Riksdagen beslutade 1992 att ta bort bidraget till
kommunerna för investeringar i kollektivtrafik. Motivet var
att minska den statliga detaljstyrningen, varför bidraget
numera ingår i ett generellt bidragssystem.
I en motion till förra riksmötet pekade vi på behovet av
ett ökat stöd till kommuner, som väljer att utveckla nya och
miljövänliga kollektivtrafiklösningar. Motionen avslogs med
hänvisning till 1992 års riksdagsbeslut. Det är beklagligt
eftersom vi menar att motionens krav mycket väl kan förenas
med 1992 års beslut.
Även om detaljstyrningen minskas är det rimligt att
riksdag och regering anger vissa övergripande principer för
fördelningen av bidrag till byggande av vägar och
investeringar i nya trafiksystem. Enligt vår uppfattning bör
det tydligare än i dag klargöras att stödet skall stimulera
utvecklandet av nya och miljövänliga kollektivtrafiksystem.
Luften i våra innerstäder är ett av våra stora miljöproblem.
I många kommuner planeras därför en övergång till
miljövänligare trafiksystem.
Spårvagnar
Spårvagnen är som bekant en relativt miljövänlig, men
tyvärr numera sällsynt trafiklösning. Den finns bara kvar i
någon märkbar omfattning i Göteborg och Norrköping. I
Norrköping svarar spårvägen för ca en tredjedel av
kollektivtrafiken i innerstaden. Sedan drygt 20 år pågår en
stundtals intensiv debatt om spårvägens framtid. För tre år
sedan fanns ett förslag framme om en kraftig utbyggnad av
spårvägsnätet. Kostnaden för nya banor, vagnar m.m. var
beräknad till en bra bit över 200 miljoner kronor. Trots
förhoppningar om statliga bidrag vågade inte den politiska
majoriteten ta beslut om en utbyggnad. I stället valde man
ett övervintringsalternativ. Dagens spårväg rustas för
närvarande upp och beräknas kunna leva vidare i 10--15 år.
Sedan måste frågan om upprustning eller utbyggnad återigen
väckas. På grund av de höga investeringskostnaderna är
onekligen spårvägens framtid hotad, trots att de gula
vagnarnas framfart är ett mycket uppskattat inslag i
stadsbilden.
Pionjärer
Om Norrköping tvingas lägga ner spårvägen blir inte bara
norrköpingsborna förlorare. Alla andra kommuner, som
diskuterar en övergång till spårbunden trafik, får det svårare
att förverkliga sina planer. I takt med att allt färre vågar välja
spårvägen ökar kostnaderna för dem som blir kvar. Och
omvänt, om fler väljer spårvägen minskar kostnaden för
varje kommun. Det blir möjligt att samordna inköp och
service. Därför är det angeläget att staten gör det möjligt för
kommuner att bryta ny mark, att fungera som pionjärer.
Tyvärr visar erfarenheterna från Norrköping och andra
kommuner att med dagens bidragssystem är det svårt att
finansiera investeringar i relativt okonventionella
trafiksystem. I dag splittras resurserna på många små projekt,
och det är svårt att åstadkomma kraftsamlingar kring
strategiskt viktiga satsningar.
Slutsats
Även i ett icke-detaljstyrt bidragssystem är det rimligt att
riksdag och regering anger vissa övergripande principer för
fördelningen av pengar. En sådan princip bör vara att
bidraget skall stimulera övergången till miljövänliga
trafiksystem. Särskilt viktigt är att stödja satsningar, som kan
få stor betydelse för andra kommuner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökat stöd till miljövänlig
kollektivtrafik.
Stockholm den 18 januari 1995
Lars Stjernkvist (s)
Maj-Inger Klingvall (s)