Sedan slutet av 60-talet är internationella adoptioner ett
naturligt inslag i det svenska samhället. Det har blivit ett bra
och accepterat alternativ för framför allt barnlösa par.
Övergivna barn, som inte kan tas hand om av sina biologiska
föräldrar eller släktingar i sitt eget hemland, har fått ett hem
i Sverige. Adoptioner har också byggt broar mellan kulturer
och många familjer har ''på köpet'' fått ett andra hemland.
På senare år har dock antalet adoptioner minskat. Skälen
är säkert flera. Läkarvetenskapen har förfinat och förbättrat
sina metoder så att allt fler barnlösa kan få hjälp via t.ex.
insemination. Lågkonjunkturen och arbetslösheten har
kanske också hindrat några från att få medgivande att ta emot
ett barn för adoption. Samhällets ekonomiska stöd till
adopterande föräldrar har inte heller följt den övriga
kostnadsutvecklingen och inflationen i landet.
Adoptionsmöjligheterna har blivit en avgörande ekonomisk
fråga för många.
Sedan 1988 erhåller adoptivföräldrarna efter avslutad
adoption ett bidrag som fr.o.m. 1991 uppgår till maximalt
24 000 kronor per barn. Sedan Sverige införde detta bidrag
följde även Danmark och Norge efter. I dessa länder har man
nu gått om Sverige vad det gäller nivån på den ekonomiska
ersättningen och betalar i dag ut motsvarande 35 000 svenska
kronor per barn.
Förutom adoptionsbidragen erhåller även de auktoriserade
adoptionsorganisationerna statsbidrag för sin verksamhet.
Statsbidraget avser bland annat att ersätta organisationerna
för en del av de arbetsuppgifter som organisationen övertagit
från staten. Totalt är statens stöd till adoption knappt 25
miljoner kronor varje år.
Familjernas totala kostnader
En adoptivfamiljs utgifter för en adoption förmedlad av
någon av de större organisationerna uppgår i genomsnitt till
ca 80 000 kronor. Statsbidraget har minskat kostnaden med
ca 1 700 kronor. Med adoptionsbidraget uppgår samhällets
stöd totalt till ca 30 procent av kostnaden.
Adoptionsorganisationerna har hårda krav från sina
medlemmar och från staten på att hålla
adoptionskostnaderna nere. Men det är tyvärr svårt för
organisationen själv att styra över en stor del av dessa
kostnader och verksamheten är mycket känslig, t.ex. på
grund av den svenska kronans fallande värde under de
senaste åren. En faktor, som också drabbar de enskilda
familjerna direkt, är deras resor och vistelser i barnets
hemland som blivit dyrare. I dag kräver de allra flesta länder
som adopterar bort barn att familjerna skall komma till
landet för att själva hämta barnet. Några kräver också att de
skall vistas där under en längre period upp till 3 månader.
Medicinsk behandling en lösning -- adoption en annan
För många par är adoptionskostnaden avskräckande och
man satsar därför istället på någon av de alternativa
befruktningsmetoderna som finns att tillgå. Det handlar om
IVF, mikrokirurgi, insemination m.m. Landstingen i Sverige
har en varierande inställning till denna typ av sjukvård och
kostnaderna kan variera mycket mellan de olika landstingen.
Ett ökat ekonomiskt stöd till adoptionsföräldrar kan
avlasta sjukvården. De medicinska metoderna kan hjälpa
några, men inte alla, vilket beror på orsaken till barnlösheten
och de olika fysiska förutsättningarna. Genom adoption kan
många fler få hjälp, och samtidigt ges övergivna barn en
möjlighet till att få en familj. Det finns också par som på
privat väg provat t.ex. IVF-behandling och efter flera försök
misslyckats. Bor man inte inom ett landstingsområde som
subventionerar behandlingen, innebär det att familjens
ekonomi utsätts för stora påfrestningar, utan några garantier
för resultatet.
När hoppet om möjligheterna för att föda barn är borta har
flertalet familjer inte råd att adoptera ett barn, trots att man
gärna vill. Om adoptivfamiljernas nettokostnader var lägre,
är det troligt att flera skulle välja adoption som ett första
alternativ för att skaffa barn.
Det är viktigt att samhället intar en neutral hållning både i
frågan om rådgivning och om ekonomiskt stöd till barnlösa
makar som vill prova olika alternativ för att få barn. Så är
det inte i dag, eftersom medicinsk behandling prioriteras och
barnlösa par i första hand kommer i kontakt med sjukvården
och inte med adoptionsorganisationerna.
