Det sägs visserligen att Caesar kunde diktera ett brev
samtidigt som han läste ett annat. I själva verket visar
emellertid ett stort antal vetenskapliga undersökningar att
människan under full koncentration bara kan göra antingen
det ena eller det andra. Vår hjärna är så konstruerad att den
koncentrerat och intensivt endast kan ta emot en
sinnesmodalitet i sänder. Man kan alltså inte enligt den
konstruktion vi lyder under samtidigt göra två saker med
samma koncentration på båda.
Antalet mobiltelefonabonnemang var den 30 november
1994 enligt Global Mobile Newsletter följande i vissa länder:
n
Årlig tillväxt 93--94 i %
Sverige
1 259 976
50
Danmark
502 460
61
Tyskland
2 390 800
44
Storbritannien
3 205 677
72
Europa totalt
13 346 979
60
På marknaden finns det också tillgång till sådana
biltelefoner, försedda med mikrofoner och högtalare, som
gör att bilföraren inte behöver lyfta någon telefonlur vid
användningen av mobiltelefonen. Några uppgifter om
andelen sådana s.k. handsfree-telefoner går emellertid inte
att få fram enligt branschorganisationen Mobiltele-
leverantörerna (MTL). Enligt MTL är det de höga
kostnaderna för monteringssats (2 000--3 000
kronor) och montering (ca 1 000 kronor) som
avskräcker kunder från att köpa handsfree-telefoner.
Erfarenheterna, som i första hand bygger på uppgifter från
polisen, visar dock att det vanligaste förfaringssättet
fortfarande är att många bilister kör bil med en hand och
håller i biltelefonen med den andra under pågående körning.
Polisrapporter talar också om att sådan biltelefonering inte
sällan sker i bilar framförda på motorvägar i mycket höga
hastigheter.
Såväl internationella som svenska undersökningar visar att
användande av biltelefon under pågående bilkörning har
negativa effekter på förarens reaktionsförmåga med
försämrad trafiksäkerhet som följd. Väg- och trafikinstitutet
i Linköping har i en studie visat att den som talar i telefon vid
samtidig bilkörning i vissa fall fördubblar sin bromssträcka.
Studien ger klart vid handen att den mentala kapaciteten
minskar och reaktionstiden förlängs hos den bilförare som
använder mobiltelefon under körning. En vanlig uppfattning
har varit att bilisten ökar sitt säkerhetsavstånd när han/hon
talar i telefon. Linköpingsstudien visar att detta är fel.
Slutsatsen är alltså att sannolikheten för en olycka ökar om
föraren talar i telefon. En workshop i frågan hölls i Oslo
1991 -- ''Mobiltelefoners og andet informatikudstyrs
inflydelse på trafiksikkerheden''. Slutsatserna blev här i stort
sett desamma: Användningen av biltelefon under pågående
körning har i flera avseenden en klart negativ inverkan på
trafiksäkerheten.
Att förare som talar i mobiltelefon kör sämre än andra
konstaterar bl.a. också Trafiksäkerhetsförbundet i Malmöhus
län. ''Uppmärksamheten blir sämre och reaktionstiderna
längre'', slår förbundet fast.
Men trots att det i dag entydigt kan fastställas att samtal i
telefon i samband med bilkörning allvarligt undergräver
trafiksäkerheten och att bristande uppmärksamhet vid sådan
körning lett till allvarliga olyckor förlitar sig ansvariga
myndigheter fortfarande på att det genom
upplysningskampanjer skall gå att stävja missbruket.
Erfarenheterna visar nu tydligt att dessa kampanjer varit
resultatlösa.
För en tid sedan avled en 1-årig pojke av skador som
vållats av en lastbilschaufför som brast i uppmärksamhet då
han samtidigt talade i biltelefon och körde in i den personbil
där pojken vistades. Straffet blev lindrigt. Inget åtal för
vållande av kroppsskada. Rättegång uteblev. Påföljden
inskränktes till 40 dagsböter (2.000 kronor) och 4 månaders
indragning av körkortet. Åklagarna tycks vara villrådiga.
