Reklamskyltar och andra liknande anordningar som
placeras i närheten av vägar är ett allmänt omvittnat hot mot
trafiksäkerheten. Reklambudskapet drar fordonsförarnas
uppsikt från trafiken och ökar därigenom risken för
trafikolyckor. Särskilt allvarliga kan följderna bli vid vägar
med tät och/eller snabb trafik. I takt med en allt kärvare
konjunktur har reklamskyltar vid vägar ökat i omfattning.
Med stöd av väglagen är det visserligen möjligt att i viss
utsträckning begränsa skyltfloran längs allmänna vägar. 46
§ första stycket i väglagen (1971:948) har följande lydelse:
Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte
utan länsstyrelsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga
anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål
finnas uppsatta utomhus.''
Konsekvensen av lagtextens utformning har blivit att
reklamskyltar o.d. i allt större omfattning placeras mer än 50
m från vägområdet. För att kompensera denna förlust i ökat
avstånd till trafikanterna ökar skyltarnas storlek samtidigt
som reklambudskapet förstoras.
Av denna anledning finns det starka skäl att pröva
reklamskyltar från trafiksäkerhetssynpunkt oavsett avstånd
till vägområde. 46
§ väglagen kan bli ett effektivare redskap i
trafiksäkerhetsarbetet genom följande lydelse:
Skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam,
propaganda eller liknande ändamål som riktar sig till
vägtrafikant får inte utan länsstyrelsens tillstånd finnas
uppsatta utomhus.
Reklamskyltar skall också prövas med stöd av 22
§ naturvårdslagen. Tillstånd kan vägras om anordningen
kommer att utgöra ett störande inslag i landskapet oavsett
avståndet till allmän väg. Länsstyrelsens prövning
beträffande skyltar och andra reklamanordningar som
placeras mer än de i väglagen angivna 50 m från vägområde
begränsar sig till denna prövning enligt naturvårdslagen.
Skyltar som visserligen inte är störande i landskapsbilden
men som ändå kan utgöra allvarliga hot mot trafiksäkerheten
får följaktligen utan tillståndsprövning sättas upp på ett
avstånd av 51 m eller mer från vägområde. Även detta
förhållande talar för den föreslagna ändringen i väglagen.
Naturvårdslagens 22
§ kan göras till ett effektivare verktyg i strävandena att
värna om landskapsbilden genom att förhindra att landskapet
belamras med miljöstörande reklamanordningar.
I 46
§ sista stycket väglagen undantas från och med den 1 juli
1991, bl.a. åtgärder för vilka bygglov krävs från
länsstyrelsens prövning. Det framgår av 22
§ sista stycket naturvårdslagen att bestämmelserna i
paragrafen inte gäller anordningar för vilka bygglov krävs
eller har lämnats. Innebörden av den sistnämnda
bestämmelsen i naturvårdslagen är att reklamskyltar kan
sättas upp med stöd av ett bygglov även om de av
länsstyrelen bedöms störa landskapsbilden. I konsekvens
med lydelsen i 46
§ väglagen föreslås orden ''eller har lämnats'' utgå ur
lagtexten i 22
§ naturvårdslagen.
En restriktiv tillståndsprövning och möjligheterna att
meddela föreläggande att avlägsna skyltar och andra
reklamanordningar är en viktig del i länsstyrelsens arbete
med att förbättra trafiksäkerheten på landsbygdens vägnät.
Lagtextens nuvarande utformning begränsar länsstyrelsens
möjligheter i detta avseende till de fall där en anordning, som
inte tillståndsprövats enligt 22
§ naturvårdslagen, är uppenbart vanprydande i landskapet.
De föreslagna ändringarna har stora förutsättningar att göra
väglagen och naturvårdslagen till effektivare redskap i
länsstyrelsens strävanden att reducera riskerna för
trafikolyckor och öka möjligheterna att värna om
landskapsbilden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i
väglagen (1971:948) och naturvårdslagen (1964:822) i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Johnny Ahlqvist (s)