40 miljoner övergivna barn
Ute i världen ser vi dagligen bevis på hur ofantligt många
föräldralösa och övergivna barn det finns som far illa. Den
bästa lösningen för dessa barn är oftast att finna en familj för
dem i hemlandet. Under årens lopp har det dock visat sig att
förekomsten av internationella adoptioner höjer de övergivna
barnens status i många länder, och med tiden har det också
lett till att inhemska adoptioner har ökat.
Ett målande exempel är Indien, ett land som Sverige fått
många adoptivbarn ifrån. På 60-talet när de internationella
adoptionerna kom igång på allvar i Indien, hörde de flesta
övergivna barn till den absolut mest föraktade gruppen i
samhället. Ingen indisk familj med självaktning kunde tänka
sig att adoptera ett sådant barn. När man till sin häpnad såg
hur svenskar och andra utlänningar med stor kärlek tog emot
dessa barn och uppfostrade dem som sina egna, vände
opinionen. I dag får många övergivna indiska barn en ny
familj i sitt eget hemland. Samma utveckling har man kunnat
se i flera andra länder.
Sverige har också genomfört många biståndsprojekt i olika
länder i syfte att stödja denna utveckling och där har
adoptionsorganisationerna medverkat mycket aktivt som
initiativtagare och genomförare. De många övergivna
barnens behov och rätt till en egen familj är dock inte på
långa vägar uppfyllda. Flera av dessa barn kan vi erbjuda ett
nytt liv här i Sverige. Att höja det statliga stödet till
adoptioner är ett billigt sätt för Sverige att hjälpa föräldralösa
barn till en trygg framtid. Det är också ett konkret sätt att i
handling visa att vi menar vad vi säger då vi talar vackert om
barnens rätt till en familj, och inte bara för barn som fötts i
Sverige.
I och med denna motion vill vi yrka på att
adoptionsbidraget höjs för att komma upp på samma
ekonomiska nivå som det är i Danmark och Norge dvs.
35 000 kronor. Varje år kommer ca 1 000 adoptivbarn till
Sverige. Det är således en relativt liten grupp som berörs av
det ekonomiska bidraget. Ett tusen familjer, mindre än 1
procent av det totala antalet familjer som får barn under ett
år, och de drabbas mycket orättvist av en mycket hög kostnad
för sin familjebildning. Som en parallell att ha i minnet kan
vi tänka på diskussionen om den självklara rätten att föda
barn kostnadsfritt på våra sjukhus.
Finansiering 1.
Utbetalningen kan skötas av organisationerna
I dag utbetalas adoptionsbidraget från försäkringskassan
sedan adoptionen är avslutad. Den nya Haag-konventionen
om adoptioner, som förmodligen kommer att vara ratificerad
av flertalet inblandade länder inom några år, innebär att
nästan alla adoptioner kommer att förmedlas av statliga
auktoriserade organisationer. Liknande förslag har också
diskuterats av adoptionslagutredningen som väntas bli klar i
början av 1995. Förmedling och utbetalning skulle då kunna
bli ett av auktorisationsvillkoren för
adoptionsorganisationerna. Försäkringskassorna slipper på
detta vis en liten men för dem svårskött arbetsuppgift.
Ärenden som förekommer relativt sällan kräver mera tid,
eftersom regler skall kontrolleras och många frågor besvaras.
2. Samordning av adoptionsbidrag och statsbidrag
Vidare kan statsbidraget till organisationerna som i dag
administreras och utbetalas via NIA (Nämnden för
Internationella Adoptioner) samordnas med
adoptionsbidraget.
3. Lägre sjukvårdskostnader
En höjning av adoptionsbidraget ger en avlastning av
sjukvården vad det gäller IVF-behandlingar m.m. En IVF-
behandling kostar ca 25 000 kronor och vanligast är att man
får göra försök på 2--3 gånger eller mera. Erfarenheter från
Norge och Danmark visar att fler väljer alternativet adoption
när bidraget höjs, även om höjningen är måttlig.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till familjer som adopterar
barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rationaliseringsvinster för
verksamheten och bidragen vid adoption.
Stockholm den 24 januari 1995
Ulrica Messing (s)
Margareta Israelsson (s)
Monica Green (s)
Anneli Hulthén (s)