Reklamskyltar och andra liknande anordningar som placeras i närheten av vägar är ett allmänt omvittnat hot mot trafiksäkerheten. Reklambudskapet drar fordonsförarnas uppsikt från trafiken och ökar därigenom risken för trafikolyckor. Särskilt allvarliga kan följderna bli vid vägar med tät och/eller snabb trafik. I takt med en allt kärvare konjunktur har reklamskyltar vid vägar ökat i omfattning.
Med stöd av väglagen är det visserligen möjligt att i viss utsträckning begränsa skyltfloran längs allmänna vägar. 46
§ första stycket i väglagen (1971:948) har följande lydelse:
Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.''
Konsekvensen av lagtextens utformning har blivit att reklamskyltar o.d. i allt större omfattning placeras mer än 50 m från vägområdet. För att kompensera denna förlust i ökat avstånd till trafikanterna ökar skyltarnas storlek samtidigt som reklambudskapet förstoras.
Av denna anledning finns det starka skäl att pröva reklamskyltar från trafiksäkerhetssynpunkt oavsett avstånd till vägområde. 46
§ väglagen kan bli ett effektivare redskap i trafiksäkerhetsarbetet genom följande lydelse:
Skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål som riktar sig till vägtrafikant får inte utan länsstyrelsens tillstånd finnas uppsatta utomhus.
Reklamskyltar skall också prövas med stöd av 22
§ naturvårdslagen. Tillstånd kan vägras om anordningen kommer att utgöra ett störande inslag i landskapet oavsett avståndet till allmän väg. Länsstyrelsens prövning beträffande skyltar och andra reklamanordningar som placeras mer än de i väglagen angivna 50 m från vägområde begränsar sig till denna prövning enligt naturvårdslagen.
Skyltar som visserligen inte är störande i landskapsbilden men som ändå kan utgöra allvarliga hot mot trafiksäkerheten får följaktligen utan tillståndsprövning sättas upp på ett avstånd av 51 m eller mer från vägområde. Även detta förhållande talar för den föreslagna ändringen i väglagen.
Naturvårdslagens 22
§ kan göras till ett effektivare verktyg i strävandena att värna om landskapsbilden genom att förhindra att landskapet belamras med miljöstörande reklamanordningar.
I 46
§ sista stycket väglagen undantas från och med den 1 juli 1991, bl.a. åtgärder för vilka bygglov krävs från länsstyrelsens prövning. Det framgår av 22
§ sista stycket naturvårdslagen att bestämmelserna i paragrafen inte gäller anordningar för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Innebörden av den sistnämnda bestämmelsen i naturvårdslagen är att reklamskyltar kan sättas upp med stöd av ett bygglov även om de av länsstyrelen bedöms störa landskapsbilden. I konsekvens med lydelsen i 46
§ väglagen föreslås orden ''eller har lämnats'' utgå ur lagtexten i 22
§ naturvårdslagen.
En restriktiv tillståndsprövning och möjligheterna att meddela föreläggande att avlägsna skyltar och andra reklamanordningar är en viktig del i länsstyrelsens arbete med att förbättra trafiksäkerheten på landsbygdens vägnät. Lagtextens nuvarande utformning begränsar länsstyrelsens möjligheter i detta avseende till de fall där en anordning, som inte tillståndsprövats enligt 22
§ naturvårdslagen, är uppenbart vanprydande i landskapet. De föreslagna ändringarna har stora förutsättningar att göra väglagen och naturvårdslagen till effektivare redskap i länsstyrelsens strävanden att reducera riskerna för trafikolyckor och öka möjligheterna att värna om landskapsbilden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i väglagen (1971:948) och naturvårdslagen (1964:822) i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995 Bengt Silfverstrand (s) Johnny Ahlqvist (s)