Inom Vägverkets Region Mitt är skogsnäringen ur ett
nationalekonomiskt perspektiv den mest betydelsefulla.
Förädlingen av skogsråvara till sågade trävaror, papper,
pappersmassa och andra träbaserade produkter ger stora
exportinkomster till gagn för hela landet.
Kraven på skogsråvaran till den för landet så betydelsefulla
skogsindustrin har under de senaste åren ökat markant. SCAs
satsning på högt förädlat LWC-papper i Ortviken kräver att
granmassaveden inte är äldre än tre veckor under tiden 1
april--30 oktober.
Östrands Sulfatfabriks omställning till tillverkning av
klorfri massa är ett absolut krav för att fabriken skall vara
konkurrenskraftig på marknaden. För att tillverka klorfri
massa krävs att vedråvaran är frisk och färsk. För närvarande
är kravet högst 6 veckor gammal barrmassaved och det
sannolika är att kraven skärps ytterligare. Exakt lika krav
ställs på MoDos och NCBs fabriker i regionen.
Inte minst köpsågverken främst i inlandet behöver
kontinuerligt tillgång till färsk råvara. Köpsågverken är
mycket personalintensiva. De saknar de stora
skogsföretagens möjligheter att investera i ändamålsenliga
lagringsutrymmen. Som exempel kan nämnas Callans trä i
Ånge kommun som årligen exporterar för 70 miljoner kronor
vilket är 95 % av produktionen -- export som numera går till
såväl Europa som Japan med flera länder. Skall Callans trä
kunna medverka till betydande exportintäkter för landet
krävs färsk råvara för att kunna svara upp mot de
kvalitetskrav som ställs från de nya marknaderna.
Under våren 1994 malde SCA ner sågtimmer till
pappersmassa. 2 500 kubikmeter timmer förvandlades till
papper på Ortvikens pappersbruk i stället för att sågas till
plank och bräder. Skogsägarna drabbades inte på något sätt.
De fick fullt betalt för sitt timmer. Merkostnaden för SCA
blev ungefär 100 kronor per kubikmeter. Orsaken var
vägnätet i Västernorrland. Tjällossningen gjorde vägarna
ofarbara. Mellannorrland har Sveriges sämsta vägnät.
Forskningsstiftelsen SkogForsk har räknat ut att de dåliga
vägarna i Sverige kostar skogsindustrin 700 miljoner om året
i ökade kostnader. Av dessa kostnader kan nära hälften
hänföras till Jämtland och Västernorrland.
För att klara av att leverera råvaran med ovanstående krav
krävs att bärigheten ökas i betydlig omfattning på det
allmänna vägnätet. Avstängningstider på mellan 20 och 70
dygn på upp till 41 % av det statliga vägnätet i Mittregionen
är inte acceptabelt. Situationen är särskilt allvarlig inom
Västernorrlands län, där endast 54 % av de sekundära och
tertiära länsvägarna håller BKI-standard.
För att Region Mitt skall komma upp till riksnivån vad
avser underhåll och förbättringar är medelbehovet 1 000
miljoner/år och vad avser rekonstruktion och förbättringar
1 300 miljoner kronor/år. Nedan redovisas den
snedfördelning av medel som skapat dessa stora behov av
medel för såväl drift, underhåll och förbättringar som
rekonstruktion och förbättringar av vägnätet i Mittregionen.
Av Mittregionens 19 600 km statliga vägar är 6 200 km
(32 %) grusvägar. Fortfarande är 250 km primära länsvägar
grusväg. För trafikanter och transportköpare är det viktigt att
vägens yta har en god standard, så att transporter kan ske
utan olägenheter. Jämna vägar är viktigt liksom att vägarna
inte får vara spåriga vilket kan orsaka vattenplaning.
De senaste mätningarna visar att av huvudvägnätet var
20 %, 1 100 km, i behov av att åtgärdas inom 1--2 år. På de
mindre trafikerade vägarna (SOTLV) var 26 %, 2 000 km, i
behov av att åtgärdas inom 1--2 år. Detta innebär att Region
Mitt har det sämsta yttillståndet i Sverige. Speciellt markant
är yttillståndet i Västernorrland. Med de anslag för drift och
underhåll som hittills funnits har endast 7 % kunnat åtgärdas
på huvudvägnätet och ca 2 % av det lågtrafikerade vägnätet
årligen. Det innebär att yttillståndet på de belagda vägarna
inom regionen blir sämre och sämre för varje år.
Vägverket har som mål att vägar som har mer än 250
fordon per dygn ska vara belagda. I Västernorrlands län är
grusvägandelen fortfarande 38 %, 1 960 km, och i Jämtland
är andelen 43 %, 2 570 km. 1994 revs 50 km belagd väg upp
och omvandlades till grusväg. Inför 1995 planeras ytterligare
10 km belagd väg att omvandlas till grusväg. Många
grusvägar har en dålig standard beroende på små resurser att
underhålla dessa.
Inom Region Mitt är vägyttillstånd och åtgärdsandel på det
belagda SOT-vägnätet under all kritik. Det krävs ca 27 %
underhåll årligen men fördelade medel medger endast 5 %
underhåll. Detta kan jämföras med Region Syd som har ett
behov av ca 2,5 % medan tilldelade medel medger insatser
på 8 %. Dessutom krävs ett sämre tillstånd i norra Sverige
för att en väg skall få prioritet 1. Om standardkraven hade
varit lika i hela landet hade skillnaden mellan Region Mitt
och de sydliga regionerna varit ännu större.
Vägverkets plan för fördelning av drift- och
underhållsmedel visar 1995 ingen ökad ram för Region Mitt.
Den utökade planerade nivån hade givit regionen ett
betydligt större tillskott men regeringens budget visar att
medel saknas för en utökad nivå.
Med hänsyn till de stora bristerna i ytstandard och bärighet
inom Region Mitt, så minskar vägkapitalets värde, eftersom
reinvesteringar utförs i mycket ringa omfattning. De ökade
tillåtna lasterna kommer att medföra att kapitalförstöringen
kommer att ske i allt snabbare takt. Detta är oacceptabelt och
kräver snabba förändringar. Den ovan redovisade
fördelningen mellan regionerna när det gäller medel till
underhåll och förbättringar kan inte accepteras när
kapitalförstöringen på Region Mitts vägnät är skrämmande
hög. Vägverket måste därför omfördela medel mellan
regionerna så att redovisade brister kan åtgärdas och Region
Mitts vägnät kan åtgärdas och komma upp i samma standard
som övriga landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omfördelning av vägmedel från
övriga regioner till Region Mitt.