Inom Vägverkets Region Mitt är skogsnäringen ur ett nationalekonomiskt perspektiv den mest betydelsefulla. Förädlingen av skogsråvara till sågade trävaror, papper, pappersmassa och andra träbaserade produkter ger stora exportinkomster till gagn för hela landet.
Kraven på skogsråvaran till den för landet så betydelsefulla skogsindustrin har under de senaste åren ökat markant. SCAs satsning på högt förädlat LWC-papper i Ortviken kräver att granmassaveden inte är äldre än tre veckor under tiden 1 april--30 oktober.
Östrands Sulfatfabriks omställning till tillverkning av klorfri massa är ett absolut krav för att fabriken skall vara konkurrenskraftig på marknaden. För att tillverka klorfri massa krävs att vedråvaran är frisk och färsk. För närvarande är kravet högst 6 veckor gammal barrmassaved och det sannolika är att kraven skärps ytterligare. Exakt lika krav ställs på MoDos och NCBs fabriker i regionen.
Inte minst köpsågverken främst i inlandet behöver kontinuerligt tillgång till färsk råvara. Köpsågverken är mycket personalintensiva. De saknar de stora skogsföretagens möjligheter att investera i ändamålsenliga lagringsutrymmen. Som exempel kan nämnas Callans trä i Ånge kommun som årligen exporterar för 70 miljoner kronor vilket är 95 % av produktionen -- export som numera går till såväl Europa som Japan med flera länder. Skall Callans trä kunna medverka till betydande exportintäkter för landet krävs färsk råvara för att kunna svara upp mot de kvalitetskrav som ställs från de nya marknaderna.
Under våren 1994 malde SCA ner sågtimmer till pappersmassa. 2 500 kubikmeter timmer förvandlades till papper på Ortvikens pappersbruk i stället för att sågas till plank och bräder. Skogsägarna drabbades inte på något sätt. De fick fullt betalt för sitt timmer. Merkostnaden för SCA blev ungefär 100 kronor per kubikmeter. Orsaken var vägnätet i Västernorrland. Tjällossningen gjorde vägarna ofarbara. Mellannorrland har Sveriges sämsta vägnät. Forskningsstiftelsen SkogForsk har räknat ut att de dåliga vägarna i Sverige kostar skogsindustrin 700 miljoner om året i ökade kostnader. Av dessa kostnader kan nära hälften hänföras till Jämtland och Västernorrland.
För att klara av att leverera råvaran med ovanstående krav krävs att bärigheten ökas i betydlig omfattning på det allmänna vägnätet. Avstängningstider på mellan 20 och 70 dygn på upp till 41 % av det statliga vägnätet i Mittregionen är inte acceptabelt. Situationen är särskilt allvarlig inom Västernorrlands län, där endast 54 % av de sekundära och tertiära länsvägarna håller BKI-standard.
För att Region Mitt skall komma upp till riksnivån vad avser underhåll och förbättringar är medelbehovet 1 000 miljoner/år och vad avser rekonstruktion och förbättringar 1 300 miljoner kronor/år. Nedan redovisas den snedfördelning av medel som skapat dessa stora behov av medel för såväl drift, underhåll och förbättringar som rekonstruktion och förbättringar av vägnätet i Mittregionen.
Av Mittregionens 19 600 km statliga vägar är 6 200 km (32 %) grusvägar. Fortfarande är 250 km primära länsvägar grusväg. För trafikanter och transportköpare är det viktigt att vägens yta har en god standard, så att transporter kan ske utan olägenheter. Jämna vägar är viktigt liksom att vägarna inte får vara spåriga vilket kan orsaka vattenplaning.
De senaste mätningarna visar att av huvudvägnätet var 20 %, 1 100 km, i behov av att åtgärdas inom 1--2 år. På de mindre trafikerade vägarna (SOTLV) var 26 %, 2 000 km, i behov av att åtgärdas inom 1--2 år. Detta innebär att Region Mitt har det sämsta yttillståndet i Sverige. Speciellt markant är yttillståndet i Västernorrland. Med de anslag för drift och underhåll som hittills funnits har endast 7 % kunnat åtgärdas på huvudvägnätet och ca 2 % av det lågtrafikerade vägnätet årligen. Det innebär att yttillståndet på de belagda vägarna inom regionen blir sämre och sämre för varje år.
Vägverket har som mål att vägar som har mer än 250 fordon per dygn ska vara belagda. I Västernorrlands län är grusvägandelen fortfarande 38 %, 1 960 km, och i Jämtland är andelen 43 %, 2 570 km. 1994 revs 50 km belagd väg upp och omvandlades till grusväg. Inför 1995 planeras ytterligare 10 km belagd väg att omvandlas till grusväg. Många grusvägar har en dålig standard beroende på små resurser att underhålla dessa.
Inom Region Mitt är vägyttillstånd och åtgärdsandel på det belagda SOT-vägnätet under all kritik. Det krävs ca 27 % underhåll årligen men fördelade medel medger endast 5 % underhåll. Detta kan jämföras med Region Syd som har ett behov av ca 2,5 % medan tilldelade medel medger insatser på 8 %. Dessutom krävs ett sämre tillstånd i norra Sverige för att en väg skall få prioritet 1. Om standardkraven hade varit lika i hela landet hade skillnaden mellan Region Mitt och de sydliga regionerna varit ännu större.
Vägverkets plan för fördelning av drift- och underhållsmedel visar 1995 ingen ökad ram för Region Mitt. Den utökade planerade nivån hade givit regionen ett betydligt större tillskott men regeringens budget visar att medel saknas för en utökad nivå.
Med hänsyn till de stora bristerna i ytstandard och bärighet inom Region Mitt, så minskar vägkapitalets värde, eftersom reinvesteringar utförs i mycket ringa omfattning. De ökade tillåtna lasterna kommer att medföra att kapitalförstöringen kommer att ske i allt snabbare takt. Detta är oacceptabelt och kräver snabba förändringar. Den ovan redovisade fördelningen mellan regionerna när det gäller medel till underhåll och förbättringar kan inte accepteras när kapitalförstöringen på Region Mitts vägnät är skrämmande hög. Vägverket måste därför omfördela medel mellan regionerna så att redovisade brister kan åtgärdas och Region Mitts vägnät kan åtgärdas och komma upp i samma standard som övriga landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omfördelning av vägmedel från övriga regioner till Region Mitt.
Stockholm den 25 januari 1995 Sigge Godin (fp)