I september 1992 träffade socialdemokraterna,
moderaterna och folkpartiet i Stockholms stad och län en
överenskommelse om utbyggnaden av kollektivtrafik och
vägar i Stockholmsregionen. Överenskommelsen kom att
kallas för Dennispaketet.
Centern har framfört mycket starka invändningar mot hela
uppläggningen av paketet. Processen bakom paketets
tillkomst har varit stötande utifrån allmänna demokratiska
principer. Den tänkta trafiksatsningen löser inte
Stockholmsområdets trafikproblem, förstör avgörande
natur- och kulturvärden och inenbär en oacceptabel
belastning på miljön.
I centerns partimotion om miljöfrågor behandlas centerns
krav på att Väster- och Österlederna inte ska byggas. Här tar
vi upp några andra frågor som sammanhänger med
Dennisöverenskommelsen.
Satsningen på kollektivtrafiken är för liten i förhållande till
satsningen på motorleder. Trafikpaketet omfattar i dagens
penningvärde, med hittills kända fördyringar, investeringar
på ca 42 miljarder kronor. Kollektivtrafikdelen svarar för 16
miljarder. Vägarna svarar för 26 miljarder. Vägdelen utgörs
i huvudsak av Österleden, Västerleden, Yttre tvärleden samt
Norra och Södra länkarna.
Genomförandet av trafikpaketet går emellertid långsamt.
Detta beroende på bl.a. svåra planeringsförhållanden, ökade
kostnader, krav på miljöförbättringar, samt en stark opinion
bland många medborgare mot i första hand de stora
vägprojekten. Svårigheterna visas t.ex. av att detaljplanen för
Norra länkens första etapp är överklagad hos regeringen.
Även planen för tredje spåret är överklagad.
Finansieringsproblem
Hur Dennispaketet skall finansieras har vid olika tillfällen
varit föremål för diskussion i såväl Sveriges Riksdag som i
Stockholms läns landsting och de berörda kommunerna.
Tanken i uppgörelsen är att staten och landstinget skall dela
på kostnaderna för kollektivtrafiken. Vägarna skall betalas
med framtida intäkter från s.k. biltullar. Finansieringen av
kollektivtrafiken utgör i princip inget problem eftersom
anslagen för detta redan är budgeterade. Däremot finns i
dagsläget inte en enda krona anslagen till de stora vägarna,
eftersom det ännu inte finns några intäkter från biltullar att
fördela.
Sammantaget är ekonomin för Österleden, Västerleden
m.fl. leder mycket bräcklig. Hela Dennispaketet bygger på
en realränta på 4%. I dagens läge uppgår den till det dubbla,
och risken är att regeringens ekonomiska politik leder till att
vi under de närmaste åren inte kommer att kunna räkna med
någon större räntesänkning. Detta medför att Dennislederna
riskerar att inte kunna betala sina räntor. Staten kommer i så
fall att bli tvungen att täcka kostnaderna, om inte riksdagen
avslår framtida förslag om nya statsgarantier för
Dennislederna.
Hot mot miljön
Dennislederna utgör ett klar hot mot miljön i
Stockholmsregionen. Hela idén med de stora lederna bygger
på en förväntad ökning av vägtrafiken med 16--29% fram till
år 2005. En sådan trafikutveckling i ett redan miljöbelastat
område vore mycket skadlig. Det stora problemet med
Dennispaketet är att det inte är tillkommet för att långsiktigt
lösa miljö- och trafikproblemen. Syftet är i stället att skapa
förutsättningar för ökad exploatering och traditionell tillväxt.
Statens ansvar
Staten har ett stort ansvar för Dennisöverenskommelsens
tillkomst. Paketet initierades av den förra
socialdemokratiska regeringen. Staten har därmed också ett
stort ansvar för de följder som investeringarna kan få både
avseende miljö och ekonomi. Regeringen bör därför ta
initiativ till en omförhandling av Dennispaketet i syfte att
tillsammans med regionens olika aktörer få fram en
trafikuppgörelse som skapar förutsättningar för god ekonomi
och god miljö. Detta måste bl.a. innebära ökade satsningar
på kollektivtrafik och att Österleden och Västerleden m.fl.
leder lyfts bort. Detta bör ges regeringen till känna. För att
detta skall bli möjligt bör riksdagen inte heller tillstyrka nya
borgensåtaganden för de fördyringar som är aktuella.
Tredje spåret
Genomförandet av tredje spåret förbi Riddarholmen är en
angelägen satsning för att trygga kollektivtrafikens
framkomlighet. Däremot är den planerade utformningen ett
stort hot mot omistliga kulturvärden. Därför bör tredje spåret
förläggas i tunnel, vilket enligt olika bedömningar kan kosta
ett par miljarder kronor. För att åstadkomma detta, bör
investeringsmedel motsvarande två miljarder kronor
överföras från Vägverkets investeringsanslag till Banverkets.
Detta bör ges regeringen till känna. Överföringen av
investeringspengar kan möjliggöras genom att minska
medlen i den nationella väghållningsplanen, vilket är
motiverat av flera skäl. Dels är vissa projekt svåra att
genomföra, vilket kan framtvinga en senareläggning så som
t.ex. dragningen av E4 genom Uppsala och norrut. Dels kan
en anpassning av den nationella vägplanen efter Vägverkets
definierade målstandarder omfördela medel från motorvägar
till motorleder, så som t.ex. på sträckningar utmed riksväg
40 Jönköping--Göteborg.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ i syfte att omförhandla
Dennisuppgörelsen,
2. att riksdagen avslår ytterligare garantier för
Dennisledernas utbyggnad innan resultatet av en
omförhandling är klar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av investeringsmedel
till Banverket för att möjliggöra förläggning av tredje spåret
i tunnel.
Stockholm den 25 januari 1995
Andreas Carlgren (c)
Lennart Daléus (c)