Arbetet pågår nu med att rusta och bygga Stångådalsbanan.
Det är viktigt att de av riksdagen vid två tillfällen fattade
besluten om medelstilldelning till Stångådalsbaneprojektet
nu fullföljs med återstående medelsbeslut i berörda instanser.
Den aktuella järnvägssträckan går genom hela
Emådalskorridoren från Kalmar till Linköping med å ena
sidan anknytningar mot Karlskrona och Göteborg i söder och
sydväst och å andra sidan mot Stockholm och norra Sverige.
Detta skapar inte bara förbättrade utvecklingsmöjligheter
för hela den region som banan trafikerar utan också för en
effektivare trafikförsörjning för landet. Ett fullföljande
innebär att en utbyggnad av infrastrukturen sker i en region
där infrastrukturen varit svag eller bristfällig. Det är ur
nationalekonomiska aspekter lönsamt. Det ger ökade
möjligheter att ta tillvara de resurser i form av råvaror och
arbetskraft som finns i dessa regioner.
Genom att fullfölja utbyggnadsbesluten skapas
förutsättningar för utveckling och tillväxt och blir det en
lönsam investering i social välfärd och trygghet. Att skapa
jobben där människor finns är på sikt betydligt lönsammare
än att tvinga människor att flytta till jobben. Många av de
sociala problem som i dag finns i samhället har sin grund i
den alienation och rotlöshet som detta leder till.
Sydöstra Sverige har länge haft en svag befolknings- och
sysselsättningsutveckling. En av orsakerna är
kommunikationsläget i förhållande till övriga Sverige. Såväl
vägar som järnvägar har varit eftersatta.
Det var för att långsiktigt förbättra förutsättningarna för
sysselsättning och tillväxt i regionen som
fyrklöverregeringen anslog medel för upprustning av
Stångådalsbanan.
Beslutet byggde på en utredning som Centerns
partisekreterare Åke Pettersson gjort på uppdrag av
Bandelsrådet för Stångådalsbanan. Enligt denna var
medelsbehovet för en komplett upprustning ca 370 milj
kronor.
Hittills har riksdagen av dessa anslagit 271 milj kronor.
Kalmar och Östergötlands länsstyrelser har därutöver av
anslagen för länstrafikanläggningar tillskjutit 10 milj kronor
vardera. Disponibelt har sålunda funnits 291 milj kronor.
Arbetet med upprustningen har gått mycket snabbt och
anslagna medel är nu förbrukade.
En förutsättning för att upprustningen skall få den
betydelse för regionen som varit avsedd är investeringar som
möjliggör att järnvägen också kan användas för
godstransporter. Kostnaden för detta är beräknad till ca 50
milj kronor.
För att upprustningen skall kunna fullföljas behövs
dessutom medel för ombyggnader av stationsbyggnader och
väntsalar samt ombyggnad och automatisering av
trafiksignalsystemet. Dessutom finns ett ytterligare
finansieringsbehov på ca 16 miljoner kronor för själva
banombyggnaden. Det totala investeringsbehovet
överensstämmer således fortfarande i stort sett med vad som
redovisades i Åke Petterssons utredning.
För att introducera och redan från början få ett bra
passagerarunderlag till en ny eller, som i detta fall,
nygammal järnvägsförbindelse krävs också olika typer av
marknadsföringsåtgärder. Det är rimligt att medel för detta
också inrymmes i investeringskostnaderna.
Mot bakgrund av de insatser som hittills gjorts och med
den betydelse Stångådalsbanan kan förutsättas få för
kommunikationerna i denna del av landet är det synnerligen
angeläget att projektet nu fullföljes och att de ytterligare
medel som krävs avdelas inom ramen för de resurser som
anvisas för infrastruktur- och arbetsmarknadsåtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fullföljande av Stångådalsbanans
upprustning.
Stockholm den 25 januari 1995
Roland Larsson (c)
Agne Hansson (c)
Sivert Carlsson (c)