De allmänna barnbidragen är en viktig del av den generella
välfärdspolitiken. De syftar till att något utjämna standarden
mellan barnfamiljer och hushåll utan barn. De har hela tiden
setts som en del av skattesystemet, dvs som ett medel att
anpassa skatterna till olika familjers försörjningsbörda.
Före 1948 skedde denna omfördelning till barnfamiljerna
genom avdrag på skatten. När inkomstskatten blev alltmer
progressiv blev den tekniken orättvis, eftersom avdraget blev
mera värt för familjer med hög inkomst och hög skattesats.
Barnbidraget gjordes därför om till ett bidrag, vars storlek
var oberoende av inkomsten.
Barnbidragen uppgår för närvarande till ungefär 18
miljarder kronor. Genom att de redovisas som en offentlig
utgift ökar omslutningen av budgeten med detta belopp.
Hade de i stället utgått i form av en skatterabatt skulle både
utgifter och inkomster för staten varit motsvarande lägre.
Situationen för de enskilda familjerna är i båda fallen exakt
densamma, särskilt när nu både barnbidragsavin och
löneavin kommer nästan samma dag i slutet av varje månad.
Uppgiften att skapa balans i de offentliga finanserna
fokuserar med rätta på de offentliga utgifterna. Dessa är för
närvarande drygt 70 procent räknat som andel av
bruttonationalprodukten, BNP. Detta upplevs av många
bedömare som extremt högt. I regeringens långtidskalkyler
förblir utgiftskvoten mycket hög även efter flera års god
ekonomisk utveckling. Den uppgår således tillsynes
fortfarande år 1998 till ca 65 procent av BNP.
Utgiftskvoter redovisas i många internationella
publikationer som viktiga nyckeltal för olika ekonomier.
Därvid tas sällan hänsyn till olika länders skilda metoder för
att uppnå samma syfte. För Sveriges del blåses både utgifts-
och skattekvot upp av t ex tekniken med barnbidrag i stället
för skatterabatt liksom av det faktum att våra inkomster av
socialförsäkringar är skattepliktiga och således högre än om
de utbetalades netto efter skatt.
Vi tror att det skulle kunna vara till Sveriges fördel att
överväga sådana förändringar i redovisnings- och
utbetalningsteknik som sänker de redovisade utgifts- och
skattekvoterna.
Ett minst lika viktigt skäl till att överväga en förändring
är att barnbidragens tekniska konstruktion som en offentlig
utgift öppnar för besparingar på ett sätt som vi tror vore
mindre sannolikt om barnstödet utformades som en
skatterabatt. Frågan om inkomstprövade barnbidrag, en
konstruktion som skapar kraftigt negativa marginaleffekter,
kan då också avfärdas från debatten. Socialdemokraterna är
visserligen mycket duktiga på att höja skatter. Men vi
bedömer att det skulle vara något svårare att lägga fram
förslag om en isolerad skattehöjning riktad mot just
barnfamiljerna, vilket ju är den faktiska innebörden av
minskat barnbidrag.
Folkpartiet har länge försvarat den nuvarande ordningen
bl.a. därför att den medför en del administrativa fördelar. De
skälen gäller fortfarande.
Vi är nu ändå beredda att pröva en annan ordning där
barnbidragen för de allra flesta även formellt skulle utformas
som en skatterabatt. Skatterabatten skall givetvis rent
tekniskt konstrueras som en skattereduktion vars storlek
beror av antalet barn, inte som ett avdrag mot statsskatten. I
det senare fallet skulle ju rabatten vara mer värd för den som
har hög inkomst och det vore fördelningspolitiskt orättvist.
Familjer som inte kan utnyttja skatterabatten skulle
givetvis få stödet som bidrag precis som idag.
Vi vill inte nu låsa oss för att denna omläggning faktiskt
skall göras. Vi föreslår däremot en snabb utredning av för-
och nackdelar med en omläggning av barnbidragen från
bidrag till skatterabatt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
omläggning av barnstödet enligt vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1995
Bo Könberg (fp)
Anne Wibble (fp)