Vägsalt används rikligt vintertid för att förhindra hala
vägbanor. Det är möjligen ur trafiksäkerhetssynpunkt
positivt på större genomfartsstråk där hastigheten är hög och
resvägarna ofta är långa. Däremot är saltning helt onödig där
människor i regel färdas kortare sträckor.
Den snö- och issörja som uppstår vid saltning är många
gånger en allvarlig trafikfara. Särskilt besvärlig är sörjan vid
mörkerkörning och i tät trafik då bilrutorna är svåra att hålla
rena. Biltrafikanternas beteenden styrs ofta av
förutsättningar och förväntningar. En väg med vinterväglag
bringar ned hastigheten avsevärt. När bilister ser att det råder
halka och vinterväglag kör de med större försiktighet. När
man däremot lockas att tro att det råder sommarväglag
vintertid ökar farten betydligt och hala fläckar kan få
ödesdigra följder.
Dessutom är vägsaltet en plågoande för bilen. Saltet
åsamkar den svenska bilparken enorma skadebelopp årligen.
Positiva och negativa faktorer vägs idag samman för att
bedöma nyttjandet av salt som halkbekämpningsmedel. En
viktig faktor i denna avvägning är dess totala konsekvenser
för den yttre miljön. I det faktaunderlag som finns beskrivs
vegetationsskador, saltvattenupptag, klorid som blockerar
upptag av näringsämnen, försämrad markstruktur, vittrande
byggnader, salthalter i yt- och grundvatten. Saltet påverkar
även jordens struktur; hålrummen minskar och gör det
svårare för syre och vatten att tränga ner i jorden.
Ofta följer våra vägar grusåsarna i landskapet. Dessa åsar
håller i regel värdefulla grundvattenmagasin samtidigt som
de innehåller lättinfiltrerat material. Studier av detta, med
negativa effekter, finns bl.a. på Gotland och i Finland.
I tillgängligt faktaunderlag saknas dock uppgifter som gör
det svårt att få en heltäckande bedömning. Stora mängder
avfettningsmedel, spolarvätskor och andra bilvårdsmedel
används idag. Saltets nedsmutsande inverkan på våra vägar
kan misstänkas medföra att onödigt mycket lösningsmedel
måste användas. I Borlänge har denna del uppskattats till 125
ton av totalmängden 520 ton, eller 25 %. En minimering av
saltanvändningen skulle kunna bidra till att det nationella
målet för minskning av lösningsmedelsanvändningen till
hälften före år 2000, enligt regeringens proposition
1990/91:90, skulle kunna uppfyllas.
Det vore värdefullt om en heltäckande bild av
miljökonsekvenserna av fortsatt vägsaltanvändning kunde
utarbetas. En sådan utredning skulle bl a innefatta sambandet
mellan saltanvändningen och bilkemikalieförbrukningen
och saltets eventuella effekter på oljeavskiljarnas funktion
vid bilvårdsanläggningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om minimering av bruket av vägsalt samt
om behovet av en heltäckande bild av vägsaltets inverkan på
den totala miljön.