gemensamma funktioner. Funktionerna skulle även framdeles handhas av SJ men tillhandahållas av andra operatörer på konkurrensneutrala villkor.
Det är kristdemokraternas uppfattning att den öppna järnvägsmarknaden inte är ett hot mot SJ, utan tvärtom att den är en förutsättning för att SJ ska stärka sin konkurrenskraft i ett europeiskt perspektiv. En konkurrensutsatt järnvägsmarknad skulle förbättra förutsättningarna för SJ, såsom fortsatt dominerande operatör, och nya aktörer att utveckla kundanpassade och effektiva transportlösningar. En avreglerad järnvägsmarknad som är öppen för flera operatörer är en förutsättning för järnvägen att möta konkurrensen från andra transportslag på bästa sätt. Ett företag som inom samma sektor tävlar med andra företag stimuleras att utveckla nya och ännu bättre kundlösningar. De åsiktsriktningar som i debatten inför beslutet om avreglering ville göra gällande att nya operatörer enbart skulle rikta in sig på ''russinen i kakan'' var kraftigt överdrivna och deras farhågor obefogade. Det är orimligt att tro att ett nytt företag exempelvis skulle börja konkurrera på sträckan Göteborg--Stockholm där SJ idag trafikerar framgångsrikt med X2000.
Tågtrafiken
Det finns inga skäl att begränsa konkurrensen på järnvägsmarknaden till att endast omfatta vissa mindre delmarknader eller till att endast omfatta anbudskonkurrens. Det bör vara möjligt att söka tåglägen (i tid och rum definierade villkor för att framföra ett tåg) på i princip hela det svenska statliga järnvägsnätet.
Det kan i och för sig i vissa begränsade fall finnas stordriftsfördelar i järnvägstrafiken och därför vara berättigat att begränsa rätten att bedriva trafik. Ett sådant fall är det då olika trafikintressenter har medverkat och kommer att medverka ekonomiskt till att bygga ut infrastrukturen i olika delar av landet. För att skapa förutsättningar för sådana investeringar är det nödvändigt att de som investerar i infrastrukturen också garanteras tillgång till spåren. Hur detta sker bör prövas i det enskilda fallet.
Inte minst med tanke på den interregionala trafiken är det angeläget att monopolen bryts upp. Som det är idag får ett annat företag än SJ inte trafikera över länsgränserna, vilket i många fall hindrar de optimala och mest kundanpassade trafiklösningarna. Regeringens beslut att skjuta upp beslutet om järnvägstrafikens framtid hotar och försenar utvecklingen av nya tåglösningar längs exempelvis Västkustbanan och i Mälardalen.
Utbyggnaden av infrastrukturen på järnvägsområdet pågår nu med full kraft. Nyligen invigdes Grödingebanan med en ny järnvägsstation -- Södertälje Syd. Om ett par år är infrastrukturen i ett sådant skick att ny och modern trafik kan sättas igång på Mälarbanan och Svealandsbanan. Under 1994 har Kaj Janerus gjort omfattande utredningar för att få fram organisatoriska och finansiella upplägg som är dynamiska till sin karaktär. Arbetet är slutfört och det finns nu underlag som visar att den aktuella trafiken kan drivas utan löpande driftbidrag vare sig från staten eller från kommuner och landsting. Det förslag som föreligger har samma tekniska och finansiella konstruktion som finansieringen av Arlandabanan. Enda skillnaden är att det i dessa fall handlar om att finansiera enbart rullande materiel. Förslaget innebär att staten tillskjuter ett villkorslån med återbetalningskrav, samt att de aktuella kommunerna tillskjuter aktiekapital till det bolag som skall bedriva trafiken. Upplägget förutsätter en avreglerad järnvägsmarknad.
Kristdemokraternas uppfattning är att utredningsförslaget omgående bör resultera i ett uppdrag till lämplig förhandlare att ta upp förhandlingar med berörda intressenter. Regeringen måste lägga eventuella ideologiska låsningar åt sidan. Staten har definitivt inte råd med strukturer som innebär årliga driftbidrag till denna järnvägstrafik. Järnvägen har för sin konkurrenskraft inte råd med att vara föremål för offentlig understödsverksamhet. Därför måste regeringen nu fatta beslut så att trafiken kan komma igång när infrastrukturen står klar.
Banfördelningen
Med dagens ansvarsfördelning inom järnvägsområdet tecknas s k banupplåtelseavtal (BUA) mellan Banverket och trafikoperatörerna. I banupplåtelseavtalen regleras tillgängliga tider för järnvägstrafik resp för banarbete samt banans tekniska standard såsom högsta tillåtna hastighet och axellast m m.
