med anledning av förs. 1994/95:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående tillsyn av spårbunden trafik
Det är bra att Riksdagens revisorer har genomfört en
granskning av tillsynsarbetet inom Sjöfartsinspektionen,
Luftfartsinspektionen och Järnvägsinspektionen. Förslaget
om att utreda möjligheten att införa en gemensam
transportinspektion är ett steg i rätt riktning.
Jag anser dock att regeringen borde ta tillfället i akt att
genomföra en ännu bredare utredning av
myndighetsstrukturen inom transportområdet.
Inom områdena för vägtrafik, järnväg, sjöfart, luftfart samt
post- och teletrafik finns arbetsuppgifter av två olika slag för
statens organ, dvs myndigheter, verk och bolag. För det
första skall man sköta den direkta myndighetsutövningen i
form av utgivning av föreskrifter om bl.a. säkerhet och miljö,
i form av fördelning av olika tillstånd samt i form av tillsyn
och inspektion. För det andra skall man upprätthålla
infrastrukturnätet.
Det finns starka principiella skäl att skapa tydliga gränser
mellan myndighetsfunktionen och funktionen att
upprätthålla nätet.
Detta fanns med i bilden när riksdagen fattade sitt
principbeslut våren 1991 att separera Luftfartsinspektionen
från Luftfartsverket, vilket dock inte har förverkligats. För
vägtrafiken har man gått i motsatt riktning då
Trafiksäkerhetsverket integrerats i Vägverket. I detta fall
fattade riksdagen dock ett principbeslut om att förarprövarna
inte skulle tillhöra Vägverket, vilket de för tillfället gör.
Det finns skäl av integritetskaraktär att ha många små
separata myndigheter, men det finns effektivitetsskäl för att
ha ett mindre antal fristående organ. Om man har många
separata myndigheter blir det också en betungande
arbetsuppgift för regeringskansliet att samordna dessas
verksamhet.
Det skulle finnas fördelar att samla ansvaret exempelvis
för reglerna om transport av farligt gods oavsett
transportslag.
En utredning bör alltså studera möjligheten att till en ny
transportmyndighet sammanföra Luftfartsinspektionen,
Sjöfartsinspektionen, Järnvägsinspektionen, del av
Vägverket samt möjligen även Statens haverikommission
och Post- och telestyrelsen. Denna nya myndighet skulle då
bl.a. ansvara för myndighetsföreskrifter, tillsyn, inspektion
och vissa utredningar.
Samtidigt bör man också överväga att sammanföra de
olika verken som upprätthåller infrastrukturnätet till ett enda
verk. Det finns förvisso fördelar med att sammanföra
Banverkets och Vägverkets funktioner så att arbetet med
infrastrukturen samordnas. Även en samordning med flyg,
sjöfart och tele bör utredas.
Det skulle finnas fördelar att samla arbetet med
investeringsplaneringen, så att samhällsekonomiska kalkyler
i enlighet med 1988 års trafikpolitik kunde göras på likartat
sätt för de olika trafikslagen. Därvid måste trafikens
miljöpåverkan inräknas och vid beräkning av framtida
trafikvolymer hänsyn tas till att den enskilde resenären bör
känna marginalkostnaden för sin resa.
Vi är nu i en process där arbetet med regelsystemen
karaktäriseras av en internationell anpassning. I övrigt pågår
en bolagisering av delar av infrastrukturverken, ökad
upphandling av entreprenörer och därmed en minskning av
egenregiverksamheten. Efter dessa ganska omfattande
förändringar borde det vara lämpligt att låta verksamheten
gå över i nya organisatoriska former, både vad gäller
myndighetsutövningen och upprätthållandet av de olika
näten.
Trafikledningens organisation bör också uppmärksammas.
För vägtrafiken är trafikledning ett försummat område som
med teknikens utveckling blir allt mer betydelsefullt.
Väghållaren bör rimligen få någon sorts ansvar för
trafikledning. Även för järnvägen måste frågan om
trafikledningens organisation övervägas på nytt när
erfarenheter kommer från den öppnade konkurrensen på
spåren.
Min slutsats av ovanstående resonemang är att man i
anslutning till frågan om tillsyn av spårbunden trafik bör
göra en övergripande översyn av myndighetsstrukturen inom
transportområdet i dess helhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en förändring av den
organisatoriska strukturen av myndigheter och andra statliga
organ inom transportområdet.
Stockholm den 18 oktober 1994
Lennart Fremling (fp)