''Varför ska vi se allvarligare på denna typ av förseelser än
en tappad fimp. Det är en gärning på snattarnivå. Så länge
lagen är som den är kan vi inte döma hårdare. Den måste i
så fall ändras.'' Detta konkreta fall visar med all önskvärd
tydlighet två saker. För det första att telefonsamtal under
pågående bilkörning inte bara är olämpligt utan direkt
livsfarligt. Och för det andra att påföljden för vållande av
trafikolyckor i samband med biltelefonering inte står i rimlig
proportion till den allvarliga förseelsen.
Slutsatsen blir att bilkörning under pågående telefonering,
där ena handen håller i ratten och den andra i telefonluren,
inte är förenligt med iakttagande av tillfredsställande
trafiksäkerhet. Förfarandet torde därför stå i strid med
grundregeln för vägtrafik i 5 § första stycket VTK, där det
klart står uttryckt att ''vägtrafikant skall iaktta den omsorg
och vaksamhet som till förekommande av trafikolycka
betingas av omständigheterna''.
Vägverket saknar uppgifter om olyckor i samband med
användandet av biltelefon. Anledningen är, säger man, att
''man ofta uppger andra orsaker till en olycka än vad som
egentligen förorsakat den''. Trots de uppenbara trafikrisker
som Vägverket också erkänner vara förknippade med
telefonering i samband med bilkörning har verket ännu inte
gjort någon riktad kampanj för att upplysa om dessa risker.
Sammantaget visar såväl avsaknaden av tillförlitlig
statistik över antalet olyckor förorsakade av biltelefonering
som underlåtenheten att från ansvariga myndigheters sida
målmedvetet informera om riskerna med sådan telefonering
att det nu är hög tid för en av riksdagen initierad
undersökning som kastar ljus över rådande problem och
missförhållanden.
I sin motivering för avslag på tidigare motioner om
lagreglering av användningen av biltelefon under pågående
körning har trafikutskottet hänvisat till gällande regler i
Vägtrafikkungörelsen (VTK), regler som bevisligen inte har
någon effekt. Utskottet har vidare förutsatt ''att frågan
kommer att övervägas i samband med den aviserade
propositionen om ett samlat trafiksäkerhetspolitiskt
program''. Trots att nämnda proposition (1992/93:161) inte
innehåller något sådant övervägande, och utskottets
förutsättningar därmed inte infriats, avstyrks motioner som
kräver ökad trafiksäkerhet under bilkörning.
I betänkande 1993/94:TU27 skriver trafikutskottet bl.a.:
Utskottet anser emellertid att det -- mot bakgrund av att
användningen av mobiltelefoner har ökat -- är viktigt att följa
upp utvecklingen av mobiltelefonmarknaden i Sverige och
de konsekvenser som användningen av mobiltelefoner under
körning kan ha på trafiksäkerheten såsom begärs i yrkande i
motion T401 (s). Utskottet förutsätter dock att en sådan
uppföljning skall kunna komma till stånd -- t.ex. inom ramen
för samarbetet mellan Vägverket och Polisen -- utan att
utskottet behöver ta initiativ härför.
På förfrågan visar det sig emellertid att varken Vägverket
eller Polisen har gjort några som helst uppföljningar,
utvärderingar eller studier av konsekvenserna för
trafiksäkerheten av telefonering under bilkörning. Inte heller
på denna punkt har således trafikutskottets förutsägelser gått
i uppfyllelse.
På marknaden finns som ovan nämnts mobiltelefoner och
högtalare som medger att fordonsföraren inte behöver hålla
i själva luren vid användningen av mobiltelefonen -- s.k.
handsfree-utrustning. Detta ger ett klart belägg för att det är
fullt möjligt att väsentligt förbättra trafiksäkerheten vid
telefonering i bil. För att komma till rätta med de problem
som ''enhandskörning'' innebär för trafiksäkerheten föreslår
vi att biltelefonering bara skall få ske med s.k.
handsfreesystem -- dvs. utrustning som innebär att någon
telefonlur aldrig behöver lyftas -- från och med den 1 januari
1996.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en undersökning som
belyser mobiltelefonmarknaden i Sverige och de
konsekvenser användning av biltelefon under körning har på
trafiksäkerheten,
2. att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i
vägtrafikförordningen att telefonering under pågående
bilkörning enbart får ske med s.k. handsfree-utrustning
fr.o.m. den 1 januari 1996.
Stockholm den 19 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Karin Wegestål (s)
Anita Jönsson (s)