Järnvägstrafiken har, till skillnad från t ex luftfarten och vägtrafiken, begränsade möjligheter till möten och omkörningar samt begränsad kapacitet på stationsområden m m. Detta innebär att det finns ett antal trånga sektorer där avvägningar måste göras mellan en operatörs olika trafikupplägg, mellan olika trafikoperatörer samt mellan trafikoperatörer och banhållare. På en avreglerad marknad måste sådana avvägningar göras på konkurrensneutrala och icke-diskriminerande villkor.
Det bör därför skapas en fristående organisation som kan ansvara för banfördelningen. Denna organisation kan med fördel läggas under Banverket så att en naturlig koppling skapas mellan banhållning och banfördelning samtidigt som den beslutande myndigheten är en neutral part gentemot olika trafikoperatörer.
Denna myndighet bör pröva om den som söker tåglägen har ekonomiska förutsättningar att upprätthålla trafik, och även ges i uppgift att pröva om rätten att bedriva trafik i särskilda fall skall begränsas.
Trafikledningen
Samma regler som gäller för banfördelningen bör gälla för trafikledningen, dvs. en neutral part bör tillhandahålla den. En väl fungerande trafikledning kräver såväl marknadskännedom, så att kundorienterade prioriteringar kan göras, som kunskap om banans tekniska förutsättningar. Detta förutsätter att trafikledningen aktivt deltar i banhållarens och trafikföretagens planering avseende teknik och tågplan.
Det finns kopplingar mellan banhållning och trafikledning. Genom att lägga trafikledningen i anslutning till banhållaren uppnås en obruten ansvarskedja som inkluderar inspektion av anläggningar samt den säkerhetsmässiga kommunikationen vid arbeten på banan. Gentemot trafikoperatörerna utgör trafikledningen en sista bekräftelse på att banan tekniskt och säkerhetsmässigt är farbar.
Den tekniska utrustningen ingår redan idag i Banverkets ansvar. Den tekniska utvecklingen inom detta område skulle kunna öka om ansvaret för den tekniska utrustningen och utnyttjandet av densamma låg samlat. Med detta resonemang skulle banfördelningen och trafikledningen produktionsmässigt som helhet organiseras tillsammans med infrastrukturen inom Banverket. En sådan lösning är också konkurrensneutral gentemot olika järnvägsoperatörer.
Det finns fördelar med att behålla trafikledningen inom SJ, men vi anser att fördelarna med att bryta ut den överväger, inte minst med hänsyn till behovet av konkurrensneutralitet och möjligheter för nya operatörer att ta sig in på marknaden.
Rullande materiel
De allra flesta vagnarna i vagnparken för persontrafik ägs idag av SJ. I viss omfattning har trafikhuvudmännen egen materiel som övertogs från SJ i samband med 1988 års trafikpolitiska beslut.
För godsvagnar finns en fungerande marknad med en stor andel privatägda vagnar. På godstrafikområdet kommer rullande materiel inte att utgöra något etableringshinder på en öppen järnvägsmarknad. Däremot saknas en fungerande andrahandsmarknad för rullande materiel för persontrafik. Det är dessutom en mycket riskfylld investering att köpa rullande materiel då det är förenat med stora kostnader.
I enlighet med det tidigare beslutet om avreglering anser vi att den överflödiga materielen som finns i SJ:s ägo görs tillgänglig för andra operatörer på affärsmässiga grunder.
SJ:s långsiktiga utveckling
Kristdemokraterna tror att det är angeläget att SJ i framtiden koncentrerar sig på sin kärnverksamhet, dvs. järnvägstrafik. Vi anser därför att övrig icke järnvägsanknuten verksamhet ska säljas ut snarast möjligt. Det bör dock ske inom ramen för SJ dels för att priserna ska bli de rätta, dels därför att de frigjorda medlen kan användas för att ytterligare stärka järnvägstrafiken kapitalmässigt.
För att öka antalet operatörer på en öppen järnvägsmarknad anser vi också att det skulle vara intressant att utreda förutsättningarna för en privatisering av TGOJ. På så sätt skulle TGOJ med sina resurser och sitt kunnande i framtiden kunna utgöra ytterligare en konkurrent till SJ. En fristående utredning bör få i uppdrag att undersöka förutsättningarna för en sådan strukturåtgärd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att SJ:s och trafikhuvudmännens ensamrätter till trafik på det statliga bannätet avvecklas fr.o.m. den 1 januari 1996,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig förhandlingsman med uppdrag att genomföra förhandlingar med berörda intressenter för den framtida trafiken på Mälarbanan, Svealandsbanan och Västkustbanan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig utredning med uppdrag att undersöka förutsättningarna för en utförsäljning av det av SJ helägda dotterbolaget TGOJ.
Stockholm den 25 januari 1995 Mats Odell (kds) Göran Hägglund (kds) Dan Ericsson (kds) Ulf Björklund (kds) Michael Stjernström (kds) Ulla-Britt Hagström (kds)