De allmänna barnbidragen är en viktig del av den generella välfärdspolitiken. De syftar till att något utjämna standarden mellan barnfamiljer och hushåll utan barn. De har hela tiden setts som en del av skattesystemet, dvs som ett medel att anpassa skatterna till olika familjers försörjningsbörda.
Före 1948 skedde denna omfördelning till barnfamiljerna genom avdrag på skatten. När inkomstskatten blev alltmer progressiv blev den tekniken orättvis, eftersom avdraget blev mera värt för familjer med hög inkomst och hög skattesats. Barnbidraget gjordes därför om till ett bidrag, vars storlek var oberoende av inkomsten.
Barnbidragen uppgår för närvarande till ungefär 18 miljarder kronor. Genom att de redovisas som en offentlig utgift ökar omslutningen av budgeten med detta belopp. Hade de i stället utgått i form av en skatterabatt skulle både utgifter och inkomster för staten varit motsvarande lägre. Situationen för de enskilda familjerna är i båda fallen exakt densamma, särskilt när nu både barnbidragsavin och löneavin kommer nästan samma dag i slutet av varje månad.
Uppgiften att skapa balans i de offentliga finanserna fokuserar med rätta på de offentliga utgifterna. Dessa är för närvarande drygt 70 procent räknat som andel av bruttonationalprodukten, BNP. Detta upplevs av många bedömare som extremt högt. I regeringens långtidskalkyler förblir utgiftskvoten mycket hög även efter flera års god ekonomisk utveckling. Den uppgår således tillsynes fortfarande år 1998 till ca 65 procent av BNP.
Utgiftskvoter redovisas i många internationella publikationer som viktiga nyckeltal för olika ekonomier. Därvid tas sällan hänsyn till olika länders skilda metoder för att uppnå samma syfte. För Sveriges del blåses både utgifts- och skattekvot upp av t ex tekniken med barnbidrag i stället för skatterabatt liksom av det faktum att våra inkomster av socialförsäkringar är skattepliktiga och således högre än om de utbetalades netto efter skatt.
Vi tror att det skulle kunna vara till Sveriges fördel att överväga sådana förändringar i redovisnings- och utbetalningsteknik som sänker de redovisade utgifts- och skattekvoterna.
Ett minst lika viktigt skäl till att överväga en förändring är att barnbidragens tekniska konstruktion som en offentlig utgift öppnar för besparingar på ett sätt som vi tror vore mindre sannolikt om barnstödet utformades som en skatterabatt. Frågan om inkomstprövade barnbidrag, en konstruktion som skapar kraftigt negativa marginaleffekter, kan då också avfärdas från debatten. Socialdemokraterna är visserligen mycket duktiga på att höja skatter. Men vi bedömer att det skulle vara något svårare att lägga fram förslag om en isolerad skattehöjning riktad mot just barnfamiljerna, vilket ju är den faktiska innebörden av minskat barnbidrag.
Folkpartiet har länge försvarat den nuvarande ordningen bl.a. därför att den medför en del administrativa fördelar. De skälen gäller fortfarande.
Vi är nu ändå beredda att pröva en annan ordning där barnbidragen för de allra flesta även formellt skulle utformas som en skatterabatt. Skatterabatten skall givetvis rent tekniskt konstrueras som en skattereduktion vars storlek beror av antalet barn, inte som ett avdrag mot statsskatten. I det senare fallet skulle ju rabatten vara mer värd för den som har hög inkomst och det vore fördelningspolitiskt orättvist.
Familjer som inte kan utnyttja skatterabatten skulle givetvis få stödet som bidrag precis som idag.
Vi vill inte nu låsa oss för att denna omläggning faktiskt skall göras. Vi föreslår däremot en snabb utredning av för- och nackdelar med en omläggning av barnbidragen från bidrag till skatterabatt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om omläggning av barnstödet enligt vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1995 Bo Könberg (fp) Anne Wibble (fp)