Det är inte ovanligt att invandrare i Sverige önskar
adoptera ett bekant barn, ofta ett släktingbarn från sitt
hemland. Den sökande kan då ansöka vid svensk tingsrätt
om adoption. Tingsrätten är i alla adoptionsärenden enligt
föräldrabalken skyldig att inhämta yttrande från
socialnämnden dels i den kommun där de blivande
adoptivföräldrarna är folkbokförda, dels i den kommun där
den som har vårdnaden om barnet är folkbokförd. I dessa fall
finns inte någon svensk kommun där vårdnadshavaren är
folkbokförd att inhämta yttrande från.
Förmyndarskapsutredningen föreslog redan 1989 i sitt
slutbetänkande ''Adoptionsfrågor'' (SOU 1989:100) att
tingsrätt skall, vid internationell adoption, inhämta yttrande
från behörig myndighet eller organisation i barnets hemland.
Det är nödvändigt att tingsrätten har tillgång till ett sådant
yttrande för att kunna ta ställning till om adoptionen är till
barnets bästa innan man fattar beslut.
Situationen blir än mer svårbedömd om invandraren
vänder sig till socialtjänsten för att få ett medgivande att ta
emot barnet. Socialtjänsten kan endast utreda de sökandes
lämplighet som adoptivföräldrar utan möjlighet att ta
ställning till om adoptionen kan anses vara till barnets bästa
utifrån dess hela livssituation. Det finns därmed en risk att
barn kommer hit utan att någon myndighet haft möjlighet att
göra en prövning av om en flyttning till Sverige är det bästa
för just det barnet.
Det behövs därför en ändring av socialtjänstlagen och
föräldrabalken som medför en skyldighet för såväl
socialnämnd som tingsrätt att inhämta en utredning om
barnets situation från behörig myndighet eller organisation i
barnets hemland.
En dom i regeringsrätten har lett till att det råder oklarhet
i vilken utsträckning socialnämnden, i ett ärende om
medgivande, har att beakta adoptionsförutsättningarna enligt
föräldrabalken. Därmed finns det risk för att barn och
ungdomar kommer till Sverige med avsikten att de skall
adopteras men att adoptionen sedan inte går att genomföra.
Socialtjänstlagens och föräldrabalkens bestämmelser bör
samordnas så att denna risk elimineras.
Såväl länsrätter som kammarrätter, som haft att pröva
överklagningsärenden över socialnämnders beslut att inte ge
medgivande att ta emot utländskt barn för adoption, har
åberopat avsaknad av lagbestämmelser och uttalanden i
förarbetena om övre åldersgräns för adoptanter för att bifalla
överklagandet.
Eftersom lagstiftning och förarbeten inte talar om vilka
krav som måste ställas på den som skall bli adoptivförälder
till ett utländskt barn anser länsrätt och kammarrätt sig ofta
tvungna att ändra socialnämndernas beslut. Därför bör en
ordentlig genomgång göras, med syfte att klarlägga vilka
krav som bör ställas på adoptivföräldrar och att
lagstiftningen i enlighet med det preciseras. Genomgången
kan göras med utgångspunkt från NIA:s (Nämnden för
internationella adoptionsfrågor) handbok för socialnämnder.
De kunskaper och de erfarenheter vi i Sverige fått under mer
än 25 års arbete med internationella adoptioner bör tas
tillvara.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fakta om barnets
situation i sitt hemland inför en internationell adoption
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av samordning av
socialtjänstlagens och föräldrabalkens regler,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en tydligare
lagstiftning när det gäller de krav som bör ställas på
adoptanter.
Stockholm den 25 januari 1995
Maj-Inger Klingvall (s)